Den islamiska lagens estetik – Hamdija F Begovic

oktober 23, 2017 Ingen kommentar »
Den islamiska lagens estetik – Hamdija F Begovic

Den islamiska lagens estetik

När den islamiska lagen diskuteras, i synnerhet i polemiska sammanhang, brukar den bedömas utifrån två synvinklar: en moralisk samt en praktisk. När man försvarar den brukar man således säga något i stil med: Gud har skapat oss, vår plikt är att lyda Honom (moraliskt argument), och Han känner dessutom bäst till hur vi fungerar (praktisk observation), varför Hans regelverk bör gälla. Väldigt sällan går man steget längre och lägger till att den islamiska lagens berättigande även går att härleda ur rent estetiska hänsynstaganden. Det främsta skälet till denna underlåtenhet är förmodligen att det som i ett dekadent samhälle betraktas som estetiskt tilltagande kommer ha föga med människans fitrah att göra, varför många inte kommer att känna igen islams föreskrifter som sköna (vilket gör estetiskt grundade argument för den islamiska lagens universella giltighet verkningslösa). Men om vi betänker att mode inte är samma sak som stil – stil är tidlöst medan det som är på modet mycket väl kan vara fult – och om vi därför försöker betrakta saken utan modenyckerna som ledstjärna, kommer vi att förstå varför även Gud själv åberopar estetiken när Han förkunnar en av islams förordningar om klädsel:

Söner av Adam! Vi har gett er ting som ni kan skyla er nakenhet [och pryda er] med liksom [fågeln pryder sig med sina] fjädrar; men den bästa dräkten är en dräkt av gudsfruktan. Detta är ett budskap från Gud – kanske stämmer det dem till eftertanke. (7:26)

Gud har alltså fastställt att kläder ska bäras av bland annat estetiska skäl. Det vore inte bara opraktiskt att gå runt utan kläder, det hade även gjort livet fattigare på färg och form. Vi kan utvidga detta resonemang till andra förordningar inom islam. Vi vet exempelvis att Profeten ﷺ uppmanat oss att recitera Koranen med en melodisk röst, och därför är det inte ovanligt att icke-muslimer som inte förstår arabiska dras till islam bara av att höra Koranen reciteras. Man bör alltså inte glömma bort att estetiken är en viktig aspekt av livet och därför även den islamiska lagen. Muslimen är skyldig att äta tillåten föda för att värna om sin hälsa, men måltiden intas inte endast för näringens skull, den är i själva verket en mindre begivenhet som omges av så mycket mer än bara förtäring. Imam al-Nawawi var av åsikten att det är mustahabb att föra en konversation i samband med måltiden. En muslim är med nödvändighet ett slags estet, om man så vill.

När detta nu etablerats kan vi ta oss an en av de aspekter av islam som kritiseras mest i våra dagar, nämligen föreställningen att mäns och kvinnors interaktion bör vara reglerad. Det är enligt islam inte fritt fram för främmande män och kvinnor att exempelvis bada halvnakna tillsammans, vilket är en föreskrift som bedöms väldigt hårt i vissa kretsar. I tider som dessa, där #metoo blivit ett internetfenomen, där USA:s president fångats på ljudband med att säga att han gärna tafsar på kvinnor, och där Hollywoodmoguler tvingar skådespelerskor att provspela i hans hotellsäng, är det tämligen lätt att försvara islams syn i frågan, men hur går man till väga om man vill rättfärdiga saken utifrån en estetisk synvinkel? Är det ens möjligt? Vi gör ett försök.

Det samhälle som mer än något annat organiserades utefter estetiska principer och som präglades av föreställningen att allt från det mest alldagliga till det mest ceremoniella bör upphöjas till förfinad konst var 900- och 1000-talets Japan. Det var under denna tid, heianperioden, som världshistoriens första roman, Berättelsen om Genji, skrevs. Vilket inte är konstigt eftersom litterär förfining var ett måste för den som levde då (det gällde inte bara att skriva fint, man var dessutom tvungen att skriva fint, det vill säga enligt kalligrafins alla regler). I heianperiodens Japan skulle alla ens företaganden och göranden utföras med stil, all konversation föras med finess, och till och med politiken skulle utövas med elegans:

The ’rampant aestheticism’ of the period extended even to the day-to-day activities of the government, in which the officials were expected to perform stylized dances as part of their duties, and in which (as we know from a thirteenth-century chronicle) the Intendant of the Imperial Police was chosen for his good looks as much as for his family connexions.” (The World of the Shining Prince: Court Life in Ancient Japan, s. 194)

I ett samhälle som detta, där man värderade skönhet och kultivering högst av allt, lämnades inget åt slumpen; allt organiserades efter principen om att det som är estetiskt tilltalande måste sättas i första rummet. Då kan man fråga sig, hur såg interaktionen mellan män och kvinnor ut?

