If your morale is built on the Umma, beware. If it is built on God, rejoice.
– Shaykh Abdalhakim Murad
Efter den apokalyptiskt varma sommaren så kommer nu de svala höstvindarna. Det blåser onekligen kyliga vindar in över landet. Valresultatet 2018 talar sitt tydliga språk. Det som skett har skett och har stått skrivet. Vi muslimer visste hela tiden vad som skulle ske i valet 2018 men vi tillät oss trycka på gaspedalen i en återvändsgränd istället för att trycka på bromspedalen, backa försiktigt och sedan välja en annan väg framåt. Istället för att sprida frid har vi i landet blivit kända för vår aggressiva ton, våra krav och diktat. Vi bör som muslimer nu i efterhand analysera varför det gått som det gått. Hur har vår värme, altruism och omsorg kunnat misstolkas som fiendskap, aggression och antagonism? Vi har fortfarande, enligt svensk lag, samma juridiska rättigheter som före valet och inga pogromer har ännu skett. Det finns fortfarande utrymme att ångra sig och söka tawba (botgöring) och arbeta fram nya lösningar. En del av denna analys inbegriper att vi talar om tre koncept:
Muslimdyrkan, islamdyrkan och gudsdyrkan.
Muslimdyrkan är att vi som kommunitet dyrkar oss själva. Det är en dyrkan, inte av vad vi gör eller tror på, men snarare en dyrkan av vad vi är födda till, muslimer, oavsett om vi är praktiserande, icke-praktiserande, helgon eller syndare. Muslimdyrkan är att aldrig kunna erkänna våra fel och brister men istället projicera alla våra misslyckanden på icke-muslimerna. Som med all avgudadyrkan betraktas objektet som upphöjt ovan alla fel och mänskliga defekter. Den enda skillnaden är att avguden i detta fall är vi själva. Muslim, i betydelsen underkastad människa, blir sin egen motsats och tar över som dyrkat objekt. Muslimer dyrkar inte muslimer, muslimer dyrkar Gud. Muslim är den som nått insikt om detta.
Islamdyrkan är att vi dyrkar islam som geografisk och historiskt förankrad civilisation, ofta med särskilt fokus på Mellanöstern – trots att islam i förmodern tid spridit sig till Västeuropa och Östeuropa, subsahariska Afrika och fjärran Asien och ingalunda är begränsat till Mellanöstern. Islamdyrkan är en dyrkan av vad de muslimska förfäderna åstadkom för många århundraden sedan. Det är ett fokus på det som benämns som civilisation och vetenskap, såtillvida det är muslimer som forskat, uppfunnit eller vidareutvecklat. Med andra ord är det att dyrka vissa regioner och de muslimska människor som en gång i tiden bodde där. Samuel Huntington myntade begreppet civilisationernas kamp. Denna kamp anses stå mellan ett monolitiskt Väst och Öst. Muslimer har omedvetet fallit in i att förminska Gud från att vara Världarnas Herre (och således hela Världens Herre) till att bli en regional stamgud som tillhör vissa folkslag mer än andra. Muslimernas vetenskap hade en kulturell kedja (isnad) och baserade sig på ett omhändertagande av romarnas, grekernas, indiernas och persernas vetenskaper. Dessa högcivilisationers framsteg inom vetenskapen är inte ett bevis på panteismens förträfflighet lika lite som muslimers forna vetenskap är ett bevis på islams sanning. Det som gjorde den islamiska civilisationen stor, vacker och stark var just de muslimska föregångarnas förmåga att tillvarata andras goda sidor och filtrera det genom ett islamiskt filter. Kalifatets administration sköttes av de med kompetens och involverade därför många kristna och judar. Islamdyrkan har resulterat i islams motsats, nämligen att muslimer skyller sina misslyckanden på icke-muslimerna och säger att icke-muslimernas goda bedrifter, inom exempelvis vetenskap, är muslimernas förtjänst. Religionen islam säger tvärtom, det goda är från Gud och det onda är resultatet av våra egna handlingar. Muslimer dyrkar inte islam, muslimer dyrkar Gud. Islam är inte en gud, islam är vägen till Gud.
