Prekolonialism

Vi bör inte fråga vem som bär ansvaret för det förflutna

utan istället fråga vem som bär ansvaret för framtiden

– Habib ’Ali al-Jifri 

Det talas mycket om post-kolonialism i muslimska led. Därför kan det vara av värde att våga tala om pre-kolonialism. Den muslimska världen har onekligen drabbats av den europeiska kolonialismen. Det koloniala arvet och dess ärr gör sig ständigt påmint. Det är något vi måste befria oss från mentalt.

En fråga som är värd att ställa oss själva är om det möjligtvis kan vara så att även muslimer och islamiska civilisationer ägnat sig åt expansiv kolonialism? Det är frågeställningen som utgör den röda tråden i följande artikel. Reflektion och historisk självrannsakan är nödvändiga komponenter för att bygga en framtid. Detta är sålunda inte en artikel för de som redan bestämt sig hur världshistorien ser ut. Det kan även vara lärorikt att samtidigt ställa oss själva frågan om muslimerna någonsin förtryckt minoritetsgrupper i sina samhällen. Inte i första hand för att relativisera och bevisa att ”vi muslimer minsann gjort liknande saker”, utan framförallt för att nyansera och fördjupa vår förståelse av historien och samtiden. Först därefter kan givande diskussioner äga rum. Gud säger i Koranen:

Och den som överträder genom att begå ett fel eller en synd och sedan projicerar skuldbördan på den som är oskyldig bär bördan av både förtal och uppenbar synd.

Det är av värde att tala om kolonialism som en allmänmänsklig företeelse. Ett fenomen som handlar om psykologi, makt och materialism (dunya) och desto mindre handlar om religionens kärna. Följande reflektion är en påminnelse om att även islam kan vara en politisk förtryckarmekanism om ihsan inte är tillstädesvarande. Att rida ut i jihad med fel intention (niyya) och i jakt på världslig rikedom (dunya) är ondska. Ibn Khaldun säger därom:

De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom. De strävar efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar.

Så vad är egentligen kolonialism och finns det en definition att utgå ifrån? Alla religiösa människor, oavsett livsåskådning, har ett behov av att kliva ur sina egna stövlar. Religion kan nämligen, precis som politik, missbrukas. I de flesta fallen tenderar det att vara överklassen som försvarar sina maktpositioner genom att föra folket bakom ljuset. Det är hög tid att sluta hålla samtidens muslimer kollektivt ansvariga för brott en minoritet av muslimerna utfört historiskt. Det är även dags att sluta hålla ickemuslimer kollektivt ansvariga för brott en minoritet av ickemuslimerna utfört historiskt. Det är även av värde att förstå att även något så vackert som islam kan missbrukas av maktens män. Ustadh Isma’il Da Silva sade:

Att lära sig fiqh (religiös juridik) och ’aqida (religiös dogmatik) är viktigt, men sådana studier är blott ett sätt att blåsa upp sitt ego och agera tyranniskt mot dig själv och andra människor om du samtidigt inte strävar efter att tämja egot och kultivera inre dygder och att helt enkelt bara vara en god människa.

Organiserad religion kan inkludera aztekiska människooffer, prästers pedofili, påvars förtryck och inkvisitioner. Världen har sett häxbränningar och korståg i Jesu namn och bosättarkrig i Abrahams namn. Organiserad religion kan även missbrukas som katalysator till kolonialism. Falsk jihad är att sträva efter att öka sina egna rikedomar på andras bekostnad. Vi måste våga vidröra frågan om klass, eftersom det alltid är en liten överklass som driver fram kolonialism för egen gagn och det alltid är underklassen som drabbas av det. Vi bör även vidröra frågan om genus eftersom det närmast uteslutande är män som ägnat sig åt kolonialism och de kvinnor som deltagit i processen befunnit sig under mäns makt.

Följande reflektion är inte ämnat att läsas av ickemuslimer, utan av muslimer som vill komma närmare Allah genom uppriktighet (sidq) och självrannsakan (muhasaba). När vi talar om de muslimska förfädernas eventuella kolonialism är det viktigt att minnas Koranens påminnelse. Gud säger i Koranen:

De som kommer efter dem ber: ”Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare.

Relaterat till klassfrågan och att hålla proletariatet ansvariga för överklassens synder, eller om att hålla samtidens muslimer (eller någon nu levande människa) kollektivt ansvariga för vad andra i fjärran epoker utfört, säger Gud i Koranen:

Det onda som en människa har gjort skall läggas henne ensam till last; och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda. Ni skall en Dag vända tillbaka till er Herre, och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.

En man nämnde till kunskapsgiganten Ibn Hajar (d.1449) att någon tyckte det var baktal (ghība) att historiskt granska individer och kritisera begångna oförrätter och individers karaktär (jarḥ). Efter att ha förklarat de riktlinjer som varje historiker måste hålla sig till, konstaterade Ibn Hajar att om personen är okunnig, får han studera och helt enkelt lära sig basal kunskap. Om personen ändå inte förstår (att historisk analys inte är ghība) får han disciplineras på ett passande sätt så att han inser att man inte ska prata om sådant som man saknar kunskap om. Om personen anses vara ”lärd”, och således påläst, är det ännu värre för då är han envis i sin dumhet och då får han bestraffas på ett passande sätt så han slutar anklaga folk för ghība när de lyfter upp historiska skeenden. Ibn Hajar säger därefter: ”Den politiske ledaren som disciplinerar honom kommer belönas av Gud för detta.” Ibn Hajar talar främst om bedömning av hadith-förmedlare, men det är även applicerbart på mer generella historiska studier.

Det är av värde att bedöma mänsklighetens historia i sin helhet och att inte selektivt välja ut vissa delar som man tycker passar den världsbild som man redan har. Många muslimer har fastnat i en postkolonial analys som utgår i att kolonialism inte är en allmänmänsklig företeelse. Ibn Khaldun säger om detta fenomen:

Osanning har kommit att påverka studiet av historia. Det finns olika orsaker som gör detta närmast ofrånkomligt. En sådan orsak är att folk bedömer sakfrågor enbart enligt sin egen tankeskola eller ideologi. Om någon är opartisk i hur han tar emot fakta så kommer han att ge den kritiska analysen det den förtjänar. Sanning och lögn kommer då framstå som klart och tydligt. Men om någon är infekterad av en ideologisk anda och enbart lyssnar på en viss åsikt eller en viss religiös grupp så kommer han utan ett ögonblicks eftertanke att anamma det som stämmer överens med den egna redan tagna åsikten. Förutfattade meningar och åsikter som tillhör en viss ideologisk grupp gör det kritiska tänkandet diffust och kritiskt tänkande omöjliggörs. Resultatet är att osanning accepteras och förs vidare.

Vad är kolonialism? 

Först och främst måste frågeställningen tydligt förankras. Det finns nämligen en definition. För att kunna besvara frågan bör man först enas om en definition om vad kolonialism är för att kunna avgränsa ämnets bredd.

Kolonialism är staters eller gruppers erövring och behärskande av, för dem, mer eller mindre främmande territorier. Det kan även involvera exploatering samt införande av den egna kulturen eller civilisationen. Enligt vissa synsätt krävs en mer omfattande migration till det koloniserade området för att man skall kunna tala om kolonialism, enligt andra synsätt räcker dominans. Nykolonialism eller neokolonialism syftar på ekonomisk och politisk exploatering som äger rum utan att kolonialmakten har direkt territoriell kontroll. (Nationalencyklopedin)

Kolonialism är tätt sammanbundet med migration och bosättningspolitik. Kolonialism härleds ur det latinska ordet colonus som betyder bonde. Termen har att göra med bebyggelse och nybyggare och med migration. Kolonialism beskrivs av NE som erövring, kontroll och exploatering av områden utanför kolonisatörens primära territorium. Det är därför även ofrånkomligt sammanbundet med en von oben-syn på ursprungsbefolkningen i de områden som erövras. Expansion sker nämligen alltid på någon annans bekostnad. Ofta inkluderar kolonialism även en grandios självsyn och idén om att de kuvade folken borde vara tacksamma för att ha erövrats. Kolonialism innebär att en expansivt sinnad grupp sätter sig över en annan grupp i ett erövrat och ockuperat geografiskt område. Det är sällan det handlar om regelrätt majoritetsstyre där den egna gruppen helt tränger undan ursprungsbefolkningen. I regel rör det sig om en liten grupp kolonisatörer som styr över en majoritetsbefolkning. Maktövertagande rättfärdigas genom ett civilisatoriskt, etniskt eller religiöst kall. En definition lyder:

Kolonisation är när en stat tar ett område utanför sitt eget land i besittning. Kolonialism är strävan efter att erövra och kontrollera andra områden och folk utanför den egna statens territorier.

Vi kan därför konstatera att en rad olika historiska skeenden är kolonialism; den expansiva feniciska civilisationen med säte i dagens Libanon, den grekiska civilisationen och helleniseringen, den makedonska militärivern och dess expansion, den romerska expansionen, perserrikets expansion, vikingarnas expansion i Ryssland och i Västeuropa, mongolernas expansion (som historikerna beräknat ledde till att 37,5 miljoner människor dödades vilket var ca 5 procent av världens befolkning), korsfararstaterna i Palestina, den aztekiska expansionen och dess folkmord (där vissa forskare beräknat att 200 000 människor offrades årligen), Inkarikets utbredning, den svenska statsmaktens tyranniska ageranden i Finland, Skåne och Norrland, engelsmännens kolonialism på Irland (och över 23 % av världens befolkning), Danmarks ockupation av Grönland, Spaniens och Portugals politik i Sydamerika och påvens delande av Sydamerika i två sfärer, den nordamerikanska koloniseringen och dess folkmord, koloniseringen av Australien och dess folkmord, européernas koloniala kapprustning under 1800-talet, Japans imperiebyggande och folkmord (i Korea, Kina, Taiwan, Malaysia, Filippinerna, Indonesien etc.) som resulterade i 20 miljoner civila offer, och sedan även statens Israels bildande och så vidare. Man bör heller inte förglömma den assyriska kolonialismen med säte i dagens Irak där historiker beräknar att 4,5 miljoner människor tvångsförflyttades efter att deras hemländer bränts ner på befallning av kungen av Irak (Mesopotamien). Alla ovannämnda skeenden var koloniala projekt i det avseende att det fördes en medveten och expansiv bosättningspolitik. Det torde vara självklart för envar saklig och objektiv bedömare att även muslimska dynastier, kungar och kalifer ägnat sig åt samma sorts politik.

”Kolonialism är den form av mellangruppslig dominans där bosättare i större antal invandrar permanent till kolonin från den koloniserande makten.” (Ronald Horvath, ”A definition of colonialism”)

Kolonialism delas upp i fyra kategorier, bosättarkolonialism, parasitär kolonialism, surrogatkolonialism och internkolonialism. Bosättarkolonialism bedrivs av politiska, religiösa eller ekonomiska orsaker. Parasitär kolonialism är när den dominerande parten ser de kuvade som monetära mjölkkossor eller gör räder för att ta slavar. Surrogatkolonialism är att den dominanta parten genom riktad politik tränger undan ursprungsbefolkningen genom att låta en tredje part befolka deras områden. Internkolonialism är när en dominant region inom ett rike kuvar andra regioner inom samma rike genom religion, politik eller ekonomi. I vilken av ovanstående kategori passar de muslimska dynastierna in? Muslimsk dynastisk kolonialism skulle kunna betraktas som en bosättarkolonialism eftersom den muslimska statsmakten kuvat andra länder och deras ursprungsbefolkning politiskt (militärt) och religiöst och ekonomiskt (genom missbruk av jizya och kharaj). Muslimsk kolonialism kan även vara en parasitär form så som i fallet med den umayyadiska dynastin som under vissa tider försökte förhindra konversioner till islam av ekonomiska skäl. Muslimsk kolonialism kan även vara en internkolonialism där vissa regioner betalar tributpengar till det centrala styret. Muslimsk kolonialism kan även inbegripa surrogatkolonialism så som när den arabiska överklassen massimporterade berber in till den iberiska halvön.

Ordet imperialism härleds från latinets imperare som betyder befalla. Ett imperium strävar efter expansion inte bara i geografiskt hänseende men även genom att införa den egna kulturen över andra folk eller att genom militär auktoritet införa den egna religionen eller statsskicket över kuvade folk eller till och med för att få en bättre ekonomi. I det avseendet så var de muslimska dynastierna just kolonialmakter med en imperialistisk världsbild. NE definierar imperialism som en term som syftar på staters territoriella och ekonomiska expansion i historien. Vidare säger NE att imperialism är ”när länder utökar sitt territorium och inflytande på andra länders bekostnad. I äldre tid var krig, erövring och övertagande det vanligaste sättet att utöva imperialism”. 

Historikern Dick Harrisson definierar imperialism på följande sätt: ”När romarna använde termen syftade de på en specifik typ av makt, den som förknippades med militär auktoritet. Ordet var knutet till en militär befälhavare (lat. imperator) och, i förlängningen, till det geografiska område som han utövade makt inom”.

Nationalencyklopedin definierar imperialism på följande sätt: ”Den klassiska imperialismen kan exemplifieras med de vidsträckta, oftast territoriellt sammanhängande, politiska system som byggde på en central tributkrävande imperiestat”.

Det rör sig alltså om att militärt, antingen genom våld eller hot om våld, kuva andra befolkningar och utvidga en rike geografiskt. Om muslimsk expansion inte utförs för Guds skull allena (li wajh Allah) utan snarare av mer världsliga orsaker (li dunya yusibuha) kan även de stora muslimska dynastierna definieras som koloniala imperium. Kolonialism handlar även om militärt tagande av andra folks naturresurser. Eftersom ingen resurs kan jämföras med humankapital är frågan om slaveri central i varje reflektion kring kolonialism som företeelse. Shaykh Muhammad ibn Yahya säger om detta:

Religiöst tyranni har visat sig vara mycket mer tyranniskt än politisk tyranni. Reform behövs i bägge. Om vi inte går direkt tillbaka till Boken och den autentiska sunnan och ifrågasätter ”sanningar” som presenteras av andra kommer vi ofrånkomligen att falla offer för någon sorts religiös diktatur. Medeltida Europa gick igenom detta och motreaktionen var så extrem att folket började avsky och motarbeta organiserad religion. Det var inte bara för att den var organiserad utan desto mer för att det var en religiös tyranni. Religiös tyranni kan uträtta allt från baktal, förtal, stöld, lögner och även mord… Allt i Guds namn.

Sändebudets ﷺ ord om kolonialismen

En studie i kolonialism är, likt all annan historia, en odyssé genom mänsklighetens historia. Man kan även betrakta det som en studie i människoartens omättliga aptit på makt och status. Människans girighet transcenderar alla religioner. Studien bör även innefatta ett psykologiskt perspektiv med utgångspunkt i Koranen och sunnan så att vi drar lärdom av forna misstag. Kalifatet föll 1924 vilket möjliggjorde kolonialismen i de centrala delarna. Vi bör dock minnas att det var muslimerna själva som gjorde uppror och avvecklade kalifatet. Det var vi själva som valde bort islam och istället valde att implementera socialism eller [national]-socialism (ba’athism) i vissa av de muslimska länderna. Konsekvenserna var ödesdigra. Den muslimska världen har utan tvivel drabbats av kolonialism, men muslimerna har av en rättvis Gud även skänkts facit i hur vi preventivt, reflexivt och i retrospekt bör kämpa mot kolonialism. Profetens ﷺ råd till sin umma är att vi biter fast vid Koranen och sunnan och inte förälskar oss i den materiella världen (dunya). Vi vänder oss till profeten Muhammad ﷺ för att få svar på kolonialismens orsakssammanhang.

