Sanningens genombrott angående invandringens sammanbrott: en kortfattad kommentar på Mauricio Rojas artikel

juni 23, 2017 Ingen kommentar »
Sanningens genombrott angående invandringens sammanbrott: en kortfattad kommentar på Mauricio Rojas artikel

Av tankesmedjan Fridens trälar

För 25 år sedan, i ett debattinlägg i DN, förutsåg Mauricio Rojas, likt en Sveriges Nostradamus, den svenska invandringspolitikens sammanbrott. Eftersom Rojas ord innehöll vidsynt insikt om framtiden – nuet vi lever i – är det värt att ett kvarts sekel senare åter lyfta temat. Vi försöker följa Ariadnes tråd genom samtidens labyrint, ty bara sanningens svärd kan dräpa Minotaurus. Genom att filtrera Rojas liberala reflektion genom ett islamiskt juridiskt filter kan vi härleda tio punkter som följer nedan. Författaren Mauricio Rojas sökte botgöring (tawba) för sin ungdoms dårskap då han engagerade sig i vänsterrevolutionär idealistisk politik och i denna ånger finns lärdom för reflektionens folk. Rojas artikel följer nedan i blått. 

På alla väsentliga punkter, som hälsotillstånd, bostadssituation, arbetsmarknadsintegration och bidragsberoende, är invandrarnas situation i dag mycket sämre än den var tidigare. Och detta gäller för såväl nyanlända som gamla invandrare. Det skriver universitetslektor Mauricio Rojas som forskar om invandringen i Sverige från 70-talet och framåt. Han föreslår en helt ny politik där invandrarna under de fem första åren inte får del av det svenska välfärdssystemet men inte heller betalar någon skatt.

Invandrarpolitikens kris är i dag ett allmänt erkänt faktum. Det som inte är lika erkänt och ännu mindre debatterat är invandrarpolitikens nära nog fullständiga sammanbrott.

Vad riksdagens revisorer samt arbetsmarknads- och invandrarverkets generaldirektörer har nyligen konstaterat är ett grundläggande misslyckande för det enda målet som var värt att tas på allvar i 1975 års invandrarpolitiska beslut, nämligen jämlikhetsmålet.

I stället för jämlika medborgare har vi fått en marginaliserad underklass som snabbt ökar utan att någon kan tala om hur dess situation kan förbättras, hur invandrarnas sociala och ekonomiska integration ska gå till eller hur framtida konflikter med majoritetsbefolkningen ska undvikas.

På alla väsentliga punkter, till exempel hälsotillstånd, bostadssituation, arbetsmarknadsintegration och bidragsberoende, är invandrarnas situation i dag mycket sämre än vad den var 1975. Och detta gäller, nota bene, för både gamla och nya invandrare.

Dessutom är det så att denna diagnos var lika lätt att fastställa redan innan lågkonjunkturens verkningar gjorde sig kännbara. I dag är det förvisso ett fullständigt katastrofalt läge, men det var eländigt nog redan för fem år sedan. De som visste teg eller talade alldeles för tyst om saken. Våra ansvariga politiker, som borde ha vetat, hade viktigare saker att ägna sig åt.

Den gamla integrationsstrategins misslyckande är misslyckandet för ett paternalistiskt och förmyndaraktigt synsätt. I folkhemmets sanna anda har staten tagit ansvaret för invandrarnas integration i samhället. Vi har byggt upp det som förmodligen är världens mest omfattande invandrarbyråkrati och dessutom fått ett enastående stort batteri av integrationsinriktade åtgärder till stånd. Men ack, så mycket möda och resurser för att få ett så eländigt resultat!

Invandrarproblemet i dag är också denna stora byråkratis överlevnadsproblem, och det är antagligen det som numera utgör problemets svåraste knut. Det är denna byråkrati som, till stor del beroende på politikernas bristande intresse, i praktiken har fått monopol på formuleringen av ”invandrarproblemet” och dess eventuella lösningar.