Gudsdyrkan är att vi upphöjer Gud, hedrar Hans sändebud ﷺ och lever våra liv, i enlighet med de rättsregler våra fuqaha (rättslärda) destillerat fram ur Koranen och sunnan, efter bästa förmåga som de felande människor vi alla är. Gudsdyrkan är att erkänna Guds storhet och tro på Hans sändebud ﷺ, falla på pannan inför universums Skapare, betala allmosa till de utsatta, fasta en månad om året och resa till Guds hus i Mecka. När vi som kommunitet etablerat dessa fem pelare, vilka är den absoluta miniminivån för en muslim, så kan vi sedan ta itu med de politiska problemen ty det är nämligen så att räddningen kommer från Gud och inte från riksdagen. Muslimen är den som bär på islam och vet att Gud bär muslimerna.
Vi har testat muslimdyrkan och islamdyrkan och det är nu dags för något annat. Vi har försvarat oss själva mot förtal och en del sanningar. Vi har försvarat en del kultur mot angrepp. Nu är tiden kommen för oss att försvara islam genom att dyrka Gud så som Koranen säger: ”Ni som är troende, om ni hjälper Gud så kommer Gud hjälpa er och göra att ni står stadigt” (47:7)
När vinden är stark och våra fötter står ostadigt på fast mark bör vi reflektera över Koranens olika lager av mening:
”Vid den flyende [postmodernitetens] tid! Människan [muslimen i Sverige] förbereder helt visst sin egen undergång, utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra att hålla fast vid sanningen [klassisk islam] och råder varandra att bära [politisk] motgång med tålamod” (103: 1-3)
De rättslärda förklarar om dessa koraniska verser (103:1-3) att den består av fyra nivåer och dessa fyra nivåer är likt en trappa. Man måste stå stadigt på ett trappsteg innan man rör sig uppåt till nästa. Den utan djupt förankrad tro (iman) kan inte hoppas kunna röra sig uppåt mot framgång. Tron leder till ett rättskaffens liv (al-’amal al-salih). Ett rättskaffens liv leder till att man råder varandra till sanningen (al-haqq) vilket innebär att man påbjuder det som är av godo och försöker förhindra det som leder till ondo (amr bi-l-ma’ruf wa nahy ’an al-munkar) Att råda till sanningen är att råda varandra till tålamod (sabr). Att råda varandra till sanningen är att försöka förhindra panik vilket ofrånkomligen leder till irrationellt beteende. Ty när allt kommer omkring så vet vi nog alla djupt förborgat inom oss själva hur det ligger till. Koranen lär oss:
Gud förändrar inte människornas [muslimer i Sverige] villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk [muslimer i Sverige] drabbas av olyckor kan ingen avvärja det och ingen utom Gud [och inga politiker] kan hjälpa dem (13:11)
Filosofen Hegel skrev ”Minervas uggla börjar flyga först när skymningen faller”. Monoteisten Hegel trodde naturligtvis inte på gamla romerska avgudars symboldjur, men Minerva var vetenskapens och konstens gudinna och som sådan en metafor för det klarsynta seendet. Ugglan är en symbol för visheten. Vi kan som människor inte förstå historiska eller andliga skeenden medan de är pågående, men först i efterhand. Människan är inte bara det rationella djuret (al-haiwan al-natiq) men är även det efterkloka djuret. Vi har nu ett val, att fortsätta med vår aggressiva ton och förbereda vår egen undergång eller att börja följa islam så som den bör följas. Vi har genom åren blivit kända som folk som använder en von oben-retorik genom att låtsas att vi talar med en von unten-retorik. Det har visat sig föga effektivt.
Det bör förstås sägas att motgången är hela samhällets motgång. Det berör inte bara oss som muslimer. Ty vi lever inte i isolation men i relation till vår omvärld och hela befolkningen och alla medmänniskor, oavsett tro eller livsåskådning. Men vi är av Gud befallda att reflektera kring vad just vi, som muslimer, gör och tänker. Detta är inte en tid att sluta sig inåt i ett skal, men att nå ut och visa att vår religion är en resurs för Sverige, genom vårt beteende och vår kärlek för alla. Shaykh Abdalhakim Murad ramade in problematiken med dessa ord:
True religion invites us to become better people. False religion tells us that this has already occurred.
