‘Id-fest och en aptitligt uppdukad måltid av ma’rifa

juni 27, 2017 En kommentar »
‘Id-fest och en aptitligt uppdukad måltid av ma’rifa

Malikiyya.se har valt att översatta denna livsbejakande poesi för smaklökarna och vi dedikerar vår strävan till Sayyiduna Shaykh Ahmad Zarruq.

För alla kurrande magar som fortfarande är ovana vid månaden Shawwals näringsmässiga överflöd och för alla hungriga hjärtan som befinner sig i längtan inför nästa Ramadan. Vår italienske mästerkock Ahmad ’Ali al-’Adani bjuder in den svenska publiken på ’id-fest. Invitationen är öppen för alla de som är sugna på efter-Ramadanska kryddor av inre och yttre gåvor från denna religions generösa skafferi. Så vi sätter oss till bords och äter glupskt av helgonens och kunskapsmännens frukter. Vi är alla inbjudna att äta av kockens romerska smörgåsbord där det dukas upp delikatesser av olika slag så att våra magar ska förberedas att smälta det kommande årets svårigheter. Ännu ett år där konungarna av ihsan tvingas äta undangömda i källaren och där pöbeln sitter på kungens tron med uselt bordsskick, och där muslimska kvinnor inbillar sig att Profeten (må en oändlig myriad av välsignelser regna över honom och hans renade Hushåll och alla hans Följeslagare, stora, små och mittemellan, utan minsta unika undantag) var likartsfeminist i dess moderna svenska tappning, och därjämte muslimska män beter sig som möss, ännu ett år då ihsan betyder sekularism och jihad är ett skällsord och där alla sunda värderingar i hemmets sfär är omkullkastade och stagnatis tycks vara muslimernas generella sedvänja i det yttre och i den förda politiken. Blott brödsmulorna från detta uppdukade bord skulle vara nog för en ’arif att överleva fram tills nästa Ramadan. Bon appetit!

Ramadan-special

av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani.

Förrätt

I enlighet med denna epoks perverterade omkullkastning, när något erbjuds som sitt eget väsens själva motsats, så anser jag det lämpligt att duka upp för läsaren med vår Ramadan special som ett avslut på den välsignade månaden. På ett sätt kan man säga att vi medvetet dricker lite av denna epoks bittra gift för att utveckla ett terapeutiskt motgift som kan bota oss mot den fruktansvärda epokens sjukdomar.

Vi inleder med att ta fram i ljuset den mest undangömda av denna ummas lysande stjärnor. Naturligtvis, i enlighet med vårt tillvägagångssätt, så börjar vi med att duka fram en efterrätt snarare än aptitretande hors d’oeuvres och vi dukar fram chokladmousse istället för tunnbröd. Det är näringsrik mat som gästen garanterat finner smakrikt så att läsarens inre himmelska väsen ska kunna finna sig tillrätta. Tāhir as-Sadafī var en lysande kunskapsman från al-Andalus vars ökändhet numera är begravd i hans andalusiska moderjords försvunna terräng. Han skrev på 600-talet (hijri), under Qadi ’Iyads, Ibn al-’Arifs, Ibn Masarrah och Abū Ya`zā, epok sitt lysande biografiska mästerverk As-Sirr al-Masūn fīmā Ukrima bihi al-Mukhlisūn (den gömda hemligheten i äran hos de ärliga sanningssökarna).

Det är sannerligen relevant som första scen, i en epok där Allahs vänner inte ligger trygga i sina gravar, inte ens i barzakh är de säkra från att vanhedras av deras kriminella gravskändande fienders händer och tungor, först och främst den kharijitiska sektens gift, de som maskerar sig själva som salafis, må Allah bekämpa dem och utplåna dem var de än befinner sig, Amîn. En av pärlorna bland de värdefulla biografierna är det skrivna porträttet av ‘Abdilllāh bin Nāhid al-Lakhmī, som av författaren Tāhir as-Sadafī beskrivs som en av kunskapsmännen och Allahs intima vänner och som han personligen mötte i Marocko. I biografin finner vi:

