Svenskan, arabiskan och språkliga innovationer: En reflektion över man-frågan

december 8, 2017 Ingen kommentar »
Svenskan, arabiskan och språkliga innovationer: En reflektion över man-frågan

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn
Må Han välsigna profeten Muhammad samt hans familj och följeslagare

Det har nog inte undgått någon att pronomenet en har börjat användas istället för man i s.k. genusmedvetna kretsar. Precis som hen har börjat användas som ett ”könsneutralt” personligt pronomen, används en som könsneutralt generaliserande pronomen, eftersom man anses vara kopplat till manligt kön. Utifrån språkets betydelse för hur vi människor uppfattar oss själva och vår omgivning, betraktas detta som en viktig del i kampen för jämlikhet mellan könen.

Språkets enorma betydelse är muslimer väl medvetna om och vi deltar själva i processen för att förnya det svenska språket – om inte annat genom den ofrånkomliga översättningen av termer och koncept från Koranen, Sunnan och den islamiska lärdomstraditionen. Samtidigt vet vi att språk inte bör ändras hur som helst, såtillvida det inte är nödvändigt. Vi är likaså medvetna om att användningen av en istället för man kan förstås som, åtminstone för tillfället, ett visst politiskt ställningstagande.

Vi kan därför ställa oss frågan: finns några riktlinjer för oss muslimer angående användningen av en istället för man? Och har vi något liknande i den klassiska arabiskan, som profeten Muhammad ﷺ talade och varpå Koranen uppenbarades?

Utgångspunkten för användningen av en istället för man är uppfattningen att man är kopplat till manligt kön. Det generiska man har visserligen samma ursprung som substantivet man, men få skulle förväxla substantivet man som kräver en obestämd artikel (såsom ”en man bör försörja sin familj”) med det generaliserande man som används utan obestämd artikel (såsom ”man bör tala gott eller vara tyst”). Till skillnad från pronomenet man har dessutom substantivet man både en flertalsform (männen) och en bestämd form (mannen). Det är därmed tydligt att det rör sig om två olika ord, vilka norrmännen skiljer mellan genom att stava substantivet man med två n (mann). Betydelsen av pronomenet man är inte heller könsbestämd utan används – precis som arabiskans man, vilket diskuteras mer ingående nedan – om människor oavsett kön.

I rikssvenskan används redan en som objektsform till pronomenet man. Vi säger exempelvis: ”Få saker skadar en lika mycket som avund.” Dessutom används ens som genitivform till man: ”Ju mer ens kunskap om Gud och ens kärlek till Honom ökar, desto fullkomligare blir ens tillbedjan.” Det används därtill flitigt i dialekter runt om i Sverige. Det kan exempelvis sägas: ”En måste ju fråga de som har kunskap om en inte vet.”

Praktiskt sett är förmodligen inte överensstämmelsen i uttal och stavning mellan substantivet man och pronomenet man tillräckligt för att motivera en ändring i det svenska språkbruket. Problemet i det här sammanhanget är snarare ideologiskt. I och med det gemensamma ursprunget sammankopplas pronomenet man med substantivet man och därmed med manligt kön. Som Östen Dahl dock har påpekat: ”Om man ska hänga upp sig på ordens ursprung – något som jag som språkvetare vill avråda från – är även en i farozonen eftersom det snarast kommer från en gammal maskulinform av räkneordet.” Han konstaterar även att om en sådan ändring i språkbruket blir aktuell skulle det lika gärna kunna bli du och dom som tar över – precis som i engelskan.

Inte helt olikt svenskan används i både klassisk och modern arabiska begreppet man som en könsneutral term för rationella varelser (ʿuqalāʾ – dvs. varelser med förstånd eller ʿaql). Generellt sett används arabiskans man antingen som interrogativt pronomen (ism al-istifhām) i betydelsen vem och vilka eller som relativt pronomen (ism mawṣūl) i betydelsen den som, de som, envar som eller liknande. Några exempel är:

  • ”Vem (man) skrev den här boken?”
  • ”Vilka (man) är de som står där borta?”
  • ”Den/de som (man) Gud vägleder kan ingen vilseleda.”
  • ”Den/de (man) sysslar med bedrägeri tillhör inte oss.”
  • ”En muslim är den (man) vars ord och handlingar gör att människor kan vara trygga.”

De flesta lärda inom rättsmetodiken (uṣūl al-fiqh) menar att man – när det används som relativt pronomen (man al-mawṣūla), interrogativt pronomen (man al-istifhāmiyya) eller som ”villkorspronomen” (man al-sharṭiyya) – inbegriper både män och kvinnor. Ett av bevisen för detta är koranversen: ”Den som (man) utför goda handlingar – man eller kvinna (min dhakarin aw unthā) – och har tron kommer inträda paradiset och de kommer inte lida ens så mycket orätt skåran i en dadelkärna.” (4:124) Tydliggörandet i versen att ”den som (man) utför goda handlingar” inbegriper både män och kvinnor indikerar således att man används för både män och kvinnor. Ett annat exempel är koranversen som specifikt tilltalar kvinnor: ”Men den av er som ödmjukt lyder (wa-man yaqnut minkunna) Gud och Hans sändebud och utför goda handlingar kommer erhålla dubbel belöning; och Vi har förberett en frikostig försörjning åt henne.” (33:31) I denna vers används först man för att beteckna ”den [av er] som”, sedan prepositionen min för att beteckna ”[den] av [er]” och därefter det feminina pronomenet kunna för att beteckna ”[av] er [som]”. Det finns likaså exempel på ḥadīther där profeten ﷺ använder begreppet man och följeslagarna tolkade det som en referens till både män och kvinnor.

