Missförståndet om aktivism

augusti 18, 2017 2 Kommentarer »
Missförståndet om aktivism

Överflödande aktivitet (harakat) och slö inaktivitet (kasal) är motsatser. Det finns emellertid missförstånd bland muslimerna om vad som är vad. Det är nämligen så att varje ögonblick som muslimen befinner sig i glömska (ghafla) är inaktivitet och varje ögonblick som muslimen befinner sig i medveten gudsrelation (taqwa) är aktivitet. Saken är tämligen enkel ty det är så att inaktivitet är inaktivitet och aktivitet är aktivitet. Att addera ”-ism” till ordet ”aktiv (aktiv-ism) gör inte aktiviteten mer eller mindre älskad av Gud.

Shari’a innehåller en myriad olika aktiva rekommenderade handlingar (mustahabbat) som muslimen kan ägna sig åt. Alla människor är olika och alla muslimer är olika. Vissa muslimer behöver intellektuell stimulans och andra muslimer behöver spela basket. Det måste finnas muslimska förebilder inom varje mänsklig sfär. Det finns inte ett enda sätt att vara en aktiv förebild men tusentals. Att det aktiva (”aktivismen”) finansieras genom bidrag från ickemuslimska myndigheter och sker i en organisation, förening eller moské gör det varken mer eller mindre ”revolutionärt” eller mer eller mindre ”aktivt”. Islam har bredd och vägarna till att vara aktiv i sin gudsrelation är många. Villkoret är att all aktivitet vilar på en stabil grund av gudsmedvetenhet.

Det finns emellertid vissa råd som alla muslimer gemensamt kan behöva ta del av. Om personen (aktivisten) tycker att aktiviteten är jobbig och belastande och hans inre impuls inte vill utföra aktiviteten ifråga överhuvudtaget, men att han/hon ändå tar sig samman och gör det svåra arbetet, så är det bättre och innehåller mer nytta (manfa’a) än om egot (al-nafs) bubblar och glädjs över aktivismen. En fingervisning om man är på rätt väg i sin aktivism att höja umman till fornstor glans är huruvida man älskar muslimernas applåder eller om man är beredd att möta muslimernas kritik. Den extroverta muslim som älskar att vara i centrum (hubb al-ri’asa) och tenderar att nämna sina egna goda handlingar framför en publik bör försöka dölja sin aktivism. Den introverta muslim som hatar att vara i centrum och helst vill leva isolerad i en stuga i skogen (khalwa) bör försöka gå emot denna inre tendens och sträva efter att vara ute bland folk. På detta sätt säkerställer man att ens niyya (avsikt) är för Guds skull och inte för egots skull.

En huvudregel när det gäller aktivism är ”ju mindre vi ser av en människa desto mer av det goda utför han/hon”. Ibn ‘Umar sade: ”Den som försöker få folk att höra talas om sina egna goda handlingar kommer att förnedras av Gud”. Sändebudet ﷺ sade: ”Den gudstjänare som Gud älskar allra mest är den som alltid är medveten om Honom, som är ekonomiskt självständig, och den som inte vill synas inför människorna” (Sahih Muslim). Med denna profetiska vägledning i åtanke så kan man urskilja att mycket av dagens aktivism i själva verket är motsatsen till vad profeten ﷺ beskrev i tre punkter. I mycket av dagens ”islamiska” aktivism finns ingen taqwa (gudsmedvetenhet) eftersom själva kampen går emot islam, och kampen baserar sig på bidrag från ickemuslimerna vilket är motsatsen till ekonomisk självständighet, och dess ledarskap strävar efter maximal exponering, att synas och applåderas.

Aktivism handlar inte bara om ”aktiv” handling men handlar även i att aktivt avhålla sig och förhålla sig passiv. Det kan röra sig om att avhålla sig från att be frivilliga böner (nawafil) efter salat al-‘asr, eller att en kvinna avhåller sig från att vara ”aktiv” i moskén under sin månatliga period, eller att man aktivt avhåller sig från att dricka och äta under Ramadans dagar. Att inte göra någonting överhuvudtaget och att vara aktivt medveten i sin passivitet är ett uttryck för gudsmedvetenhet (taqwa) och kategoriskt inte ett tecken på lathet.