”Han var, må Allah vara honom nådig, en domare van att döma i rättsliga mål så som det är passande för en rättvis domare. Enligt de rapporter som nått oss beträffande hans personlighet så brukade han uppmana folket att hålla fast i rättvisan och välgörenheten. Vid ett tillfälle stod två tvistande parter framför honom, varav en av de två som var hans nära vän, för att han skulle agera domare i deras tvist. När bevisen lades fram visade det sig att sanningen gick till hans väns nackdel. När han rådfrågade sitt hjärta så kände han sig lockad att rationalisera och bortförklara bevisen eftersom han inte gärna ville döma sin vän. Men han förbjöd sig själv att lyssna på sina nycker och tämjde sitt inte med taqwa. Som ett resultat av detta dömde han till sin väns nackdel så som fallet krävde. Hans vän lämnade domstolen utan att försöka dölja sin irritation. Efter detta valde domaren att lämna sitt juridiska yrke och valde istället att hålla fast vid ensamheten i sitt hem och undvek allt samröre med människor. Han hängde av sig sin domarrock och iklädde sig de karaktäristiska kläderna för den spirituella sökaren. Han gav bort alla sina egendomar och rikedomar i välgörenhet, och hans inkomstkälla, må Allah vara honom nådig, reducerades till några små olivträd, ungefär 15 till antalet, som låg på hans tomt. Trots att träden var få och små så lyckades han livnära sig på dessa år ut och år in. De inte bara försåg honom med hans basala behov, men gav honom även ett litet överskott som han brukade skänka bort som sadaqa till de nära och kära som mötte honom med djup tacksamhet och älskvärdhet. Vid ett tillfälle togs hans olivträd plötsligt i besittning och en katastrofal olycka drabbade olivlunden. Han var oerhört skakad av denna plötsliga olycka, till den milda grad att han gav utlopp för det likt en desperat person. Hans inre seende intalade honom att han drabbats av en olycksalig komplott eller att han utsattes för prövning som om hela hans värld omkullkastats. Han bad Allah att skänka honom ersättning för det han förlorat. När han befann sig i bön så drömde han att hans försörjning låg i tjockflytande vit honung, i att köpa det, förtära det och att sälja det allra finaste till människorna. Han placerade därför ut tomma bikupor längs med väggarna i hans eremitboning på berget. Allah den Upphöjde sände honom bidrottningar som bosatte sig i dessa bikupor och som snart växt till stora bikolonier. Allah den Prisade inspirerade dessa bin att bosätta sig i den före detta domarens bikupor och producera den näring han behövde. Bina lydde Honom och ökade hans rikedom och hjälpte honom att återigen skänka välgörenhet till sina nära och kära. Det gick så långt att han till slut började frukta, både för egen räkning och för sina nära och kära, att deras tro skulle utsättas för rikedomens prövningar så han bad Allah, den Prisade, att återigen bara skänka honom precis vad han behövde och inte mer. Allah hörde hans bön och sänkte hans försörjning.

Det skedde mycket sällan att någon satt med Abū ‘Abdilllāh bin Nāhid al-Lakhmī, må Allah vara honom nådig, utan att personen erhöll djup förståelse om Dîn och en stabil grund i kunskap.
Han brukade noggrant gå igenom de juridiska frågor och repetera dem fram tills studenten hade en djup rotad förståelse i hjärtan så att studerandets syfte kunde realiseras i helhet.
Jag såg honom en dag, när en av hans studenter klagade om sin begivenhet att misslyckas förstå juridiken och därför hamnade fel. Abū ‘Abdilllāh bin Nāhid al-Lakhmī skänkte studenten tre runda tunnbröd av vete, det bröd han vanligtvis åt, och lite salt och gav honom följande råd: ”Ät av detta bröd med salt. Ät ingenting annat fram till dess att du studerat de läxor jag just gett dig”.
Studenten bröt sin fasta med ett sådant bröd under de tre kommande dagarna. Han hann inte ens avsluta det tredje brödet förrän Allah begåvade honom med djuplodande kunskap och skänkte honom gudomligt stöd och skarpsinnig bedömningsförmåga. Från den dagen, när studenterna studerade partikulära juridiska frågor så kämpade de andra studenterna med att förstå och det lyckades dem bara efter flera tappra försök, medan denne student därefter nådde djup insikt direkt och förstod både det generella och detaljerna. Allt detta var genom välsignelserna från Abū ‘Abdilllāhs bröd, må Allah vara honom nådig.

Något av vad Abū ‘Abdilllāh bin Nāhid al-Lakhmī uttryckte var följande:

”Allah älskar sannerligen den politiske ledaren (emiren) som är kunnig och effektiv, i det avseendet att han agerar på vad han vet, precis som Allah sannerligen utan tvivel hatar den ignorante emiren som kastar sig ut i handling utan att först ha rådfrågat de kunniga”.

Det tillhörde också hans vanliga praxis att säga:

”En rättvis Emir är mer älskad av Allah än 100 kunskapsmän”.

Vid ett flertal tillfällen brukade han återupprepa Profetens ord, må Allah välsigna honom och skänka honom frid:

”Den rättvise härskarens bön avvisas aldrig”.

