Memorering av Koranen för barn

oktober 31, 2017 Ingen kommentar »
Memorering av Koranen för barn

Fråga:

När ska man börja lära sitt barn memorera Koranen?

Svar: 

Som i de flesta angelägenheter råder det meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) i denna fråga. I mångt och mycket är det en individuell bedömningsfråga där föräldern själv avgör vad som är mest fördelaktigt för sitt eget barn baserat på ett hänsynstagande för kontext, kultur och barnets personlighet. Barn är olika och träder inte nödvändigtvis in i tamyiz (grundläggande ansvarsförmåga) och bulugh (myndighetsålder) i samma ålder. Det är föräldern som avgör om barnet är moget att ta sig an enklare monetära transaktioner, och det är alltså föräldern som fastställer huruvida barnet inträtt i tamyiz-åldern. Det finns därför utrymme för individuell bedömning. Inte heller alla barn är lämpade för identiska sorts studier. I det moderna Sverige har vi även tillgång till nya diagnoser, så som exempelvis ADHD, som folk förr inte hade. En del av det muslimska arvet påvisar att man inte bör vara alltför tidig med att ålägga barn disciplinära studier. Det kan föreligga kontextuella skillnader mellan olika regioner, olika kulturer och olika epoker som medför att inte samma identiska råd ges till alla föräldrar. Ashhab återberättar att imam Malik blev tillfrågad om en sjuåring som memorerade Koranen och han svarade: ”Jag betraktar detta som olämpligt”.

Ibn Rushd al-Jadd förklarar, i Bayan wa tahsil, imam Maliks uttalande: ”Eftersom det inte är möjligt att få ett barn att memorera Koranen utan att man disciplinerar honom och lär upp honom, och detta påvisar en brist på barmhärtighet. Profeten sade: ”Allah är barmhärtig och älskar barmhärtighet i alla angelägenheter”.

Det har sagts att man bör leka med sitt barn i sju år, utbilda dem i sju år och sedan slå följe med dem i sju år.

Andra stora malikitiska rättslärda så som Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi och Qadi ibn Khaldun var av åsikten att arabisktalande barn borde lära sig arabiska och klassisk poesi innan de tar sig an att lära sig Koranen så att de förstår vad det är de lär sig. Det är därför ännu mer lämpligt att barn som inte är arabisktalande inte är alltför hastiga med att ta sig an Koranen. De allra flesta arabisktalande i världen lär sig dessutom bara dialektal arabiska och inte klassisk arabiska. De arabisktalande muslimerna utgör blott 20 % av världens muslimer och det torde därför vara en allmän princip som gäller de allra flesta nu levande muslimska föräldrar. Den store malikitiske rättslärde al-Tartushi från Andalusien såg koranstudier i alltför tidig ålder som förhatligt (makruh) och skriver i sitt verk Bid’ah wa hawadith att det är en ond innovation att barn lär sig memorera Koranen utantill utan att förstå klassisk arabiska. Det bör dock poängteras att den poesi som barn bör få ta del av inte ska vara skamlös poesi. Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi sade om detta: ”I barnets utveckling blir det absolut nödvändigt för honom att bli inskriven vid ett lärosäte för att han ska sysselsätta sig med lärandet av Koranen, profeternas ord, berättelser om de rättfärdiga och om goda människor och annat dylikt. Han bör hindras från att lyssna på sensuell poesi och bör hållas på avstånd från litteraturens folk om de på ett felaktigt sätt hävdar att detta anses vara nödvändigt för uppnående av en elegant och medkännande läggning, eftersom detta sannerligen kommer att inpränta korruption i barnets hjärta”.

Med detta sagt så är muslimerna ålagda att vara en mittens nation och en nation av både barmhärtighet och lag. Som den tunisiske rättslärde Ibn Abi Zayd nämner i sin Risala: ”Det har nämligen återberättats att undervisning av Allahs bok till barnen släcker Allahs ilska och likaså att undervisning i barndomen är som inristning i sten. Jag har tydliggjort dessa saker som de kommer att dra nytta av att lära sig utantill, utmärkas av att förstå och bli lyckliga av att tro på och praktisera.”

Qadi Abu Bakr ibn al-‘Arabi sade om förälderns roll: ”Var medveten om att ett barn är ett heligt förtroende som placerats i händerna på barnets föräldrar. Barnets rena hjärta är en ovärderlig och oskyldig själ som är tom på intryck och bilder; men den har potentialen att mejslas och den har potential till att få en böjning mot vad som än fångar dess förkärlek. Därför, om barnet under sin uppväxt vänjs vid det goda och förvärvar kunskap om vad som är rätt, om det växer upp på sådant sätt, då blir barnet framgångsrikt i denna värld och i den nästkommande världen och hans föräldrar, lärare och vårdgivare kommer att ta del av belöningen. Däremot, om ondska inpräntas i honom och han blir försumlig, likt ett djur, då kommer han att vara olycklig och fördömd, och synden ligger då på hans vårdgivares och vårdnadshavares nackar”.

 

Skriv en kommentar