Fråga:
Kan kvinnor närvara vid begravningar? Är det en rekommenderad handling att begravas i muslimska länder istället för att begravas i Sverige?
Svar:
1. Under okunnighetens tid (jahiliyya/ayyam al-’arab) tillhörde det den arabiska sedvänjan att kvinnor närvarade vid begravningar och skrek, slet sönder sina kläder och rev sina ansikten blodiga. Sändebudet ﷺ befallde att sådana seder skulle undvikas. Han ﷺ sade: ”Det finns fyra saker från okunnighetens tid som mitt samfund kommer hålla fast vid. Att skryta om sin rang, att håna andras ursprung, att rådfråga stjärnorna om regnet, och att skrika över de döda. Om en skrikande kvinna inte ångrar sig innan hon dör så kommer hon på Domedagen iklädas en befläckad klädnad av tjära” (Sahih Muslim). Varningen mot detta kulturella ofog är hård och sändebudet ﷺ sade: ”Den som river sina kinder och sliter sönder sina kläder och skriker ut okunnighetens rop är inte en av oss” (Sahih Muslim).
Imam Malik tillät emellertid kvinnor att närvara, och det var även den ursprungliga sedvänjan i Medina under salafs epok. En kvinna bör dock enligt Malik be salat al-janaza i avskildhet. Det visar att förbudet för kvinnor att närvara är baserat på kulturellt hänsynstagande där domen baserar sig på människornas tillstånd och kontext. I ett samhälle som i gamla Medina där islam format människornas livssyn så var det inte förbjudet för kvinnor att närvara. I andra muslimska samhällen där folket inte är kunniga om den profetiska traditionen så bör kvinnor inte närvara vid begravningar om det är så att man fruktar att de inte kan kontrollera sina känslor eller om det tillhör den regionala sedvänjan att agera ut sina känslor offentligt. Samtidens ”martyrbegravningar” är exempel på detta. Denna profetiska befallning ska inte missförstås som misogyni eller diskriminering mot kvinnor men är bara en av många regler i shari’a där män och kvinnor bedöms olika.
2. I länder där det inte finns någon som helst plats för muslimer att bli begravda och gravplundring är vanligt så skulle frakten kunna vara en nödvändighet, har vissa lärda sagt. Men i länder där det finns muslimska begravningsplatser så skulle sedvänjan att frakta lik hem till hemlandet betraktas som en form av tribalism. De rättslärda har överlag betraktat denna sedvänja som antingen haram eller makruh eftersom det försenar begravningen. Det har historiskt sett inte varit muslimernas sedvänja att bevara människolik för att frakta dem till andra länder för att begravas där. Det har heller inte varit möjligt utan modern teknik eller att det skulle innebära imitation (tashabbuh) av den faraoniska seden att balsamera lik. När profetens ﷺ följeslagare Abu Ayyub al-Ansari dog så begravdes han i den fientligt inställda region, nuvarande Turkiet, där han dog. 29 andra av profetens ﷺ följeslagare är begravda i denna region som på den tiden var s.k fiendeterräng (dar al-harb) och dagens Sverige kan inte jämföras med fientligt territorium men snarare med dåtidens Habasha. När den osmanska dynastins grundare, Osman I, dog så begravdes han av sin son Orhan i det kristna klostret i Bursa. Det finns även följeslagare begravda i Indien och i andra länder som på den tiden inte var ”muslimska”.