Han brukade ofta citera den välkända återberättelsen från al-Hārith ath-Thaqafī, att han brukade säga till Abū ‘Ubaydah bin al-Jarrāh, må Allah vara nöjd med honom:

”Man söker din medling i bön på grund av din kunskap och att du inte bryr dig om det världsliga. Du har samlat dessa kvaliteter i dig själv och ökat på dem genom din politiska ställning”

Abū ‘Abdilllāh uppmanade konstant hans följeslagare att deklarera Allahs enhet och att isolera sig från folket med hans ord: ”Isolationen har blivit obligatorisk eftersom korruption nu råder på jorden”.
Han vigde sin tid till uppdraget att söka få muslimernas behov tillfredställda av Emirerna och Sultanerna, eftersom detta uppdrag var ett sätt att söka närhet till Allah genom att sträva efter allmänhetens bästa och att hjälpa folk i svårigheter och att förhindra syndarna från att förtrycka deras offer och söka försörjning för de fattiga och de som tigger. Hans dedikation till detta uppdrag gjorde att andra kritiserade honom, så han besvarade dem: ”Närhelst man kan agera mellanhand så skall man sträva efter sitt yttersta för att nå ens högsta potential. Har ni inte tänkt på Allahs den Upphöjdes ord där Han uppmanar oss till fina sätt att be och uppmanat att involvera sig i detta så länge det ger resultat:
”De av de troende som utan att lida av sjukdom eller lyte stannar hemma kan inte jämställas med dem som med sina ägodelar och livet som insats kämpar för Allahs sak. Allah har gett dem som kämpar med sina ägodelar och livet som insats rang långt över dem som stannar hemma. Allah har lovat dem alla det högsta goda, men åt dem som kämpar för Hans sak har Allah gett företräde framför dem som stannar hemma och lovat dem en rik belöning” ?
Han tog som sitt mantra Profetens, sallallahu ’alayhi wa sallam, uttalande: ”En person kommer bli tillfrågad om vad han gjort med sin ställning precis som han kommer att bli tillfrågad om vad han gjort med sin rikedom”.
Det finns ingen skillnad mellan lönsamheten i ens ställning eller lönsamheten i ens rikedom. En världslig position kan vara mer lönsam och leda till mer taqwa eftersom en position även leder till rikedom.

Jag deltog inte personligen i hans begravningsfölje och begravningsbön, men en som var närvarande berättade för mig: ”När han låg på sin dödsbädd skyddades han från folket. När han dog sattes det upp en skiljevägg så att folket inte kunde se hans lik. De som kom för att bedyra sin respekt inför liket hörde Qur’anen reciteras bakom skynket även om ingen var där bakom”.

Middagens andra del

Vi sätter oss ner till bords efter att vi tillfälligt rest oss upp för att be kvällsbönen. Aptitlig konversation ljuder från bordssällskapet där de sitter på antika möbler från platser runt om Medelhavet. Hushållets drottning springer plötsligt in i salongen med en varm bricka med delikatesser från den marockanske vägvisaren Abu’l-Fayd Muhammad bin al-Kabīr al-Kattānīs kök. Maträttens recept är hämtat från Al-Kashf wa al-Bayān ‘ammā Khafiya ‘an al-A`yān min-Āyah: “Mā Kunta Tadrī Ma’l-Kitābu wa’l-Īmān”.

Första tallriken som dukas fram.

[Hans, sallallahu ’alayhi wa sallam, Ahmadiyyah och verklighet som en Nåd till hela skapelsen]

Det finns ingen specifikation som begränsar den generella textuella auktoriteten i den koraniska texten som säger att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, sänds som en Nåd till hela skapelsen. Det finns inget som begränsar denna Nåd till att bara var knuten till hans fysiska anländande i denna atomiska realitet här i denna värld. Det är bara en sådan specifikation (som heller inte finns) som skulle kunna användas för att begränsa eller indikera att Nåden undanhålls världen fram till dess att hans jordiska form anlände eller då hans Herres lyfte honom bort från denna jordiska existens. Det är alltså bara en sådan specifikation som skulle kunna påvisa att Allahs Sända Budskap till skapelsen fått sig ett avslut. Ingen textuell auktoritet finns i Qur’anen. Den som hävdar att Qur’anen säger detta, har ljugit om Qur’anen och befinner sig i konflikt med den.

