Är det passande att kalla en kafir för privilegierad?

juli 17, 2017 Ingen kommentar »
Är det passande att kalla en kafir för privilegierad?

Fråga:

Är det passande att kalla en kafir för privilegierad?

Svar:

Ordet privilegierad kan sägas på två sätt: Antingen (1) ospecificerat och generellt utan ytterligare adjekiv eller (2) specificerat genom att exempelvis säga ”Denna kafir (fotnot 1) är ekonomiskt privilegierad” eller ”Denne kafir är privilegierad på arbetsmarknaden”.

1. Angående den första så är det ytterst opassande att kalla kuffar för privilegierade utan specificering. Det gäller särskilt när de jämförs med muslimer och muslimerna beskrivs som underordnade och ickeprivilegierade i förhållande till kuffar. Det är otänkbart för en muslim att betrakta sakfrågan på detta sätt eftersom det allra största privilegiet (ni’ma) är islam och det är oss tillräckligt (wa kafa biha ni’ma). Det är det enda som faktiskt betyder något, inte bara i långa loppet med även i nuet. Gud säger i Koranen: ”Den troende är inte så som överträdaren. De är inte jämlika” (32:18). Man ska heller inte söka efter att vara upphöjd. Sändebudet ﷺ sade: ”Allah har fastställt att ingenting i denna värld upphöjs utan att Han kommer förnedra det” (Bukhari). Sufyan al-Thawri sade: ”En person har inte sann förståelse om religionen förrän han ser besvärliga ansträngningar som en välsignelse och ser bekvämlighet och överflöd som en prövning”.

2. Angående den andra så är det mindre allvarligt än det första. Problemet består endast i att denna terminologi är inlånad från ashab al-shimal (vänsterns folk), de som får ta emot sin olyckliga ödesbok med vänster hand (se Koranen 56:41-48). Termen är i sig acceptabel när den används i specificerande sammanhang. Det är att likna med att säga att Abi Jahl hade större rikedomar än Salman al-Farisi eller att den aristokratiska kvinnan Hind bint ‘Utba ägde större makt i det meckanska samhället än slaven Bilal ibn Rabah. Även om dessa påståenden är korrekta i sin samhälleliga och materialistiska jämförelse så är det felaktigt enligt en muslimsk livsförståelse i förhållande till hur muslimen ser på världen och värden. Sändebudet ﷺ sade om detta: ”Om en av er betraktar någon som har givits mer rikedom (mal) eller bättre utseende (khalq) än honom själv så låt honom istället jämföra sig med de som är lägre än honom själv (asfal minhu)” (Bukhari). Profeten ﷺ sade även: ”Snegla inte på de som är över er i rang (fawqakum) ty ni kan komma att se Guds gåvor till er själva som små och bli otacksamma” (Bukhari). Det är därför viktigt att man särskiljer mellan ett enkelt konstaterande om att en kafir äger mer pengar och idén om att Gud på något sätt är ålagd att skänka alla människor identiska gåvor, vilket är en socialistisk idé utan grund i islams troslära. Gud uppmanar sändebudet ﷺ att lära människorna: ”Säg: ”Gläds över Guds gåvor och över Hans barmhärtighet, som är mer rikedom än ni kan samla ihop” (10:58). ‘Ali ibn Abi Talib förmedlade: ”Var medveten om att folket består av olika klasser, och att ingen av dessa kan befinna sig i välgång utan de andra och ingen av dem kan fungera utan de andra”. Den egalitära idén om att alla ska ha exakt lika mycket är i allra bästa fall en kharijitisk idé, men om det vill sig illa en socialistisk inlånad idé. Gud säger om klassamhällets orsak: ”Är det de som skall fördela din Herres nåd? Nej, det är Vi som bestämmer vad var och en ska få i detta liv, och Vi ger vissa mer än andra som höjer dem i rang över de andra, så att den ene kan anställa den andre – Din Herres nåd är mer värd än de rikedomar som människor kan samla (43:32).

Fotnot 1: Ordet ”kafir” är inte ett skällsord men är det koraniska ordet som indikerar de människor som inte är muslimer. Ordagrant kommer ordet från verbet ”kafara” (bokstäverna kaf, fa, ra) som betyder ”att täcka över”. I gammal klassisk arabiska är det en synonym för ordet ”bonde”, alltså den person som täcker över frön med jord. I Koranen (57:20) används ordet i detta sammanhang: ”Tänk även på att detta jordiska liv knappast är annat än lek och förströelse, tom prakt, ihåligt skryt och tävlan om att överträffa varandra i rikedom och i antal söner. Det är som jord som fått ta emot rikligt regn. Den grönska som det framkallar gläder odlarna (al-kuffar) men sedan vissnar den och du ser hur den gulnar, till dess ingenting annat återstår än torra strån”.

 

Skriv en kommentar