Ibland är aktivism att organisera sig och ibland är aktivism att avhålla sig från organisationer. Det är heller inte så att alla muslimska organisationer är av godo. Det räcker inte med att vara född i en muslimsk familj för att alla ens handlingar ska vara muslimska. Yttre form avslöjar inte alltid innehåll. Att ha ”muslimsk bakgrund” eller ha ett muslimsk namn är i sig själv inte aktivt. I gamla Medina på profetens tid så byggde ”muslimer” en moské (masjid al-dirar) med syfte att sprida sina egna idéer som inte hade fog i Koranen och sunnan från denna plats. Barmhärtighetens profet – Guds frid och välsignelse över honom – brände ner denna moské till grunden. Gud sade om denna moské i Sin Bok:

Och det finns de som uppförde en moské för att vålla skada, sprida otro och splittra de troende och som en utpost för dem som förut kämpade mot Gud och Hans Sändebud. De kommer att bedyra: ”Vi ville bara göra gott”, men Gud är vittne till att de ljuger. Sätt aldrig din fot där! En moské som, från den dag då bygget tog sin början, som [enda] syfte haft att leda [människorna] till sann gudsfruktan, är sannerligen långt mera värd att du där förrättar bön; i den [samlas] män som älskar att rena sig, och Gud älskar dem som strävar efter renhet. [Vem är den bäste?] Den som uppför sin byggnad på en grund av gudsfruktan och strävan att vinna Guds välbehag eller den som bygger sitt hus på lös grund, vid randen av ett stup, så att det störtar samman [och drar] honom med sig ned i helvetets eld? Gud vägleder inte de orättfärdiga; byggnaden som de har uppfört kommer inte att upphöra att plåga dem som en tvivlets [värkande tagg] i deras sinnen, till dess deras hjärtan brister. Gud är allvetande, vis.

Alla dessa påminnelser nedan är egentligen uppenbara självklarheter, men kan vara nyttiga att nämna i en svensk kontext där islamisk ABC glömts bort.

  • Att inhämtning av kunskap inte är mindre ”aktivt” än utlärande av kunskap är den viktigaste påminnelsen.
  • Att den gamla tanten som lagar mat åt kvarterets unga som är ute och spelar fotboll på gården inte är mindre ”aktiv” än den som håller islamiska föreläsningar.
  • Att bre en smörgås åt ungdomar på en förening är inte mer ”aktivism” än att bre en smörgås någon annanstans.
  • Att stå inför publik och prata om islam är inte mer ”aktivt” än att författa artiklar.
  • Att hjälpa en främmande tant över gatan är inte mer ”aktivt” än att hjälpa sin egen mamma över gatan.
  • Att anordna stora events för Palestina är inte mer ”aktivt” än att varje dag i hemlighet efter bönen be en stilla bön för de förtryckta.
  • Att studera islamiska böcker och lägga ut bildbevis på Facebook är inte mer ”aktivism” än att studera islamiska böcker på sin lunchrast på jobbet medan kollegorna röker cigg.
  • Att spela in youtube-videos är inte mer ”aktivism” än att författa texter eller översätta böcker.
  • Att ägna sig åt läxhjälp i en förening är inte mer ”aktivism” än att ägna sig åt läxhjälp någon annanstans.
  • Att dammsuga moskén är inte mer ”aktivism” än att gå hem till sina åldrade mamma och dammsuga hemma hos henne.
  • Att sitta och snacka med polarna över en kopp te är inte mer eller mindre ”aktivism” om det sker i en förening, en moské eller på Espresso house. Kanske kan det t.o.m vara bättre att befinna sig på Espresso house om intentionen är att fikande ickemuslimska ungdomar ska lyssna på samtal om Gud och sändebudet ﷺ.
  • Att ha en islamisk kuratorhjälp över telefon är inte mer eller mindre ”aktivism” än att det sker skriftligen eller i ett registrerat företag eller myndighet.
  • Att närvara vid släktmiddagar för att antingen sprida islam till ickemuslimska släktingar eller ge goda råd till muslimska släktingar är inte mindre ”aktivt” än att närvara på s.k muslimska events.
  • Att hjälpa släkten måla sommarstugan med falu rödfärg är inte mindre ”aktivt” än att inreda sin kulturförenings nya kontor.
  • Att starta ”muslimska” projekt för statliga pengar är inte mer aktivism (snarare mindre!) än att använda sin egen fritid och sina egna tjänade pengar för att hjälpa nya muslimer och muslimer som hamnat på villovägar.
  • Att avbelasta sin hustru med disken är inte mindre ”aktivt” än att få social respit med grabbarna i den kulturella föreningen.
  • Att revolutionären sitter framför datorn på ett kontor som hans/hennes fiender finansierat är inte mer ”aktivism” än att sitta hemma framför datorn där man själv betalat hyran.
  • Att gå med i demonstrationer som demonstrerar för allehanda haram-aktiviteter är inte mer ”aktivt” än att aktivt ge råd till andra att inte demonstrera.
  • Att bli ”aktiv” medlem i kufr-partier är inte bättre aktivism än att aktivt avhålla sig från sådant av fruktan att man tvingas yttra eller agera på sätt som går emot islam.
  • Att studera fiqh eller att studera till läkare kan bägge vara ”aktivism” så länge avsikten är för Guds skull.
  • Att plocka upp skräp på gatan är inte mer eller mindre ”aktivt” än att plocka upp påhitt (bid’a) från muslimernas gångstig (madhhab).
  • Att skänka en slant till en fattig ickemuslim än inte mindre ”aktivt” än att ge en slant till Palestina.
  • Att bjuda 100 muslimer på Ramadanmiddag finansierat genom bidrag är inte mer ”aktivt” än att bjuda 10 muslimer finansierat med egna pengar.
  • Att kaxigt och ungdomligt tala kuffar tillrätta är inte mer ”aktivism” än att med vuxen mildhet tala muslimska eller ickemuslimska vänner eller släktingar tillrätta. Gud säger: ”ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt” (29:46).
  • Sist men inte minst, modern som byter blöja på sitt barn är den bästa aktivisten i landet.