Det vi säger etablerar faktumet att den dag världarna skapades, både den jordiska och den högre, den helhetliga och den partiella, den enkla och den ihopsatta, och alla dessa världar fogades samman till en enda, så var han, sallallahu ´alayhi wa sallam, redan då sänd som en ”Nåd till alla världar”. På samma sätt, detta visar oss att ända sedan den dagen han lämnade denna jordiska sfär så är han fortfarande sänd till oss som en ”Nåd till alla världar”.
Den beståndsdel som han är, frid vare över honom, som Profet har aldrig avslutats, varken i tidernas begynnelse, eller i tidens mitt, eller i tidernas slut, precis som den beståndsdel han är också kommer vara en integrerad del av Domens dag.
På grund av den kunskap som Profeterna och Sändebuden besitter som kommer konfirmera hans höga position som han kommer stå på när de väckta människorna samlas inför Sirât som kommer skaka och högt skrika ut “O Muhammadâh, O Muhammadâh!”. Detta är en explicit bekräftelse att hans, sallallahu ’alayhi wa sallam, profetskap inte är lösryckt från hans valda par som följs i tvillingdimensionerna; de övre världarna (=Jibrīl och Mikā’īl) och de undre världarna (Abu Bakr och ‘Umar). Detta är också en explicit bekräftelse om sanningen att han är al-Qutb och Hjälparen åt både Profeterna och Sändebuden, och pricken över i:et som bekräftar deras fullkomliga perfektion både i form och innehåll, både i essens och attribut.

Om någon hävdar att hans profetskap, sallallahu ´alayhi wa sallam, upphört efter det att han togs till sin Herre och förflyttades till den outspädda framtidens värld, och som alltså bokstavligen hävdar att han upphörde att vara Sändebud efter sin jordiska död, och att hans profetskap är lösryckt från hans person kommer ofrånkomligen vårdlöst kasta sig ut i antagandet om något som varken Qur’anen eller Sunnah lagt fram. Profetskapet och hans Budskap lösrycks inte på grund av hans död. Sannerligen lösrycks detta inte från hans person inte heller när han träder in i Paradiset efter även där kommer folk behöva någon som leder dem till Allah, den Upphöjde. Man är alltså i behov av kunskap även i Paradiset. Detta är speciellt så i fallet med den utvalde som är mest kunnig av alla varelser om Allah den Upphöjde, och den med mest djuplodande förståelse. Så är fallet med alla Profeter och Sändebud, må en myriad av frid och välsignelser regna över dem alla, men även de visaste helgonen och de mest kunniga ’ulama. Hans, sallallahu ’alayhi wa sallam, maqam beträffande Ahmadiyyah.

Den andra tallriken

[Svar till alla de som falskeligen påstår att hans död medför att han inte längre är Sändebud och Profet]

Denna anklagelse påstår de att Imam al-Ash’ari höll, men sanningen är att han är oskyldig till detta. Sakfrågan kan sammanfattas på följande sätt:
”Vår mästare Muhammad är varken Profet eller Sändebud där han nu ligger i sin grav”.
Detta påstående avvisas i ett kapitel i al-Qushayris bok Shikāyah Ahl as-Sunnah bi-Hikāyah Mā Nālahum min al-Mihnah (Ahl al-Sunnahs klagosång och jämmer i berättandet av de prövningar som drabbat dem).
Dessa är orden som al-Qushayri skriver för att avvisa detta påstående:

”Detta är en stor falskhet och en uppenbar lögn som ingen av mästarna i ’aqîdah någonsin lagt fram, och som inte ens togs upp i de tidiga debatterna mellan de lärde och sådant kan man inte finna i någon av deras böcker”. Hur kan detta anses sannfärdigt återberättat från dem när de alla höll fast i tron att vår mästare Muhammad, sallallahu ’alayhi wa sallam, lever i sin grav? Allah den Upphöjde säger: ”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Allahs sak som döda. Nej, de lever och Allah sörjer för dem” (surat al-Imran: 169). Han den Prisade har informerat oss om martyrerna ”de lever och försörjs i deras Herres närvaro”. Profeterna förtjänar ännu mer än martyrerna en sådan position, eftersom martyren står under Profeterna i rang. Allah den Upphöjde säger: ”De som lyder Allah och Sändebudet skall få en plats vid sidan av dem som Allah välsignar med Sina gåvor – Profeterna och as-siddiqûn och martyrerna och as-salihûn – en ädel skara! (surat al-Nisa¨: 69). Så martyrerna står först på tredje plats i rang”.