Sändebudet ﷺ sade: ”De ickemuslimska nationerna kommer att bjuda in varandra till er, precis så som man bjuder in till en middag”. Hans följeslagare frågade honom då: ”Beror det på att vi kommer att vara få den dagen?”. Han ﷺ svarade: ”Nej, ni kommer att vara talrika men ni kommer vara som havets skum. Gud kommer avlägsna rädslan i era motståndares hjärtan och Han kommer placera svaghet i era hjärtan”. Någon sade då: ”Guds sändebud, vad är denna svaghet?”. Han ﷺ sade: ”Att ni förälskar er i denna värld och att ni hatar döden.” (Abu Dawud)

Sändebudet talar här ovan om rotorsaken (ra’s kullu sharr) till de olyckor som drabbar oss: materialism och oviljan att se Gud.

Profeten Muhammad ﷺ sade: ”Antingen så påbjuder ni det goda och förbjuder det onda eller så kommer Gud sända främmande nationer mot er och de kommer slakta er och ta er rikedom och de kommer att vara så som lejon som inte flyr undan.” (Kitab al-Fitan)

Här talar sändebudet ﷺ om att kolonialismen möjliggörs genom att muslimerna slutar bedöma med Koranen och sunnan som måttstock. Ett sådant exempel är den marockanske sultanen som under 1800-talet tog skyhöga lån från europeiska banker med full kännedom, både från bankirernas och sultanens håll, om att räntelånen aldrig skulle kunna betalas tillbaka. Detta i sin tur skapade en beroendeställning, vilket möjliggjorde att landet hamnade under kolonialismens klor. Samma sak skedde i osmanska riket vars sultan lånade enorma summor från europeiska ockerbanker, vilket även där ledde till samma resultat.

Först och främst måste det poängteras att islam förbjuder de troende från att skända de begravda muslimernas gravar, med spadar eller med tungan. De troende idag bör bedja för att förfäderna ska förlåtas sina brott. Det är emellertid så att man bör analysera samhälleliga fenomen och historiska brott utan att för den delen verbalt skända döda individer som inte kan försvara sig själva. Läsaren bör ha denna nyansering i åtanke. Sändebudet ﷺ sade om en sådan incident där en muslim felat: ”Gud! Jag är fri från vad Khalid gjort, och må Du förlåta honom”. Det bör även vara inställningen till vårt muslimska arv än idag. Shaykh Ahmad al-Rifa’i sade: ”Den som inte ser brister i sig själv är förledd”. På samma sätt som individen bör rannsaka sig själv bör människan, som ju är en social gruppvarelse, granska sin egen grupp. Det är ofta gruppsykoser som leder till krig, ödeläggelse och mänskligt lidande. Förmågan att kritiskt granska sig själv och sitt eget kollektiv är alltså en av nödvändigheterna för att skapa sämja, bibehålla freden och det egna psykets integritet. Varför ens ta till orda om ruttna tomater kommer kastas från såväl ickemuslimer som muslimer? Sändebudet ﷺ förklarar varför:

Gud straffar inte individer för kollektivets synder såtillvida de inte ser ondska spridas bland muslimerna och trots att de kan hindra dem inte lyfter ett finger. (Ahmad)

En av de ledande forskarna uttryckte det så här: ”Varje grupp bygger sin moraliska berättelse och anser att andras är sämre. För om man tror att den egna berättelsen är den riktiga kan man naturligtvis inte samtidigt ge en konkurrerande berättelse samma värde. Det är en existentiell fråga”. Bör vi vara tysta om historiska oförrätter eller försöka nedtysta dem? Följeslagaren ’Abdallah ibn Mas’ud sade:

Envar muslim som hjälper en förtryckare eller lär honom hur han ska överträda människors rättigheter har gjort sig förtjänt av Guds vrede.

Dynastiernas islam är inte sändebudets ﷺ islam

För att besvara frågeställningen huruvida muslimer och islamiska civilisationer ägnat sig åt ”kolonial politik” bör vi presentera vissa av de olika muslimska imperierna. Det finns kanske fog för att fokusera på Balkan och Andalusien just för att de ligger i Europa. Det finns en rad olika riken som är värda att nämna men för att avgränsa bör man fokusera på de lite mer välkända imperierna. Först bör vi rådfråga sändebudet ﷺ om vi överhuvudtaget bör ta upp brott som utförts i islams namn och som inte har något som helst med religionen islam att göra? Sändebudet ﷺ sade:

Sannerligen kommer det komma tyranniska härskare efter mig. De som stöttar dem och hjälper dem förtrycka har inget att göra med mig och jag har ingenting att göra med dem och de kommer inte få dricka ur paradisets damm. Den som erkänner deras fel och inte hjälper dem i deras förtryck är en del av mig och jag är en del av dem och han kommer få dricka tillsammans med mig ur paradisets damm. (Nasa’i)

Muslimer invaderade Europa hundratals år innan de kristna européerna invaderade den muslimska världen. Naturligtvis expanderade både förkristna romare, greker och makedoner österut och kristna Bysans inkluderade kristna områden i Mellanöstern som senare erövrades av muslimerna, men allt detta var innan islam. Muslimer attackerade Konstantinopel år 674, erövrade Spanien år 711, belägrade Korsika 713 och marscherade mot Frankrikes kärnland och stoppades vid Poitiers nära Paris 732. Muslimerna hade en koloni i Septimanien i Frankrikes hjärtland fram till 759. På väg upp genom Frankrike brändes alla kyrkor och när de nådde området kring Paris brändes den stora katedralen. På 900-talet ockuperade muslimerna Valais i Schweiz under några årtionden. De ockuperade även Sankt Bernardspasset i de schweiziska alperna på gränsen till italienska Aosta. De nådde ända fram till Sankt Gallen i östra Schweiz och Raetien i södra Tyskland. Franska medelhavskusten plundrades kontinuerligt av muslimer av rent krassa ekonomiska skäl. Det är svårt att vitmåla historien och hävda att syftet skulle varit att sprida islam. De muslimska attackerna mot Europa pågick i tusen år. Allt som oftast var det föga mer än regelrätta räder för att röva bort europeiska slavar. Det muslimska hotet mot Europa var det som enade den europeiska kontinentens olika riken vilket möjliggjorde europeisk makt efter att Romarriket fallit. Muslimerna erövrade södra Italien år 827 och regerade över Sicilien fram till 1100-talet. Allt detta skedde innan korstågen. Korstågens syfte var att återerövra de områden som erövrats av muslimerna hundratals år tidigare. Muslimernas plundringsattacker nådde så långt upp som Island 1627 och Irland 1631. 1791 förklarade den algeriske makthavaren krig mot Sverige för att landet inte betalat muslimerna tillräckligt med tributpengar. Det var helt enkelt så att under större delen av historien så var muslimerna den starkare parten. Slavar togs i Europa, Asien och Afrika utan att islam spreds i dessa områden. Det var med andra ord en ren utsugningspolitik. Det är bara under de sista århundradena som Europa kom ikapp och gick om den muslimska världen som kolonialmakt. Europa var långt fram i historien den svaga parten och fram till slutet av 1700-talet stod Asien för 80 % av världsekonomin och var därför ojämförbart starkast. Det torde vara en självklarhet att koloniala projekt bedrivits av muslimer, ofta med syfte att öppna upp andra nationers territorium för muslimsk invandring och överhöghet och det är fullt jämförbart med ”den muslimska mannens börda”. Vad som är viktigt att förstå är att muslimers historiska brott inte på något sätt befläckar profeten Muhammads ﷺ sanna lära. Lika lite som kristnas brott befläckar Jesus sanna lära eller sionistiska brott befläckar Moses sanna lära. Det finns därför inget som helst behov av att ljuga om historiska skeenden i syfte att rädda islams anseende. Islam är räddningen och behöver inte räddas. Gud säger i Sin bok: ”Troende, om ni hjälper Gud så kommer Han hjälpa er”. Vi hjälper inte Gud genom att ljuga. Sändebudet ﷺ sade om detta:

När ni ser min umma vara rädda för att tala ut om förtryckarens förtryck ska ni veta att de är övergivna. (Ahmad)

Om vi utgår i den vedertagna definitionen av kolonialism ovan (NE) skulle man kunna uttrycka sakfrågan på följande sätt:

”Kolonialism (i en islamisk kontext) är islamiska staters eller muslimska gruppers erövring och behärskande av, för dem, mer eller mindre främmande territorier (exempelvis Andalusien eller Balkan). Det kan även involvera exploatering samt införande av den egna muslimska kulturen eller islamiska civilisationen. Enligt vissa synsätt krävs en mer omfattande muslimsk migration till det koloniserade området (exempelvis Andalusien eller Balkan) för att man skall kunna tala om muslimsk kolonialism, enligt andra synsätt räcker muslimsk dominans (exempelvis de kalifat som uppstått genom tiderna)”.

Enligt denna definition hamnar den muslimska civilisationen under samma regelverk, objektivt jämförbart, som alla andra expansiva civilisationer med universella anspråk – exempelvis den kristna civilisationen. Problemet som uppstår är snarare att ordet ”kolonialism” är så värdeladdat och har negativa konnotationer. Flertalet muslimer förmår därför inte betrakta sakfrågan med den nödvändiga sakliga distans som all forskning, historia och vetenskap kräver. Ett annat exempel vore att använda ordet ”genusvetenskap” för att tala om Koranen och sunnans vägledning beträffande kvinnor och män. Det finns en risk att mottagaren refuserar begreppet redan innan sakfrågan kan diskuteras sakligt eftersom genusvetenskap är så tätt sammanvävt med postmodern vänsterideologi. Sändebudet ﷺ uppmanade oss att bedöma saker med rättvisa, även när vi dömer oss själva:

Gud är med domaren så länge han inte dömer orättvist. Om han dömer orättvist så lämnar Han honom och Djävulen kommer honom nära. (Tirmidhi)

En definition av kolonialism leder oss ofrånkomligt till att även muslimska dynastier ägnat sig åt det:

Kolonialism är ett system för att erövra andras (ickemuslimska) land där den starkare makten tar över makten från de svagare och där man inför sitt eget (islamiska) statsskick i det erövrade territoriet. Det rör sig om att genom våld utöva kontroll och inflytelse över områden, ekonomiskt, socialt, politiskt, religiöst (islamiskt) eller kulturellt. Att införa system, lagar och förordningar i erövrad terräng. Det finns olika former av kolonialism men det rör sig alltid om dominans och att påverka den inhemska befolkningen i ett område genom beskattning, politiska påtryckningar eller genom hot om våld.

Det är en självklarhet för envar bedömare med minimal kunskap om historia att det är det som beskrivs i definitionen ovan utförts i islams namn, alltså militär erövring, etablerande av sin egen makt och religiös kontroll. Det är av värde att påminna om att världens största muslimska land, Indonesien, blev muslimskt enbart genom fredlig da’wa och muslimernas förträfflighet i handel, uppförande och andlighet. Islam i händerna på makthungriga dynastier är lika problematiskt som när kristendomen hamnat i händerna på europeiska makthungriga dynastier eller i vantarna på korrupta påvar. Att Sverige blev kristet genom kungligt dekret och sedermera även lutherskt genom kungligt dekret är ett sådant exempel. Ett annat problem är att många muslimer som inte själva studerat historia fått lära sig att den muslimska historien som sträcker sig genom hundratals år inte skulle innehålla brott eller avvikelser från vad religionen islam förespråkar. Det är en historia som inte lärs ut. Det är bara när man är trygg och stark i sig själv som man kan vara självkritisk. Kontemporär muslimsk historiesyn kan jämföra med den europeiska romantiken då nationalismen och orientalismen föddes. På samma sätt finns en motsvarande muslimsk utveckling som ledde till muslimsk nationalism och occidentalism och en von oben syn på Den Andre, ”barbaren”. Shaykh ’Isa Husayn bemärker:

Kolonialism, så som termen vanligtvis förstås som en expansiv kraft, är otvivelaktigt en del av klassisk islamisk lag. Muslimska rättslärda har generellt sett betraktat det som en plikt för den muslimska makthavaren att årligen idka offensiv krigföring mot ickemuslimska grannländer. Ibn Hajar al-Haythami (d.1566), en auktoritet inom shafi’i-skolan kommenterade att om det är möjligt att predika det islamiska budskapet i ickemuslimska länder utan risk för fysisk skada så faller denna plikt. Det innebär att det berör spridningen av det islamiska budskapet och att det inte är krigföringen som är det centrala. Med det sagt, den juridiska åsikten har blivit vantolkad av i stort sett alla muslimska dynastier och har använts som ett sätt att expandera dynastins ekonomiska makt. Således, de tre första rashidun-kalifernas krigföring kan inte jämföras med de muslimska monarker och kalifer som kom efter dem. Redan från den umayyadiska epoken, och genom hela den muslimska historien, så har har den rena läran kidnappats av de mäktiga och använts som ett kolonialt verktyg som i mångt och mycket är länkat till ekonomisk makt.

Det primitiva Europa i norr och det subsahariska Afrika i söder sågs som legitima måltavlor. Redan på sändebudets ﷺ tid i gamla Medina begick muslimer brott, allt från otukt och stöld till alkoholdrickande och bedrägerier, vilket finns bevarat i hadith-litteraturen. En studie av exempelvis imam al-Tabaris historieskildring är liktydigt med en studie i muslimska brott och spillt blod. Att döda en enda människa är som att döda hela mänskligheten, så vi bör fråga oss hur många mänskligheter som dödats av olika dynastier utan shari’a-grund. Om man har som utgångspunkt att den muslimska civilisationen aldrig varit förtryckande, eller haft förmåga till både brott och dygd, kommer man aldrig förstå frågan om muslimsk kolonialism. Ingen religion har syndfria följare. Det tillhör islamisk ABC att känna till detta. Det är kategoriskt inte islam som ska beskyllas, men islam kan emellertid kidnappas. Det skett både i vår samtid med Daesh och historiskt när muslimska dynastier spillt muslimskt blod i kampen om världslig makt eller i erövringar när syftet inte är att sprida islam. Man släcker inte eld med eld, och sändebudet ﷺ sade:

Sannerligen fanns det ett folk som var svaga och fattiga och de förtrycktes av ett tyranniskt folk som var talrika. Sedan lät Gud de svaga segra över de starka och de gavs makten över dem och började sedan i sin tur förtrycka dem. Gud kommer vara vred på dem tills den dagen de ska stå inför Honom. (Ahmad)

Umayyaderna

Efter al-khulafa al-rashidun (632-661) är det första muslimska imperiet det som kallas det umayyadiska riket. Denna korta tidsepok som sträcker sig från år 661-750 var den mest expansiva tiden. Riket var det femte största som mänskligheten upplevt. 7,45 procent av världen. En arabisk krigarklass etablerades som överklass i de erövrade territorierna. Utan att hemfalla åt presentism och att pådyvla moderna termer på historiska tidsepoker bör det nämnas att det som idag benämns som ”strukturell rasism” kan sägas ha präglat det muslimska riket. Det var en tribal kultur där en människas etnicitet och klantillhörighet präglade karriärsmöjligheterna. När resenären al-Yaqoubi (d.891) reste genom Nordafrika beskrev han att den urbana arabiska befolkningen levde på stora plantage som sköttes av slavar, berber som förslavats under erövringen och av vita och svarta slavar som importerats från Europa och subsahariska Afrika. En definition av kolonialt system lyder: ”Politiska, administrativa, ekonomiska och sociala institutioner som utövar dominans och kontroll genom ras- och klass ojämlikhet” (ARA).

