Respekten för den starke

september 27, 2018 Ingen kommentar »
Respekten för den starke

Guds sändebud ﷺ sade:

Den starke troende är bättre än den svage troende. (Sahih Muslim)

Att islam högaktar den starke och oberoende ledaren ska inte missförstås som vare sig framgångsteologi eller som ett förakt för svaga människor. Med detta i åtanke så bör muslimer i Sverige likväl reflektera över den klassiska muslimska rättsförståelsen (fiqh). Vi bör fundera över vår plats som muslimer i Sverige och vilken retorik vi bör använda samt hur vi ska tänka kring saker och ting i moderniteten. Att kritisera andras normer eller normativa praxis (a’rāf) bör åtminstone medföra att man har kännedom om sina egna.

Guds sändebud ﷺ sade:

”En av de grövsta synderna är att smäda sina egna föräldrar”. En lärjunge frågade då: ”Hur kan man smäda sina egna föräldrar?” Sändebudet ﷺ svarade: ”Han smädar en annans far som hämnas genom att smäda hans egen far och han smädar någon annans moder som hämnas genom att smäda hans egen mor.” (Adab al-mufrad)

Saker och ting är egentligen ganska enkla. När man attackerar andra (retoriskt) kommer de attackera tillbaka retoriskt. För att skydda Guds religion bör man alltså vara varsam i sin normkritik så att man i själva verket inte omedvetet attackerar sin egen religion. Man bör därutöver ha kunskap om sin egen tradition så att man vet vad man ska kritisera hos andra. Gud säger i Koranen:

Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå bland människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud (3:110)

För att förbjuda det som är orätt måste man först ha kunskap om vad som är orätt. Man kan bara ägna sig åt att förbjuda det onda (nahy ‘an al-munkar) om man är en besittare av såväl kunskap (‘ilm) som visdom (hikma). Det är först när man dekonstruerar alla värden som man stöter på problemet med att få de samhälleliga pusselbitarna att passa. Normkritik i lagom dos (sunna) resulterar i goda resultat. När normkritiken spiller över i en värdenihilism där även generella självklarheter i människans tillvaro (kön, familj, inkomstskillnader, livslängd) ifrågasätts leder det till en kognitiv dissonans [1]. Att alltfler människor drabbas av likgiltighet i förhållande till normativa värden borde inte förvåna någon. Det är nämligen så att det är Gud som bestämmer dhakar och untha, rizq, nasab, hayat etc. Frågan är inte om dessa faktum finns – för det gör de – utan hur vi förhåller oss till dem.

Att kvalificerade personer med rätt kompetens ska vara ledare i centrala samhällsfunktioner, så som bönen, har alltid varit en självklarhet. Det har varit en självklarhet i svensk kontext och det har varit en självklarhet i muslimsk kontext. Det är med ovanstående nyansering vi nedan ska beröra de ogillade egenskaper som en imam inte ska ha. Dessa punkter nedan ska förstås kontextuellt och de berör en imam ratib, d.v.s. en konstant böneledare som är utsedd att leda bönen i moskén. Det berör alltså inte den man som exempelvis ska leda sin familj i bön i sitt eget hem eller liknande.

Tio ogillade egenskaper hos imamen (med utgångspunkt i malikiskolan)

  1. Att han har undermåligt arabiskt uttal, uttalssvårigheter eller blandar ihop vissa bokstäver.
  2. Att han är ett utomäktenskapligt barn.
  3. Att han är en slav.
  4. Att han inte är omskuren.
  5. Att han är en eunuck.
  6. Att han är en beduin (aʿrābī).
  7. Att hans ena arm eller fot är avhuggen.
  8. Att han är en innovatör i religionen (mubtadiʿ)
  9. Att han erhåller lön för att leda bönen.
  10. Att han föraktas av gemenskapen eller av dess företrädare.