Utöver dena refutation så nämner Imam al-Qushayri i sin andra bok ar-Risalah återberättelser som bevisar hans tes. När imamen radat upp en lång rad bevis och citat så sammanfattar han sakfrågan på följande sätt: ”När det väl är etablerat att Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, lever så följer det oundvikligt frågan om den som lever antingen är kunnig eller ignorant. Det är omöjligt för Profeten, sallallahu ´alayhi wa sallam, att vara ignorant, eftersom Allah den Upphöjde säger:
” Er landsman har inte gått vilse och han är alls inte besatt” (surat an-Najm: 2); samt: ”Sändebudet har imân på vad hans Herre har uppenbarat för honom” (surat al-Baqarah: 285).
Det är således bevisat att han, sallalllahu ´alayhi wa sallam, är en mu’min, och vi känner till att Profetskapets rang inbegriper nobilitet och förhöjd ädelhet. Sannerligen så höjs hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, nobilitet och höga position varje dag utan att upphöjandet stannar någonsin. Eftersom det är så det ligger till, hur kan det överhuvudtaget anses att han inte är given kunskap och att han inte längre är Profet? Hur kan man ens anse detta när ”Rasûl” i dess morfologiska form “Fa’ûl” betyder “Den som sands” (al-mursal) och som det inte finns någon annan motsvarighet för i det arabiska språket? Handlingen, att han sänds (al-Irsâl) bekräftas av Allahs tal, och Hans tal är tidlöst eftersom det fanns innan skapelsen. Han, sallallahu ´alayhi wa sallam, fanns redan före skapelsen och var redan då Rasûl (Sändebud) genom Allahs irsâl [handlingen ”att sända”] och han är i nuet Rasûl och i all framtid Rasûl eftersom Allahs tidlösa tal bekräftar detta, och genom Hans uråldriga verbalisering, och omöjligheten att Hans irsâl någonsin skulle kunna falskeligen motsägas. Allahs Sändebud, sallallahu ´alayhi wa sallam, blev en gång tillfrågad: “När blev du Profet?” och han svarade: ”När Adam fortfarande var lera”. Han, sallallahu ´alayhi wa sallam, sade också: Jag var sannerligen Profeternas sigil redan när Adam var lera”.

Om någon frågar ”Var finner vi Imam al-Ash’aris uttalande och vad är dess härkomst även om inget kan stödja detta eller stötas på på annan plats?”. Då svarar vi:
Det har återberättats att en person från sekten Karâmiyyah – må Allah fylla hans grav med eld, och det är sannerligen min fasta tro att Allah den Upphöjde redan fyllt hans grav med eld – försökte tvinga en av våra mästare i ‘aqîdah att underkasta sig hans logik och argument som han lade fram på följande manér:
”Om det enligt er är så att den avlidne, i sin död, varken är närvarande med sina sinnen och inte heller känner till saker och ting, så följer det att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, i hans grav är något annan än mu’min, eftersom imân för oss betyder att sann kunskap och bekräftande av sanningen, och döden negerar båda dessa saker. Om han, sallallahu ´alayhi wa sallam, saknar kunskap och inte längre bekräftar sanningen, så kan han inte ha imân, och den som inte är mu’min kan heller inte vara Profet”.
Denne sekterist från Karâmiyyah försökte få vår mästare att erkänna detta falska, eftersom vår tro är att Allahs Sändebud, må Allah sända frid och välsignelser över honom och hans familj, är medveten genom hans sinnen och är medveten och vad som sker. Hans ummahs handlingar visas upp för honom, och när vi sänder fridshälsningen över honom så når dessa fram till honom. Al-Ash’ari är dessutom inte den enda personen som ansett att den vanlige avlidne personen varken helt uppfattar eller är medveten om saker och ting. Alla de olika ’aqîdah-skolorna (med undantaget Karâmiyyah) delar denna åsikt. Således, al-Ash’aris svar var identiskt med alla andras svar. Det jag nämnt tidigare är dock bättre är alla de andra tankesätten”.

Nu ringer det plötsligt på dörrklockan och hembiträdet träder in.

Hon bär in en bricka med huvudrätten som lagats av vår generösa värdinna i köket.

Vi bjuds på upplysande grillspett från Al-Lu’lu’ah al-Fāshiyyah fī ar-Rihlah al-Hijāziyyah som är en dagbok som tillhör eleven ‘Abdus-Salām as-Sarghīnī al-Hasanī och som beärats av juveler av bl a mästaren Abu’l-FaydMuhammad b. al-Kabīr al-Kattānī från hans resa till Mecka och Medina år 1321 A.H.

Huvudrätt 1

[Förklaring av hadithen: ”Jag var Profet redan när Adam fortfarande befann sig mellan kropp och själ”]

När vi samlades så hörde jag (= ‘Abdus-Salām as-Sarghīnī al-Hasanī) honom (= Abu’l-Fayd Muhammad b. al-Kabīr al-Kattānī) säga om hadithen ”jag var en Profet när Adam fortfarande befann sig mellan kropp och själ”:
”Denna återberättelse är den autentiska versionen. De andra versionerna som säger ”[Jag var en Profet] när Adam fortfarande befann sig mellan vatten och lera” och ” [Jag var en Profet] när Adam fortfarande var lera” är inte fullt autentiska, även om de delar samma mening. Denna nobla hadith är sannerligen en av de grundläggande haditherna som påvisar den Muhammadanska fullkomligheten så samma sätt som hadithen som nämner Islam, Iman och Ihsan (som inleder Sahih Muslim) är en av de grundläggande haditherna för den rena Shari’ah.

