Tarawih-bön med mushaf i handen – utifrån ett malikitiskt perspektiv

juni 7, 2017 Ingen kommentar »
Tarawih-bön med mushaf i handen – utifrån ett malikitiskt perspektiv

***

Fråga:

Jag bad en gång tarawîh bakom en person som höll i och läste ur en mushaf. Jag trodde inte det var tillåtet. Var god klargör frågan.

 

 

Svar utifrån ett malikitisk perspektiv av Shaykh Ahmad ‘Ali al-’Adani

I Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike.

Må Allahs välsignelser och nåd och fridshälsningar regna över Hans älskade,

den ädlaste av alla Profeter och Hans utvalde,

och över alla medlemmar av hans hushåll och över alla hans följeslagare utan något som helst undantag.

Om att be frivilliga böner och Tarawih med en mushaf i handen

I Malikiskolans moderbok, al-Mudawwana al-Kubrâ, finner vi följande från Sahnun som erhållit klargörandet från Imam Maliks allra främste student, egyptiern Ibn al-Qâsim:

”Imam Malik tillät att en imam ledde folket i bön medan han läste ur en mushaf i de böner som utfördes under Ramadans nätter (=Tarawîh) medan han ogillade att det skedde i de obligatoriska bönerna”.

Vi kan därför urskilja i denna redogörelse det första villkoret för tillåtligheten att leda tarawîh-bönen medan man läser ur en mushaf: Avsaknaden av en person i församlingen som memoriserat Qur’anen och som kan leda andra utan att läsa från en mushaf. I de obligatoriska bönerna är detta krav nästan tillfredställt utan undantag eftersom det med största sannolikhet finns någon tillhanda som åtminstone memoriserat de kortaste surorna från Qur’anen. Om personen du beskrev att du bad bakom inte memoriserat Allahs bok som inte hade behovet av att vända sig till en kopia av Qur’anen så skulle detta villkor därmed vara uppfyllt.

I al-Mudawwana finner vi även följande som nämns om detta ämne:

“Om en person har påbörjat en frivillig bön utan att ha en mushaf öppnad framför sig så skulle det inte vara lämpligt för honom att ta fram en mushaf för att titta i den om han börjar tvivla på en viss bokstav i ett koraniskt ord. Han borde istället avsluta sin bön och därefter verifiera ordet i en mushaf”.

Denna återberättelse etablerar därför en förutsättning beträffande den till synes obegränsade tillåtligheten av att utföra tarawîh när man läser från en mushaf. Ingen överdriven rörelse som inte hör till bönen ska utföras bara för att man använder sig av en mushaf som hjälp. Från vad jag kan uttyda från din fråga så höll imamen som du bad bakom i en mushaf redan från första början, och detta är fullt tillåtet. De textuella auktoriteterna påvisar tillåtligheten som jag beskrivit ovan. I kapitlet ”En slavs imamat eller imamat för en befriad slav länkad till ens klan” i Sahih Muslim (från kapitlet om Bönen) samt i al-Bukharis tillhörande exegetiska tillägg (utan att han uppvisar dess fulla kedja) finner vi följande hadith: ”Â’isha brukade be bakom hennes slav Dhakwān som läste från en mushaf”. En av de största muhaddithûn, Ibn Abu Shayba, har i sin al-Musannaf bidragit med den kompletta kedjan för återberättelsen som han återger på följande sätt: ”Han (=slaven Dhakwān) brukade leda henne i bönen i Ramadan genom att läsa från en mushaf”. Detta handlar utan tvivel om nattbönerna, Tarawîh. En utav de jemenitiska muhaddithûn, ’Abdur-Razzaq (i sitt eget verk som också kallas al-Musannaf) återgav traditionen genom en annan komplett kedja och den lyder: ”Han brukade komma till Â’isha, i sin faders sällskap, tillsammans med ‘Ubayd bin ‘Umayr, al-Miswar bin Makhramah [som var en av de dygdiga experterna i fiqh bland Följeslagarna] och flera andra, varpå Â’ishas Abu ’Amr, ’Â’ishas slav, som på den tiden var en ung pojke brukade leda dem i bönen”. Den nämnde Abu ’Amr är samme Dhakwān. [se även ibn Hajar al-‘Asqalanis Fath al-Bari som är hans välkända kommentar på al-Bukharis sunda samling].