Det var umayyaderna som militärt erövrade Spanien och där ägnade sig åt en bosättarpolitik där berber och araber emigrerade till den iberiska halvön och gavs särskilda privilegier och ställdes över den inhemska befolkningen. Ett historiskt exempel är de konflikter som uppstod i den västliga muslimska sfären, Marocko och al-Andalus, där den arabiska privilegierade klassen satte sig över den berbiska ursprungsbefolkningen som behandlades som andra klassens muslimer. Även i modern tid fram till nyligen var det exempelvis förbjudet att tala, sjunga och författa på det berbiska språket i länder så som Libyen. Under den umayyadiske kalifen Hishams styre dödades över 100 000 berber. Ibn Khaldun skriver att de berber som konverterat blev avfällingar på grund av politiken som fördes gentemot dem och de tog till strid mot kalifatet inte mindre än tolv gånger under islams första sjuttio år. Ibn Qutayba återberättar om erövringen av Spanien: ”Musa ibn Nusayr stred i ett utplånande krig mot dem och dräpte oräkneliga och tog ett förbluffande stort antal slavar”.

Den umayyadiske kalifen Umar ibn ’Abd al-’Aziz har hyllats för att han tog itu med de skatteproblem som drabbade de som konverterat till Islam. Under den umayyadiska perioden var majoriteten av befolkningen i kalifatet inte muslimer utan kristna, judar och zoroastrier. Det står inte helt historiskt klart hur exakt ’Umar löste denna problematik, men krönikorna beskriver honom som en person som insisterande på lika behandling av araber och icke-araber (mawali) och att detta gjorde honom impopulär hos den privilegierade arabiska överklassen. Dr John Illiffe, professor i afrikansk historia, skriver om bosättningspolitiken i Egypten:

In på 700-talet ökade emellertid den arabiska invandringen och de kristna utestängdes gradvis från de flesta ämbeten, som en av flera sociala och ekonomiska påtryckningar för att övergå till islam. År 717-720 höll så många kopter på att bli muslimer för att undgå de tunga skatter som erfordrades för att finansiera de arabiska krigen att konvertiterna fortfarande förklarades skyldiga att betala jordskatt.

Den som anses vara den bäste av alla de umayyadiska härskarna, ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz, förde en betydligt hårdare politik mot de kuvade kristna i riket. Det berättas att kalifen mötte en delegation kristna från Banu Taghlib som bar turbaner likt muslimerna och att de frågade kalifen om de fick lov att räknas bland muslimerna. Man bör minnas att muslimerna då var överklassen i samhället. Kalifen frågade vilka de var och fick svaret att de var kristna. Han befallde då att saxar skulle hämtas och att man skulle tvångsklippa av dem håret, riva av dem turbanerna och slita av deras klädnaders nedre hälft som de kunde använda som bälten. Kalifen befallde dem därefter att de bara fick rida barbacka och att de inte fick rida annat än packåsnor och att de skulle förnedras genom att rida i damsadel. Från ett religiöst perspektiv hyllades han på grund av denna strikthet mot Bokens folk, men utifrån ett socioekonomiskt perspektiv och utifrån modernitetens perspektiv kan sådan politik kritiseras.

Islamiseringen av det stora riket var liktydigt med en arabisering. Konvertiter uppmanades bli adopterade av arabiska släkter för att undkomma bli andra klassens medborgare. Att vara arab var mer än bara en etnisk identitet utan var snarare en klanidentitet som handlade om tribal tillhörighet.

Under hela den gyllene epoken, islams första århundraden, så styrde muslimerna över en i huvudsak kristen militärt kuvad befolkning. Majoritetsbefolkningen var alltså i huvudsak ahl al-dhimma (skyddsfolk) och muslimerna utgjorde en styrande överklass och minoritet. Det dröjde länge innan den muslimska befolkningen nådde upp till 50 procent av befolkningen. I Irak 253 år, i Iran 200 år, i Egypten 264 år och i Spanien 247 år, och i Syrien uppemot 500 år. Det fanns ofta inga incitament för den muslimska statsmakten att få de kristna att konvertera. Ibn Taymiyya (d.1328) beklagade sig att när de syriska kristna på hans tid sökte få svar på sina frågor om islams rättslära hotades de av muslimerna att få smaka svärdet. Al-Subki (d. 1370) kritiserade muslimerna för att de inte ägnade sig åt da’wa till de kristna överhuvudtaget.

Abbasiderna

Det abbasidiska kalifatet (750-1258) var en relativt stillastående epok gällande geografisk expansion västerut. Men österut fortsatte expansionen under denna tid. Abbasidernas maktövertagande kunde ske genom att de sade sig kämpa emot den strukturella rasismen som utmärkt den umayyadiska epoken. Historikern Wellhausen forskning visar att den abbasidiska revolutionen fundamentalt var ett iranskt uppror. När abbasiderna genom deras representant Abu Muslim, som själv var persisk mawla, deklarerade uppror så var majoriteten av hans armé persiska bönder från Marw som reste sig mot den privilegierade arabiska överklassen. Erövringen av delar av Indien har ofta kallats en av de blodigaste i historien. Det var en tid av befästande av överhögheten. Kalifatets makt vilade på importerade slavar som hämtades från subsahariska Afrika och från Europa och de ryska stäpperna. Dessa slavar köptes och var alltså inte under denna epok militärt kuvade folk som förslavats med syfte att senare friges. I fredsfördragen med Armenien och Transoxanien ålades befolkningen att årligen skicka slavar till den muslimska överhögheten i Bagdad. Kalifen Harun al-Rashid hade över 1000 slavinnor. Kalifen al-Mutawakkil hade 4000 slavinnor. Kalifen al-Muqtadir hade 7000 svarta kastrerade slavar och 4000 vita kastrerade slavar som tjänare i sitt palats. Shabushti återberättar att kalifen al-Mutawakkil lät bygga en tron i guld åt sig själv. Att kalifat automatiskt inte leder till fromhet exemplifieras genom sändebudets ﷺord när han sade:

Makthavare kommer efter mig och de kommer inte följa min vägledning och mitt föredöme. Några av dem kommer att ha djävulshjärtan i mänskliga kroppar. (Sahih Muslim)

Under den abbasidiska perioden (när icke-islamsk filosofi började översättas till arabiska) uppkom en trend som kallas för shu’ubiyya, vilket var en reaktion från militärt kuvade icke-arabiska grupper (framförallt perser) mot arabernas privilegierade ställning. Detta gick dock ofta till överdrift som en form av persisk ”nationalromantik” och Ahmad ibn Hanbal räknade t.o.m. upp al-shu’ubiyya bland andra förkastade teologiska grupper och innovatörer som Murji’a, Qadariyya, Mu’tazila, Jahmiyya, Rafida och Khawarij (Ibn Abi Ya’la, Tabaqat al-Hanabila). De kuvade folkens inhemska kultur respekterades inte alltid. Kalifen al-Ma´mun (d.833) gav till exempel order om att pyramiderna i Egypten skulle jämnas med marken, vilket dock inte realiserades. Ett annat exempel är krönikören Abd al-Latif al-Baghdadi (1162-1231) som återberättar att biblioteket i Alexandria brändes ner av den muslimska statsmakten. Ibn Khaldun skriver att persernas bibliotek brändes på order av kalifen. Under den gyllene epoken i Irak inrättade de härskande muslimerna ett plantageslaveri där afrikaner tvingades slita sig till döds. Historikern al-Tabari såg Zanj-upproret (869-883) där förslavade afrikaner gjorde uppror mot den muslimska statsmakten som det största upproret ditintills och de muslimska historikerna återger dödssiffrorna till mellan en halv miljon (al-Mas’udi) till 2,5 miljoner (al-Taqtaqi). Det kan jämföras med gladiatorn Spartacus uppror mot Rom med 120 000 förrymda slavar. Med moderna ögon förefaller dödssiffror på en halv till 2,5 miljoner vara grovt överskattade siffror men är likväl indikativt på stora demografiska skeenden. Moderna historiker har beräknat att det rörde sig om 500 000 plantageslavar som  reste sig i revolt. Hur det än förhåller sig så är det som skedde i Irak världshistoriens blodigaste slavuppror och det rörde sig om en plantageekonomi. Sändebudet ﷺ förklarar vilken inställning muslimer bör ha:

Vid Gud, ni måste hålla fast vid det goda (ma’ruf) och förhindra det onda (munkar) och stå emot en tyrannisk makthavare (dhalim) och få honom att hörsamma sanningen och begränsa honom med sanningen. (Ahmad)

Muslimernas expansion i Indien

Under umayyadisk tid krävdes indierna på pengar av muslimerna för att inte attackeras, jämförbart med när danerna under vikingatiden krävde danagäld (tributsummor för att undvika plundring) från Englands folk. Det är inte något som islam kan beskyllas för utan är snarare ett uttryck för parasitär kolonialism enligt den definition som lades fram i artikelns början. Det är naivt att se den förda politiken som en strategi för att sprida islam (da’wa) genom att hota omkringliggande länder på pengar. Att betala tribut för att slippa attackeras är en maffiateknik. Knappast den bästa grogrunden för folk att omfamna islam. När dagens Pakistan erövrades extraherades 50 miljoner dirham från landet som slussades till rikets mitt. Ronald Wright skriver:

En krigarkast, de som bör vara samhällets försvarare, börjar ofta ägna sig åt beskyddarverksamhet. I tider av krig eller konflikt tas ofta makten ifrån folket av en liten minoritet som utlovar trygghet.

De muslimska härskarklassen utgjorde blott en liten bråkdel av befolkningen. De flesta indier förblev hinduer (som enligt imam Maliks och Abu Hanifas rättsskolor kan få dhimma-status). Maktkampen i Indien var ingen fredlig process och missionsverksamhet. Mellan år 1000-1525 beräknas 30 miljoner hinduer ha dödats genom diverse muslimska invasioner. Ibn Battuta berättar om sin tid i Indien och hur den muslimske makthavaren regelbundet avrättade indiska civila. I slaget vid Delhi avrättade muslimerna 100 000 hinduiska fångar och förslavade resten av befolkningen. Även de muslimska krönikorna nämner massvåldtäkterna av indiska kvinnor. Den muslimska härskaren Babur byggde pyramider av avhuggna huvuden efter sina segrar 1527. Härskaren Akbar avrättade 30 000 invånare år 1568 och slog ner 144 uppror under sin regeringstid. Mahmud Ghazni avrättade 50 000 invånare i Somnath, enligt al-’Utbi. Enligt den persiske historiken ’Abdallah Wassaf på 1300-talet begick 20 000 hinduiska kvinnor i Chitoor självmord hellre än att bli slavar till muslimerna. När många av dessa makthavare tog över makten krigare de mot andra muslimer och tog makten från andra muslimer. Det kan därför inte kategoriseras som jihad med syfte att sprida islam. Det rör sig helt enkelt om olika imperiers maktstrider och om krass realpolitik, dunya, inte om islam.  Sändebudet ﷺ sade: ”Den troende skyddar sin tro så länge han inte spiller andras blod.” (Bukhari)

Mogulimperiet var en sin tids mäktigaste imperier och ses som ett av världshistoriens största nationer. Riket stod för 27 procent av hela världens industri (BNP) fram till 1700-talet. Maktövertagandet skedde inte fredligt, räderna in i Indien skedde årligen och de muslimska krönikorna beskriver att mycket krigsbyte och slavar hämtades från Indien. Skattebördan på de hinduiska bönderna var större under den muslimske härskaren Aurangzeb än under engelsmännens koloniala styre. Den tidigaste användningen av benämningen Hindukush på bergskedjan vid Indiens gräns är från Ibn Battuta som skrev: ”Orsaken till att vi stannade till var rädslan för snö, ty på vägen finns ett bergsmassiv som kallas Hindukush som betyder ”hinduslakt” på grund av alla slavpojkar och slavflickor som togs från Hind och som dog i stora antal på grund av den extrema kylan och snön”. När Ibn Battuta besökte Indien berättade han om att de muslimska härskarna var hatade på grund av förtrycket mot den inhemska befolkningen. När muslimerna väl tagit över makten implementerades ett apartheid-system, ett kastsystem som delade upp folk i olika kaster, ashraf (erövrarna) ajlaf (de låga) och azral, konvertiter som betraktades som ”orena”, alltså samhällsklasser med olika hierarkiska förhållningsregler. När Marco Polo reste genom Indien på 1200-talet bevittnade han hur enorm den muslimska eunuckindustrin var och skrev om det i sina memoarer. Resenären Duarte Barbosa från Portugal som reste genom Indien på 1500-talet bevittnade samma sak.

Afrika

Maliriket (1230-1670) i västra Afrika var geografiskt ett av de största imperierna den afrikanska historien uppvisat och likaså ett av de rikaste och en av världens högst stående civilisationer. De styrande muslimerna kuvade omkringliggande folkslag och gjorde dem till slavar. Det första området i Västafrika som blev muslimskt var Gao kring år 1000. I östra Afrika, Nubien, ålades befolkningen genom avtal slavtribut och den inhemska befolkningen beskattades årligen genom att tvingas skicka 360 slavar till muslimerna i norr. Det pågick mellan 651-1276. Under perioden fram till 1300-talet var slavar den största exportvaran från Nubien. Ibn Khaldun skriver att orsaken till norra Sudans fattigdom var att ”araberna förvandlade det föregående systemet genom extrem oordning och ständiga krig”. Regionen var rik på handel med järn, slavar och röd bomull. En kinesisk krönika berättar att härskaren sände en giraff i gåva till kejsaren av Kina och att handelsutbytet var rikligt. Icke desto mindre led kuvade folk. Det beräknas att 20-25 miljoner slavar togs från Afrika av muslimerna. Dr Azumah (The Legacy of Arab-Islam in Africa) från Ghana har beräknat att de flesta afrikanska slavar avled när de fraktades norrut till den muslimska världen. Afrikanerna kastrerades för att det höjde prissättningen. Sex av tio pojkar dog av ingreppet. Det påvisar att en kolonial och utsugande politik drevs under århundraden. Slavar fraktades till fots 500 mil upp till Tunisien och Egypten och man beräknar att hälften dog under resan. Slaveriet som institution är även relaterat till klassfrågan. Den inhemska överklassen bedrev krig och förslavade andra folk. Ibn Battuta (d.1377) skrev om Västafrika: ”De tävlar med varandra om hur många slavar och tjänare de har.” Muslimerna tog så många slavar från Afrika att ordet ”’abd” (slav) kom att bli synonymt med en afrikan från subsahariska Afrika. Det kan även ses i prissättningen av slavar att den rikliga tillgången på afrikanska slavar sänkte värdet. År 912 kostade en slav från Europa 1000 gulddinarer medan en afrikansk slav kostade 200 silvermynt. De rättslärda säger att kastrering är förbjudet och att det inte finns meningsskiljaktighet i denna fråga och att det gäller alla Adams söner, så det är inte något religionen islam kan beskyllas för. I Bornu i Centralafrika som blev muslimskt på 1100-talet använde man även slavarna som gladiatorer som kämpade till döds inför publik. Ibn Battuta beskrev att den muslimska makthavaren i Mali gav bort slavar som gåvor även till ickemuslimska folk: ”De kom från en region med en guldgruva, så kungen var mycket vänlig och gav dem en slavkvinna för att visa gästfrihet. Kannibalerna åt upp henne och smorde in sig i hennes blod, innan de kom tillbaka för att tacka kungen.” De underkuvade folken tvingades årligen betala tribut på 4000 slavar var tredje år till den muslimska statsmakten. När sultan ’Ali, exempelvis, intog Massenya år 1870 lät han bestraffa invånarna genom att förslava 30 000 för att de hade betalat slavtribut med åldrade slavar.

