Att bryta med det brutna och botas genom boten

mars 7, 2018 Ingen kommentar »
Att bryta med det brutna och botas genom boten

Fråga:

Varför är muslimerna undertryckta i Sverige och varför har muslimerna inte en mer framträdande roll i samhället?

Svar:

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Gud säger i Koranen, ”Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk drabbas av elände kan ingen avvärja det och ingen utom Gud kan hjälpa dem”.

Kedjan är inte bara rostig men även avhuggen. För att länka oss till fornstora dagar måste vi som samfund bryta med det brutna och erkänna våra egna och förfädernas synder. Framgången för den muslimska gemenskapen beror på gemenskapens förmåga att, till det inre och yttre, upprätta och rätta sig efter den profetiska sedvänjan. På samma sätt beror misslyckandena och svårigheterna på bristen i vidhållandet av islams budskap. Dessutom lider den muslimska gemenskapen, såväl i Sverige som annorstädes, av brist på sammanhållning. I många fall har icke-muslimerna en djupare förståelse av vad ummans enhet innebär än muslimerna själva, då de betraktar oss som en universell helhet (”alla muslimer är si-och-så”) medan vi själva betraktar oss som självständiga enklaver (t.ex. sufier, salafis, pakistanier, turkar och marockaner).

Det är ett faktum att icke-muslimerna i de icke-muslimska länderna har högre moraliska krav på muslimerna än muslimerna har på sig själva. Många muslimer bönar om att bli bedömda av icke-muslimerna på samma sätt som icke-muslimerna bedömer sig själva, istället för att visa att islams moral står över den rådande gudlöshetens morallöshet. En av samtidens paradoxer är att muslimerna antingen kräver att icke-muslimerna ska besitta en islamisk rättvisemoral eller att muslimerna ska slippa bedömas utifrån sin egen moraliska kompass. Det är ett av nutidens förbryllande fenomen att vi muslimer upprörs över icke-muslimernas okunskap om islam och att vi tycks begära att icke-muslimerna i Sverige ska studera vår religion och känna till dess basala doktrin men att vi i samma andetag befriar våra egna led från plikten att engagera sig i samma sorts djupstudier i religionens mest grundläggande lärdom. Kalifen ‘Umars välkända ord är egentligen all lärdom vi behöver, ”Vi var ett förnedrat folk och Gud upphöjde oss genom islam, så om vi söker upprättelse genom något annat än islam så kommer Gud återigen förnedra oss”. Det är denna självrannsakan som borde vara vår utgångspunkt. All förnedring vi får utstå, ute i världen såväl som i Sverige, härleds från vår egen oduglighet att leva i enlighet med den profetiska läran. Det är således inte tillbörligt för muslimer att skylla på utanförskap, arbetslöshet, rasism, våra egna diktatorer eller på icke-muslimernas politik för att därigenom förklara vår miserabla situation. Kanske borde vi till och med erkänna att rasismen, svågerpolitiken, latheten samt att både en viktoriansk kvinnosyn och en syn på kvinnor som hör hemma på stenåldern frodas i våra egna led.

Självrannsakan på det individuella och kollektiva planet är en bortglömd praxis som kännetecknade de tidiga generationerna av muslimer. De förmoderna människorna, såväl muslimer som icke-muslimer, levde sina jordeliv med insikten att yttre problem och prövningar hade sina inre skäl och bottnade i jag:ets och vi:ets gudsfrånvändhet. De flesta moderna människor, inklusive många muslimer, skyller istället olyckor och elände på yttre skeenden. Numera är det till och med gängse norm att skylla inre turbulens och egots nycker på externa faktorer. Det är som att skylla sin fetma på snabbmatsindustrin eller sin undermåliga utbildning, dåliga lön och fula fru på för hög invandring eller skylla de muslimska unga männens kriminella odräglighet på skolan och samhället.

De förmoderna kristna såg digerdöden som ett gudomligt tecken på deras egna synder och likaså betraktade muslimerna mongolernas skövling som en följd av deras egna omfattande gudsfrånvändhet. Följeslagarna drog lärdom från sina misstag vid Uhud, och deras anbefallande av det goda och förbjudande av det onda, med början i de egna leden, var de främsta anledningarna till att de benämnts ”den främsta gemenskap som någonsin frambringats inför mänskligheten.” Ett av de främsta kännetecknen för hycklarna (al-munafiqun) – då som nu – är bortförklaringarna och övertäckandet av egna tillkortakommanden med yttre omständigheter. Att skylla tillkortakommanden och bristfälligt följande av den profetiska traditionen på externa faktorer, utan att rannsaka sina egna led, är att anamma hycklarnas metod. Att erkänna de egna felen och sträva efter att korrigera dem är att inställa sig till den främsta trosgemenskap som någonsin frambringats.

