Europeisk islam – essä av Hamdija Begovic

februari 26, 2018 Ingen kommentar »
Europeisk islam – essä av Hamdija Begovic

Europeisk islam – ett försök till operationalisering

Ständigt talas det om denna s.k ”europeiska islam” som måste utvecklas för att vår närvaro på dessa breddgrader äntligen ska kunna bli konfliktfri i framtiden. Genom att upprätta en sådan för europeiska förhållanden anpassad islam kommer vi att bli accepterade, sägs det; och en ny period av convivencia kommer att råda. Europeisk islam ska vara lösningen på muslimfrågan, tydligen. Det finns ett par problem med denna optimistiska beräkning. För det första vet vi hur det tidigare har gått med europeiska muslimer (Andalusien; Bulgarien; Bosnien) – det finns inga garantier för att ”europeisk islam” automatiskt leder till samförstånd och gemenskap. För det andra är det oklart vad exakt som menas med själva idén. Det vi vet är att ropen efter europeisk islam ofta är oärligt menade, eftersom det man efterfrågar inte är tänkt att vara särskilt islamiskt eller, för den delen, europeiskt (jag återkommer till detta nedan). Mycken cynism och politisk beräkning ligger alltså bakom allt detta prat om ”euro-islam”. Men med det sagt och med alla reservationer gjorda torde väl ingen förneka att begreppet i sig är legitimt. Vi som bor här och är muslimer kommer oundvikligen att utveckla ett sätt att förhålla oss till vår religion som till stor del kommer att präglas av faktumet att vi är placerade i ett europeiskt sammanhang. Frågan är bara hur denna europeiska islam kommer att ta sig uttryck. Det vore oklokt att bara låta saker och ting hända utan planering och framsynthet, varför vi bör diskutera strategier och visioner.

Denna artikel riktar sig till muslimer som har eller ämnar slå rot i Europa. En besläktad och lika intressant fråga – den om etniskt europeiska (det vill säga s.k ”vita”) muslimers plats och roll i vår umma – kommer inte att behandlas här, i synnerhet som den avhandlats framgångsrikt på annat håll.[1] Jag vill diskutera europeisk islams framtid i största allmänhet, med betoning på den nordeuropeiska kultursfären (Norden, Tyskland, Storbritannien). Min avsikt här är inte heller att röra vid islamisk teologi, rättslära eller andra aspekter av islamisk kunskap och hur dessa bör anpassas till våra förhållanden; fokus ligger istället på kulturen: vilken kulturell strategi bör uppmuntras? Som jag ser det står vi inför tre alternativ.

1. Det första är att importera traditionerna som återfinns i den islamiska världen och etablera etniska enklaver (och sedermera låta s.k ”vita” konvertiter assimileras in i dessa). Detta är ett väldigt dåligt val. Argumentet att man på så vis bevarar islam och skyddar de invandrade muslimerna från att besudlas av en dekadent, sekulär och ibland fientlig omgivning kan verka tilltalande, men bara vid en första anblick (om ens det). Till att börja med måste vi förstå att den islamiska civilisationen har slagits i spillror[2]; det kulturella tillstånd som råder i den islamiska världen har också blivit dekadent och mycket (men självklart inte allt) är oförenligt med islam varför en direkt och ogenomtänkt överflyttning vore naiv. Dessutom är en sådan strategi kontraproduktiv. En ghettoiserad, introvert minoritet som försöker stänga majoritetssamhället ute kommer förlora i kampen mot den dominanta, utåtriktade majoritetskulturen som subventioneras av landets institutioner och dess media. Det var ibn Khaldun som på sin tid observerade:

En nation som domineras av en annan angränsande nation ger således en hel del exempel på assimilation och imitation. För närvarande är det fallet i Spanien. Andalusierna befinns kopiera galicierna i sin klädsel, sina emblem och de flesta av sina vanor. Detta går så långt att de ritar bilder på väggarna inne i sina byggnader och hus.