Den kinesiska krönikören Duan Chengshi (d. 863) reste i Somalia och beskrev landet nogsamt: ”Landet har aldrig kuvats av någon främmande makt men araberna företar ofta plundringståg mot dem.” Mellan år 1050-1150 tiodubblades Kinas import av afrikanska produkter, däribland slavar som togs av muslimerna och såldes vidare. Muslimernas koloniala syn på afrikanerna kan exemplifieras genom Ibn Battuta (d. 1369) som skrev: ”Geografen al-Idrisi sade att de svarta var okunniga och hade svaga intellekt. Deras okunnighet, säger han, är välkänd; de har inga lärda och deras kungar har lärt sig det de kan om rättvisa och statskonst från besökare från norr.” (Race and slavery in the Middle East) Ibn Battuta beskriver att hans karavan till Västafrika innehöll 600 slavflickor som skulle säljas. Han berättar även om stora moskén i Kilwa där den muslimske makthavaren byggde en enorm uppsamlingsplats för slavar, Husuni Kubwa, och hur rika muslimerna hade blivit i området på grund av slavhandeln samt hur ”det mycket svarta zanjfolket” tvingades leva i hyddor. Ibn Battuta skriver om sultanen att han ”ofta företar plundringsräder in i Zanjlandet.” Från Darfur fördes årligen 4000–7000 slavar norrut. Samtida handelsmän har skrivit att så många dog under den långa färden genom öknen att de som överlevde var värda mellan fem till åtta gånger mer i Libyen än där de förslavats. Slavar uppstår inte ur tomma intet utan är produkter av erövringar eller plundring. I kampen mellan de kristna och muslimerna i regionen vann slutligen muslimerna 1424 och de kristna landsförvisades till Indien. I Marocko utplånades kristendomen under almohadernas styre och den judiska befolkningen i landet beskrev dem som särdeles förtryckande. Under tusen år togs flest slavar genom zaghawafolket, som är omnämnda i tidiga arabiska källor. Muslimerna betalade för slavarna med hästar. En krönika nämner: ”Kungen får slavar genom räder från sitt eget land och från grannländer. Han använder dessa slavar för att odla jorden men säljer också många av dem till araberna i utbyte mot hästar och annat.” Det är också värt att nämna att muslimen Hamad ibn Muhammad al-Murjabi (d. 1905) var sin tids störste slavhandlare. Han ägde personligen 10 000 slavar på sina plantager. En annan muslimsk slavhandlare, Zubayr al-Mansur Pascha (d. 1913), benämns ofta som världshistoriens störste slavhandlare. Muslimerna Rabih Fadlallah (d. 1900) och Mwinyi Mohara (d. 1893) var andra av de muslimska slavhandlare som har rekord i förslavande av flest människor. Edward Lane som levde i Egypten 1825 uppger att landets huvudsakliga export till Turkiet och Syrien var svarta slavar.

Även under det muslimska Songhai-imperiet (1464–1600) blomstrade slavhandeln och de kuvade folken var slavar som arbetade på risplantager. Riket var en militärstat och införseln av slavar var på 1500-talet så stor att man i Gao fick bygga nya stadsdelar för att få plats med slavarna. När detta muslimska rike slutligen gick under var det för att muslimer från Marocko invaderade riket och dödade 20 000 muslimer. Längst ner i samhället fanns även europeiska slavar som arbetade ute på fälten. Al-Maqzizi (d.1442) återberättar att det var afrikanernas praxis att köpa europeiska slavar med sig hem när de reste på pilgrimsfärd. År 1464 tog sultan ’Ali makten och skapade ett stort kavalleri som ödelade Timbuktu och massakrerade dess befolkning och tog slavar. Ekonomin vilade på jordbrukande slavar och en stående armé som höll folket i schack. När hans efterföljare sultan Muhammad gjorde sin pilgrimsfärd erhöll han titeln kalif. De portugisiska köpmännen som reste genom landet berättade att på 1400-talet var styret muslimskt men befolkningen var inte muslimer. När Bornu var som mäktigast under Idris II (1571-1603) erövrades Kamerun och den stora exportvaran norrut var slavar. En krönika nämner om Idris politik: ”alla fullvuxna män som togs till fånga bland hedningarna dödades” och ”kvinnor och barn förslavades”. En av de största exportprodukterna var salt och slavar arbetade under hårda och dödliga förhållanden på stora saltplantager. Under fulbéernas kolonisering som utgick från Senegal förslavade sultan Ibrahim ickemuslimerna och sålde dem som slavar. När Hajj ’Umar tog makten på 1800-talet plundrade han Timbuktu på slavar och guld. Århundradet dessförinnan (1651-1750) hade Timbuktu haft 128 militärdiktatorer. Den siste som byggde upp ett rike i regionen var Samori som på 1830-tal gjorde sig känd för att bränna ner byarna i regionen och förslava befolkningen. Regionen präglades av slavekonomi. I Niger 1903 var 75 procent slavättlingar och i Timbuktu 50 procent. Sultan Apoku (1725–1750) byggde upp riket Ashanti som var en av kontinentens starkaste dynastier och vars makt baserade sig på slavhandel. Beninriket i nuvarande Nigeria besöktes på 1600-talet av den holländske geografen Dapper som beskrev landets struktur: ”Härskaren över Benin är mäktig och kan uppbåda 20 000 krigare och en armé på 80 000–100 000 och är därför fruktad av grannstaterna och sitt folk. Alla hans underlydande i samhället är slavar”. Sokotokalifatet (1804–1903) i Västafrika var världshistoriens största slavnation. Det beräknas att riket hade 10 miljoner invånare varav 2,5 miljoner var slavar. Det var en jordbruksnation och slavarna arbetade på fälten. På Elfenbenskusten fanns omkring 100 stora plantager där slavar slet.

Pengar är makt, både förr och nu, och en av Malirikets härskare, Mansa Musa (1280-1331) anses vara den rikaste person som någonsin levt. Han erövrade stora områden och kuvade många ickemuslimska folk som förslavades. Riket var en slavekonomi och hade övergått till islam i början av 1000-talet. När riket var som störst på 1300-talet importerades slavar söderifrån men även slavkvinnor från östra Europa. I Tarikh al-Fattash, ett verk av historikern Mahmud Kati från Timbuktu, beskrivs den oerhörda lyx som rikets överklass åtnjöt på slavarnas bekostnad. Ibn Khaldun uppger att titeln sultan började användas på 1050-tal och att härskaren kunde uppbåda 200 000 krigare. Al-Maqzizi återger att folket från Senegal reste till Mecka med 1700 slavar. Historikern al-Idrisi skriver att rikets huvudsakliga handelsprodukter var salt, koppar och slavar. Al-Bakri skriver att sultanens rikedom var enorm eftersom han lade tullavgifter på slavhandeln. En indikator på rikets expansiva imperialism var att 2000 båtar utrustades 1310-1312 och skickades ut av sultanen Abu Bakri över Atlanten för att finna nytt land att kolonisera men utan att de återvände. När hans son Mansa Musa begav sig av på sin välkända pilgrimsfärd hade han 12 000 slavar med sig enligt Ibn Khaldun och Mansa berättade om sin föregångares resor västerut. Mycket talar för att muslimerna nådde fram till Amerika först. Historikern al-Masudi återberättar att emiren Ibn Sa’id från Andalusien nådde okänt land i Väst bortom havet, plundrade ursprungsbefolkningen och återvände med mycket krigsbyte.

Det afrikanska slaveriet intar en speciell plats i kolonialismen och bör därför belysas. I början av 1800-talet när Muhammad ’Ali styrde Egypten baserade han sin makt på en armé av slavar och tvångsutskrivna bönder som uppgick till 200 000 man. År 1820 invaderade han Sudan på jakt efter slavar och hans ord nedtecknades: ”Syftet med alla våra ansträngningar och utgifter är att skaffa svarta slavar” och 30 000 sudanesiska slavar togs i denna expedition. Av dessa slavar överlevde bara 3000 frakten upp till Egypten. 1800-talet var ett katastrofalt århundrade då muslimernas utsugning av Afrika nådde sin zenit. Under 1800-talet togs slavarna främst från Östafrika och inte Västafrika som under 1700-talet. Så sent som på 1890-talet såldes 6300 slavar årligen bara i staden Marrakesh. Tillgång och efterfrågan styr priserna och den rikliga tillströmningen av slavar från subsahariska områden halverade priset på slavar. År 1911 hade priset på slavar återgått till ”det normala”. Sultanen var en av de största slavägarna och 1892 skänktes han 400 slavar när folket firade Ramadans slut. Svensken Jacob Gråberg återberättade att 2500 slavar varje år nådde Libyen. Dessförinnan hade 100 000 slavar tagits bara till Libyen som hade en förhållandevis liten inhemsk befolkning. Abd al-Karim Sabun som styrde landet 1803–1813 genomförde regelbundna räder söderut i jakt på slavar och för att skrämma befolkningen att betala tribut till honom. Yusuf Pasha tog med sig 10 000 slavar hem till Libyen från sina räder 1821. Till Egypten togs 460 000 afrikanska slavar under 60 år, mellan 1820–1880. Nästan alla i landet ägde slavar och bara de allra fattigaste familjerna var utan slavar. Det beräknas att 1,2 miljoner afrikaner från de subsahariska områdena fördes till Egypten bara under 1800-talet. Det årliga införseln till Egypten låg kring 25 000–35 000 slavar. Omkring år 1860 fraktades 30 000 afrikanska slavar årligen till Arabiska halvön. Det rörde sig om plantageslaveri med hårda fysiska arbeten i saltgruvor och på sockerplantage vilket medförde att man ständigt fick importera mer slavar eftersom dödstalet var höga. I exempelvis Mocambique låg dödligheten på 30 procent. Bara till Zanzibar importerade araberna 9 000–12 000 slavar per år endast för att kompensera för den höga dödligheten. Slavarna som arbetade på muslimska plantagen hade en kortare arbetsvecka, 40-50 timmar i veckan, än i amerikanska södern där slavarnas tvingades arbeta 70-75 timmar i veckan. Makthavaren i Egypten ägde år 1869 uppemot 3000 slavar som arbetade på hans plantage. Sultan Sayyid Said hade mellan 6000-7000 slavar på ett enda av sina plantage. Han hade även 60 ryska slavkonkubiner från Kaukasus i sitt harem. De förfärliga villkoren på plantagen fick ofta slavarna att resa sig i uppror – exempelvis åren 1844, 1845, 1848, 1864 och 1865. Under 1800-talet var afrikanska slavar i majoritet men även slavinnor från Kaukasus importerades i stora tal. På slavmarknaden särskilde man rasistiskt mellan olika folk och prissättningen på en svart slav (aswad) och en ljusare slav (asmar) eller en etiopisk slav (habashi) var olika. Varje år företogs 60–70 militära expeditioner söderut i jakt på nya slavar till de egyptiska marknaderna. Från Darfur-regionen var ca 75 procent av slavarna kvinnor. Majoriteten slavar som såldes var barn under 15 år. Slavjakten var så institutionaliserad att muslimerna byggde befästa fort, zariba, i de regioner där slavarna jagades. Svensken Edvard Gleerup (d. 1928) som färdades över kontinenten på 1800-talet återberättade:

Somliga var bokstavligen endast vandrande skelett, beklädda med ett torrt, gråbrunt och skrynkligt skinn. Ett antal kvinnor var bundna vid varandra med järnkedjor, och sist kom en gammal, naken, ohyggligt avtärd gumma med de båda fotringarna förenade med en tredje ring. En arabslav gick bakom och påskyndade henne med piskrapp.

En av de största slavjägarna i världshistorien, pashan och generalen al-Zubayr Mansur (d. 1913), jagade svarta slavar med motiveringen att det var slöseri med tid att försöka få dem att bli muslimer. En annan stor slavjägare, Saleh bin Haramil al-Abray, grundlade många plantage i Östafrika. De arabiska aristokratifamiljerna kunde ha uppemot 1500 slavar i arbete på sina plantage. På Zanzibar 1857 fanns 200 000 slavar. Sultanen tjänade 1871 en fjärdedel av sin inkomst på slavhandeln. För att förstå storleken i dessa tal bör det poängteras att antalet slavar som togs till USA mellan 1525-1866 beräknas till 388 000 och enligt andra bedömare till 600 000, alltså som Malmös eller Göteborgs befolkning. Bara till de små regionerna Madagaskar och Maskarenerna fraktade araberna 1,5 miljoner slavar under 1800-talet. Forskare beräknar att antalet slavar som togs av muslimerna i Östafrika kan uppgå till 20 miljoner (vissa forskare har beräknat det till 11,5 miljoner och andra till 14 miljoner och siffrorna skiljer sig åt i hur man ska beräkna mörkertalen, d.v.s. de som dog under färden) vilket naturligtvis måste ställas i relation till ett tidsperspektiv då de muslimska dynastierna tog slavar från Afrika under så många århundraden. Många områden avfolkades helt på grund av muslimernas intensiva slavräder vilket fick araberna att söka sig allt längre söderut och på 1860-talet hade de nått Uganda och Kongo. I Istanbul dröjde det fram till första världskriget innan slavinnorna i sultanens harem gavs sin frihet. År 1903 ägde sultanen 194 slaveunucker. Jakten på afrikanska slavar stöttades av den osmanske sultanen som på 1860-talet behövde slavar för att sköta åkrarna så att mat kunde exporteras till Hadramawt. På Somalias kust fanns plantager där ägarna, de inhemska somalierna, benämnde sina slavar söderifrån som jarir (hårdhåriga) för att särskilja dem från sig själva som kallades jilec (mjukhåriga).