Om inte vi granskar och korrigerar oss själva finns det andra yttre granskare som gör det jobbet åt oss och då är risken att det sker på felaktiga grunder där islam beskylls för våra egna villfarelser. En svensk journalist uttryckte i veckan att den katastrofala sexualmoralen och vedervärdiga kvinnosynen och andra dysfunktionella attribut hos flera invandrare kan härledas från s.k. ”fundamentalistisk islam”. Om vi bortser från den minst sagt luddiga termen ”fundamentalistisk” så är ståndpunkten ändock ohållbar. Alla som har spenderat tid med nyanlända invandrare från muslimska länder är väl medvetna om att det stora hotet mot det svenska samhället inte kommer från de som faktiskt praktiserar sin religion (”fundamentalistiskt” eller inte) utan snarare från de som har övergivit den. För att uttrycka det enkelt: det som behövs bland de invandrade folken är mer islam, inte mindre. Utan Gud är allting tillåtet, som den ryske författaren sade.

Det är emellertid sant att vissa invandrare för med sig dysfunktionella element från sina hemländer och att dessa riskerar att slå rot i Sverige. Dessa dysfunktionella element härstammar dock från bristen på praktiserad islam i det inre och yttre. Om vi med ”fundamentalistisk islam” avser den individuella och samhälleliga strävan efter att rensa muslimernas praxis från det som de uppfattar som avvikelser, så kan vi dock konstatera att de flesta invandrare som kommer till Sverige inte för med sig ”fundamentalistisk islam” och att de vedervärdiga beteendena hos vissa av dem knappast representerar en sådan ”fundamentalistisk islam” – vad man än anser om fundamentalism som sådan. Flertalet kännetecknas snarare av en (över-)tro på demokrati, konsumism och samhälleliga rättigheter utan skyldigheter. Anledningen till den undermåliga sexualmoralen och kvinnosynen, liksom andra problem, hos en del invandrare härstammar från bristen på respekt för de lagar och regler som Gud har givit människan genom islam.

Även om kollektiv skuldbörda inte existerar på individuell nivå i efterlivet så existerar i allra högsta grad kollektiv skuldbörda i detta jordeliv beträffande det gemensamma. En människa står alltså ensam med sina synder inför Gud på Domedagen, men här i livet får alla människor lida för andras synder. Livet varje människa lever har en kedja (isnad) och består av ett arv från föregående generationer. Om fadern felat så känner sonen av dess konsekvens. Att det förhåller sig så är en självklarhet. Det är ofrånkomligt att människans livsvillkor dikteras av det nedärvda. Vi muslimer betalar idag höga böter för våra förfäders synder och misstag, både på politisk och individuell nivå. När de svek religionen så får vi än idag betala priset. På samma sätt avnjuter vi även de privilegier som våra förfäder upprättat, så som att religionen bevarats åt oss, om vi nu väljer att anamma dess levnadsmönster. Insikten om att vi ärvt våra fäders synder bör vara varning om att även våra söner och döttrar kommer tvingas betala ett högt pris när vi själva sviker religionen idag.

För att besvara frågan om varför muslimerna inte har en mer framträdande roll i samhället måste vi alltså först omvandla våra smygmetoder till öppenhet. Diagnosen kommer före medicineringen och sjukdomen härrör i mångt och mycket från muslimernas oförmåga att erkänna sig besegrade och erkänna att den förnedrande förlusten har sin grund i våra egna synder. Det profetiska hushållet var transparent och det fanns inget att dölja. Sändebudets ﷺ väg var förkrossande öppenhet och svidande ärlighet. Muslimer kan inte inbilla sig bli friska genom söta karameller och istället förstå att bara bitter och besk medicinering kan läka dem. Kunskap (diagnos) är första steget, men att leva i enlighet med religionen, och svälja medicinen, är vägen framåt. Ty Sändebudet ﷺ sade, ”personen som kommer att utstå det strängaste straffet på Domedagen är den lärde mannen vars kunskap inte gagnat”.

Skriv en kommentar