Vem är lärd? – shaykh ‘Isa Husayn Johansson

maj 20, 2018 Ingen kommentar »
Vem är lärd? – shaykh ‘Isa Husayn Johansson

Folk lever i en saga vars berättarnarrativ presenterar för oss att muslimerna befinner sig i en horribel och ojämförlig situation i dagsläget medan det historiskt var så mycket bättre och utopiskt, oavsett om det berör politiken, kunskapscirklarna eller människors individuella fromhet. Det finns en föreställning om att vi ingenstans styrs av shari’ah i dagsläget medan vi historiskt styrts av ren oförvanskad shari’ah. Frågan som då uppstår är hur vi definierar shari’ah från allra första början? Kan vi påstå att inga av samtidens lagar överhuvudtaget är islamiska? Verkligen inte. Kan vi påstå att inga lagar historiskt sett var människoskapade? Verkligen inte. Islamiska styresskick har alltid inkluderat människoskapade lagar. Ibland har dessa lagar härletts från Boken och Sunnan genom en härledningsmetod som använder sig av de juridiska tekniska verktygen, men ibland har detta faktiskt inte skett. För den större samhälleliga nyttan har det helt enkelt inkluderats eftersom det inte motsagt shari’ah. I vår egen samtid har vi lagstiftning som direkt bestrider och motsäger shari’ah. Varje person som åtminstone ytligt studerat historia kommer hastigt fram till slutsatsen att detta alltid varit fallet. Exempel på goda människoskapade lagar är bilbälte, övergångsställen och hastighetsgränser. Exempel på onda oislamiska människoskapade lagar som direkt bestrider shari’ah och alltså utgör shari’ahs direkta antites är sådant som inkomstbeskattning. Sedan den umayyadiska epoken, islams första dynasti, har vi visserligen haft hudud-straffen implementerade, men detta tillhörde den mer allmänna atmosfären och var mer generellt så folk förr betraktade strafflagarna, oavsett om det var i muslimska eller ickemuslimska samhällen.

Det finns även en föreställning om att nutidens skriftlärde skulle ha betraktats som vanliga lekmän i vårt ärorika utopiska förflutna. Trots att vår tids stora skriftlärde generellt inte är lika kunniga som giganterna från vårt förflutna så måste vi ha i åtanke att giganterna är ihågkomna av just denna precisa anledning, deras enorma kunskap. Ibn Hajar, al-Suyuti, al-Nawawi, al-Ghazali, etc var inte sin tids norm, de var undantag. Det är därför vi minns dem med sådan kärlek. På deras tid sades det exakt samma sak: ”Vår tids skriftlärde är ingenting om vi jämför med våra föregångare”.

Det finns en sagovärldsföreställning om att en person bara ansågs vara lärd eller vara värdig nog att undervisa i religiösa frågor om han studerat i 20 år. Men när vi studerar de skriftlärdes faktiska levnadsöden i biografierna så finner vi att många av giganterna som unga män spenderade fyra till sex år i formell träning inom madrasa-systemet. De memorerade och studerade dessförinnan grammatik, precis så som vi gör idag. Även i dagsläget studerar många dessa saker i skolan innan de går vidare till högre formella studier, och vi följer alltså samma mönster än idag. Om man undersöker de böcker som de skriftlärde förr i tiden studerade så ser man samma mekanism. Det kan mycket väl vara så att vi i dagsläget är alltför hastiga i att höja någon till skyarna och titulera nästan vemsomhelst som muhaddith eller faqîh, etc. Men denna problematik fanns även historiskt och dåtidens skriftlärde författade böcker för att få bukt med detta i syfte att förtydliga vad som var vad och korrigera missbruket av orimliga hyllningar. Därutöver är titlar mestadels en kulturell fråga, utom möjligtvis ett fåtal specifika titlar. Det finns skillnader i hur titlar använts olika beroende på epok, men också hur titlar rent geografiskt och kulturellt kan variera. Den som anses vara lärd i ett samhälle, anses kanske vara av medioker kunskapsnivå i ett annat. Titlar tenderar att ges just utifrån den tid och rum personen i fråga befinner sig i, eftersom det är utifrån det personen kan anses vara kunnig eller okunnig.

Eftersom adab och visdom är att placera saker och ting på sin plats, på ett sätt som är passande för dess sammanhang, så är ett tillvägagångssätt att titta på vad personens egna lärare kallar honom, men även detta har brister, eftersom studentens lärare talar utifrån sin egen kulturella kontext. Faktumet är, att det varierar från tid och plats. Titlarna fyller olika funktioner världen över, och manifesterar sig därför på olika sätt. I denna globaliserade värld blir det därför svårt att jämföra titlar med kompetens.

I Sydostasien benämner man exempelvis en erkänd skriftlärd som ustadh medan man i Väst använder ordet ustadh för att beskriva en person som inte är speciellt kunnig och som saknar formell utbildning. Ustadh är i Öst en titel som ges alla som i Väst skulle kallas shaykh, både en 22-årig nyutexaminerad student av de islamiska vetenskaperna eller en 80-årig man av högsta juridiska kompetens. Om du i Sydostasien säger att en person är en shaykh så tror många att du refererar till honom som andlig vägledare inom sufismen. I Väst anses ustadh vara en som har mer kunskap än massorna, men som inte genomgått formella studier, eller åtminstone inte fullbordat dem. Shaykh å andra sidan refererar ofta till en person som fullbordat sina formella studier. Detta är ytterst diffust eftersom frågan då ofrånkomligt uppstår, ”Vem har fullbordat sina studier?”. Alla institut är inte lika, och inte heller varje utexaminerad elev befinner sig på samma kunskapsnivå. Man måste också ta in i ekvationen att islamiska lärosäten kan förfalla och påverkas av yttre faktorer som gör att ett diplom från samma skola under olika historiska epoker i egentlig mening är två helt skilda ting trots att diplomet och skolan kategoriseras under samma namn.