Abu’l-Fayd sade sedan på detta möte:
”Jag understryker en belysande punkt, som nådde mig vid den obefläckade gudomlighetens renhets tunga, angående denna hadith. Mina punkter följer:
Ordet Nabî (Profet) härstammar från verbet naba’ – som inbegriper en informativ rapport – och Nabî kommer morfologiskt i formen fa’îl som tyder på ett substantiv som indikerar givande (ism al-maf’ûl) alltså att verbet sker med någon annan. Profeten (an-Nabî) är därför den som har blivit given en informativ rapport från Den Verklige, subhanahu wa ta’ala, redan då det varken fanns någon Adam, eller himmel eller jord eller tid och rum. Vad vi informeras angående den gudomliga rapporten till hans person [sallallahu ’alayhi wa sallam] påverkar olika sakfrågor. Det kan referera till vad vi spårar tillbaka till Den Renaste Essensen, till de Gudomliga Namnen, Attributerna, Hans handlingar, eller de gudomliga befallningarna. Det kan också referera till vad vi spårar till honom, sallallahu ´alayhi wa sallam, och de andra Profeterna och Sändebuden, deras nationer, de gudomliga böckerna, änglarna, lagen från den uppenbarade boken, eller Hans majestätiska bok. I allt har vi nio sakfrågor, och ämnet om den informativa rapporten som givits honom, sallallahu ’alayhi wa sallam, befinner sig inom dessa.
Det finns också en annan möjlig förklaring till ordet Nabî (Profet) i hadithen, och det handlar om att härleda ordet från nubuwwa – i dess semantiska upphöjda form – eftersom ordets upphöjdhet inte ges sin fulla tyngd utom genom hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, fullkomliga förkroppsligande av dess mening i de nio sakfrågorna ovan.
Den sista tolkningen av ordet Nabî (Profet) är den nödvändiga, medan de andra hämtar sin villkorliga nödvändighet genom denna tolkning. Den som bemästrar förståelsen av denna tolkning och förankrar den i sin insikts gripfång kommer nå insikt om Jibrîl ”agerade som hans [sallallahu ´alayhi wa sallam] instruerande läromästare” från perspektivet från dem som lägger fram denna änglainstruktion. Hur skulle Jibrîl kunna vara hans läromästare när han blott är hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, tjänare? Jibrîl stannade på sin himlafärd under den nattliga resan (från Mecka till Jerusalem) och sade: ”Det finns inte en av oss som inte har sin bestämda plats” (surat as-Saffât: 164). Det är otänkbart att läraren lämnar sin elev ensam vid ett så stort tillfälle. Aldrig, aldrig! Sannerligen, även i det som inte är farligt och betydelsefullt skulle läraren stanna vid elevens sida och skydda honom.
En annan sanning du kan lära dig av detta är förståelsen av vad som sagts av vår mästare ‘Abdullāh bin ‘Abbās så som det återberättats i Sahîh al-Bukhari, och berör Hans den Upphöjdes tal: ”Rör inte din tunga för att påskynda den” (surat al-Qiyamah: 16) och som beskriver versens mening att den betyder att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, brukade ta ett fast grepp om uppenbarelsen från Jibrîl och påskynda att upprepa det utav rädsla att han skulle tappa bort det. Så Hans tal fortsätter förklara att det sades honom ”Så när vi reciterar det, följ med i dess recitation” (surat al-Qiyamah: 17). Fullkomligheten tillhör vår mästare. Det kan vara så att hadithen ”Jag var en Profet redan när Adam var mellan kropp och själ” inte hade nått ’Abdullah ibn ’Abbas, precis så som vår härskarinna Fātimah az-Zahrā’, trots att hon var uppenbarelsens beskyddarinna, inte hade nåtts av hadithen ”Vi Profeter lämnar inte efter oss något arv, det vi lämnar är sadaqah”, och därför krävde från vår mästare Abu Bakr as-Siddiq att få ta del av hans efterlämnade arv.
Fullkomligheten omfamnade honom, sallallahu ´alayhi wa sallam, redan då det inte fanns någon tid eller rum och ingen skapad varelse existerade, eftersom det var så som han, sallallahu ´alayhi wa sallam, informerats oss i enlighet med vad vi återgivit ovan, ja även bortom detta eftersom vi förkortar vår förklaring för att hålla oss sakliga. Ingenstans nämns det i Boken eller i den oförstörda Sunnah att han någonsin förlorar denna priviligerade ställning. Snarare är det tvärtom, eftersom den grundläggande positionen i tolkningen av Lagen förutsätter istishâb (sakers oförändrade natur om beviset för dess förändring inte framlagts) och detta är ett av specialisternas (usûliyyîn) mest potenta bevis i rotprinciperna i denna Lag.

