Tarawih i hemmet eller i moskén – utifrån ett malikitiskt perspektiv

juni 4, 2017 2 Kommentarer »
Tarawih i hemmet eller i moskén – utifrån ett malikitiskt perspektiv

***

Fråga:

Jag bad tarawîh bakom en person som studerat juridik inom den malikitiska rättstraditionen och han ledde sin familj i bön. Är det tillåtet att utföra tarawîh-bönen hemma istället för att be den i den gemensamma moskén?

 

Svar utifrån ett malikitisk perspektiv av Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani

I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike.

Må Allahs välsignelser och nåd och fridshälsningar regna över Hans älskade, den ädlaste av alla Profeter och Hans utvalde,

och över alla medlemmar av hans hushåll och över alla hans följeslagare utan något som helst undantag.

Om att be Tarawîh i hemmet

Tarawîh är en frivillig bön, så din fråga borde istället lyda: Är det bättre att be denna bön i hemmet eller i den gemensamma moskén?

Denna ummahs största jurister har enats om att Tarawîh i församling är en sunnah kifâ’iyyah, med andra ord, en praxis som om den utförs av en grupp muslimer lyfter plikten från hela kommuniteten. Det betyder att om hela kommuniteten inte utför denna praxis så har de kollektivt fallit i synd.
Det betyder även att [i motsats till vad några oinformerade muslimer missförstått] Tarawîh i moskén inte är en sunnah fardiyyah, en välförankrad islamisk praxis som rekommenderas för alla individer istället för att inbegripa hela kommuniteten, så som med ’îd-bönen.

Låt oss nu vända oss till analysen av vad som är mest fördelaktigt beträffande individen, att be hemma eller i moskén. Vi ställer alltså denna fråga först när det är klart och tydligt att Tarawîh är etablerad gemensamt i moskén, så som här i Sydafrika där moskéerna är fyllda med muslimer som regelbundet utför tarawîh gemensamt och som därigenom befäster den ”kollektiva praxis” som etablerades av Sayyiduna ’Umar, må Allah vara fullkomligt nöjd med honom.

De lärde i vår nation har haft olika åsikter om graden av preferens i denna fråga: Några av dem har föredragit att man utför tarawîh i hemmet, medan andra hellre sett att man hedrar bönen genom att utföra den gemensamt i moskén. Den första gruppen inkluderar juristerna från Malikiyyah. De följande mästarna från Följeslagarna och Efterträdarna stöttade denna position; ’Abdallah ibn ’Umar, hans son Salîm, hans befriade slav Nâfi’, al-Qasim bin Muhammad (Abu Bakr as-Siddiqs barnbarn, och tillika en av ”de sju juristerna i Medina”), Ibrahim an-Nakha’i, al-Hasan al-Basri, och därutöver Abu Hanifas egen student Abu Yusuf, med flera.

Malik sade: ”Rabî’ah [ar-Ra’y, en av hans största lärare i Medina], och fler än en från folket av kunskap [i Medina] brukade lämna moskén [efter att ha bett salat ul-’isha] utan att stanna kvar med de andra människorna [för att utföra tarawîh med dem]. Jag gör detsamma. Allahs Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam, brukade inte be nattböner i Ramadan annat än i hans hem”.

Beviset som denna mångfald av jurister framlägger som stödjande bevis för deras juridiska ställningstagande är att Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, bad med folket i moskén under ett fåtal nätter i Ramadan för att därefter isolera sig själv från deras sällskap. När Följeslagarna frågade honom om detta när han väl slöt sig till dem i moskén, så svarade han: ”Folk, be i era hem. Förutom de obligatoriska bönerna, så är den bästa bönen den som utförs i det egna hemmet” [Sahih al-Bukhari, hadith nr 698]. Följeslagarna påpekade att Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, höll sig till denna attityd ända fram tills dess att han mötte sin Herre, och att han bara ihärdigt höll fast i det som utgjorde det bästa utförandet i någon praxis.
Sannerligen, detta var den ihållande normala praxisen under Abu Bakrs kalifat, fram tills år 14 AH då ’Umar, stöttad av andra framstående Följeslagare, introducerade den behagliga gemensamma sunnan med gemensam tarawîh i moskén, som trots dess givande natur även bör kompletteras av den enskilde muslimen med den överlägsna formen av dyrkan i deras egna hem eftersom det var denna form som bättre reflekterade vad han, sallallahu ´alayhi wa sallam, höll fast vid och därutöver verbalt uppmanade sina följeslagare att utföra som allmän praxis förutom de fem obligatoriska bönerna.

Beträffande mästarna som höll den motsatta uppfattningen att Tarawîh har högre värde om den utförs gemensamt i moskén framför att utföras i hemmet, så inkluderar detta Ahmad ibn Hanbal, en grupp bland ‘ulama från Hanafiyyah och följarna av Imam al-Shafi’i. Och vi ser även att Jabir bin ‘Abdillah och ‘Ali ibn Abi Talib, må Allah vara fullkomligt nöjd med dem, var några av Följeslagarna som var av praxisen att utföra tarawîh i moskén. De har lutat sig på, utöver muslimernas påstådda konsensus sedan ’Umars kalifatskap, på hadithen som återberättas av Jâbir bin ‘Abdillah som sade att Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, ledde dem under Ramadans nätter i 8 raka’at och därefter witr. Den första gruppen har förklarat att denna hadith blott stödjer tillåtligheten av att utföra tarawîh i moskén och att hadithen inte indikerar att det är den bästa praxisen som istället anses vara det som Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, regelbundet höll fast vid i motsats till vad han utförde sporadiskt och därefter inte höll fast vid. De stödjer sig även på hadithen från Abu Dharr al-Ghifari, må Allah vara nöjd med honom, vars relevanta passage lyder: ”Belöningen för att ha bett hela natten i dyrkan skrivs ned för den som ber under Ramadans nätter bakom en imam fram tills dess att han lämnar moskén” [Al-Jāmi` as-Sahīh av at-Tirmidhī, nr. 806, som at-Tirmidhī sagt var hasan sahīh].

Den framstående Ibn ‘Abdi’l-Barr, Andalusiens Hafidh, analyserade på ett distansierat och opartiskt sätt båda dessa framlagda positioner, i enlighet med hans sedvanliga rättvisa och opartiskhet, och föredrog att Tarawîh utfördes i hemmet med villkoret att bönen också utfördes gemensamt i moskén i enlighet med muslimernas praxis. Tarawîh i hemmet skulle däremot utföras om det passade den bedjande bättre, om hans niyyah var ren och det hjälpte honom i hans koncentration och medförde djupare reflektion och uppvisande av mer ödmjukhet och andakt inför Herrens ord. Rotpositionen är, när allt kommer omkring, att frivilliga böner bäst utföres i det egna hemmet. Ibn ’Abdi’l-Barr sammanfattar sin analys genom att påpeka: om den bedjande erhåller alla de fördelar som nämnts ovan genom att be tarawîh i moskén så som ’Umars praxis förankrat så är den gemensamma bönen att föredra, och Allah vet bäst.

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

2 kommentarer

  1. Said Bak 14 augusti, 2012 på 13:32 - Reply

    Det var en mycket upplysande svar. Jazakum Allahu khayran.

  2. Abdussalaam Nordenhök 14 augusti, 2012 på 13:51 - Reply

    Wa iyyak! Det var så lidt, min kære danske broder.

Skriv en kommentar