Det förljugna broderskapet – artikel av A.H Fatehali

januari 22, 2018 Ingen kommentar »
Det förljugna broderskapet – artikel av A.H Fatehali

Det förljugna broderskapet

artikel av  A.H Fatehali

***

Det har berättats att Sändebudet ﷺ en gång fällt uttalandet:

”Ingen av er tror, förrän ni önskar åt er broder det ni önskar åt er själva” (Bukhari)

Det kan förefalla uppenbart och något som vårt samfund redan implementerar. Än idag existerar inget samfund så stor som vår muslimska gemenskap, där syskonandan är så pass stark att den genomsyrar vårt kollektiva psyke över tid och rum. Utöver privilegiet att ha tagit del av gudomlig vägledning har vi muslimer välsignats genom att tillhöra ett samfund vars spontana instinkt är kärlek, ömhet och respekt gentemot varandra.

I vår enorma kärlek för detta muhammedanska arv har vi börjat klamra oss fast vid broderskapsdoktrinen å det hårdaste. Efter århundraden av civilisatorisk nedgång, prövningar och migrationer har vi i vår tid kommit till insikt att gemenskapen är bland de absolut starkaste verktygen vi har för att växa i vår underkastelse och fromhet. Idag mer än någonsin tidigare är vårt samfund i behov av laganda, självuppoffring och ömsesidig respekt. Men visdomen är som bekant inte jämnt fördelad över mänskligheten och i vår tid har alla som har dansanta fingrar riktat dem mot diverse företeelser som de argumenterar för hotar vår gemenskap.

Västerlandet i synnerhet betraktas av många muslimer som det yttre Onda som många försöker sig svetsa sig samman mot. Allt från vacciner, jeansbyxor och bilar har fördömts, för att i senare tid ha nyanserats ner till att gälla marxism, nationalism och liberala ideologier. Allt som inte har sitt ursprung i vår muslimska gemenskap kan splittra den, resonerar många. Det vi inte inser är att de västerländska folken även de utgör en gemenskap som genomgått prövningar och utmaningar där de genom diverse medel försökt, och emellanåt misslyckats,  hålla sin gemenskap intakt och med samma driv som vårt muslimska samfund. Även de kulturellt kristna folken har försökt hålla sitt broderskap intakt, sin gemenskap levande och hålla splittringen på armlängds avstånd.

Många av utmaningarna som en gång i tiden plågade Väst plågar nu oss idag. Likt en ingenjör som läst sin mattebok men ändå inte kan räkna bankar vi våra matteböcker mot allt som kan tänkas hota vårt samfund, i tron att vi bygger upp något. Vi tror oss befinna oss i en alldeles för hög andlig station höjd ovan de orena hedningarna i Europa för att kunna omfamna deras uträkningar eller ta inspiration av hur de löst sina problem i det förflutna. Vi har emellertid Uppenbarelsen och Uppenbarelsen kan sannerligen flytta alla berg, lösa alla sociopolitiska problem och, framför allt, formulera problemen i ordalag vi begriper.

Vad är då vårt narrativ? En ärorik saga där muslimerna var en enda kropp under kalifatet (som vi inbillar oss absolut inte hade några inbördeskrig), en enad front mot korstågen (fatimider, umayyader och abbasider samarbetade friskt, kanske vi tror), en kraftfull motståndare mot mongolerna (som därefter instiftade sitt styre i större delen av islamiska världen) och alltigenom detta ett kärleksfullt broderskap där alla muslimer trivdes under en enda kalifs styre (vilket är varför ingen gjorde uppror mot osmanska kalifen). Men efter denna övervägande lyckliga tid kom Väst in i bilden, vars giftiga innovationer rustade upp våra järnvägar, gav oss elektricitet, medicinska framsteg, industrialisering och de gränser som efter osmanska rikets fall orsakat samtliga av våra konflikter (som således aldrig fanns eller kunde ha funnits till innan 1918). Men den mer oförlåtliga synden är hur Väst har lyckats, trots allt ont vi inbillar oss de är ansvariga för, övertyga många muslimer att anta idéer såsom social jämlikhet, nationellt självbestämmande och fri marknad i tron att dessa på något sätt skall göra våra liv bättre. Våra liv kunde omöjligen ha varit bättre än vad de var under de underutvecklade, krigiska förhållandena i osmanska rikets orörda stamområden, där européer emellanåt fick ingripa för att återställa ordningen då vår egen kalif var för svag att utöva sin makt.