Baserat på detta, hur kan man anse det giltigt att säga att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, bara sändes som Profet efter det att han fyllde 40 år? En person som vågar säga detta borde bli tillfrågad: ”Så vad var han innan 40?”. Det är obligatoriskt att ställa honom sådana frågor om man anser att existensens bok redan skrivits för honom redan innan hans jordiska existens och att de tidigare Profeterna uppmanat sina egna nationers folk att följa honom om de skulle leva vid tiden för hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, ankomst.

En näringsrik sallad med vishetens sås

[Orsaken till prövningarna (fitan): Striden mot Sunnah]

På eftermiddagen torsdagen den 23:e dagen uppmanades Abu’-l-Fayd av den sanningsälskande hövdingen al-Hajj ‘Abdallah att infinna sig på ett möte med syftet att påminna folk om visdomen.

Vid detta tillfälle hörde jag Abu’l-Fayd nämna det som jag skriver härunder:

”Existensen cirkulerar kring tre tider A) Tiden före hans ankomst (=Sallallahu ´alayhi wa sallam), B) Tiden då han levde och existensen gavs sitt fullkomlighet genom hans närvaro, och C) efter det att han togs till sin Herre och då existensen somnade. Detta indikeras genom hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, uttalande: ”Folk befinner sig i sömn”.
Så länge han var närvarande bland oss så var vi garanterade säkerhet. Vad det betyder är att hans fysiska närvaro säkerställde etableringen av Sunnah och Shari’ah mitt ibland oss. Därför säger Allah den Upphöjde: ”De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå hårda prövningar i denna värld och ett plågsamt straff väntar dem i nästa liv” (surat an-Nûr: 63).
Alla prövningar som någonsin bevittnats i universum, tillsammans med alla pågående prövningar, har deras orsak i motsättningen mot den ädla uppenbarade Lagen som han, sallallahu ´alayhi wa sallam, kommit med. Ondskans omfattning står i relation till omfattningen av hur mycket människorna bryter mot Lagen”.

En andra tallrik dukas fram

[En nyttig läxa som skänkts oss från Abu’l-Fayd gällande den totala underkastelsen under Ödet och att finna förnöjsamhet med Ödets manifestation]

Under detta möte så hörde jag (= ‘Abdus-Salām as-Sarghīnī al-Hasanī) honom (= Abu’l-Fayd) säga angående att besöka de sjuka, som han länkade med det bredare temat att ödmjukt underkasta sig Ödet i ett tillstånd av helhetligt samtycke och i förnöjsamhet:
”En man av insikt – han syftade möjligtvis på sig själv – informerade mig att Abu’l-’Abbas, al-Khidr, sjuknade in med feber. Vi gick ut för att besöka honom. När vi nådde honom fann vi honom skakandes likt en palm. Vår vördnad inför hans person hindrade oss att ställa honom frågor om sådant vi ville lära oss så vi lät honom tala först. Slutligen sade Abu’l-’Abbas, al-Khidr: ”Reflektera om Den Praktfulles omfattande prakt. Även om jag välsignats med en livstid på 7000 år så har jag alltid färdats mot döden och odödlighet har aldrig varit mitt öde”.
Folket började gråta i hans närvaro, oförmögna att yttra ett enda ord, fram till dess att en av besökarna sade: ”Jag ska tilltala honom å era vägnar”. Mannen inledde en konversation och frågade hur många kvinnor han gift sig med under hans långa liv, och de olika födoämnen han ätit, och vad han tyckte varit godast. Alla dessa frågor besvarades.
När besökarna helt tystnade, då deras nyfikenhetslusta blivit tillfredställd så fixerade al-Khidr sin blick på en av männen. Folket förvånades över hans stirrande. Mannen som tidigare vågat samtala med al-Khidr gick fram och frågade mannen som var iaktagen ”Antingen talar du själv eller så kommer jag tilltala honom än en gång å era vägnar”. Den samtalsglade besökaren inledde återigen ett samtal och frågade al-Khidr om orsaken till varför han stirrade på den andra mannen. Al-Khidr svarade med en motfråga ”Fråga istället mannen om varför”. Talesmannen frågade därför mannen. Han svarade:
”Jag är en av de män som lärt mig Det Högsta Namnet, och de villkor och kotymer som hör därtill. Ett av dess villkor är att Allah den Upphöjde endast lär ut Sitt Högsta Namn till en person Han älskar för att därigenom skänka honom speciell hyllning. Det var så att en kvinna, som var den allra vackraste kvinnan på hela jorden, råkade vara min egen hustru. Det bodde i min by en tyrann som ihärdigt försökte tvinga mig att skilja mig från henne så att han skulle kunna äkta henne. Jag vek mig inte inför hans önskemål, men tyrannen lämnade mig inte ifred. Han och hans hejdukar stod över mig med en dolkar. Under hot tvingade han mig att skilja mig från min fru, och tyrannen våldtog henne där på plats inför mina egna ögon. Jag försökte rädda henne genom att putta bort honom, men han högg av min hand. Här ser ni”. Mannen tog fram sin arm ur ärmen och visade alla gästerna och fortsatte berätta: ”Mitt under denna incident manifesterads plötsligt Det Högsta Namnet inför mitt inre väsen. Jag bad till Allah att hjälpa mig mot förtryckaren, men artigheten mot Den Verklige, den Upphöjde, hindrade mig att be om hjälp från Honom”.
Al-Khidr sade då: ”Det är av denna anledning som denna hemlighet förblir hemlig eftersom de betrodda inte går över gränsen gällande uppförandet mot Allah även i de mest hemska situationer”.