All aktivism är heller inte av godo. Aktivism måste ske i enlighet med lagen, med fog i Koranen och sunnan och de fyra rättsskolornas metodik. Befläckad aktivism är sådant som att vara aktiv och sprida IS-propaganda, att fylla muslimska ungdomar med hat och konspirationsteorier, att lära muslimska ungdomar att hata andra människor, att få ungdomar att känna att hela samhället motarbetar dem, att lära ungdomar att betrakta sig som offer och demonisera och inte vara tacksamma, eller att sprida högerpolitik eller vänsterpolitik, eller att i allmänhet sprida ”gift” (på arabiska sum = سم) eller främja spirituell ”dövhet” (på arabiska sum = صم) i samhället eller bland muslimer. Vi kan lära oss om kontraproduktiv aktivism genom Sändebudets  ﷺ  ord: ”De som jag hatar allra mest och som är längst ifrån mig på Domedagen är sådana som pratar i onödan, och som hånar andra, och som skryter om sig själva när de talar” (Tirmidhi). Det är så som den malikitiske juristen al-Shatibi citerar, i sitt verk al-I’itisam, att Hasan al-Basri sade: ”‘amal qalil fi sunna khayrun min ‘amal kathir fi bid’a” (att agera lite på sunnan är bättre än att utöva innoverade påhitt i mängder). Imam Malik sade i Mudawwana al-kubra att ansvaret att förmedla ett korrekt budskap är större än att strida för budskapet med svärd vilket han bevisar genom de 13 första åren under förtryck i Mecka. Den malikitiske juristen Imam al-Dardir sade i Aqrab al-masalik att plikten att påbjuda det goda och förbjuda det onda i muslimernas egna led är mer prioriterat än att kämpa mot ickemuslimer.

Aktivism handlar alltså inte om att vara kändis men om att vara aktiv och minnas Gud och lyda Hans lag. Fudayl ibn ‘Iyad sade: ”Om du kan förbli okänd så var okänd. Vad betyder det om få vet vem du är? Varför är det viktigt att någon hyllar dig? Varför skulle det betyda något att du kritiseras av folket så länge du älskas av Allah?”.

Imam Habib Bewley säger om vissa tendenser inom dagens ”aktivism”:

Vi ser olyckligtvis en tendens bland många muslimer att se konferenser, föreläsningar och seminarier som ett mål i sig själv, och att man genom att närvara på dem har utfört något för ens religion. Men sanningen är emellertid att detta är inte religionen, ty Allahs religion utgörs av handlingar och inte bara retorik. Det är inte en slump att Koranen alltid länkar samman iman (tro) med ‘amal salih (rätt handlingar). Det är genom vad vi uträttar som vi blir dömda.

Shaykh Ahmad ‘Ali al-‘Adani säger om fenomenet:

Islam är kategoriskt inte att hålla konferenser, att vara retorisk, eller att göra videos om generell moral eller att imponera genom akademiska termer. Islam är att underkasta sig Guds vilja. Gud vill att vi dömer enligt Hans lag.

 

2 kommentarer

  1. Olle Abdallah 12 oktober, 2017 på 19:53 - Reply

    Jag som svensk konvertit känner ofta en frustration över bristen på självkritik och Adab inom Ummahn i vår tid. Tyvärr händer det ofta när jag lyssnar på muslimer debattera kuffar att jag helt enkelt finner muslimernas argument (som allt för ofta bygger på marxistiska idéer om postkolonialism och offerkofteri) motsägelsefulla både mot sin egen premiss och mot koranens lära om att Allah inte förbättrar ett folks situation förens de förbättrar sig själva (13:11).

    Detta får mig ofta att känna mig som en hycklare och jag fruktar för att jag kommer att dömmas för att inte vara tillräckligt lojal mot mina bröder. Må Allah swt visa nåd mot mig

  2. Abdussalaam Nordenhök 19 oktober, 2017 på 08:04 - Reply

    Ja, det är lätt att känna sig frustrerad i dessa dagar, men vår lojalitet bör riktas mot sanningen och inte mot våra felande bröder. Man bör stötta envar, muslim eller ickemuslim, i det goda de gör och man bör ge goda men stränga råd till envar, muslim eller ickemuslim, som sprider masshysteri och propagerar för en islam utan shari’a och lär nästa generation muslimer att hata sina medmänniskor.

Skriv en kommentar