Osmanerna

Från det osmanska maktövertagande och framåt så fördes återigen en militärt expansiv politik som innefattade migration till erövrad mark. När riket var som störst utgjorde riket 3,49 procent av världen (att jämföra med det romerska imperiet på 3,36 procent). Tretton europeiska länder erövrades av det osmanska imperiet. Konstantinopel erövrades 1453 och sultanen utropade sig på denna tid till Kayseri-Rüm (romersk kejsare) och var inte kalif överhuvudtaget. Sultanen tillät bara en heldags plundring av Konstantinopel istället för de sedvanliga tre dagarnas plundring, och de kristnas kyrkor beslagtogs och gjordes om till moskéer. Sultanen beskrev det som en hämnd för vad grekerna och makedonierna gjort i Asien 1500 år tidigare. Staden tömdes på folk och de kristna deporterades och bosättningskoloniseringen inleddes. 25 år senare, 1478, var 60 procent av befolkningen muslimsk. Moldavien betalade årligen 2000 gulddukater och slapp invasion. Östeuropa koloniserades under 13- och 1400-tal och Ungern ockuperades 1526 och Österrike ockuperades 1529 och igen 1683 och osmanerna ockuperade Slovakien och utförde militära räder in i Polen för att hämta slavar. 1536 betalade Polen jizya trots att landet inte styrdes av osmanerna, alltså för att slippa invasion.  Efter slaget vid Mohacs 1526 byggdes en pyramid av avhuggna huvuden i avskräckande syfte. Det var det osmanska riket som var den starkare parten och Österrikes kejsare betalade årligen 30 000 gulddukater i tribut till osmanerna. När Tsourollos erövrades av osmanerna 1359 så massakrerade de stadens befolkning, män, kvinnor och barn. Sändebudet ﷺ sade om sådant beteende:

Vad är det för fel på folk som överträder gränserna och dödar barn? En man sade då: ”Men det är ju bara avgudadyrkarnas barn”. Profeten ﷺ svarade: ”De bästa av er är barn till avgudadyrkare. Döda inte barn! Döda inte barn! (Ahmad)

När huvudstaden Nicosia på Cypern intogs av osmanerna 1570 så massakrerades 20 000. När sultanen Beyazit erövrade Nikopolis så avrättade de osmanska trupperna 10 000 kristna som vägrade konvertera till islam. Suleyman I satt efter slaget vid Mohacs 1526 på en gyllene tron för att i egen person bevittna hur tusentals avrättades. Efter att Bagdad 1638 ockuperats i 40 dagar av sultan Murad IV:s armé så massakrerades de muslimska överlevarna och sultanen var där och bevittnade dådet trots att han lovat att de skulle få behålla livet. När Famagusta erövrades så skinnflåddes den besegrade befälhavaren levande och hans näsa och öron skars av efter att osmanerna lovat honom och hans stads befolkning trygghet. 50 000 beräknas ha massakrerats. Dagen efter stoppade osmanerna upp liket med halm och liket leddes i parad längs med gatorna. Skinnet skickades sedan till Istanbul och hängdes upp som varning mot de som vågade motsätta sig dynastin. Efter fredagsbönen gav befälhavaren Lala Mustafa order om att avrätta alla soldater som lovats fri lejd och att all annan befolkning skulle förslavas. Sex år tidigare hade de osmanska trupperna skändat liken efter belägringen av Malta genom att skära ut deras hjärtan. Sådana brott är inte ett bevis mot islam, för islam bevisas genom sändebudets ﷺ ord och inte genom härskarnas beteenden. Sändebudet ﷺ sade:

”Gå ut i Guds namn, ha tillit på Honom och följ Hans sändebuds föredöme. Döda inte gamla män, barn eller kvinnor, var inte oärliga om krigsbytet och ta er del, gör rätt och uppför er väl, ty Gud älskar de som uppför sig hedervärt (Abu Dawud).

Muslimerna erövrade delar av Ukraina och osmanerna invaderade Italien 1480. Osmanerna lät sina kristna vasaller utföra de militära expeditionerna och ägnade sig åt en ”divide and conquer”-politik där olika kristna folk användes mot varandra, så som i den svensk-osmanska alliansen mot Ryssland eller hur osmanerna spädde på konflikten mellan Frankrike och Habsburg. Osmanerna krävde 10 000 gulddukater i tribut för att inte ockupera Rumänien. Det tillhörde tidens realpolitik att kuva de besegrade. Det var en kamp mellan olika imperier med sina egna ekonomiska intressen och har föga att göra med kristendom och islam som religiösa doktriner. När osmanerna vann över serberna vid Trastfältet 1389 så bestod osmanernas armé även av kristna lydfurstars soldater som näppeligen slogs för spridandet av islam men av helt andra mer materiella orsaker. I början av den osmanska expansionen användes turkiska stäppkrigare och de utgjorde huvuddelen av armén. Under 1300-talet och framåt lät dynastin även kristna soldater från framförallt Balkan utföra deras expansionskrig. Vad man bör ha i åtanke är att den osmanske sultanen i många hundra år styrde över mer jord i Europa än de stora europeiska monarkerna. Det var så sent som 1699 som Osmanska riket för första gången fick återlämna erövrad mark tillbaka till de kristna.

Det fördes en bosättarpolitik och omkring en miljon turkar beräknas ha flyttat in i de ockuperade europeiska områdena. Det var i stort ett urbant fenomen och ute på landsbygden samt i bergen skedde inga demografiska förändringar. Muslimer utlovades privilegier i städerna och bosatte sig där i egenskap av ny härskande överklass. Under de 145 år som Ungern ockuperades så avfolkades till viss del de centrala delarna av landet och många slavar togs och bönderna beskattades hårt. I de osmanska delarna lät man kristna furstar styra så länge de betalade tributpengar till kalifen. Sändebudet ﷺ har informerat de troende om hur de pragmatiskt, varken genom att hylla eller demonisera, ska betrakta sådana härskare:

Om ni finner något avskyvärt i makthavarna, så avsky deras tillvägagångssätt men dra er inte undan i olydnad. (Sahih Muslim)

Osmanerna plundrade Ungerns huvudstad på krigsbyte och slavar men istället för att implementera islam i landet så valde sultanen en kristen lydkonung som insattes av muslimerna för att styra landet. När osmanerna belägrade Wien 1683 så slogs de mot det polska kavalleriet, som inte bestod av kristna men av muslimer, lipkatatarerna, som försvarade sitt land mot osmansk ockupation. De muslimska tatarerna hade flytt från den muslimska härskaren Timur Lenks skövlingar i öst och hade givits religionsfrihet i Polen och var även befriade från beskattning. De byggde moskéer i Polen och höll sina gudstjänster. De valde därför att slåss för den polska sidan. Den osmanska armén bestod av reguljära avlönade soldater och fram till 1800-talets slut av s.k ”bashi-bazouk” som var oavlönade plundrare som inte erhöll någon lön men följde med den osmanska armén och livnärde sig på att plundra den ockuperade befolkningen. Det var gammal osmansk sed att tillåta soldaterna fri plundring under tre dagar efter en seger. Detta gällde bara ekonomisk plundring och våldtäkter av civilbefolkningens kvinnor straffades med döden. Den förste osmanske sultanen som antog titeln kalif var Selim och han ägnade hela sitt liv åt att kuva muslimer och strida mot muslimer i Egypten, Persien, Irak (utöver att ha mördat sin egen far, två bröder och fem brorsöner). Mehmet III iklädde sig profetens egen mantel när han attackerade Österrike och ansåg sig vara hans efterträdare (trots att han avrättade nitton av sina egna bröder) och hans armé slogs mot muslimska kurder och turkmener som vill styra sig själva. Eftersom osmanerna närmast uteslutande fick barn med sina slavinnor som tagits främst från europeiska områden så var ingen av sultanerna efter 1600-talet speciellt ”turkisk”, om man nu över huvud taget bör utgår i etnicitet vilket inte är oproblematiskt. Vissa av de osmanska sultanerna var helgon (awliya) och andra sultaner var inte så fromma. Det är inte ämbetet eller titeln som gör skillnad, bara människans eget val och förvaltning av sin makt.

En av de mest ökända piraterna i världshistorien, Barbarossa, var anställd av den osmanske sultanen som gav honom hederstiteln Khayr al-Din. Han hade av sultanen fått i uppdrag att plundra Europas kust på slavar och bränna upp dess städer. Hans piratskepp var galärer med europeiska slavroddare. Under en av sina seglatser hade han 1233 europeiska roddarslavar under däck på sina fartyg. En räd företogs mot Italien där han exempelvis tog 10 000 slavar. I den italienska staden Fondi berättar ett ögonvittne att han ”mördade alla män och kidnappade kvinnorna och barnen”.  Han plundrade oräkneliga städer i Italien, Spanien och Frankrike under sin karriär. Innan han anställdes av den osmanske sultanen så hade Khayr al-Din även samarbetat med den egyptiske mamlukhärskaren Qansuh al-Ghawri som tidigt i Barnarossas karriär försåg honom med fartyg och gav honom i uppdrag att plundra slavar i Europa. Därefter bildade han en allians med den tunisiske sultanen Abu Abdullah Mohammed Hamis som hjälpte Barbarossa med hans slavräder i utbyte mot en tredjedel av vinsten. Han hyllades av de osmanska sultanerna Sulayman och Selim som skänkte honom ett diamantsvärd som tack för hans plundringar. Barbarossa var så framgångsrik att han kunde utropa sig till pascha över Algeriet och landet blev en osmansk provins (sanjak) med honom som guvernör. Sultanen gav honom så småningom hederstitlarna storamiral (Kapudan-i Derya) och osmansk huvudguvernör (Beylerbey) över hela Nordafrika. Han plundrade även i Frankrike och upprättade koloniala enklaver och gjorde den stora katedralen i Toulon till en moské. Efter ett långt liv pensionerade han sig i Istanbul och byggde ett palats. Han fick ett mausoleum byggt åt sig i Istanbul. I staden har även en staty rests till hans ära. Historiker har beräknat att de osmanskt sanktionerade slavräderna längs Europas kust kan ha resulterat i att 850 000 slavar togs mellan 1580-1680.

Osmanerna införde även från 1390-tal en kolonial beskattningspraxis, devshirme, där de kuvade kristna folken tvingades överlämna sina gossebarn som slavar till den osmanska överhögheten. Systemet rådde fram till 1705. Ibland vartannat år och ibland vart fjärde år anlände en osmansk skatteindrivare som regelrätt stal de kristnas barn och tvångskonverterade dem till islam. Naturligtvis är sådan praxis haram i shari’a, och de rättslärda som protesterade hörsammades inte. Den dynastiska makten stod ovan religionens makt. Historikerna beräknar att muslimerna stal 200 000 pojkar från de underkuvade folken i Europa. Eftersom det bara var kristna barn som kidnappades så bestod 90 procent av sultanens elittrupper, janitsjarerna, av europeiska slavar. Men detta var inte det enda sättet att sprida dynastins militära makt. Samtida muslimer har i en defensiv anda hävdat att denna kidnappningspolitik var god och att de kristna älskade att få sina små gossebarn stulna och tagna till Istanbul för att det kunde leda till karriär. De muslimer som hävdar detta bör bara minnas att annan beskattning av ahl al-dhimma (kuvade kristna och judar) än shari’a-beskattningen (exempelvis jizya) är haram, så sådana spekulationer är inte ens valida om man utgår i shari’a som måttstock. Även om en jude eller kristen i ett muslimskt land skulle höja svärdet mot muslimerna så förblir hans hustru och barn dhimmis och har rättigheten att skyddas av den muslimska statsmakten (Zad al-mustaqni). Sändebudet ﷺ sade:

Om en person skänks makt över folk och inte tar hand om dem med omsorg och uppriktighet så kommer han inte känna doften av paradiset (Muslim)

Osmanerna hade också dagens Palestina under sitt styre och kalifen utnämnde där t.o.m icke-muslimer (druser) att styra över den muslimska befolkningen under 1600-talet med icke-islamisk beskattning som följd och jesuiter uppmanades till mission bland muslimerna. Allt gick inte alltid idealiskt till, t.ex år 1809 då den osmanska armén byggde en pyramid (cele kula) bestående av 952 dödsskallar i Niš i Serbien som hämnd för att serberna kämpat mot ockupationen av deras land. Skallarna skalperades och hudremsorna skickades till sultanen i Istanbul. Pyramiden finns kvar ännu idag som en påminnelse om att även muslimer i maktposition kan begå övergrepp. År 1807 lät Sulayman pascha steka civila kristna levande och kastrera dem som kollektiv bestraffning. Massakern av greker på ön Chios 1822 då osmanska trupper brände och plundrade ett antal byar är en annan känd incident. Runt 52 000 dödades och 45 000 förslavades. Mängden slavar påverkade priserna i Istanbul där slavar kunde köpas långt billigare än vad som var vanligt. Mellan 1500-1700 beräknas 2,5 miljoner slavar från Kaukasus ha importerats till Istanbul. En undersökning av slavpriserna visar att de dyraste slavarna var europeiska jungfrur mellan 13-25 år vilket visar vilket slags slaveri det rör sig om.

Makt medför också kuvande av de som motsätter sig makten. I Hakkari-massakern 1842 dödades tiotusentals. En annan massaker var Batak-massakern 1876 då osmanska trupper dödade uppskattningsvis 5000 män, kvinnor och barn och brände ner 36 byar i Bulgarien. I Bosnien på 1870-tal brändes hundratals byar ner och 5000 bosniska bönder dödades av statsmakten. I det som kallas de hamidianska massakrerna 1894-1896 dödades 300 000 armenier och siffrorna diskuteras fortfarande. 1915-16 under kalifatets sista dagar dödades ytterligare hundratusentals. Armeniska historiker säger att dödssiffran var 1,5-2 miljoner och oberoende historiker 600 000-800 000. I Turkiet 1914 utgjorde den kristna befolkningen 19 procent, alltså en femtedel av befolkningen i kalifatets hjärtland, men redan 1927 hade den kristna befolkningen sjunkit till 2,5 procent. Sådana demografiska skeenden visar att samlevnaden inte var så oproblematiskt som det ofta hävdas.

När världens koloniala stormakter samlades på Berlinkonferenserna 1878 och 1884 för att stycka upp Afrika så var Osmanska riket ett av de deltagande länderna och ett av de riken som skrev under överenskommelsen och gränsdragningarna. Konferensens syfte var att planera inför den kommande koloniseringen. Så sent som år 1880 var fortfarande 80 procent av den afrikanska kontinenten styrd av inhemska afrikanska dynastier. Det osmanska deltagandet i den koloniala processen hjälpte således till att stycka upp Afrika. Efter konferensen på 1880-talet accelererade kolonialismen.

Den egentliga frågan värd att ställa är huruvida religionen islam överhuvudtaget förespråkar dynastisk diktatur där olika klaner, ätter och familjer spiller muslimskt eller icke-muslimskt blod för att förstärka sin makt. När allt kommer omkring så handlar det om en turkisk monarki som styrde över en femtedel av den muslimska umman. Alla regioner har haft sin egen etniska dynasti, och mycket blod och oräkneliga liv har spillts genom att religionen islam missbrukats av olika dynastier. Allt detta är självklara slutsatser i vår samtid där tyranner, ofta familjedynastier, missbrukar islam för att stärka sin egen makt. Om det i vår tid har funnits Saddam, al-Assad, Mubarak, Sisi och Qaddafi så borde vi förstå att islam kan ha missbrukats även av andra historiska kalifer, kungar och dynastier. Vi finner vägledningen i sändebudets ﷺ ord:

Den som åsamkar den vi har ett avtal med skada, överträder hans rättigheter, belastar honom med mer än han kan bära eller som tar något från honom utan hans samtycke, då kommer jag själv att vara hans försvarare på Domedagen. (Abu Dawud)

Saudiarabien

När kalifatet föll i Turkiet stöttade det brittiska imperiet en annan lösning, att ett nytt kalifat skulle uppstå i Mecka i Banu Hashims regi och i emir Husayns hand. Kung Faruk av Egypten, som för övrigt blev dubbad till svensk riddare och erhöll den svenska serafimerrangen, ville också ha kaliftiteln och försökte köpa den. Vi kan bara fantisera om händelseförloppet om någon av dessa fått kaliftiteln. Vi vet bara att det var Saudfamiljen som slutligen erövrade Mecka och Medina med militärt våld och blev kungar med religiösa anspråk. Vem var kolonialismens hejduk i denna saga kan man undra?