Samhällets resurssvaga efterapar alltid eliten; prestige attraherar de intelligenta och ambitiösa (läs bara surat al-Zukhruf). En ghettoiserad islam kommer att leda till en muslimsk motsvarighet till judenhetens haskala, där islam av dess egna anhängare till sist kommer att betraktas som svagt, bakåtsträvande och föraktligt. Detta leder till avhopp, urvattning och bland återstoden steril ultrakonservatism. Istället för att vända oss bort från majoritetssamhället måste vi utveckla ett självsäkert förhållningssätt till detsamma, och försöka erbjuda omgivningen något attraktivt. Att innestänga sig själva är inte bara strategiskt oklokt, det är dessutom omoraliskt. Om muslimer nu tillåtits invandra till denna del av världen och välkomnats in i samhället är det vår plikt att visa vår tacksamhet genom att inte föra en parasitär tillvaro utan erbjuda vårt värdfolk något som kommer att berika deras liv, och vad är väl bättre än islam? Men hur lyckas vi med det om vi sätter upp en barriär mellan oss och vår omgivning genom att gömma undan islam i en ogenomtränglig, introvert och främmande kultur? Kort sagt: ghettoisering är inte ett gångbart alternativ.

2. Det andra alternativet är att anamma det som populärt brukar kallas ”europeiska (eller västerländska) värderingar”. Detta vore inte heller ett bra beslut. Inte bara därför att det som brukar åsyftas när man talar om dessa europeiska värderingar – sekularism, promiskuitet, materialism – strider mot islam, men även därför att det inte alls handlar om europeiska värderingar utan snarare en importerad, vulgär amerikanism.[3] Tyvärr har denna amerikanism i våra dagar urartat i och reducerats till en märklig nymarxistisk kulturell subversion, där alla och envar uppmuntras till att ifrågasätta Europas intellektuella, religiösa och kulturella arv. Detta har fått till effekt att ”europeiska värderingar” paradoxalt nog kommit att betyda ett brott med det klassiska europeiska arvet (därför att det skulle vara patriarkalt, rasistiskt, och så vidare). Denna form av europeisk islam kommer inte att lösa några sociala problem utan endast framkalla nya. Resultatet blir ännu mer söndring och fler konflikter genom en bokstavligen svartvit världsbild där svenskfientlighet och offermentalitet uppmuntras. För att inte tala om atomiseringen och rotlösheten som följer på detta. Det finns dessutom en annan nyliberal och mindre marxistisk version av vad som egentligen är en lite äldre upplaga av amerikanismen (innan den urartade totalt), och ibland är det denna som avses när man talar om västerländska/europeiska värderingar, men här har vi endast med nyansskillnader att göra.[4] Även denna ideologi är främmande för Europas andliga arv och dess traditionella kultur, och det finns således ingen anledning för Europas muslimer att omfamna detta falsifikat. Ska vi ha en europeisk islam så ska den också vara europeisk, inte amerikansk.

3. Därmed kommer vi till det tredje alternativet (som jag förordar). Istället för att importera en kultur väljer vi att appropriera[5], förvalta och vidareutveckla den högkultur som finns att tillgå på den kontinent där vi befinner oss. Detta är inte endast det intellektuellt mest attraktiva alternativet, det är dessutom det historiskt mest framgångsrika. Muslimerna gjorde just detta när de nådde Persien (det är inte en slump att den förislamiske Rustam var en hjältearketyp i de osmanska och moguliska kulturerna) och i Bysans (Mehmet Erövraren utropade sitt rike till det nya Rom och sig själv till kejsare – och om det projektet floppade i praktiken blev muslimerna likväl förvaltare av det antika arvet genom att bevara och vidareutveckla grekisk lärdom). Det var även på detta vis som den katolska kyrkan (ursprungligen en semitisk institution, inte att förglömma) skördade sina framgångar, och det var så germanerna befäste sin ställning i Europa efter att de först tvingat fram sin närvaro inom gränserna för det romerska riket och sedan förvaltade detta arv genom den karolingiska renässansen. I och med att vår omgivning blivit allt mer historielös, kulturellt vulgariserad och amerikaniserad (allt som ägt rum utanför USA och innan andra världskriget har inte hänt) kan vårt kulturella bidrag till den europeiska civilisationen vara ett förvaltarskap av dess högkultur i en tid då densamma undergrävs genom olika typer av subversion. På så vis kan islam över tid associeras med europeisk kultur i allmänhet och dess högkultur i synnerhet, vilket får till effekt att icke-muslimer börjar betrakta religionen som förenlig med Europa, vilket med Guds vilja[6], kommer leda dem till islam. I synnerhet sådana människor som är frustrerade över att traditionella europeiska värderingar och kultur ständigt undergrävs kommer att gravitera mot den grupp som bejakar det autentiska europeiska arvet. Det viktiga här är att vi inte bara byter ut Shahnameh mot Illiaden och Odyssén eller Rumi mot Milton[7], utan dessutom ser till att bidra till den kultur som vi gör till vår egen; vi måste producera europeisk högkultur. Romaner, pjäser, filmer, akademiska verk – vi får inte nöja oss med att bara vara konsumenter, vi måste tillföra något eget. På så vis kan vi gradvis även islamisera den europeiska kulturen (så att, exempelvis, arabiskan intar samma ställning som latinet en gång hade). Det ideala vore om islamiska skolor här i Europa låter sina elever förkovra sig i både islamisk kunskap och europeisk högkultur (så att framtida muslimska generationer betraktar båda som sitt eget), men om inget annat är detta projekt, och här får teologerna slå mig på fingrarna om jag är ute på hal is, fard kifaya.