Därutöver har det påvisats genom återberättelser att Anas bin Malik brukade utföra bönen medan hans yngre tjänare stod bakom honom och höll i en mushaf. Om någon av de två läste fel i recitationen av en ayâh så öppnade tjänaren Qur’anen för Anas.
De följande majestätiska juridiska auktoriteterna har deklarerat tillåtligheten i att läsa ur en mushaf i Tarawîh-bönerna:

De framstående efterträdarna Muhammad bin Sirîn, al-Hasan al-Basri och ’Atâ bin Abî Rabâh, såväl som de två berömda lärljungarna till Imâm Abu Hanîfah; Abu Yusuf och Muhammad ash-Shaybānī. De som ogillade denna praxis (utan att för den skull yrka på ett förbud) inkluderade: Efterträdarna Sa’id ibn al-Musayyab, Ibrahim al-Nakha’i, ash-Sha`bī och senare jurister som Imām ash-Shāfi`ī och Imām Ahmad bin Hanbal. Orsaken de angav för deras ogillande var att en sådan praxis påminde om sättet Bokens folk brukade be. Sedan finns det även Imam Abu Hanifas åsikt som säger att det är förbjudet att läsa från en mushaf eller bli hjälpt av en tredje part oavsett om det görs av imamen eller någon annan. Hans position är att en sådan praxis, om den utförs med avsikt, ogiltigförklarar bönen. Anledningen bakom hans dom är att användandet av en mushaf medför överdriven rörelse som inte hör hemma i bönen. Som vi kan se är han ensam bland imamerna i att framföra en så hård dom. Vi har redan observerat att i det fallet man påbörjar bönen med en mushaf i handen så orsakas inte orimlig rörelse som inte hör hemma i bönen (till skillnad från scenariot som uppmålades i al-Mudawwanah där det beskrevs att den bedjande stannade upp mitt i bönen, tog upp och tittade i en Qur’an och sedan återgick till sin recitation). Beträffande en recitation som “instrueras” av en tredje part, så är analogin mellan en situation där en person utför bönen medan han håller i en mushaf som samlar Allahs tal och en situation där imamen som leder en församling styrs genom bönens gång av någon som står bakom som korrigerar det imamen missar och är oförmögen att recitera själv, så är denna analogi i mitt ödmjuka tycke aningen långsökt.

Nu återstår frågan om de som leds i tarawîh-bönen av en imam som läser ur en mushaf, så som vi ser sker i Haram i Mecka. Vi har understrykit tillåtligheten i att recitera bönen med en mushaf i handen med villkoret att det existerar ett behov: i detta fall behovet av att engagera sig i en rekommenderad dyrkan, tarawîh, i en kontext där det inte finns en tillgänglig hafidh al-Qur’an. Den grundläggande regeln i vår fiqh är att behov vägs i förhållande till dess omfattning och ”inhägnas” av dess omfång utan möjligheten att träda in i hagen. Således, om imamen som leder bönen reciterar ur sitt minne, eller om en sådan hafidh al-Qur’an inte finns tillgänglig, och församlingen skickat fram en av dess medlemmar att leda bönen genom att läsa ur en mushaf så finns det inget behov av att ytterligare en i församlingen skulle behöva hålla i en mushaf. I ett sådant fall kommer den som är musallî i onödan ha tillfört otillåten överdriven rörelse som inte hör hemma i bönen och han kommer vara skyldig till att imitera Bokens folk i deras bönritualer så som det utförs i deras kyrkor och synagogor, och det är denna praxis som många av våra upplysta jurister och kunskapsmän avskydde, och Allah vet bäst.

Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök

Skriv en kommentar