Att respektera andra kulturer -‘Umar Faruq ‘Abdallah

november 15, 2017 Ingen kommentar »
Att respektera andra kulturer -‘Umar Faruq ‘Abdallah

Att respektera andra kulturer – den profetiska sunnan

Profeten Muhammad ﷺ och hans följeslagare låg inte i krig mot andra kulturer eller etniciteter men vidhöll en ärlig, inkluderande och generellt sett positiv syn på andra folk och andra länders sociala koder. Profeten ﷺ och hans följeslagare såg inte på människor genom ett filter av antingen svart eller vitt, och de delade inte upp mänskliga samhällen i antingen helt goda eller helt onda. Islam påtvingade inte sig själv, varken bland araber eller icke-araber, som en främling eller ett kulturellt rovdjur. Snarare var det profetiska budskapet, redan från början, baserat på att särskilja mellan det som var bra, gagnande, och autentiskt mänskligt i andra kulturer och att sortera bort blott sådant som tydligt var dåligt. Den profetiska lagen brände inte upp eller ämnade förstöra kulturell distinktion mellan olika folk men lagen försökte snarare forma, vårda och fostra andra kulturer så att det skapades en positiv islamisk syntes.

Mycket av det som kom att betraktas som profetisk sunna (det profetiska föredömet) bestod av förislamisk arabisk kultur, och hans ﷺ princip var att antingen tolerera eller vårda goda redan existerande seder, bland både araber och icke-araber i deras kulturella diversitet, och detta kan anses vara en av de viktigaste profetiska lärdomarna. Den tidiga juristen Abu Yusuf ansåg att det tillhörde profetens ﷺ väg att bejaka god lokal kultur och han kategoriserade det som en sunna. En jurist från Granada på 1400-talet, ibn al-Mawwaq, uttryckte samma sak och lade vikt vid att det inte tillhörde den profetiska metoden att påtvinga icke-araber att lämna sin egen kulturella integritet men tvärtom att alla folk var fria att klä sig enligt sin egen tradition såtillvida det passade den heliga lagens påbud om anständighet. Koranen ålade profeten Muhammad ﷺ att hörsamma folkets sunda kultur och att betrakta goda seder som en viktig del i lagstiftandet:

Överse med människornas natur och deras brister, och uppmana alla att visa hövlighet och vänlighet och undvik alla ordväxlingar med dem som står kvar i hednisk okunnighet. (K.7:199)

Ibn Atiyya, en av de välkända och tidiga andalusiska juristerna och korantolkarna, sade att denna koranvers inte bara befallde folk att respektera den inhemska kulturen men att versen även skänkte legitimitet åt allt det som människohjärtat såg som islamiskt korrekt kultur och betraktade som sunt och gagnande såtillvida det inte öppet gick emot den uppenbarade lagen. För klassiska muslimska jurister i allmänhet så används denna vers ofta som ett bevis för ett allmänt bejakade av sund kultur och det som allmänt i en kultur betraktades som godhet och i samklang med landets tradition.

Berättelsen om ”Arfidas söner”, som är en arabisk benämning på folket i Etiopien, ger oss en illustration om kulturens plats (i detta fall, svart afrikansk kultur) i islam och profetens ﷺ godkännande av den. När muslimerna firade en muslimsk högtid så började en grupp svarta konvertiter från Afrika att trumma på sina lädertrummor och dansa med sina spjut i profetens ﷺ moské. ’Umar ibn al-Khattab, en av de största ledarna bland följeslagarna, kände sig nödgad att ingripa och stoppa dem, men han förhindrades av profeten ﷺ som gick emellan för deras räkning. Han ﷺ instruerade ’Umar om att lämna dem ifred och talade om för honom att de var ”Arfidas söner”, d.v.s de var inte från ’Umars arabiska folk. Profeten ﷺ bjöd in sin hustru A’isha att betrakta dansen och tog med henne till folkmassan och lyfte upp henne på sin rygg så att hon skulle kunna se dem bättre när hon ivrigt lutade sig framåt, och deras kinder pressades mot varandra. Profeten ﷺ gjorde en poäng av att få bort etiopiernas rädsla inför ’Umars reaktion och uppmanade dem att dansa på ett bra sätt, och enligt en autentisk återberättelse så uppmanade han ﷺ dem att fortsätta dansa och trumma med orden: ”Trumma på era trummor, o Arfidas söner, så att judarna och de kristna lär sig att det finns handlingsfrihet i vår religion”. Profetens ﷺ uppfostran av ’Umar visar att etiopierna inte borde dömas enligt ’Umars arabiska sed eller få dem att likna araberna. Arfidas söner hade sin egen distinkta kultur och sina egna sedvänjor. Att de hade omfamnat islam betydde inte att de måste överge sin egen kultur eller underkasta sig arabiska sedvänjor. Profeten ﷺ tillät de muslimska araberna att att uttrycka sig genom sina sociala koder och samma rättighet gavs till icke-araberna. Genom att han ﷺ använde uttrycket ”Arfidas söner” så etablerade han en sunna och ett lagstiftande föredöme som innebar respekt för andra etniciteter, kulturer och traditioner och att man bör bejaka de känslomässiga behoven, perspektiven, och den kulturella benägenheten hos de konvertiter som omfamnar den profetiska läran. Profeten ﷺ kultiverade öppenhet mot andra, och detta var även hans läxa till ’Umar, att denna öppenhet skulle få hans ﷺ följeslagare att värdera det goda i andra kulturer, även i fallet med européerna (al-Rum) som inte bara var fientliga mot islams uppkomst men som även en tid utgjorde deras största fiende.

När det sades till ’Amr ibn al-’As, en av profetens ﷺ följeslagare och en stor general i kriget mot Bysans, att profeten ﷺ hade förutspått att al-Rum (som i denna kontext ska förstås som generellt åsyftande européer överlag) kommer att dominera världen innan Domedagen, så svarade ’Amr: : ”Om du säger det så är det så, för européerna har fyra särskilda kännetecken: de är tålmodigast av alla människor vid prövningar; de återställer sig snabbast efter katastrofer; de återvänder snarast till strid efter flykt; och de tar bäst hand om de fattiga, föräldralösa och svaga. De har även ett femte kännetecken som är både gott och vackert: de är mest benägna att förhindra härskarnas förtryck”. (Sahih Muslim).

Följeslagaren ’Amr hänvisade till de europeiska kulturella kännetecken som han kände till och ansåg förenliga med islams etos och universellt önskvärda mänskliga drag. Hans svar visar hans förståelse om att framtidens västerländska dominans skulle härröra från deras exceptionella kulturella kännetecken, som han direkt började rada upp efter att han hört om profetens ﷺ profetia. Fyra saker tänkte ’Amr på direkt, och det femte (att de är det bästa folket att förhindra förtryck) var en eftertanke, men han ansåg detta vara det mest viktiga (det sågs som ”vackert och förträffligt”).

Skriv en kommentar