Jantelagen

mars 21, 2018 Ingen kommentar »
Jantelagen

Det finns en urskog där alla granar måste vara precis lika höga och alla fåglar måste sjunga samma sång. I det skogiga gränslandet mellan högmod (kibr) och ödmjukhet (tawadu’) finns en glänta kallad Jante. Det är emellertid inte en glänta där människan kan vila ut i trygghet men utgörs snarare av ett kalhygge mitt i ingenstans. Alla träd kan inte vara granar och alla stugor kan inte vara röda. Det som ligger mellan två positioner (manzila bayna manzilatayn) är inte den sunda mellanpositionen (wasat). Denna kulturform förenar det oförenliga, högmod och ödmjukhet. Dessa två egenskaper möts i en och samma form (les extremes se touchent). Jantelagen är en oskriven lag (qanun) och sedvänja (’urf) och är inte uppenbarad sanning (wahy). Sanningen befriar och jantelagen fängslar. Jantelagen är i egentlig mening landets stamkultur och skamkultur där individen tvingas underkasta sig kollektivet precis som med annan s.k hederskultur. Det sker genom sociala koder som kan vara svårtydda om man inte växt upp i en omgivning präglad av den destruktiva kulturformen.

Jantelagen (qanun jante) är ögontjänarens demonstrativa ödmjukhet. Det är tyglandet av det dåliga med det sämre. Det är när den sämre (al-mafdul) håller i den bättres (al-afdal) tyglar. Det är kollektivets kuvande av individen även när individen är i ensamhet. Precis som med annan s.k hederskultur inkluderar den utfrysning och tysta överenskommelser där någon är underkastad och någon är kontrollant. Den spelar på rädslan att hamna utanför gruppen. Kontrollmekanismen består av osynliga bojor som håller individen i ständig schack matt (shah mat – kungen är död). Det är amputerandet av en fot för att främja kallbrand och förhindrandet av att individens självförverkligande passion står i brand. Det är ett kall till ett utslocknande (fana’) i kollektivet snarare än egots utplåning i Guds vilja.

Profeten ﷺ varnade för den troendes blick (firasa) ty den troende ser med Guds ljus (nur Allah). Jantelagen är det egna inre seendets diametrala motsats eftersom det berör negativt laddade blickar som härstammar från sataniskt mörker (dhulumat al-shaytan). Denna handikappande kulturform är inte anspråkslöshet men snarare kontrollerande språklöshet där tysta blickar dödar själens blomstring.

Jantelagen påverkar vår mentalitet på ett negativt sätt för den bygger mycket på att vi ska vara identiska kloner där ingen sticker ut. Termen jantelag uppstod först under 1900-talet men var en existerande kulturform redan i det gamla bondesamhället men benämns då som s.k ”bruksmentalitet”. Gammalsverige kunde emellertid även uppvisa det som benämns som ”gnosjöanda” som är synonymt med individuell driftighet, initiativkraft och uppfinningsrikedom. Om man vill dricka ur det regionala arvet och de s.k ”svenska värderingarna” så bör man välja rätt dryck. I det gamla vikingasamhället som i allra högsta grad var ett tribalt samhälle så hyllades framstående skalder och enastående krigare. Att våga sticka ut och bege sig ut över oviss horisont bejakades. Den enskilde människans individuella heder och ära var en fråga om liv och död. Jantelagens gruppdynamik är varken död eller liv men skulle kunna betraktas som en limbokultur där livet försnävas och ingen vågar segla ut över okända vatten.

Det har hävdats att jantelagen skulle vara något Sverige ska vara stolt över. För det första är Sverige inte en tänkande organism och ett land kan varken vara stolt eller ödmjukt. Däremot kan människor från en viss region finna aspekter av den egna kulturen värda att bevara. För det andra är jantelagen inte värt att bevara men desto mer angelägen att reformera.

