En grundläggande islamisk princip är att inte tala om sådant man saknar kunskap om. Många, men inte alla, muslimer som talar om islam förhåller sig till denna princip. Inga, eller kanske några enstaka, icke-muslimska journalister som talar om islam förhåller sig till denna princip. Detta är särskilt tydligt när icke-muslimska journalister använder islamiska termer som sharīʿa, jihad och på senare tid även da’wa. Den här korta texten reder ut en av dessa termer: sharīʿa. De enstaka icke-muslimska journalister som faktiskt bemödar sig att skaffa kunskap om termer innan de används kan läsa texten som en påminnelse. Övriga bör läsa den som en uppläxning.
Det arabiska ordet sharīʿa betyder bokstavligen bland annat ’vägen till vattenkällan’. Den tekniska betydelsen av sharīʿa kan delas upp i en generell betydelse och en specifik betydelse. Den generella betydelsen av sharīʿa är allt som Gud har ålagt människan i form av tro och handling. Det betecknar hela den uppenbarade norm, beträffande både tro och handling, som förmedlats av ett av Guds sändebud sändebud. Därmed avser sharīʿa hela ”religionen”. Detta är den grundläggande betydelsen av sharīʿa. Ibland används dock sharīʿa även specifikt för att enbart beteckna den uppenbarade rättsnormen som reglerar människors handlingar.
I inget av dessa fall betecknar sharīʿa en statslag likt Sveriges rikes lag. Det rör sig alltså inte om en statslag som ”konkurrerar” med den svenska lagen.
Sharīʿa är en etisk norm som, utan statligt tvång, reglerar människans förhållande till Skapare och skapelse. Denna etik uppmanar människan, exempelvis, att ta väl hand om sina grannar och medmänniskor. Den uppmanar likaså till välgörenhet och solidaritet mot samhällets utsatta.
Sharīʿa är ett normsystem och som sådant föränderligt baserat på tid och plats (taghyir al-ahkam bi l-zaman wa l-makan) eftersom människornas normer inte ser likadana ut i alla kontexter.
Sharīʿa innebär lika mycket vägledning för en enskild muslim i ett icke-muslimskt samhälle som för en muslimsk majoritetsbefolkning i ett muslimskt land. Den etiska normen innebär inte att alla muslimer ska göra exakt samma saker i alla kontexter, utan att Guds uppenbarade norm innehåller vägledning, på olika sätt, för varje situation. Den utgör en måttstock såväl på individuell som på kollektiv nivå. De huvudsakliga källorna till kunskap om denna gudomligt givna norm är Koranen och återberättelserna om profeten Muhammad ﷺ.
Islams fem pelare är stommen i sharīʿa: trosbekännelsen, bönen, allmosan, fastan och vallfärden. Samtliga berör primärt människans förhållande till Gud, men i viss mån även hennes relation till sin omgivning (särskilt den obligatoriska allmosan som delas ut till fattiga). Det är svårt att se vad som skulle kunna uppfattas som hotfullt i dessa pelare. Det är helt enkelt inte värdigt människor i ett land med fri skolgång att i svepande ordalag tala om sharīʿa utan kunskap. Det är inte heller värdigt att tala negativt om sharīʿa utan att specificera vilka delar av denna etiska norm man uppfattar problematisk eller ”hotfull”.
Vad innebär det att ”följa sharīʿa” i Sverige? Det innebär bland annat att tillbe Gud, informera om islam, vara god mot sina medmänniskor oavsett härkomst och religionstillhörighet och arbeta för att förbättra det omgivande samhället utifrån den profetiska vägledningen. Det innebär även att se till att flickor och pojkar har lika rätt till gedigen utbildning.
Vad innebär det att ”inte följa sharīʿa” i Sverige? Det innebär bland annat döda, våldta, bränna bilar, kasta stenar, utföra kroppsstraff, ljuga, råna och misshandla folk, leva på bidrag utan behov, vara allmänt odräglig mot omgivningen, hetsa mot folk på grund av deras hudfärg, förfölja judar och kristna, vägra informera omgivningen om islam, hindra folk från att bli muslimer och inte arbeta för ett bättre samhälle för alla. Det innebär även att motverka att flickor och pojkar får olika rätt till gedigen utbildning.