Mitt alternativ, det jag i andra sammanhang har kallat en marknadsekonomisk integrationsstrategi, är att bestämt gå ifrån det byråkratiska omhändertagandets välmenande men ofta destruktiva och förnedrande virrvarr. Invandrarna måste befrias från en nedbrytande tiggarvandring genom olika institutioner, vilken knappast löser något långsiktigt problem. Tvärtom. Denna vandring skapar ofta attityder, ett sätt att överleva och förhålla sig till och utnyttja samhället, som är djupt olyckliga. Det är inte invandrarnas fel. De agerar på ett rationellt sätt inom ramarna för ett system som uppenbarligen motarbetar sina öppet deklarerade syften.

Invandrarna har genom tiderna haft en fundamental resurs att stödja sig på. Det är deras vilja att kämpa, att öppna nya horisonter, att mot alla odds överleva och skapa en bättre framtid för sig och sina barn. Om vi tar ifrån dessa människor kampviljan, värdigheten och ansvaret för det egna livet, då har vi med all sannolikhet definitivt förstört deras framtid.

Detta betyder konkret att bidragspolitiken och dylikt måste upphöra. Vi måste acceptera att invandrarna under en första period inte bör få tillgång till våra välfärdsinstitutioner och transfereringssystem. Och detta framför allt för deras egen skull.

Vi måste inse att vi inte tar ifrån invandrarna någonting om vi gör så. Invandrarna är vana att klara sig utan våra bidrag. De kommer definitivt inte att gå under för det. Detta kunde kanske gälla för svaga och utslagna individer, men sådana är definitivt inte våra invandrare.

De senaste tjugo årens invandring har präglats av ett betydande inslag av välutbildade, erfarna och driftiga individer. Den reglerade invandringspolitiken har lett till en starkt positiv selektering av nykomlingarna, där svårigheten att ta sig hit och ”kvalificera sig” som flykting fungerat som en tämligen effektiv urvalsmekanism. Sverige har avgjort inte fått de fattigaste från den fattiga världen, utan snarare en del av eliten från denna värld.

I stället för bidrag borde vi under en introduktionsperiod på till exempel fem år ge invandrarna en tydlig incitamentsstruktur som premierar arbetet, aktiviteten, den slitsamma men välgörande kampen för att i en ny livsmiljö göra rätt för sig. Samtidigt måste passiviteten bestraffas lika tydligt. Om vi skapar ett sådant entydigt signalsystem, kan vi i lugn och ro låta invandrarna ta sina egna beslut, lösa sina egna problem, välja sin egen framtid, som de vuxna och driftiga personer de är.

Lån i stället för bidrag. Inga avgiftsfria tjänster utöver sjukvård och det som gäller barnen. Det skulle göra invandrarna inte bara ansvariga för och medvetna om vad de kostar. Det skulle också ge dem rätt, i och med att det handlar om deras egna pengar, att kräva bra och effektiv service. Då skulle till exempel alla dessa kurser som ofta mest verkar gjorda för att hålla sysselsättningen uppe försvinna. Invandrarna skulle säkerligen inte betala ett enda öre för att vara med i en lekstuga!

Samtidigt tar samhället inga direkta skatter från nykomlingarna under den femåriga introduktionsperioden. Det belopp som motsvarar skattesatsen används för att betala tillbaka skulden. Om de lyckas med det före femårsperiodens slut samlas överskjutande medel i en fond som skulle fungera som ett mycket välbehövligt startkapital mot slutet av introduktionstiden. Detta är också ett sätt att undvika en eventuell dumpning av invandrarnas arbetskraftsutbud.