Sammanfattningsvis: Vi måste bli extroverta, annars går vi under. Blir vi det, börjar vi försöka nå ut till våra icke-muslimska grannar genom att förvalta och vidareutveckla europeisk högkultur och därtill berika den med islam, så ökar chanserna för vår egen överlevnad och för att islam sprids bland vår omgivning. Problemet idag ligger i att denna omgivning fått intrycket att islam är oförenligt med nordeuropéernas folklynne, och det är detta som behöver förändras. Vi ska inte glömma att germanerna, vårt värdfolk, en gång i tiden förkunnade en kristologi (arianismen) som ligger avsevärt närmare islams än de katolska och protestantiska kyrkornas, och det går onekligen att betrakta islam som en inkarnation av Jerusalemkyrkan (ledd av lärjungen Jakob – som bekämpades av Paulus[8] och vars kristologi var identisk med islams). Om islam presenteras som en återgång till germanernas förkatolska, arianska rötter och en fortsättning på Jerusalemkyrkan – muslimer bör alltid betona att islam tar vid där dessa slutade – torde religionen inte längre betraktas som främmande för nordeuropéernas folklynne, på villkor att islam inte framställs som fientligt inställt till utan tvärtom associeras med europeisk högkultur. Detta är min vision för Europas muslimer och ”europeisk islam”. Jag behöver nog inte påpeka att detta är ett långsiktigt projekt som endast kan påbörjas och sålunda inte kommer realiseras under vår livstid.


[1] http://islam4europeans.com/2017/12/03/theroadmap_4caucasian_muslims/

[2] Detta är inte rätt plats för en uttömmande redogörelse för de historiska, politiska och socioekonomiska anledningarna till detta, men för den som vill nysta vidare i frågan kan jag rekommendera Ali Allawis The Crisis of Islamic Civilization.

[3] Denna amerikanism har visserligen rötter i den franska upplysningen, som i sin tur utvecklats ur engelsk revolutionär puritanism, men man kommer inte ifrån att när det idag talas om ”europeiska värderingar” syftar man i själva verket på det vi matats med genom efterkrigstida amerikansk softpower. Här har Hollywood spelat en stor roll.

[4] Det kan tyckas märkligt att amerikanismen avlat fram en liberal och sedan en marxistisk upplaga, men det finns inget konstigt med detta om vi betänker att dessa ideologier är två sidor av samma mynt. Historiskt sett har marxismen betraktas som en utväxt ur liberalismen (detta förklarar varför ordet liberalism är mer eller mindre synonymt med marxism i USA). För våra syften här räcker det med att konstatera att både liberalismen och marxismen är vänsterideologier sett i relation till traditionellt europeiska åskådningar.

[5] Jag är medveten om att detta betraktas som ett skällsord av amerikanisterna.

[6] Som jag skrev i inledningen: här finns inga garantier.

[7] Vilket, förövrigt, inte är vad jag förespråkar. Istället för att utrangera Shahnameh och Rumi bör vi låta dessa skatter från den persisk-muslimska kulturtraditionen berika vår analys av Illiaden/Odysséen och Milton.

[8] Läs Apostlagärningarna.

Skriv en kommentar