Tio reflektioner kring imamens roll i svensk kontext

  1. Den traditionella islamiska rättsförståelsen (fiqh) framställer inte det som något negativt att en individ besitter vissa privilegier utifrån kön, etnicitet eller klass. Först och främst bör det poängteras att bara män får leda en hel kommunitet i bön. Det är alltså en maktposition (egentligen en börda) och ett ansvar som uteslutande tillkommer män just i egenskap av att vara just män. Den islamiska teologin betraktar det heller inte som något negativt att alla Guds sändebud och profeter var just män. En muslim i Indonesien, Senegal eller Nya Zeeland är inte arg och missunnsam och talar inte om strukturella orättvisor för att alla de stora profeterna var från Mellanöstern. En troende muslim tänker inte ens i sådana banor. Att vara arabisktalande är ett praktiskt försprång i kunskapssökande men även i uttal [2.] även om en icke-arab naturligtvis kan skaffa sig lika bra eller bättre arabiska. Angående bönen handlar det dock om faktumet att recitationen sker på arabiska och den vars arabiska uttal är undermåligt är därför inte lämpad att leda bönen. Det är således en fråga om kompetens, inte etnicitet, eftersom en icke-arab mycket väl kan uttala arabiska bättre än en arab. Islams meritokratiska rättvisa inbegriper inte att alla startar längs samma mållinje men snarare att Gud välkomnar alla vid mållinjen baserat på hur hårt de kämpat.
  2. Ingen man kan påverka var, när eller hur han föds. Likväl betraktar den islamiska lagen det som ett handikapp att vara resultatet av en utomäktenskaplig relation. Det sägs att alla människor föds med lika värde. Det är en av vår samtida civilisations mest upprepade fraser. Men en profet har högre värde än en icke-profet och det är inget märkvärdigt med det. Ett utomäktenskapligt barn (ibn zina) som sedermera blir vuxen betraktas som opassande att leda bönen. Det handlar inte om kollektiv skuldbörda men om ett upphöjande av imamskapet och dessutom för att undvika att personen utsätts för glåpord på grund av sin bakgrund, eftersom imamskapet är en utsatt position.
  3. Slaveri (istirqaq) är ett komplext kapitel i islams rättslära som bara de insatta och utbildade bör diskutera. Det är inte av relevans för vår levda verklighet i Sverige. Slavar är människor som befinner sig i någon annans ägo. I klarspråk betyder det att en persons klasstillhörighet påverkar en persons lämplighet att leda andra i bön. En proletär är den som varken äger kapital, produktionsmedlen eller jord. En slav är den som heller inte äger sig själv och fritt disponerar över sin tid. I det avseendet är alla löneslavar också ofria. Punkt 3 betyder helt enkelt att imamen bör vara ekonomiskt fri så att han inte komprometterar med sin position.
  4. Omskärelse är ett privilegium. De flesta muslimska män har fått denna renlighetstradition ombesörjt av sina omtänksamma föräldrar. En troende muslim betraktar inte detta som något orättvist. Sunna kan omöjligtvis vara orättvist. Det är helt enkelt bara en fråga om att säkerställa renhet.
  5. De rättslärda säger att kastrering är förbjudet och att det inte finns meningsskiljaktighet i denna fråga och att det gäller alla Adams söner. Trots detta förbud har kastrering varit en vanlig kulturell kutym i den muslimska världen och fiqh tar därför detta i beaktande. Fiqh (förståelse) är nämligen alltid förankrad i verkligheten. Likväl så kan det sägas att offret förebrås för denna förbjudna handling i det avseende att han inte anses värdig att leda andra i bön. Det har även att göra med att kastrerade män har svårt att hålla inne urin. Det är därför inte en fråga om dålig människosyn men berör renlighet och bönens villkor.
  6. En rotlös person som lever ett vagabondliv som nomad ges inte företräde som imam. I förmodern tid hade muslimerna förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man hyllade beduinerna för deras rena ideal men kunde samtidigt härleda den generella principen att de var mer obildade än den urbana befolkningen. Det baserar sig på Guds ord i Koranen: [Många] ökenaraber går längre i förnekandet av sanningen och i hyckleriet [än de bofasta]; det är förklarligt att de inte så noga känner till de gränser som Gud har uppenbarat för Sitt Sändebud. Gud är allvetande, vis (K.9:97). 
  7. En handikappad person, vare sig han är född sådan eller har skadats i krig eller i arbete eller är en straffad tjuv, bör inte leda bönen. Det har heller inte att göra med en dålig människosyn men desto mer om att bönen inbegriper fysisk rörelse och att bönen är rörelse både invändigt och utvändigt.
  8. Det talas i Sverige mycket om yttrandefrihet och att alla får lov att ha sin egen åsikt om allt mellan himmel och jord. Så är det emellertid inte i islam. Alla åsikter är inte religiöst sanktionerade. Den som inte följer traditionell fiqh i enlighet med det som ryms inom de fyra erkända rättsskolorna bör inte leda folket i bön. En mubtadiʿ är den som hittar på egna saker i religionens namn. Bid’a uppdiktas nästan alltid med goda intentioner. Goda föresatser är inte tillräckligt för att leda bönen eller leda samfundet. Det krävs också kunskap.
  9. Den som erhåller pengar för att representera muslimerna bör inte leda folket i bön. Den som förlitar sig på donationer från andra kommer ofrånkomligen att sälja ut religionen. Vi kan bara föreställa oss vad de klassiska ’ulama hade sagt om den person som får sin lön från bidrag från ickemuslimer.
  10. Kontroversiella personer som många muslimer är skeptiska mot bör inte leda muslimerna. Bönen är det islamiska levernets mest centrala del på vilket allt annat vilar. De fuqaha som härlett ovanstående tio rekommendationer ur våra källor har tagit hänsyn till att tissel och tassel inte hör bönen till.

1. Det nya trendiga inneordetKognitiv dissonans” är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar. Dissonansen minskar genom att människan motiverar, klandrar och förnekar saker. (Wikipedia)

2. Till exempel i uttalet av bokstäverna ḥāʾ, khāʾ ṣād, ḍād, ṭāʾ, ayn, ghayn och qāf. 

Skriv en kommentar