Europa

Eftersom det finns en föreställning bland många muslimer idag att kolonialism inte är ett allmänmänskligt fenomen, men en specifik europeisk företeelse, så bör vi ta upp den muslimska närvaron i Europa genom att se över Andalusien och Balkan. Båda dessa europeiska områden erövrades genom offensiv krigföring. Redan innan den formella erövringen av Andalusien 711 så hade muslimerna plundrat de spanska byarna i söder och det berättas att Tarif ibn Malik fyllde sina skepp med krigsbyte och slavar. Enligt al-Hakam togs 100 000 slavar i Musa ibn Nusayrs erövring. Kitab al-Bayan al-Mughrib återberättar att Musa tog så mycket krigsbyte att han hade råd att ge varenda en av sina krigare en svart manlig slav och en svart kvinnlig slav. Al-Qurtubi återger att Musa ibn Nusayr sade om Spanien: ”landet är fullt av skatter och invånarna är vackra och kommer att bli bra slavar. Överallt finns små bäckar, trädgårdar, floder och i landet växer alla tänkbara frukter och växter”. Det var aldrig tal om någon mission (da’wa) för den inhemska befolkningens bästa men bör ses som plundringsräder eller en militärt buren civilisationsprocess. Det spanska ordet alceifas (plundringsräd) är egentligen ett arabiskt ord, al-sayf, som betyder sommar. Varje sommar under hundratals års företog muslimerna räder in i kristen terräng för att ta slavar och plundra. Al-Qurtubi skriver att när Musa ibn Nusayr presenterade sitt krigsbyte för den umayyadiske kalifen i Damaskus så bestod bytet av tusentals slavar och 30 kistor med guld. Al-Razi säger att det största bytet togs i staden Toledo. Ibn Qutayba skrev att en stor del av bytet togs i kyrkorna. Al-Qutiyya återberättar att de muslimska krigarna fick lämna kvar en del av krigsbytet för att det var för svårt att frakta. Ibn al-Faradhi berättar att kyrkorna i Barcelona plundrades och år 985 brände muslimerna ner hela staden och förslavade befolkningen. Ibn Idhari al-Marrakushi berättar att krigsbytet var så stort att folk flockades för att delta i kriget. Ibn Khaldun skrev i al-Muqaddima: ”Lägg märke till hur alla länder i världen som har erövrats och behärskats av araberna har fått sin civilisation förstörd, sin befolkning skingrad och själva jorden synbart förvandlad”.

Den första muslimska migrationsvågen var förhållandevis liten, 20 000 man. Det flyttade in en ny muslimsk överklass som gavs privilegier. Dessa privilegier ledde till att många kristna konverterade till islam eftersom det gav större karriärsmöjligheter. Men muslimerna använde sig även av kristna adelsmän som fick behålla makten i vissa erövrade regioner, så som i Alicante, i utbyte mot att de betalade vete, malt, vinäger och honung till muslimerna. De kristna prinsarna fick ha kvar sina titlar och ämbetet gick i arv. Det var alltså inte så viktigt att shari’a styrde eller att da’wa spreds till folket, men rent ekonomiska faktorer och realpolitik vägde tyngre. Man använde sig av den kuvade befolkningen i administrationen. Ibn Khaldun berättar:

Araberna var okunniga och hade inga kunskaper i lärdom eller matematik och använde sig av judar och kristna för administrationen. Bland araberna var det bara ett fåtal som kunde sådant. Deras ledare var okunniga och deras utmärkande karaktärsdrag var avsaknad av sådan kunskap.

I Spanien fördes en medveten bosättarpolitik på ockuperad mark som främjades av den muslimska överhögheten. Forskaren Pascual de Gayangos skriver om Andalusien:

Under en lång tid efter att Spanien erövrats så fortsatte berberna att leva ett nomadiskt liv, och förflyttade sig över halvön och de hade med sig sina fruar och barn även i strid. Ibn al-Abbar sade att ‘Abd ar-Rahman av Cordoba var den allra förste som tämjde deras vildsinta vanor och fick dem att stadga sig och bygga städer och byar och få dem att vänja sig vid ett bofast liv.

Koloniseringen skedde i sådan takt att det uppstod friktion mellan olika bosättare. De gamla klanfejderna mellan Qays-klanen och jemeniterna från klanen Kalb fördes över till den ockuperade marken och inkluderade fejder mellan den första vågen araber som kallades de bofasta (baladiyyun) och de senare inflyttade från Syrien, kända som shamiyyun. Bägge dessa grupper krävde privilegier i förhållande till ursprungsbefolkningen. Inbördeskrig bröt ut mellan olika muslimska folk för att den odlingsbara mark som tagits från de kristna gavs till araberna vilket berberna såg som orättvisa. Redan 741 reste sig berberna i uppror mot den arabiska överklassen på grund av fördelningspolitiken. Under ’Abdulrahman II som beskrivs som den mest fredliga tiden under hela den muslimska perioden så fick härskaren slå ner tretton berbiska uppror. För att få bukt med de ständiga upproren från ickeprivilegierade muslimer skapades en stående armé. Makten kände att den inte kunde lita på de olika arabiska klanhövdingarna vilket ledde till en massiv import av berber från Nordafrika. Makthavaren importerade 40 000 berber för att kunna slå ner de arabiska upproren. Man lät även slavar utgöra en stor del av armén. Armén bestod till stod del av s k ”saqalibah” (slaver = ljushyade) och franker och andra europeiska folk som rövats bort från sina länder. Under fälttåget mot Sevilla 913 så använde sig generalen Badr ibn Ahmad av vita slavar som kallades ”de stumma” eftersom de inte kunde tala arabiska. I härskarens palats fanns på 900-talet 3750 slavar och 6300 slavinnor och slottet vaktades av 13 750 slavsoldater. Från 800-talet importerades även afrikanska subsahariska legotrupper utan klanlojaliteter som en del av en aktiv bosättarpolitik. Al-Maqqari berättar att makthavaren slog ner upproren och att alla fångar avrättades och deras avhuggna huvuden skickades till Kairo och till Mecka som maktdemonstration. Antalet araber i Spanien under hela den muslimska tiden var aldrig fler än 50 000. De var uteslutande en liten överklass. Berberna var många hundra tusen och bosatte sig på ockuperad mark och började bedriva jordbruk. Ibn Khaldun skriver:

Araberna hade nyligen lämnat nomadlivet och mötte den bofasta kulturen. De var upptagna med erövringar och hade inte tid för vetenskaperna. De var den styrande klassen och rikets krigare och de enda som styrde, och de avskydde kulturen de mötte.

Muslimerna kom till Spanien utan kvinnor. De tog sig istället slavinnor bland ursprungsbefolkningen. När almoraviderna erövrat Spanien och återvände till Spanien tog de med sig 6000 kristna slavinnor som konkubiner. Efter slaget vid Zallaqah förslavades 20 000. Ibn Hayyan återberättar: ”Jag måste berätta om vad jag hört från de ’ulama som står nära dynastin, om härskarens brutalitet mot kvinnorna i sitt palats och mot män offentligt, och från hans betjänter och eunuckerna i hans palats som såg hur han agerade i sitt hem”. De olika regionerna var skyldiga att betala skatt i form av kvinnor till de muslimska emirerna och kaliferna. De spanjorer som konverterade till islam sågs som andra klassens medborgare. Ibn Rushds fatwa om att de kristna fick dispens att hämta vatten ur de gemensamma brunnarna visar på maktförhållandet. Makthavarna slog ner flera uppror då konvertiter till islam tog till vapen för att de fortsatte behandlas så som kristna. Ibn ’Abdun skrev: ”En muslim får inte betjäna en jude eller en kristen eller städa deras smuts. Judar och kristna passar bättre för sådant, för det är saker bara de värdelösa utför”. Under 1000-tal och 1100-tal minskade kraftigt den judiska och kristna närvaron och icke-muslimer landsförvisades norrut. År 1085 så hade majoriteten av de kristna landsförvisats från de muslimska delarna. Den katolska politiken att landsförvisa muslimer några hundra år senare har betraktats som en hämnd för de övergrepp som tidigare skett mot kristna. När almohaderna erövrade Cordoba 1148 så avskaffade de dhimma-statusen för judar och kristna och gav den icke-muslimska befolkningen tre val: konvertera, dödas eller landförvisas. Samma process hade de tidigare implementerat i Marocko under ’Abd al-Mu’min där judar och kristna fick sju månader på sig att bestämma sig för att konvertera eller deporteras. Många judar vägrade att konvertera vilket ledde till pogromer och stora dödstal. Många valde att konvertera men tvingades även som nya muslimer att bära speciella förnedrande kläder så att de kunde igenkännas som ex-judar och ex-kristna. När Valencia i södra Spanien erövrades av de kristna 1238 så fanns det inga kristna kvar i staden på grund av utrensningspolitiken. Al-Maqqari skrev att alla kyrkor revs i Spaniens stora städer efter erövringen. Al-Razi skrev att alla kyrkor i Cordoba revs och muslimerna tog stenarna för att bygga moskéer. Vidare sade al-Razi om makthavaren: ”Han grävde upp alla gravar som tillhörde de som de kristna kallar helgon och brände dem. Han brände sedan deras kyrkor och i landet fanns många storslagna kyrkor. Några hade grekerna byggt och andra hade romarna byggt. När de såg detta så började de kristna gömma sina heliga reliker och fly upp i bergen”. Al-Sairafi återger att almoraviderna förstörde Albir-kyrkan 1098 och Qadi ibn Sahel gav fatwa att alla kyrkor i södra Spanien skulle rivas. De kyrkor som inte revs konfiskerades och gjordes till moskéer. Det berömda palatset Alhambra byggdes av kristna slavar. 1106 landsförvisade almoraviderna alla kristna från Malaga till Afrika. 1126 förbjöds kristna bo i Granada och makthavaren hyllades för att inga kyrkor eller synagogor fanns kvar i al-Andalus. Al-Maqqari skriver om al-Mansurs utvidgning av moskén i Cordoba: ”den byggdes ut av stenar tagna från de förstörda kyrkorna och de bars dit på kristna fångars huvuden”. Ibn Hayyan återberättar om hur de kristna fångarna halshöggs när moskébesökarna lämnade fredagsbönen: ”Alla fångar, en efter en, halshöggs framför folket som gladde sig över det och de överöste kalifen med välsignande böner”. Abu Yusuf al-Mansur tog 3000 kvinnliga slavar i en räd mot Lissabon 1189. Ibn Hayyan återger att den umayyadiske kalifen ’Abd al-Rahman III hade 15000 kastrerade europeiska slavar i sitt palats, utöver ett harem på 6300 slavinnor. Ibn Hazm berättar om den muslimska inkvisitionen i Spanien, som föregick den katolska inkvisitionen med hundratals år, och dess metoder att straffa både kristna, judar och muslimer med korsfästelse om de inte underkastade sig maktapparatens religiösa tolkning. Överklassens inkomster utgjordes av krigsbyte och när expansionen norrut avstannade så började de olika muslimska rikena i Andalusien att hårt beskatta befolkningen med skatter som är förbjudna i shari’a. Redan i början av 1200-talet var den iberiska halvön kristen igen med undantag för det lilla kungariket Granada. De kristna kastades ut från Granada och när staden erövrades av Ferdinand och Isabella 1492 så fanns det inga kristna alls i staden.

Historikerna beräknar att mellan 1-1,25 miljoner européer rövades bort genom muslimernas räder in över den europeiska kontinenten mellan 1530-1780. Man kan föreställa sig hur många slavar som togs från Europa fram till 1500-talet. På samma sätt har muslimernas räder in i subsahariska Afrika rövat bort tiotals miljoner afrikaner och förslavat dem. Det var naturligtvis inte en fråga om en islamiskt korrekt jihad för att sprida Allahs ord. Den första boken om Marocko som trycktes i Sverige var Beskrifning öfver barbariska slafveriet uti kejsardömet Faz och Marocco och utkom 1757. Författaren Marcus Berg levde som slav i den muslimska världen och beskrev utförligt om hur slavar behandlades av muslimerna. Ibn Hazm skrev om sin syn på slavinnorna:

”Beträffande orsaken till att kvinnornas njutningsinstinkt sitter så djupt är, så som jag ser det, att de inte har något annat att fylla sina tankar med, annat än älskog och allt däromkring, att flirta och ha intima färdigheter och hur man uppnår detta. Detta är det enda de ägnar sig åt och det är orsaken till varför de skapats”.

Härskarna föredrog blonda slavinnor vilket ledde till att den siste umayyadiske härskaren inte hade mer än 0,09 procent arabisk härkomst. De flesta av kaliferna var på grund av slavinnornas etnicitet blonda. ’Abd al-Rahman I var blond. Hisham I hade rött hår. ’Abdallah I hade blå ögon och blont hår. ’Abd al-Rahman III färgade sitt blonda hår svart för att framstå mer arabisk då det var den åtråvärda normen som var kopplat till makt på denna tid. Al-Hakam hade rött hår. Hisham II hade rött skägg och blå ögon.

Ibn Hawqal skrev att den största exportvaran i Andalusien var slavar: ”Det är välkänt att de exporterar slavar, pojkar och flickor från Frankerriket och Galicien samt eunucker. Nästan alla slaveunucker man finner i världen kommer från Spanien. De tvingar dem att kastreras i detta land”.

Muslimernas, i mångt och mycket koloniala, människosyn kan exemplifieras med syriern Usama ibn Munqidhs betraktelser under 1100-talet.

Herrens vägar äro outgrundliga, Han som skapat alla ting. När man betraktar frankerna (européerna) så kan man inte annat än att upphöja Allah, ty Han ser dem som djur som bara besitter mod och kämparglöd och inga dygder därutöver, precis så som djur bara har sin styrka och förmår bära bördor.

Ett antal jungfrur som tagits som krigsbyte från frankerna togs in i min faders hem, må Allah vara hans själ nådig. Frankerna är ett förbannat folkslag, må Allahs förbannelse vila över dem, och de beblandar sig bara med sin egen sort. Min fader såg bland dem en vacker jungfru i sina bästa dagar och han sade till sin hushållerska ”Tag denna kvinna till badet, laga hennes kläder och förbered henne för en resa”. Hon lydde honom. Han tog sedan jungfrun till en av sina tjänare som sände henne till en av min fars vänner, amiren Shihab al-Din Malik ibn Salim, borgherre över slottet Ja’bar. Han skrev ett brev där det sades, ”Vi vann krigsbyte från frankerna och här skickar jag dig en del i gåva”. Shihab al-Din attraherades av kvinnan och han tog henne och hon födde honom en son som kallades Badran.

Qadi Sa’id al-andalusi från Toledo (d.1070) och hans ord och syn på svarta kan också illustrera vilken människosyn muslimer kunde ha:

De folk som bor nära gränsen till den befolkade världen i söder har utsatts för stark sol och varmt klimat. På grund av detta så är de temperamentsfulla och eldiga och deras hud svart och deras hår likt ull. De saknar självkontroll och mental skärpa och är lättsinniga, dåraktiga och okunniga. Så är de svarta som lever i Etiopien, Nubien, Zanj och liknande.

Även ibn Khaldun (d.1406) uttrycker en liknande människosyn:

Det enda folk som accepterar slaveri är de svarta, på grund av deras låga nivå av mänsklighet och deras närhet till djurstadiet.

Kaanans land

Gud säger i Koranen: ”Bland Moses folk finns de som leder andra och som själva handlar rättrådigt, lysta av sanningens ljus (K:7:159)

När Moses befriat sitt folk från faraos bojor vandrade detta folk i 40 år i öknen för att sedan nå fram till det förlovade landet. Hebréerna kom inte till ett tomt och öde land. De återerövrade landet från andra folk med våld. Detta skedde enligt muslimsk teologi med Guds tillåtelse. Hebréerna var utvalda av Gud att föra ut monoteismen till världen. Muslimer särskiljer mellan kolonisering eller erövring som inte sanktionerats av Gud och de erövringar (futuh) som skett med Guds tillåtelse. Under de rättfärdiga kaliferna Abu Bakr, ’Umar, ’Uthman så utvidgades det muslimska riket. Detta var jihad som sanktionerats av Gud, enligt islams juridik. Erövringspolitiken fortsatte sedan och var rådande praxis under alla århundraden ända till modern tid. För en utomstående saklig betraktare som analyserar sakfrågan objektivt så är dessa muslimska erövringar identiska med andra erövringar, korståg eller annat religiöst motiverat krig i mänsklighetens historia. Muslimer ser det emellertid inte på samma sätt. Muslimerna expanderade riket genom erövringar och offensiv jihad som shari’a sanktionerar. Att förneka detta anses i islamisk juridik vara att förneka en del av shari’a. När muslimerna erövrade Palestina så var det inget fredligt maktövertagande. En syrisk krönika nämner: ”Omkring 4000 fattiga bybor från Palestina dödades, kristna, judar och samarier, och araberna förstörde palatset fullständigt”. Patriarken av Jerusalem beskrev muslimernas taktik: ”De plundrade städer, skövlade fälten, brände byarna och förstörde heliga kloster”. Jerusalem gav upp efter sex månaders belägring, från november till april.

