”Är du muslim eller svensk?”

januari 11, 2018 Ingen kommentar »
”Är du muslim eller svensk?”

I Guds namn – allt lovpris tillkommer Honom
Må Han välsigna vår älskade profet Muhammad
och hans familj och följeslagare

Bland muslimer i Sverige hör man ofta begreppet svensk användas som motsatsord till muslim. I vänsterorienterade kretsar (och förmodligen även i högerextrema sådana) kan man även höra begreppet vit och vithet användas som motsats till muslim och islam. Att en del icke-muslimer använder en sådan terminologi är föga förvånande med tanke på den relativt begränsade informeringen om islam i Sverige. Att en del muslimer själva använder denna terminologi är desto märkligare. Om profeten Muhammad ﷺ sändes som en ”nåd till alla folk” och om islam är en universell religion för alla oavsett härkomst, varför då kontrastera vissa nationaliteter (i det här fallet ”svensk”) med muslimer och islam?

Vissa kanske tycker att detta är en mindre viktig fråga, men faktumet är att vårt språkbruk och vårt sätt att tala om och med vår omgivning samspelar med våra tankar om denna omgivning och vårt beteende gentemot den. Det är därför hög tid att ta itu med det, ur ett muslimskt perspektiv, problematiska språkbruk som med- eller omedvetet används av en del av Sveriges muslimer.

Alla muslimer är överens om att islams budskap är universellt och att profeten Muhammad sändes till hela mänskligheten fram till den yttersta dagen. Alla lärda är överens om att den som förnekar detta har lämnat islam. Det innebär att islams budskap är lika mycket riktat till, exempelvis, australiensare och svenskar som araber och somalier. Detta är så självklart att det räknas till de saker som är allmänt kända bland alla muslimer (mā ʿulima min al-dīn bi-l-ḍarūra). Det finns dessutom otaliga verser i Koranen och uttalanden från profeten  som understryker detta. Gud den Upphöjde säger bland annat: ”Vi har sänt dig [Muhammad] till hela mänskligheten”, (34:28) ”Vi har enbart sänt dig [Muhammad] som en nåd till alla folk”, (21:107) och ”Säg [Muhammad]: Människor! Jag är Guds sändebud till er alla.” (7:158) Den som förnekar detta har, som sagt, lämnat islam.

Trots detta finns det en del muslimer som använder begreppen svensk och svenskhet som motsats till muslim och islam. Det ska dock sägas att mycket få, om någon, av dessa avser att adjektivet svensk faktiskt är motsatsen till muslim eller att alla svenskar är icke-muslimer. Det handlar snarare om slarv och tanklöshet än att förklara folk icke-muslimer (takfīr). Några kanske rättfärdigar detta språkbruk utifrån faktumet att ”de flesta svenskar är icke-muslimer”, att ”man utgår från majoriteten” och att ”man använder en generellt uttryck (dvs. svenskar) men avser en specifik grupp bland dessa (dvs. icke-muslimer)”, vilket utifrån en del rättsteoretiska (uṣūlī) koncept möjligen skulle kunna framstå som rimligt. Det frångår dock inte faktumet att vanliga muslimer och icke-muslimer inte är experter i rättsmetodik (uṣūl al-fiqh) och inte alltid förstår de språkliga nyanser som krävs för detta språkbruk. Det frångår heller inte faktumet att det ständiga användandet av svensk i motsats till muslim skapar och vidmakthåller ett tankesätt – bland både muslimer och icke-muslimer – där islam utmålas som en icke-svensk angelägenhet och något som endast berör ”invandrare”. Inte allt som kan försvaras teoretiskt sett bör försvaras praktiskt sett.

Under en föreläsning i en av Malmös moskéer där imamen talade väl om ”svenskars” karaktärsegenskaper och goda beteende i allmänhet, började några åhörare klaga och påstod att det är förbjudet att hylla icke-muslimer på detta sätt. Det tycktes vara en självklarhet för alla att ”svenskar” avsåg icke-muslimer. I efterhand låter detta extremt. Faktum är dock att detta språkbruk är vanligt, både på svenska och arabiska (j.fr. användandet av muslim och swaydī som varandras motsatser), bland muslimer i Sverige. Detta är, i bästa fall, ett slarvigt språkbruk och ett värdelöst sätt att kalla människor till islam. [1]

Hade detta gällt andra nationaliteter hade vi med rätta reagerat. Om någon hade sagt exempelvis att ”det-och-det är vanligt bland både sunnimuslimer och pakistanier” hade vi anmärkt att det framstår som att pakistanier per definition inte är sunnimuslimer. Eller om någon hade sagt att ”i vårt parti finns det både praktiserande muslimer och bosnier” hade vi anmärkt att det framstår som att bosnier per definition inte är praktiserande muslimer. Hade någon sagt att ”vi måste erbjuda stöd till både icke-extremistiska muslimer och palestinier” hade vi anmärkt att det framstår som att palestinier per definition är extremister. Men om någon säger att ”hos oss är både muslimer och svenskar välkomna” anser många muslimer att det är ett fullt rimligt rätt att uttrycka sig.