I nutidens arabiska språkbruk tenderar man använda ordet ustadh för en universitetsprofessor, i både islamiska och sekulära vetenskaper. En enkel rastvakt på en arabisk skola kan också benämnas som ustadh. I den indo-pakistanska kulturen refererar det till en lärare, som sedan kan kallas diverse titlar utöver ustadh. Man använder ordet snarare som indikativt på ett arbete, inte en titel. Den som i Väst oftast kallas för ustadh eller shaykh, kallas istället för mawlana och detta bruk är även något som vi finner i den indo-pakistanska diasporan i Väst. Den som anses vara lärd i ett samhälle, anses kanske vara av medioker kunskapsnivå i ett annat. Titlar tenderar att ges just utifrån tid och rum som personen i fråga befinner sig i, eftersom det är utifrån miljön personen kan anses vara kunnig eller okunnig.

Historiskt är imam som titel bland de titlar som indikerar största möjliga fulländning, med exempel så som Imam Malik, Imam Abu Hanifa och Imam al-Shafi’i. I dagens Sverige och mycket av Väst är emellertid imam förknippat med ”muslimsk präst”, vare sig han tjänar som böneledare eller inte. Imam al-Shafi’i hyllade exempelvis sin lärare Imam Malik med ordet ustadh, trots att Malik var en mujtahid. Titeln imam har även historiskt länkats samman med makthavare, så som amir, sultan eller kalif och används i fiqh-böckerna i den bemärkelsen. Men vi lever nu i en helt annan kontext och om en person benämns som imam i Sverige så är detta fullt godtagbart. Men historiskt, och även säkert på flera geografiska platser i vår samtid, skulle detta vara väldigt kontroversiellt och stötande. Folk skulle bli ännu mer upprörda om titeln imam användes om nutidens muslimska makthavare trots att titeln använts även åt tyranniska makthavare historiskt.

Titeln shaykh använts även för att referera till en person med idhn (tillåtelse) att lära ut inom en tariqa (sufisk metod) oavsett hans lärdom i andra islamiska vetenskapsgrenar. Faktumet är att oerhört få faktiskt är lärda i flera islamiska vetenskaper. Historiskt sett har det funnits väldigt många som benämnts med titeln shaykh inom sufismen men som varit helt oskolade och t.o.m. varit analfabeter.
Våra kunskapsgiganter har uppmanat oss ”om en människa säger att han är lärd, fråga honom i vilken vetenskap.” Om personen inte kan specificera vilken kunskapsgren han faktiskt är lärd i, så är han antagligen inte särskilt lärd. Man måste även ta hänsyn till den väldigt låga läskunnigheten rent historiskt och även tillgången till kunskapen och jämföra detta med vår samtid där analfabetism är en ovanlighet och alla har tillgång till gratis litteratur i allt större utsträckning. Förr reste man långt för att erhålla kunskap medan man idag snarare kan tala om informationsinflation. Historiskt sett har alla böcker varit handskrivna och därmed dyra. Man måste därför inkludera en klassanalys för att jämföra olika epoker rättvist.

De flesta lärda  har en mer generell allmänbildning och ”working proficiency” i de flesta islamiska vetenskaper och sedan en eller två vetenskaper där de har lite högre kunskap. Att vara grammatiker, faqih, muhaddith, mutakallim, och shaykh i tazkiya, är väldigt sällsynt. Vad som emellertid förefaller vara en skillnad mellan gårdagens skriftlärde och dagens skriftlärde är att vår samtids lärde är mer stagnanta och i brist på bättre ord, ägnar sig åt mer copy-paste än förr. Vi ser inte längre orginella saker produceras. Svenska imamer är inget undantag. Detta fenomen kommer vi dock inte kunna döma eller analysera förrän om några generationer.

Varför är allt detta relevant i dagens Sverige? Det kan säkert av många tyckas ointressant att diskutera titlar i en svensk kontext och att detta är en så perifer fråga att den inte ens är relevant. Det är emellertid av relevans just eftersom det visar att varken muslimer eller ickemuslimer vet särskilt mycket om islam. Om varken muslimer eller ickemuslimer är speciellt kunniga så är risken stor att islam beskylls för fenomen som i egentlig mening inte tillhör religionen islam men istället är kulturella faktorer i områden där islam historiskt sett varit utbredd. Aldrig förr har människor varit så pålästa och kunniga om omvärlden och dess mekanismer än idag. Läs- och skrivkunnigheten är högre än någonsin i mänsklighetens historia. Likväl har aldrig förr muslimerna själva haft så lite kunskap om sin egen religion än idag. Det beror inte på att kunskapen försvunnit ut i tomma intet men snarare på att levd islam gått från att ha varit samhällelig norm till att bli en perifer livsväg. Det är min förhoppning om att kunskap och att muslimer agerar på sin kunskap, hur liten eller stor den än är, är det som kommer råda bot på de konflikter som uppstått i samtidens Sverige.

 

Skriv en kommentar