Jantelagen är det som i sin tur ger upphov till den s.k svenska avundsjukan. Den svenska avunden är en form av kollektiv missunnsamhet som hindrar individen att blomstra. Kollektivism är av godo i det avseendet att varje människa behöver känna tillhörighet. Avundsjukan är en av de känslor som tillhör människans genetiska uppsättning (arv) och är inte bara en social konstruktion (miljö). Redan fem månader gamla spädbarn kan uppvisa avundsjuka. Avunden har alltså biologisk bäring, men all biologi är inte önskvärt beteende (akhlaq). Vreden, xenofobin, revirtänkandet, den ohämmade sexualdriften och svartsjukan kan vara biologiskt gods utan att för den delen vara önskvärda egenskaper. All biologi är inte av godo och alla sociala konstruktioner är inte av ondo. Det är även den synd (ithm) som först visade sig i skapelsen genom Djävulens (Iblis) avund för profeten Adams gudagivna rang. Avund härleds från fornnordiskans ord afund som betydelser ”fiendskap”. Jantelagen är således en inneboende fientlighet mot den egna gruppen, men i form av tyst kontroll snarare än öppen konflikt. Folk i det gamla svenska bondesamhället präglades av en sorts sockenpatriotism. Detta har emellertid genom tiden förändrats och utmärkande för det moderna svenska lynnet är numera självförakt (oikofobi). Poeten Robert Southey (d.1843) beskrev oikofobi som en manisk längtan eller besatthet att lämna hemmet eller landet. Att bära på hat gentemot den egna gruppen och att stävja individens utmärkande nobilitet får anses vara en ickemuslimsk dogm. Urbaniseringen av det svenska folket födde en ny sorts jantelag anpassad efter fyrkantiga höghus, stadsbibliotek och simhallar. Den kultur som haft en funktion bland röda stugor, ladugårdar och trästaket födde en ny sorts urban kultur.

Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det. Avund kan bero på dålig självkänsla som är resultatet av en uppåtgående social jämförelse som hotar en persons självbild: en annan person har något som den avundsjuke tycker är viktigt att ha. Om den andra personen upplevs vara lik den avundsamme, blir den framkallade avunden särskilt intensiv, eftersom det signalerar till den avundsjuke att det lika gärna kunde varit han eller hon som besatt det önskade föremålet (NE).

På samhällelig nivå har det hävdats att jantelagen är en sorts snålhetens dogmatik som bär på en inneboende besatthet att krossa skillnader mellan folk och att utjämna så att alla medborgare befinner sig på samma identiska lågvattenmärke. 1900-talets svenska politik kan ses som en implementerad jantelag i massiv skala. Socialismen har funnit en bördig jordmån i svensk kultur av denna anledning. Jantelagen i sin moderna tappning är därför inte ödmjukhet men snarare rödsjukhet. Den har vuxit och hållits vid liv utan nämnvärt våld eller genom diktatur. Folket hade redan detta tankesätt. Det kläddes bara om i ny dräkt. Mekanismen är så stark att den ensamma individen går till valurnan och röstar så som den egna gruppen. Det är som en gärdesgård (gärsgård) som byggts för att hålla drängen på plats snarare än att hålla vargen borta.

Det är även av värde att tala om jantelagskultur som ett allmänmänskligt fenomen. I Japan finns ett ordspråk som lyder ”Spiken som står ut hamras in” (Deru kugi wa utareru) som är i stort sett identisk med svensk jantelag. Även i fjärran Japan prioriteras kollektivet framför individen vilket kan ses i arbetsmoralen och pliktkänslan. Precis som i Sverige fanns denna etik inbyggt i kulturens väv redan innan den stora moderniseringen. All kultur har nämligen en historisk kedja (isnad) som länkar samman generationerna. Den svenska jantelagen är motsatsen till det japanska bonsaiträdet vars grenar klipps av för att trädet ska manifestera skönhet. Avunden klipper av all form av individuell skönhet.

Det är islam och ödmjukhet Sverige behöver. Men ödmjukhet föds i individens frihet, inte i kontrollmekanismer. Cato den äldre (d.149 f.Kr) brukade avsluta sina tal i senaten med orden: ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras” (ceterum censeo Carthaginem esse delendam). Prato den yngre adderar därtill: ”Ceterum censeo Jantelegem esse delendam” (för övrigt anser jag att jantelagen bör förstöras).

Skriv en kommentar