Timur Lenks rike

Timur Lenk såg sig själv som en ghazi (islamisk krigare) och kallade sig själv sayf al-islam (islams svärd). Hans rike utgjorde 2,95 procent av jordens yta och sträckte sig från Indien till Turkiet. Hans massmord rättfärdigade han genom islam. Timur Lenk, som hyllats av Ibn Khaldun, beräknas vara ansvarig för att 17-20 miljoner människor dog, muslimer såväl som ickemuslimer (bl.a 100 000 i Isfahan, 90 000 i Bagdad, Aleppo 20 000, Delhi 100 000). När Damaskus erövrades så massakrerades befolkningen. Timur sade att massakern var en hämnd för vad Syriens folk gjort mot imam Husayn ibn ’Ali ibn Abi Talib. I Armenien och Georgien togs 60 000 slavar. Centralasien blomstrade under Timurs styre. Kapital flödade in från de kuvade områdena. Det administrativa språket var persiska och vetenskapen frodades. Inte heller en man som Timur, med oräkneliga muslimska och icke-muslimska liv på sitt samvete, bör man betrakta onyanserat. Timur var en passionerad sponsor av islamisk bildning och en beskyddare av vetenskap. Ibn Khaldun mötte Timur när Damaskus belägrades och skrev: ”Timur var ytterst intelligent och insiktsfull, han gillar att argumentera och debattera om saker han känner till och om saker han inte känner till”.

Timur Lenk slogs mot osmanerna om makten. När han invaderade Turkiet 1402 så sägs det att sultanens kvinnliga familjemedlemmar tvingades dansa nakna inför Timur när han och hans krigare firade segern. Det skedde i islams namn. Sultanen själv sattes i en bur för allmän beskådan och förnedrades genom att användas som dragdjur. Timur invaderade inte Europa för att det ansågs vara en primitiv avkrok. Genua och Venedig räddade den osmanska hären genom att föra dem i säkerhet i dagens Bulgarien då de sågs som ett mindre hot än Timur.

Politik inbegrep ett kolonialt utsugande från de erövrade territorierna, både kapital och humankapital fraktades och samlades i Timurs huvudstad Samarkand. De kuvade områdenas intelligentia fördes till rikets centrum. Timurs civilisatoriska projekt inkluderade även en propagandamaskin som saluförde honom som en utsänd man från Allah. De kristna hade fram till Timurs dagar varit en stor minoritet i Mellanöstern, i vissa områden en majoritet. Det sägs att Timur helt utrotade den östliga kristendomen som hädanefter blev en perifer religion.

Den allmänmänskliga klassfrågan

Vad som är av värde att förstå är att imperialism och kolonialism är överklassfenomen. Både den västerländska och den muslimska kolonialismen genomdrevs av monetärt starka samhällsgrupper som procentuellt utgjorde en ytterst liten del av befolkningen. Även den egna befolkningen led av överklassens koloniala politik. När det brittiska imperiet var som allra mäktigast så dog den egna befolkningen av svält i rikets huvudstad London. En standardarbetsvecka låg på 84 timmar och även barn tvingades slava i industrialiseringens fabriker. Under Stora nordiska kriget så dog stora delar av Sveriges manliga befolkning (200 000) och det var naturligtvis kungamakten som genomdrev denna sorts utarmningspolitik gentemot sin egen befolkning som låg kring drygt en miljon människor. Även européer led under det koloniala oket, stormakternas expansionsiver och industrialiseringens avigsidor. Det är därför inte ett hållbart argument mot varken traditionell islam eller mot det traditionella Västerlandet. Under den europeiska kolonialismens mest intensiva skede år 1895 så levde den överväldigande majoriteten européer på under 8 kr per dag i dagens penningvärde och gagnades inte av överklassens brott på andra kontinenter. Idag är definitionen av extrem fattigdom att tvingas leva på 18 kr om dagen. Forskare vid Oxford har kommit fram till att 95 procent av världens befolkning genom historien levt under dessa nivåer. På liknande sätt så gagnades inte den muslimska befolkningen av den muslimska överklassens imperiebyggande, precis så som kvinnor och barn alltid är de som drabbas av mäns krig. Denna klassproblematik är varken kristen eller muslimsk och har föga att göra med islam eller kristendom som religiösa doktriner. Makt korrumperar och i de revolutionära fallen då proletariatet störtat överklassen så har samma maktdissonans och samhälleliga mönster utkristalliserats när de en klass byts ut mot en annan. Skiljelinjen bör ligga mellan att vara upplyst och inte upplyst. Endast ett samhälle med tillräckligt många upplysta personer kan avgöra om andra beter sig på sätt som medför att de måste störtas från sin position. Det krävs ett visst materiellt välstånd för att nå dit, men det krävs även ett etos.

Judar och kristna som minoritetsgrupper

Även i den muslimska världen har det skett pogromer och massakrer på den judiska minoritetsgruppen. År 1013 i Cordoba skedde en massaker med 2000 döda som följd. År 1033 dödades 6000 judar i Marocko och i Granada i Spanien dödades 4000 judar. År 1465 skedde liknande massakrar mot judar i Fes där alla judar i staden dödades. Al-Khatib hyllade exempelvis kungen av Granada, Muhammad ibn Nasr (d.1350) med orden: ”Han tvingade judarna att bära utmärkande kläder så att de skulle kunna kännas igen som de som skulle betala jizya”. 1517 skedde en massaker på judar i Hebron. På 1790-tal en ytterligare pogrom. År 1785 i Libyen. År 1807 skedde en massaker på judar i Fes och liknande skedde i Marrakash 1864 då 500 judar dödades. I Algeriet skedde pogromer 1805, 1815, 1830. År 1840, 1848, 1850, 1875 skedde pogromer mot judar i Syrien. I Libanon 1862 och 1874. I Egypten 1844, 1870, 1877, 1882, 1890. I Bagdad 1848. I Syrien är pogromen i Safed 1834 den mest kända. I Isfahan 1656 fördrevs alla judar såtillvida de inte konverterade till islam. 1839 i Mashhad massakrerades judar om de inte konverterade. Samma sak inträffade i Barfurush 1867. Maimoides, den store judiske filosofen, som blev landsförvisas från Andalusien för att han vägrade konvertera till islam, skrev på 1100-talet:

På grund av våra synder så har Gud lämnat oss till detta folk, araberna, som har förtryckt oss och straffat oss genom deras maktutövande så som Gud varnat oss i skriften ”Våra fiender skall döma oss”. Aldrig tidigare har ett folk förnedrat oss och hatat oss så mycket som dem”.

När ibn Rushd al-Jadd blev tillfrågad om vad man ska göra med kristna böcker i erövrade områden så svarade han:

Guldkorsen måste huggas itu innan dess guld kan delas ut som krigsbyte och man bör därför vänta med att dela ut det. Gällande deras heliga skrifter så måste man få dem att försvinna.

25 000 kristna dödades i massakern 1860 i Damaskus då 326 kristna byar och 560 kyrkor brändes ner. 5000 kristna dödades 1850 i Aleppo. Man bedömer att 10 000 assyriska kristna dödades i massakern vid Badr Khan. Siffrorna för det assyriska folkmordet beräknas mellan 150 000-300 000. I Hamidian massakrarna på 1890-talet beräknas de kristna dödstalet till mellan 200 000-300 000. Dödstalet vid massakern av kristna i Diyarbakir sägs vara 25 000. Så sent som 1955 skedde pogromer mot kristna i Istanbul då kristna kvinnor våldtogs och kristna män omskars med tvång.

Förklarande fiqh

Den klassiska muslimska juridiken tillåter, rent principiellt, anfallskrig (jihad al-talab) och slaveri (istirqaq) och migration (hijra) och särartsbeskattning (jizya) och kalifat (khilafa). Men islam kan missbrukas, likt föregående profeters läror. Sändebudet ﷺ sade: ”Kalifatet i min umma kommer bestå i 30 år, därefter kommer det blir ett ärftligt kungadöme” (Abu Dawud). Men sändebudet ﷺ sade även: ”Religionen kommer leva fram till Timmen är kommen, och ni styrts av 12 (rättvägledda) kalifer och de kommer alla tillhöra Quraysh” (Sahih Muslim). Dessa två återberättelser är inte motsägande, eftersom nationen styrdes de första 30 åren av fem kalifer, men att det även därefter kommer rättvägledda kalifer som styr enligt den första rashidun-modellen. Men profetens ﷺ uttalande tyder på att den stora majoriteten av kalifer kommer bestå av både goda och dåliga kalifer. Det är alltså sändebudet ﷺ själv som med egna ord beskriver att islamiskt styre inte kommer vara utopiskt. Det är inte svårare att förstå för den moderna demokratiske läsaren än att demokrati inte medför utopiskt styre.

Civilisationsuppdraget

Muslimer har genom historien använt begrepp som befrielse och civilisation som rättfärdigande princip och etiskt understöd för att erövra geografiska områden och kuva andra folk och göra dem till skyddsfolk (ahl al-dhimma). I det som kan benämnas som ”den muslimska mannens börda” så indelas människor i kategorier och vissa ses som finare och vissa betraktas som andrarang. Rådande princip under tusen år har varit att De Andra (de vantrogna) alltid behöver rättas till, korrigeras, eller kuvas, och det har generellt sett skett genom våld och maktdemonstration. När muslimer erövrat och kuvat andra folk så har de inte bara anlänt med militär makt men även med rättslärda, lagstiftning, civilisation och begränsade av de kuvades kulturella eller religiösa uttryck. Att civilisera andra handlar om makt och auktoritet. Kristna och judar förbjöds bygga högre byggnader än muslimerna, deras religions ljudbild kvästes genom förbud av klockringning, reparationer av deras kyrkor och synagogor var förbjudna, de var förvisade att röra sig i de urbana landskapen undanträngda för att ge företräde till erövrarfolket. Judarna stängdes in i getton, s.k mellahs. Dessa aspekter som speglar en institutionaliserad maktdissonans har pendlat under tidens gång. Under vissa historiska perioder har trycket lättats och under andra intensifierats.

Civilisationsuppdrag handlar om att lära ”de andra” (icke-muslimer) att tänka, tro och agera ”rätt”. Man utgår från premissen om att ”ickemuslimen” brister och därmed kan han ses som otillräckligt utvecklad, ociviliserad, socialt inkompetent och många andra ord som ingår i civilisationsuppdraget. Ordet civilisation (från latinets civilis) handlar om invånarens rättsliga tillstånd. Civis betyder medborgare. Civilisationsuppdrag inbegriper ett ofrånkomligt kategoriserande där människor betraktas som antingen innanför eller utanför, antingen muslimer eller icke-muslimer, och har olika rättigheter baserat på vilken grupp man tillhör.

Kolonialism och imperialism inbegriper ett civilisationsuppdrag. I expansionens mekanism finns ett inneboende element av kulturexport. De gamla romarnas koloniala triumf var exempelvis aldrig att deras arméer i egentlig mening hade kunnat motstå de kuvade nationernas militära framstötar. Den romerska civilisationens seger låg i kulturexporten av den latinska kulturen som anammades av de kuvade folkens intelligentsia (låneord från latin) och överklass. Såväl språkdräkt som klädedräkt anammades av överklassen. Proletariatet (låneord från latin) hade varken medel eller möjlighet att latiniseras lika skyndsamt och lättfotat. Klädedräkter är till sin natur visuella men språkdräkten som består av språkbruk och språknormer desto mer svåridentifierad. Den som kontrollerar ordet är den som styr. Den som äger normen (låneord från latin) äger makten. Den som styr kulturen (låneord från latin) härskar. Det är ingalunda specifikt för romarna. Detta maktförhållande gäller även grekernas och makedonernas hellenisering av kuvade områden och det var i allra högsta grad också så det islamiska civilisationsuppdraget fungerade i de militärt kuvade områdena. Genom hela historien fram till moderniteten var den muslimska civilisationen den starkare parten och den arabiska kulturen exporterades och påverkade de erövrade folken. I stort sett ingenting återstår av den persiska högcivilisationens förislamiska kultur. De enorma biblioteken i Persien gick upp i rök. I Spanien arabiserades även ickemuslimerna och kom att benämnas som mozarabes (musta’riba). Genom hela historien löper en röd tråd av muslimsk kulturell export som påverkade de kuvade ickemuslimska folken. Kristna och judar straffades om de öppet visade sin kulturella särart under islams styre och de ålades att bära speciella kläder och rida damsadel för att demonstrativt visa sin underlägsenhet. Ett dokument från Bagdad 1121 säger: ”Två gula tygbitar måste bäras, en på huvudbonaden och en på nacken. Varje jude måste ha en blytyngd runt nacken för att visa att han är dhimmi. Han måste ikläda sig en zunār-bälte runt midjan. Deras kvinnor ska ha en röd sko och en svart sko och bära en liten klocka runt nacken eller fastsatta på skorna”. Denna politik fördes även i de europeiska områdena som erövrades militärt av muslimerna, så som i södra Italien och Spanien. Européerna härmade muslimerna i denna maktpolitik och införde samma system i förhållande till judar senare under medeltiden.

Kolonialism kan bedrivas i alla ideologiers och religioners namn

Civilisationsbördan är kopplad till makt snarare än till något partikulärt etos eller ideologi. Ett exempel är hur demokrati som etos kan missbrukas som kolonialt verktyg. Ett annat exempel är socialism eller kommunism. Rysslands kolonialism i muslimska Tajikistan medförde liten rysk kulturell påverkan. Islam lämnades ifred. När marxistiska Sovjet tog över makten så inlemmades Tajikistan i riket och under en tid hette huvudstaden Stalinabad, namngivet efter mannen som kallats den röde tsaren, Josef Stalin. Efter ett fyraårigt ockupationskrig där marxisterna militärt kuvade landet så började den muslimska kulturen utsättas för en massiv civilisationsprocess som ämnade förgöra all islam. Moskéerna stängdes och religiösa förföljdes. Landet som under det ryska kristna imperiet lämnats ifred utsattes för en massiv bosättarkolonialism och Sovjet sände etniska ryssar för att demografiskt kuva landet. Den ryska befolkningen steg från 1 procent till 13 procent i detta bosättarprojekt. Alla maktpositioner gavs till de marxistiska kolonisatörerna samt de som svor trohet till kolonialmakten. Samma process skedde i andra muslimska länder som militärt kuvades och utsattes för marxistisk kolonialism så som Uzbekistan, Turkmenistan, Kazakstan, Kirgizistan och miljoner människor dog på grund av den sovjetiska politiken i dessa länder. Kazakstan var det land som Sovjet använde som avlastningscentral för  icke önskvärda element i samhället så som kriminella, vilket kan jämföras med hur den kristna kolonialmakten England använde ockuperade Australien på samma sätt. Det var av värde för Sovjet att kontrollera dessa oljerika länder. Azerbajdzjan hade inte tidigare koloniserats av tsarens Ryssland men attackerats av Röda arméns ockupationsstyrkor 1920. Azerbajdzjan stod för 15 procent av världens oljeutvinning under Första Världskriget. Lenin sade i ett av sina tal att det sovjetiska Ryssland inte kunde överleva utan denna olja. När muslimerna försökte behålla sin frihet resulterade det i massmord, bl.a 12000 i Bakumassakern. Många moskéer revs och Sovjet bedrev en aggressiv bosättarkolonialism där hundratusentals muslimska azerbaijaner deporterades och etniska ryssar flyttade in.