The woman of Heian Kyô participated in outdoor activities as little as her sister in the Moslem world; and on the rare occasions when she did leave her house the walls of her ox-carriage protected her, more completely than could any yashmak, from the eyes of strangers. […] Normally she was hidden behind her screen of state, whose function for the Heian woman was analogous to that of the Islamic pardah. Though she might intimate her artistic taste by letting her sleeves protrude outside the curtains, normally she could never show herself to any man except her husband and her father. The ‘lady who loved insects’ will not allow even her parents to see her face to face: ‘Ghosts and women’, she explains to her parents through a small opening in her screen, ‘had best remain invisible’. This is not introduced as an example of the lady’s eccentricity, for the author comments that it is a ‘sensible remark’. (Ibid., s. 210-211)

Notera att kvinnan som citeras i stycket går längre än vad som är brukligt (och bortom det islam förordar – jag förespråkar alltså inte att kvinnor borde gömmas bort) genom att inte ens låta sina föräldrar få en titt på henne. Det är alltså inte prydhet eller religiös nit som motiverar henne, för det finns inget moraliskt förkastligt i att umgås obehindrat med sina föräldrar (snarare tvärtom), det är istället en viss uppfattning om stil och smak som ligger till grund för detta beteende. En människa som tillhör vår egen kultursfär kommer att finna det oerhört utmanande att sätta sig in i ett sådant tankesätt, men det torde inte vara helt omöjligt att relatera till ovanstående inställning; i vår tid går det nämligen att hitta vissa spår av liknande föreställningar: adelns mediaskygghet är ett exempel, och limousinens mörkade bilrutor ett annat. Personen som gömmer sig inne i limousinen gör inte det för att han eller hon underkastar sig en förtryckande struktur, det är snarare förenat med en viss prestige att vara oåtkomlig i det sammanhanget. I muslimska samhällen har beslöjning traditionellt varit en statusmarkör, och så var även fallet i heianperioden. Att därför likställa niqaben med kvinnoförtryck är historielöst, om inget annat.

Frågan kvarstår dock: på vilket sätt skulle det vara just estetiskt tilltalande att skyla sig? Låt mig dela med mig av en aforism:

Kulturer där ett fritt umgänge mellan könen förhindras av stränga regler och drakoniska straff är de mest erotiserade, de där erövringen går snabbast och blicken träffar djupast. (Horace Engdahl, Den sista grisen, s. 125)

Idag lever vi i det som är heianperiodens antites, där det vulgära och lättillgängliga sätts i främsta rummet och där kultivering inte sällan betraktas med misstänksamhet. Ett tydligt exempel på att det lättillgängliga upphöjs på bekostnad av det som kräver ansträngning är att det ständigt talas om att förbjuda den muslimska kvinnans klädsel samtidigt som det är fritt fram för envar att titta på nakna kvinnor närhelst man vill, det räcker med att man tar fram mobiltelefonen och gör en bildsökning på Google. Vad är problemet med detta, tänker någon. Det är väl bara att se och njuta, den kvinnliga kroppen är ju estetiskt tilltalande om något. Av med kläderna! Problemet med allestädes närvarande nakenhet är att det leder till en devalvering av den kvinnliga skönheten; det går inflation på kvinnlig nakenhet. Kulturkritikern (och utmärkte författaren) Malte Persson har myntat begreppet ”posterotism” för att beskriva den samtida svenska litteraturens skildring av sexlivet som trist och ointressant. Detta är ett förutsägbart resultat av att sex förlorat all mystik. Det tragiska fenomenet ”porrimpotens” talar för sig självt. Unga män med obegränsad tillgång till nätporr visar sig oförmögna att genomföra samlag eftersom den kvinnliga kroppen förlorat all charm och dragningskraft. Detta är något som heianperiodens japanskor kände till; de visste att det som förpassas till allmän egendom värderas lågt, att det lättillgängliga är nedklassat, och just därför förvägrades mannen på gatan rätten till att beskåda deras kroppar; de visste att värdera sig själva högt. Problemet i dagens samhälle är att man inte ens tillåts värdera sig själv högt; de som väljer att förmena främlingar rätten till att stirra på deras kroppar döms ut och förklaras i allt väsentligt omyndiga. Detta hänger ihop med att de i vårt samhälle som väljer det ansträngande och estetiskt överlägsna istället för det lättsmälta och lättillgängliga betraktas med skepsis – vill de inte vara en del av samhället, varför envisas de med att vara så svåra, så knepiga?

Vi lever i en tid då modenyckerna inte endast fungerar som ledstjärna, de utgör självaste moralen.

– Hamdija F Begovic

 

Skriv en kommentar