Jag (= ‘Abdus-Salām as-Sarghīnī al-Hasanī) sade: ”Al-Khidr berättade detta när han själv låg i sjuksäng som en indikation till oss andra att vi skulle vara tålmodiga i likhet med mannens fullkomliga förtröstan och underkastelse inför Allah”.

***

Slutligen ges vi en efterrätt bestående av skratt och några stillsamma grubblerier från de mätta och belåtna själarna,

som bärs in på ett fat med färggranna tilltugg.

***

En träformad halvmåne av vegetariska tilltugg

Från Ibn Hajar al-’Asqalanis bok Al-Jawāb ash-Shāfī ‘an as-Su’āl al-Khāfī (det läkande svaret på de dolda frågorna)

Fråga 4 – Kan de avlidne höra instruktionen att säga tahlîl?
Svar: Ja, han hör detta, eftersom det finns en länk till de levandes värld så som vi beskrivit tidigare. Man kan inte genom analogi jämföra detta med en levande person som råkar befinna sig i en vattenfylld brunn och därför inte kan höra folket som ropar vid brunnskanten.

Fråga 5 – Kan den avlidne identifiera personerna som besöker hans grav?
Svar: Ja det kan han. Han kan göra detta om Allah vill det. Själen är tillåten att förstå dessa saker, och de besöker hans grav, oavsett om det är ’Illiyyîn eller Sijjîn, så som en autentiska hadithen säger: ”Martyrernas själar lever inuti gröna fåglar som flyger runt i Paradiset”. Det har rapporterats i (Imam Muslims) Sahîh. Liknande har även rapporterats i en hadith i Imam Ahmad ibn Hanbals Musnad men nämner då istället Imâns folk. I en variant från al-Sahîh läser vi följande: “Deras själar söker skydd under ljus som finns under Tronen”. Allt detta motsäger inte den nämnda länken (mellan de dödas sfär och de levandes sfär). Den som anser detta långsökt använder bara sitt förstånd om vad som försigår här i denna jordiska existens, men sanningen är att det som sker bortom döden (barzakh) inte liknar denna värld.

Avslutande ostbricka

Från Muhammad bin ‘Abdi’l-Bāqī al-Mālikīs bok Ajwibah az-Zurqānī ‘an As’ilah Waradat min al-Maghrib

Fråga 8 – Väcks spädbarnen och de dödfödda barnen upp på Domedagen så som de var i deras dödsögonblick?
Svar: Hafidh Ibn Hajar (al-Haythami) svarar på detta: Varje person väcks upp och samlas på vänteplatsen i det skick han dog. När själarna träder in i Paradiset som omformas de och antar samma fysiska form. Det säger hadithen som är sahîh:Varje slav ska återuppväckas i det skick han hade i dödsögonblicket”.
Paradisets folk har beskrivits som avbilder av Adam, och att de alla är 60 armslängder långa. Ahmad sade om detta: ”De kommer vara sju armslängder i bredd”. Varje invånare i Paradiset kommer vara 33 år gammal”.

Fråga 10 – Vem är mest förträfflig, en kvinna i denna värld eller Hūr ‘Īn?
Svar: ….

…Nu lider kvällen mot sitt slut, och all deltagarna i festen börjar känna sig trötta och lyssnar inte längre så noggrant,

när husets värdinna uppmanar dem att äta vidare av hennes utsökta brie-tilltugg.

Skriv en kommentar