En motor i kolonialism är ekonomisk vinst. Men det centrala i all form av kolonialism är makt. Ekonomi är ett sätt att utöva makt. Det har därför av marxister sagts att Sovjet inte bedrivit kolonial politik för att målet inte skulle vara av ekonomisk karaktär. Under hela den sovjetiska epoken så fanns det emellertid en valuta, rubel, och tydliga ekonomiska mål att förstärka den egna ekonomin i förhållande till andra ekonomier. Makt kan vara av ekonomisk, sexuell, politisk, religiös natur. Vägen till makt ser olika ut i olika ideologier. Kapitalismens väg till makt är en och kommunismens väg till makt är en annan. Det har hävdats att just denna ideologi skiljer sig från alla andra i synen på samhället och individen. Att det är frihandel per se som är motorn bakom kolonialism. Frihandel betraktas av vissa som en utsugande mekanism. Det finns därför ett behov av att förklara islams syn på frihandel. Den islamiska civilisationen varhelst den har nått har infört och stärkt frihandel. Det som räknas som en av den muslimska civilisationens utmärkande drag är just de fria marknadskrafterna och att staten blandat sig minimalt i marknadsfrågor. Ett sådant exempel är att när Sidenvägen föll så försvagades också den islamiska civilisationens ekonomiska kraft avsevärt.

Marx analyserade kolonialismen och betraktade det som ett sätt för kapitalismen, eller protokapitalismen, att utvidga en marknad. Lenin såg kolonialismen som ett sätt för överklassen att exportera sina egna inhemska problem och projicera det på en svagare part. Det betyder att överklassen helt enkelt exporterar sitt eget proletariat och försenar revolutionen i den egna nationen. Det handlar om att utsugningen av den egna inhemska populationen inte räcker till. Kapitalet måste då gå bortom nationen. När den europeiska, och sedermera den amerikanska, marknaden inte var tillräcklig måste marknader skapas på andra kontinenter. Det var för Lenin alltså ett sökande efter en ny marknad som kunde upprätthålla en produktion som var i ständigt behov av expansion. I dess tidigare skede låg detta i den starkare nationens intresse och neokolonialism betyder helt enkelt att denna expansiva process tagits över av multinationella företag.

Myten om det förflutna

Människans ovilja att objektivt ifrågasätta de myter hon själv placerat på en piedestal, oavsett om det är avgudar, moderna ideologier eller idealiserade vanföreställningar om den muslimska historien, medför ofta att en försvarsmekanism aktiveras om myten ifrågasätts och man kan då identifiera en antipati mot all form av saklig information. Det är en naturlig sköld, en reaktion på en aktion. Aversionen kan i själva verket vara en rädsla. Rädslan är till sin natur irrationell. Nu råkar det vara så att historien ingalunda ska betraktas som en spikrak linje så som infantil skolboksframställning målar upp det. Det är en orättvisa mot all form av saklighet att förneka existensen av myter och legender i mänsklighetens historia, men lika absurt är det att förneka att myter existerar och upprätthålls än idag.

Vi bör rikta oss mot människans syn på världen och hennes roll däri. Människan är en projicerande varelse och skapelsen ligger framför henne likt en spegelbok. Envar reflekterande individ som ämnar förstå skapelsens majestätiska bok, både i dess fastlagda ödesform såväl som i bokens pågående skeende i nuet, inser att myter inte blott är något ur det förgångna. Myter finns i nuet och myter projiceras på framtida skeenden. Alla tre instanser av skeendet; historien, nuet och framtiden, är delar av samma flöde. Eftersom de utgör en helhet så bör de betraktas i samma ljus.

Att granska källorna, att lyssna på gårdagens ekon, lär oss mycket om oss själva och vår egen projektion. Historia är därför likt alla andra vetenskapliga discipliner en väg till självkännedom. Självkännedom är ett av de nödvändiga stegen för att lära känna Gud och bör därför som sådan vara en prioritet för envar muslim som söker sin Herre. Inom psykologin talar man om projektionen som en term som används för att beskriva hur en individ som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter tillskriver andra personer dessa egenskaper för att försvara sin självbild.

Den muslimska aktivismen i Sverige

Det finns ett behov av att förändra tillvägagångssättet i den muslimska aktivismen i Sverige. Den postkoloniala diskursen har medfört mycket gott. Att uppmana till historiestudier och att sätta det i relation till vår tid och kontext är behövlig. Kunskap är centralt för att befria sig från mentalt slaveri. Det är aldrig fel att studera historia och dra lärdomar av det som hänt för att rusta sig inför framtiden. Denna artikel har säkerligen varit smärtsam att läsa för många muslimer, precis som den har varit smärtsam att skriva. Det kan även kännas orättvist att ensidigt fokusera på muslimers förtryck och inte sätta det i relation till muslimers goda gärningar och bidrag till mänskligheten. Smärtan som den muslimska läsaren upplever genom denna artikel bör lära henne att även kristna kan känna smärta när deras tvåtusenåriga tradition presenteras som ondska. Vanliga enkla kristna människor har inte trampat på andra genom kolonialism och vanliga enkla muslimska människor har inte förtryckt andra genom kolonialism. Speciellt kvinnor kan känna att det är orättvist att de skuldbeläggs för mäns brott, om man nu över huvud taget bör använda sig av sådana generaliseringar. Kvinnor utgör halva mänskligheten men har generellt sett inte utfört några av de koloniala brott som artikeln tagit upp. Den överväldigande majoriteten kristna män, och muslimska män, har heller inte deltagit i kolonialismen. Vi borde som muslimer, efter att ha läst denna artikel, fråga oss hur kristna känner sig när de kollektivt hålls ansvariga för andras historiska brott. Det är en universell princip från Koranen och sunnan att inte hålla folk kollektivt ansvariga för illdåd.

Bortom självhävdelsen

Det finns ett behov att tala om den muslimska historien som den var, bortom den fåfänga dimman. Tre av våra rättfärdiga rashidun-kalifer blev mördade. Redan den förste kalifen Abu Bakr tvingades slåss mot muslimer. Kalifen ’Uthman blev slaktad av muslimer i sitt eget hus mitt i rikets huvudstad Medina. Redan vid kalifen ’Alis maktövertagande så präglades riket av inbördeskrig. Profetens ﷺ egen familj antingen dödades av den muslimska statsmakten eller fördes i bojor till statsmaktens palats. Självaste Ka’ba bombarderades år 683 av muslimer (statsmakten) och började brinna. Imam al-Husayn red ut mot Yazid, den tidens muslimska statsmakt. Alla våra fyra imamer, Abu Hanifa, Malik, al-Shafi’i och Ahmad, led under den muslimska statsmaktens förtryck. Våra imamer har klart och tydligt visat oss att det är tillåtet att kritisera det muslimska imperiebyggandet för att ämna ta tillbaka islam till dess ödmjuka och mer asketiska begynnelse. Det är inte en fråga om politik, men en fråga om psykologi. Alla människor, muslimer och icke-muslimer, är lika benägna att förtrycka andra och se sig själva i fördelaktigt ljus och betrakta sin egen krigföring som legitim och rättfärdig. Den muslimska statsmakten införde inkvisition (mihna) och olika muslimska dynastier massakrerade varandra och så har det varit genom hela islams historia. Ibn al-Athir återberättar att hela Mosuls befolkning massakrerades, män, kvinnor och barn, när Banu ’Abbas tog makten. Vi har haft sultaner som dödat 280 av sina slavkonkubiner som rövats bort från sina familjer för att en av kvinnorna anklagats för att vara otrogen, men vi har också haft asketiska kalifer som gått hungriga. Saker är inte alltid svart eller vitt. Den muslimska statsmakten i Nordafrika förslavade svarta muslimska medborgare bara på grund av deras pigment. Korstågen kunde överhuvudtaget ske för att muslimer dödade varandra på grund av girighet och makttörst. Den västerländska befolkningen i Palestina uppgick bara till 25 000 men som var starkare än muslimerna på grund av inre muslimska konflikter. Andalusien föll av samma orsaker och det fanns tidvis 33 olika muslimska riken (tawa’if) som slogs sinsemellan och som hellre kapitulerade inför de kristna än lät andra muslimer ta makten. Exempelvis Granada var sedan 1200-talet allierat med de kristna kungarna i Kastilien och bekämpade andra muslimska regenter. Osmanska regenter lät döda sina egna bröder. Muslimerna tog fler slavar i Afrika än européerna, och än idag lever uppemot 20 % av befolkningen som slavar i Mauretanien för att inte tala om fenomenet i Gulfländerna. Den muslimska slavhandeln i Libyen har uppmärksammats. Brotten är talrika men har ingenting med islams teologi eller juridik att göra. Sändebudet ﷺ sade:

Den som dödar så mycket som en liten fågel utan rätt kommer bli utfrågad om det av Gud den Upphöjde på Domedagen (Nasa’i)

Vi måste som muslimer kunna se historien, men även nutiden, i vitögat och erkänna att brott utförts och utförs av muslimer i islams namn precis som att brott utförts av kristna i Jesu namn. Att hävda att den muslimska världen är det singulära undantaget är arrogant och ignorant och är ovärdigt för profeten Muhammads ﷺ sanna följare. En antropolog beskrev det på följande sätt: ”I och med att vi tror att vår berättelse är bättre måste samtidigt den andres berättelse beskrivas om mindre bra eller mindre moralisk. Det är grunden för hur religiösa gemenskaper är uppbyggda och motivet bakom religiös mission – men också en grundsten i kulturella gemenskaper. Utan övertygelsen att man själv har rätt finns ingen anledning att hålla fast vid hur man själv lever eller försöka övertyga andra om att byta. Behovet av att försvara den egna berättelsen blir desto starkare. Varje byte från en moralisk berättelse till en annan moralisk berättelse blir en existentiell kris”.

Det är nämligen inte så enkelt som att muslimsk makt automatiskt medför en utopi. För kalifens ämbete vilar alltid i människornas händer och människor är inte felfria varelser. Tyrannen Yazid var kalif och helgonet ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz var kalif. Den fjärde kalifen ’Ali ibn Abi Talib sade:

Upprätta rättvisa mellan dig och andra, och älska åt andra det ni älskar åt er själva. Förtryck inte andra så som ni själva inte vill bli förtryckta. Var god mot andra, så som du vill se godhet mot dig själv (Kanz al-Ummal)

Frågan är hur länge folket ska tillåta att deras blod spills av uppblåsta egon.

---

Litteraturlista:

The Ottoman Scramble for Africa. Mustafa Minawi.

Saltets pris – svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650-1770. Joachim Östlund.

Marriage and slavery in early islam. Kecia Ali.

Race and slavery in the Middle East, a historical enquiry. Bernard Lewis

Dopet eller döden. Judiskt liv i det medeltida Spanien. Hanne Kromann Trauter

Svart Athena. Martin Bernal

Mulfuzat Timury – Autobiographical memoirs of the Moghul emperor Timur

Horisontens härskare. Jason Goodwin

A history of islamic Spain. Montgomery Watt

Abd al-Malik. Chase F.Robinson.

Sunan Abu Dawud

Al-bidayah wa al-nihayah. Ibn Kathir.

The first dynasty of Islam. G.R Hawting

Jami’ al-Tirmidhi.

A history of the Jews. Paul Johnsson

Al-Andalus, el islam y los pueblos ibéricos. Pedro Damian Cano.

Islamic history. R.Stephan Humphreys

Zad al-mustaqni. Ibn Qudama

Mu’awiya ibn Abi Sufyan, from Arabia to Empire. R.Stephen Humphreys.

Kanz al-Ummal. al-Mutaqqi

Muhammad and Charlemagne. Henri Pirenne

Afrikas förkoloniala historia. Ann Stamm.

El sol que salió por occidente. Estudios sobre el estado Omeya en al-Andalus. Miquel Barcelo

Conquistadores, emires y califas. Los Omeyas y la formacion de al-Andalus. Eduardo Manzano Moreno

Spanish islam, a history of the muslims in Spain. Reinhart Dozy

Spaniens historia. Thomas Gustafsson

Empire of the Moghuls. Michael Burgan

Slaveri. Dick Harrisson

A definition of colonialism. Ronald Horvath

De arabiska folkens historia. Albert Hourani.

Afrika, historien om en kontinent. John Iliffe.

Jerusalem. Martin Gilbert.

Conflict and conquest in the islamic world. Alexander Mikaberidze

Women in islam. Wiebke Walther

The Oxford history of islam. John L. Esposito

Al-Muqaddima. Ibn Khaldun

Islam from the prophet Muhammad to the capture of Constantinopel. Bernard Lewis

Medieval islamic political thought. Patricia Crone

Ibn Battuta, islams vandringsman. Urval av H.A.R Gibb

’Umar ibn ’Abd al-’Aziz. Ibn ’Abd al-Hakam

Korstågen enligt araberna. Amin Maalouf

Muslims in Spain. L.P Harvey

Gud vill det. Dick Harrisson

Myth of the Andalusian paradise. Dario Fernandez Morera

History of the Umayyad caliphs. Jalal ad-Din al-Suyuti

Ibn Khaldun. M.A Enan

Sunan al-Nasa’i.

An arab-syrian gentleman and warrior in the period of the crusades. Philip K.Hitti

Afrika, en kontinents historia. Basil Davidsson

Theory and Practice of Muslim State in India. Kishori Saran Lal

The Legacy of Arab-Islam in Africa, a quest for inter-religious dialouge. Akintunde Akinade

Musnad Ahmad.

Historical dictionary of the Ottoman empire. Aksin Selcuk Somel

De otrogna, konflikten mellan kristendom och islam. Andrew Wheatcroft

The Story of Civilization, Our Oriental Heritage. Will Durant

Sign of the sword. Shaykh Dr Abdalqadir

The second Umayyad caliphate. Janina Safran.

The Cambridge World History of Slavery: Volume 3, AD 1420–AD 1804

Nationalencyklopedin. Red.

Caste in Indian Muslim Society. Singh Sikand

Sahih al-Bukhari.

Deeper Roots, muslims in the Americas and the Caribbean from before Columbus to the present. Dr ’Abdullah Hakim

Tarikh al-Tabari. Imam al-Tabari.

Kitab al-Fitan. Nu’aym ibn Hammad

Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500-1800. Robert C Davis.

Medelhavsvärlden på 1100-talet. Didier Cariou

Jerusalem. Simon Sebag Montefiore.

Atlas de la Reconquista. Flocel Sabaté.

Religious polemic and the intellectual history of the Mozarabs. Thomas E. Burman

Islam in Andalus. Ahmad Thomson och Muhammad Ata al-Rahim

Sahih Muslim.

Revisiting the Zanj and Re-Visioning Revolt: Complexites of the Zanj Conflict – 868-883 ad – slave revolt in Iraq. Christina Asquith.

’Abd al-Rahman III, the first cordoban caliph. Maribel Fierro

The Ottoman empire – the classical age 1300-1600. Halil Inalcik