I den gamla allmogearkitekturen i de skogiga delarna av de gamla danska landskapen, Skåne, Halland och Blekinge fanns en medmänsklighet inbyggd i själva byggnaderna som folket bodde i. Redan från grunden utgick man från att folk kunde komma och söka skydd. Från skogen hämtade man timret som man bilade för hand och passade in i varandra rad efter rad, knut efter knut. Väggarna, taken täckta med torv och halm vittnar än i dag om den enkle allmogebondens strävsamhet och den positiva manlighetens idag så bortglömda honnörsdrag – arbetsamhet, omhändertagande och trygghetsskapande.
Ibland hände det sig att någon ensam vandrare, en luffare – en s.k. ”stackare” fann sin väg till bondstugan och knackade på för att be om lite mat och en plats att vila en stund. Genom dörren in till ”stugan”, det utrymmet där hela familjen lagade och åt sin mat, sov och umgicks i, fanns ett utrymme som avdelades från resten av det öppna rummet med en lågt sittande bjälke som gick tvärs över rummet. Dess funktion var att hindra långsidornas väggar från att pressas utåt av takets tyngd, och den kallades för ”stackarebjälke”. Det var hit, men inte längre som ”stackarna”, det vill säga fattiga tiggare fick komma. Där fanns plats att sitta ner och äta det som bjöds medan husets folk satt strax bredvid på andra sidan bjälken. Det var en gemensam plats att dela berättelser från vägarna och föra samtal. Och om husfolket kände sig trygga med sin gäst kunde denne få lov till att sova över i det lilla utrymmet ovanpå bakugnen tillgänglig via ett par trappsteg i eldstadens mur. Även denna gästvänlighet var redan från husgrunden uttänkt i arkitekturen.
I det utrymme som ”stackaren” fick vistas i så ställde husfolket upp sina kopparkittlar och annat av det lite dyrare slaget. Det fungerade lite som en skrythylla så att de allt som oftast fattiga bönderna kunde visa sina ekonomiska muskler. Det visar på att att man hade förtroende för de man släppte in i sitt hus.
Folk byggde alltså sina hus med omtänksamhet för ”stackarna”. Staten hade inte det minsta med saken att göra. Staten kunde inte förbjuda stackarna från att knacka på eller förbjuda husfolket från att ge. Däremot uppmanades folket av statsmakten att öppna sina dörrar för resenärer och vägran kunde leda till konsekvens. Det var husbonden och husfrun som valde vem de skulle öppna dörren för, inte Staten. Det bör vi minnas när tiggeriförbud diskuteras som gagnande. Det är även allmogen i vår samtid, folket själva och individen, som bör få välja att inkorporera den traditionella gästfriheten i sina liv och hus. Det är inte Statens uppgift. För det är inte Staten som byggt landet, det är folket.
Inget av det ovan framförda betyder att det gamla Sverige var ett jordiskt paradis och att den gamla bondebefolkningen var helgon, eller ens bättre eller sämre än någon annan. Men de var människor och medmänsklighet är värd att tala om varhelst den tar sig form, precis som ondska är värd att tala om varhelst den var form, i oss själva och i andra. Til syvende og sidst, all godhet kommer från Gud allena. Gud säger i Koranen: ”Har de aldrig begett sig ut i världen och sett spåren av sina föregångare?”. Ibland kan vi som muslimer hörsamma Guds uppmaning till reflektion genom att inte bege oss ut i världen men istället fundera över den plats där Gud placerat en.