Som Abdalhakim Murad en gång nedtecknat: ”Väst är form utan substans och Öst är substans utan form”. Att ge form åt den civilisation som är den högsta möjliga ur andligt avseende plågade och plågar fortfarande många muslimer lika mycket som det plågar västerlänningar att islam har kommit för att ge substans åt deras andligt karga länder. Men emedan vi kritiserar dessa västerlänningar för trångsynthet har vi upphöjt vårt eget tunnelseende till en andlig institution. Det är denna intellektuella lathet som är broderskapets moderna synd. Lika mycket som Väst har negligerat sina folks ande, har vi negligerat vårt folks form. Att det har uppstått en rad sociala, politiska och ekonomiska problem som plågar och alltjämt plågar våra folk, om det så gäller klanernas Somalia, de palestinska lägren i Libanon, massarbetslösheten i Nordafrika, säkerhetsläget i Levanten, det ansträngda läget i Turkiets kurdiska områden eller den generella ojämlikheten och underutvecklingen i vår del av världen är alla ting vi har lagt på hyllan tills vi kommit på hur vi ska lösa våra ”sanna” problem; 1) befriandet av Jerusalem och 2) hur vi ska få alla muslimer, med alla våra sociala problem, att hamna inom ett lands gränser där alla kan åtnjuta den gudomliga rätten att ha samma design på sitt resepass.

Varför? Är kalifatkartorna så pass tilltalande att vi heligt bedömer vår miserabla ställning i världen av underordnad betydelse? Är det en gemensam psykos där vi önskar att återställa samma impotenta kalifat som föll 1918, i tron de kan lösa samma problem idag de inte kunde lösa då och som bara växt i komplexitet? Eller är det en form av eskapism, ett tillstånd innan den muslimska kroppens död där åldringen drömmer om en tid då han ännu var ung, och drömmer om hur benen ännu bär upp honom med ett fåfängt hopp att drömmandet av ben kommer ge honom nya? Eller är det simpel dumhet, en missriktad form av idealism och megalomani?

Att vi befinner oss i en världslig kris är en sak. Vår muslimska civilisation har alltid stoltserat med att vi värderar akhira över dunya, att efterlivet står ovan denna värld. Och även om den gamla kroppen är döende, så torde själen bestå, för hur mycket kan vårt ineffektiva sätt att hantera värdsliga problem egentligen påverka våra inre tillstånd?

Det är här mordet på broderskapet pågår, effektivt och obevekligt. För maximen att önska åt andra vad vi önskar åt oss själva går förlorat då muslimen missförstår sig själv. Muslimen får yttrandefrihet, mat på bordet, tak över huvudet, rätten att tala sitt språk, en regering som lovar och heligt bedyrar att representera hans eller hennes rättigheter i världen och rätten att forma sitt eget öde – men tror att hans eller hennes innersta önskan är kalifatets återkomst och önskar därför åt sin broder som saknar allt det han själv besitter, just ett kalifat. Detta kan man förlåta som simpel dumhet, men det blir mer allvarligt när den välmående brodern motverkar den fattige broderns försök att förändra sitt världsliga tillstånd – kanske genom att varna honom att inte värdera dunya över akhira. Det påminner om en rik man som möter en tiggare på gatan, slår sig ner vid hans sida och viskar:”Broder, ditt tiggande antyder att vårt islamiska samhälle skapat ojämlikhet. Det är detta judarna vill få dig och mig tro. Men de ska inte splittra oss genom att få dig tigga. Sluta därför tigga, svält i tystnad och må kalifatet återupprättande påskyndas”. Med chock ser tiggaren på den rike muslimen och reser sig upp förnärmad och ryter efter honom att han har en familj att försörja. Hela bazaaren tystnar och ser mot honom och skakar på huvudet. Må Allah vägleda denne man, som försöker splittra muslimerna genom stå upp för sina inbillade broderliga rättigheter. Kalifatet och Jerusalem över småfejderna.

Kartofilerna kan anta många former och invadera många situationer. Albaner uppmanar kurder att fortsätta lida under turkar för islamiska broderskapets skull, algerier uppmanar folket i Västsahara att fortsätta lyda under marockanerna oavsett lidandet och vad många palestinier redan har insett är att hela samfundet kommer glömma dem och deras lidande om Israel hypotetiskt konverterar till Islam imorgon, men fortsätter sitt förtryck av arabiska befolkningen. Att ens adressera en broders lidande under en annan anses att man skämmer ut förtryckaren och således har vi bara du’as och ursäktande och bortförklarande viskningar att komma med när förtryckaren är muslim, men tusen slipade svärd när förtryckaren är en israelisk soldat som knuffat ett barn av sin cykel.