Det kan därmed konstateras att, även om ordet man inte används på exakt samma sätt i svenskan och arabiskan, har det intressant nog en liknande betydelse och funktion i både språken. Det bör dock tilläggas att arabiskans man, såvitt jag vet, inte är härlett ur något ord för man och således inte har någon direkt koppling till det manliga könet, även om en minoritet bland de lärda inom rättsmetodiken (uṣūl al-fiqh) har vidhållit att ordet i grund och botten enbart betecknar män. En annan skillnad, vid sidan av den språkliga användningen, är att arabiskans man är en mycket gammal term som återfinns både i Koranen och i den förislamiska poesin, emedan svenskans man sägs vara ett medeltida lån från lågtyskan.

Att ändra på arabiskans man vore naturligtvis otänkbart för samtliga muslimer, inte bara för att arabiskans man har mindre maskulina konnotationer, utan framförallt på grund av dess användning i Koranen, ḥadītherna och den klassiska arabiskan i allmänhet. Detsamma gäller för andra grammatiska och lingvistiska aspekter av det arabiska språket, vilka ur ett modernt icke-muslimskt genusperspektiv skulle kunna betraktas som sexistiska. För muslimer representerar Koranen det mest fullkomliga språk som mänskligheten någonsin har tagit del av. Att argumentera om ändringar i detta språk och dess språkbruk vore naturligtvis otänkbart.

Svenskan i dess nuvarande form är dock dels ett relativt nytt språk och dels ett språk i minst sagt snabb utveckling. Det finns heller ingen språklig urkälla (som Koranen i förhållande till det arabiska språket) eller någon obestridlig religiös motivation att hålla fast vid ”klassisk” svenska. Det går naturligtvis argumentera att tidigare generationers svenska språk var rikare och att muslimer bör försöka återuppväcka detta som en del i den generella strävan efter förträfflighet (iḥsān), men det är inte på långa vägar en lika stark motivation som motivationen att hålla den koraniska arabiskan levande.

Hur ska vi muslimer då förhålla oss till dessa ideologiskt motiverade förändringar i det svenska språket generellt och i man-frågan specifikt?

Utan några som helst anspråk på ett definitivt svar och utan att tala för någon annan än mig själv, försöker jag personligen undvika dessa ideologiskt motiverade förändringar – inklusive hen-innovationen och, i det här fallet, användningen av en istället för man som generellt pronomen. Jag tror att dessa politiskt motiverade innovationer i förlängningen utarmar språket snarare än utvecklar det och att de kan bidra till den generella nedmonteringen av det svenska språket. Jag har vid ett flertal tillfällen argumenterat för att Sveriges muslimer bör ligga i framkant när det gäller studiet, bevarandet och utvecklandet av det svenska språket – eftersom vi, med tanke på språkets avgörande betydelse för förståelsen av den koraniska uppenbarelsen, borde inse vikten av fördjupad språkförståelse i de olika språk vi talar. Man ska dock komma ihåg att all utveckling inte är bra utveckling och att alla innovationer inte är bra innovationer. Min uppfattning är att merparten av de politiskt eller ideologiskt motiverade språkförändringar som vi har fått ta del av hittills – däribland hen och en – är vad vi brukar kalla för ”dåliga innovationer” (bidaʿ sayyiʾa) snarare än ”goda innovationer” (bidaʿ ḥasana). Det är dock en fråga som saknar definitiva svar och som bör diskuteras vidare.

Islam har kommit till Sverige för att stanna. Det svenska språket kommer – om det inte redan är det idag – att vara det språk varigenom de flesta svenska muslimer betraktar omvärlden och kommunicerar med varandra samt förstår och förmedlar det profetiska budskapet. Precis som islam har blivit en svensk angelägenhet, har det svenska språket har blivit en islamisk angelägenhet. Det förtjänar vår uppmärksamhet på samma sätt som andra ämnen som debatteras bland dagens svenska muslimer. Låt oss därför diskutera det svenska språket och vår användning av det. Detta är nämligen en del i vår gemensamma strävan efter förträfflighet (iḥsān).

När stora delar av det svenska samhället, inklusive skolväsendet, har bestämt sig för att börja nedmontera det svenska språket är det vårt ansvar som muslimer att slå vakt om det och bygga upp det. Profeten Muhammad ﷺ sade: ”Den av er (man minkum) som ser något förkastligt bör åtgärda det med sina händer. Om han [eller hon] inte förmår så med tungan. Om han [eller hon] inte förmår så med hjärtat, vilket är trons svagaste uttryck.”

Dr. Tobias Andersson

Konstnärinnan Minna Sundberg har målat nedanstående lingvistiska familjeträd som illustrerar hur några av världens olika språk är sammanlänkade.

 

Skriv en kommentar