Jag är övertygad om att detta inte bara skulle resultera i en enorm kampvilja och aktivitet hos invandrarna, utan också påverka den svenska opinionen i invandrarvänlig riktning. Jag är övertygad om att svenskarnas rättssinne, deras uppskattning för människor som gör rätt för sig, är invandrarnas bästa medel i sin efter att bli accepterade och behandlade med respekt i Sverige. Låt oss därför för allas skull pröva marknadens och det civila samhällets vägar. Låt individernas styrka och kreativitet, deras mångfasetterade skaparkraft, bli grunden för en ny invandrarpolitik!

MAURICIO ROJAS (11/11/1992)

Tio anmärkningar med utgångspunkt i artikeln

Punkt 1: Inkomstbeskattning (dariba) är förbjuden (haram) så som hadithen säger. Att ålägga folket moms tillhör de stora synderna (kaba’ir). Muslimer bör inte eftersträva att bli försörjda genom det förbjudna, oavsett om det är genom en växande statsskuld och lånat kapital från världsbanker eller genom tobaksskatt, alkoholskatt eller skatt på belånad egendom.

Punkt 2: Islams styrka ligger i frihandel. Det utgör nio tiondelar av människans uppehälle (rizq) så som hadithen säger. Handel i islam baseras på ömsesidigt godkända transaktioner bestående av två parter. Ett framtvingat kontrakt, från endera sida, är ogiltigt i islam.

Punkt 3: En muslim bör undvika bidragsberoende och inaktivitet, så som hadithen säger. Därför bör envar muslim sträva efter att motbalansera en rigid stat, likt den svenska, som försöker passivisera sina medborgare och ta ifrån dem deras ansvar genom statligt beroende.

Punkt 4: Statligt förmyndarskap kommer med villkor (shurut) om bestämmande över individens självdefinition. Att bli försörjd är att bli frihetsberövad. Att förvara vuxna män på vuxendagis är en björntjänst.

Punkt 5: Sverige behöver egenfinansierade imamer och en ekonomiskt stark gemenskap som kan kasta ut de marionett-imamer vi har idag.

Punkt 6: Tron på människans inneboende kraft och att varje individ har styrkan att vara sin egen lyckas smed men att ödet i slutändan är fastställt.

Punkt 7: Om man själv betalar notan så får man lov att klaga på servicen. Om man inte betalar så har man heller ingen rätt att klaga. Medborgarskap är mer ansvar och betjänande (khidma) än det är en gudagiven rättighet, precis så som tillhörighet i en familj där både förälder och barn betjänar varandra.

Punkt 8: Rättvisa (‘adl) manifesteras genom ett givande och tagande. Hade den muslimska gemenskapen stått på egna ben så hade ickemuslimerna sett oss i ögonen, lyssnat på våra ord och inte nedlåtande klappat oss på huvudet.

Punkt 9: Handel (tijara) som sätt att inbjuda de icke-troende till islam. Det var genom sannfärdig handel som hela Indonesien, världens största muslimska land, blev muslimskt och likaså andra delar av Sydostasien. Islam spreds genom att de jemenitiska köpmännen höll fast vid islams regler för mellanmänskliga transaktioner (mu’amalat) och att de var lyhörda inför den lokala sedvänjan. Hur många svenskar har anammat islam genom muslimskt bedrägeri, svindel, skattefusk och lurendrejeri?

Punkt 10: Idén om ”staten” (ad-dawla) har ingen plats i klassisk islamsk rättslära. Den moderna staten är en statisk, massiv, klumpig struktur som  samlar alla resurser i händerna på en liten grupp. Det arabiska ordet dūla är den exakta motsatsen: det är att sprida på ett naturligt sätt det som samlats på hög och sätta det i rörelse bland många. Rörelse är sin egen rörelses motor. Sändebudet ﷺ älskade optimism och självständighet. En människa som av egen kraft är satt i rörelse är en människa med förmåga att växa. Genom axlande av ansvar växer människan. Denna universella regel gäller både muslim och ickemuslim. Gud säger i Sin bok ”Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud” (3:110). Det är dags att vi förkroppsligar detta i vår levda vardag.

Skriv en kommentar