Hisham I kallades även Hisham al-Rida (den nöjdaktige) och var den andre umayyadiske amiren i Cordoba och hans regeringstid sträcker sig från år 788 till år 796. Denne europeiske ledare lät bygga många moskéer i landet och var den som avslutade bygget av den välkända stora moskén i Cordoba. År 792 deklarerade han ett öppet jihad mot de kristna. Krigare anlände långväga ifrån för att få lov att deltaga i striderna för att utvidga det islamiska riket i väst. Året därpå, 793, marscherade den islamiska hären på 100 000 islamiska krigare mot Asturien och Toulouse långt in i sydvästra Frankrike. Inledningsvis vanns en rad segrar men expansionen hindrades nära den italienska gränsen i norr av fursten Guillaume d’Orange. De två arméerna möttes igen nära floden Orbieu vid Villedaigne och muslimerna vann, men furstens ihärdiga kamp ledde till att muslimerna slutligen drog sig tillbaka till Spanien. Hisham var inte en man som gömde sig i bakersta ledet eller gömde sig bakom galler och grindar. Han var folkets man som levde som han lärde och följde med hären och deltog i striderna.
Hisham I regerade i åtta år. Han blev bara fyrtio år gammal. Han var en kopia av sin umayyadiske förfader kalifen ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan i sitt enkla beteende och sin religiösa nitiska iver att implementera islams lag. Han levde ytterst asketiskt och undvek all pompa och ståt. Han var en gudsfruktig och dygdig man som blev ihågkommen av sitt folk för sin opartiska rättvisa och goda administration. Det var även under dennes styre som landet officiellt gick över till den malikitiska rättsskolan. Tidigare hade man i Andalusien följt både Imam Maliks och Imam al-Awza’is respektive skolor. Det fanns dock ingen samhällsklass av rättslärde i Spanien vid detta skede. Lärdomen spreds av muslimer som inte agerade som prästerskap och som inte livnärde sig på institutionaliserad religion, så som varit islams ursprungliga praxis hos profetens följeslagare. Administrationen och implementeringen av rättvisa låg i härskarens hand eller hos hans guvernörer. Dessa var ”starka män” och politiker snarare än intellektuella jurister.
En muslimsk krönika återberättar om Hishams personlighet:
”Efter ett strålande styre på sju år och nio månader, några historiker säger åtta, dog Hisham år 180 AH (år 796). Han räknas som en av de fromma och goda monarkerna, full med militär lusta och iver att stärka religionen. Bland de uppmärksammade aspekterna i hans administration var hans fortsatta bygge av den stora moskén i Cordoba som hans far ‘Abd ar-Rahman påbörjat och lämnat till honom att avsluta. Han utmärkte sig även genom att inte beskatta muslimerna mer än zakat som är det Koranen och Sunna påbjuder. Må Allah vara hans själ nådig! Hans ålder när han dog var fyrtio år och några månader, och han föddes i Shawwal år 139 AH. Hans karaktär var mild. Han var generös och älskade rättvisa vilket medförde att hans folk gav honom smeknamnet al-Rida (den nöjdaktige) och al-’Adil (den rättvise). Angående hans hyllade åtgärder återberättar Sakin ibn Ibrahim: ”Han införde en nattlig vaktstyrka som patrullerade längs gatorna och om någon brottsling störde friden så bestraffades han med böter i enlighet med brottets allvar. Dessa pengar delades sedan ut bland de fattiga som befann sig i moskéerna”.
En krönika återberättar:
”Hisham avstod från alla världsliga nöjen och sökte sin frälsning i välgörenhet. Han klädde sig i en enkel klädnad och vandrade runt på huvudstadens gator och samtalade med folket och besökte de sjuka och fattiga. Med mildhet lyssnade han på deras klagan. På natten, även när det regnade, så tog han mat från sitt eget hus för att ge bort till de han ansåg fromma. Han var punktlig i sina religiösa angelägenheter. Han delade ut pengagåvor till dem som begav sig till moskén när det var storm eller dåligt väder”.
Imam Malik ibn Anas hyllade Hisham och såg honom som en av de främsta makthavarna. Malik lovprisade honom till sina studenter i Medina och sade att han i egentlig mening var värdig att sitta på kalifämbetet istället för den ’abbasidiske kalifen i Bagdad. När de andalusiska studenterna återvände till Spanien och berättade detta för Hisham började Hisham sprida Imam Maliks rättstradition och han uppmanade studenterna att resa till Medina för att studera där. När han valde ut domare gav han alltid företräde till de som följde Malik. Vid Hishams död (år 796) var därför Maliks skola (som fram till 900-talet benämndes madhhab al-Madaniyyīn eller madhhab ahl al-madina) vida respekterad och hade många andalusiska lärjungar.