När vårt broderskap går ut på att säkra heliga platser och en fin karta, utan intresse för vad som försiggår inom kartgränserna eller adresserandet av lidandet och förtrycket däri, i rädsla för att det kommer orsaka ”splittring”, då inbjuder man till splittring. Om kurder får veta att deras självbestämmande innebär en krigsförklaring mot Islam, så kommer detta krig en dag att komma. Visionen att vi är individer som samexisterar i en större gemenskap och kan fortsätta samexistera trots att vi inte alla är fysiskt sammankopplade i en enda kropp eller mänsklig tusenfoting eller statlig entitet går förbi många. Liksom föräldern som inte vill att sonen ska flytta hemifrån utbrister: ”flyttar du nu så har du avsagt dig ditt familjeband! Vår familj måste vara enad!” Trots den kärlek sonen hyser gentemot fadern inser han att hans eget öde måste förverkligas genom hans egna händer och känsligheten gentemot fadern kan inte komma ivägen. Således flyttar sonen och en familj splittras – något som hade kunnat undvikas om fadern hade haft en mer nyanserad syn på saken.

Broderskapet försvåras desto mer av gemensam infantilisering av varandra. En annan muslim kan omöjligen vilja något annorlunda än vad jag själv vill, resonerar många, för då måste Israel, västerländska medier eller CIA vara involverat. Således upprätthålls hos den döende gamlingen en paranoia gentemot vad hans egen kropp känner. Armen värker inte på grund av att han har legat på den en hel natt och den avdomnat, utan det är för att sjuksköterskorna slår honom eller försöker hålla honom så sjuk som möjligt. Således fortsätter han sova på armen natt ut och natt in, förargad på sjuksystrar som mest förvånas över hans snabba försämring. Författaren av denna text kan intyga att medlemmar av min familj mördades av Saddamregimen, något som historiskt är känt som utrensningen av Feylikurder från Bagdad. Än idag förekommer det en förnekelse av att detta har skett, att detta är amerikansk propaganda för att få Saddam att framstå som ond. Då en av mina släktingar ringde upp ett arabiskt TV-program där en konspirationsteoretiker var full igång med sina resonemang, snästes släktingen av som en CIA-agent och linjen bröts. Saddam var trots allt muslim, och muslimer är inte kapabla till sådant. I vilket fall som helst, kalifatet och Jerusalem är viktigare.

Det förljugna broderskapet segrar i vår tid över det muhammedanska. Sändebudet ﷺ dödade inga av sina följare och kastade inte bort deras liv under sin ledning. Han blev utdriven från Mekka, vår heligaste plats och hans välsignade hemstad, men inte en enda gång underkände han en enda muslims lidande eller fejd till förmån för att återta Mekka och skapa ett internationellt kalifat. Sändebudets ﷺ drivkraft var kärlek och ömhet gentemot de troende och även gentemot många av de icke-troende. Sändebudet ﷺ hade upptagits genom himlarna i en nattfärd och upplevt det oerhörda vid lotusträdet vid existensens rand (al-Sidrat al-Muntaha), och var därmed ingen som kunde tjusas av kejserliga kartor, legender om stora arabiska kungar eller ens profeterna före honom – i varje fall aldrig till den grad att hans eget samfund blev mindre viktigt för honom. Han såg Aws och Khazradj i ekonomisk beroendeställning gentemot de judiska stammarna och samtidigt som han grundade moskén i Madina grundade han även en bazaar för muslimernas bruk. Han bad ofta, men var och högsta manifestationen av manlighet och handlingskraft, samtidigt som hans välsignade hjärta ömmade mest för barnen, kvinnorna och männen i hans samfund. Olikt de muslimer som idag firar då deras barn dör i jihad, sörjde han alla som han fick begrava ur sin egen familj. Olikt de muslimer som anklagar sina syskon för att vara marionetter till judar eller västerlänningar tog Sändebudet ﷺ sina muslimers lidande och kval på allvar.

Broderskap, i dess sanna, fullständiga, andliga realitet låg i hans spontana natur. Låt oss ersätta vårt förljugna broderskap med hans ﷺ.

/A.H. Fatehali

Skriv en kommentar