Detta är inte en fråga om onda avsikter, utan om slarvigt och ogenomtänkt språkbruk. De som uttrycker sig på detta sätt behöver enbart påminnas och därefter försöka undvika det. Vi gör alla misstag och så kallade slarvfel, men misstag bör åtgärdas innan de blir vanor som påverkar vår individuella och kollektiva strävan efter förbättring.

Dessa ursäkter gäller dock enbart de som med- eller omedvetet använder svensk och svenskar i betydelsen kāfīr och kuffār, men inte för de som använder vit och vita i betydelsen kāfir och kuffār eller vithet i betydelsen kufr. [2]

Det första handlar nämligen om språkligt slarv och skulle teoretiskt sett kunna rättfärdigas (även om det är svårt att se hur de skulle rättfärdigas utifrån de praktiska förhållandena). Det andra däremot handlar om rasism och sådant är inte ursäktat inom islam. Att begränsa islam till vissa ”folk” eller ”raser” strider mot religionens allmänt kända grunder. Och även om någon skulle hävda att de inte menar att ”vita” per definition är kuffār och att ”vithet” inte bokstavligen är motsatsen till islam, så är det naturligtvis djupt problematiskt att använda en terminologi som gemene man – muslim som icke-muslim – uppfattar som ett förnekande av det profetiska budskapets universalitet och som stridande mot religionens allmänt kända grunder.

Tankesmedjan Fridens trälar


Fotnoter:

[1] Det finns även flera exempel på hur ordet muslim används som motsats till svensk. Ur verkligheten kan vi hämta exemplet där en svensk muslim som lärde sig arabiska fick kommentaren ”snart är du riktig muslim” från några födda muslimer. Det yttrades i all välmening, men framstår i efterhand som minst sagt extremt. Ett ytterligare exempel är en svensk muslim som i månaden ramadan inte ville bära omkring en Coca-Cola burk utomhus. En född muslim sade till honom: ”Det gör inget, du ser ändå inte ut som en muslim.” Även denna kommentar yttrades i all vänskaplighet, men avslöjar att en svensk inte anses ha ”muslimskt” utseende – vad detta nu må vara? Ett tredje exempel är en svensk muslim som i sin frustration sade: ”Jag har slutat säga salam till muslimer, för jag får alltid ett hej tillbaka.” Då svarade någon i sällskapet: ”Det är för att du inte ser ut som en muslim.” När personen frågade hur en muslim såg ut fick han svaret: ”Ja, du vet, så som oss [araber]”. Exemplen kan mångfaldigas och otaliga konvertiter berättar om liknande upplevelser. Det är dock viktigt att påminna om att de flesta sådana här incidenter sker omedvetet och inte i illvilja, även om de indikerar en djupt underliggande problematik.

[2] Att hysa fördomar eller förutfattade meningar om en medmänniska är en problematisk, men ändå mild form av okunskap (jahl khafīf) om fördomen utgår från empirisk erfarenhet på individnivå, vilken sedan generaliseras till att omfatta andra människor. Det kan röra sig om sådant som att genom empiri dra slutsatsen att de flesta svenskar inte är muslimer och att felaktigt tolka detta faktum som att svenskar per definition inte är troende. Att däremot ha rasistiska åsikter, där svenskar avhumaniseras och som kollektiv betraktas som oförmögna att ha sann tro, är en monstruös form av okunskap (jahl ʿaẓīm) som inte kan ursäktas. Det är av värde att ta upp avsikt (niyya) när det kommer till felaktigt kategoriserande av medmänniskor och trosbröder; både medvetna och omedvetna raskategoriseringar är problematiska och viktiga att arbeta bort, men enbart det medvetna och envisa fasthållandet vid felaktigheter (jahl murakkab) är omöjligt att ursäkta.

Skriv en kommentar