Enligt gammal germansk uppfattning – synlig i de svenska landskapslagarna – ingicks ett äktenskap genom två led, överenskommelse (’aqd) och äktenskapsfullbordande sängledning (dukhūl). Överenskommelsen var ett avtal (katb al-kitāb) om att ingå intimt äktenskap (nikāh) och det slöts mellan kvinnans målsman (walī) och friaren (khatīb). Sängledningen innebar att kontrahenterna efter en bröllopsfest (walīma) fördes in i sitt hem där de förväntades fullborda den ingångna relationen. Mannen överräckte även i anknytning till detta en morgongåva (mahr) till hustrun. Redan år 644 försökte man i germansk kultur att juridiskt reducera morgongåvorna till rimlig nivå efter att den tävlingsinriktade kulturen höjt morgongåvan till skyhöga nivåer (så som även ’Umar bin al-Khattab ämnade göra). Samma skedde i Sverige år 1350. Någon särskild sakral vigselceremoni behövdes inte, och äktenskapet kunde upplösas mycket enkelt genom att mannen försköt sin hustru (talaq) och bägge parter kunde därefter gifta om sig. Det kan vara en överraskning att få veta, att kyrklig vigsel inte blev föreskriven förrän i 1734 års lag. Det tog alltså sex sekler för kristen påverkan att komma dithän. Inte ens då blev den sakrala vigseln obligatorisk. Det fortsatte att finnas en kontraktuell samlevnadsform som reglerades i lagen. Kvinnan hade då giftorätt i mannens egendom och barnen ansågs vara födda i äktenskap. Det är samma sedvänja som i dagens Sverige till viss del är rådande. Man skulle kunna säga att de icke-muslimska svenskarna delvis har återgått till sin ursprungliga praxis vilket innebär att man och kvinna lever tillsammans i en samborelation, bevittnad och synlig framför folk och vanligtvis godkänd av kvinnans fader. Äktenskap (zawāj) betyder tvåsamhet, frivilligt och öppet deklarerat (fotnot 1).
Det är därför av värde att påminna muslimer i Sverige om att inte se ner på icke-muslimerna eller felaktigt tillskriva dem skamlöst beteende då samborelationen numera tillhör icke-muslimernas allmänna sedvänjor (’arāf). Att missakta folk i sin omgivning hjälper föga när man vill skänka dem en gåva, islam. Förakt är en inre känsla av överhöghet som ofta tenderar att ta sig fysisk eller verbal form och är som sådan en repulsiv faktor i da’wa. En muslim bör aldrig låta sin blick falla på en troende eller icke-troende medmänniska i högmod, speciellt inte en medmänniska i behov av vägledning. För att kunna kalla människor till islam måste inbjudaren känna till sin omgivning och dess folk. Att känna till ett folk är att ha kunskap om deras seder och livsåskådning vilket kräver att man träder ur sina egna skor för att vandra i andras skor. Att bedöma är emellertid inte att fördöma och att döma är heller inte att ådöma. Dīn al-fitra är alla svenskars ursprungliga religion just för att det är hela världens ursprungliga religion. Mänsklighet innebär att man förenklar giftermål, och ingen bör sätta käppar i hjulet för fulländandet av religionen. Man bör även avråda från skilsmässor men likväl se dem som tillåtna just för att den mänskliga existensen kräver det och för att en av religionens syften är att förhindra att individer fysiskt eller psykiskt åsamkas skada (darar).
________________________________________________________________________
Fotnot 1: Denna historiska förklaring är hämtad ur den katolska tidskriften Signum.
