Värdenihilistisk islam?

Makrūh – betyder det förhatlighet eller ”bara ogillat”? Är det ens viktigt? 

Hur bör man översätta det arabiska ordet karaha till svenska? Betyder det ogillat, klandervärt eller förhatligt? Roten är bokstäverna kāf, rāʾ, hāʾ och verbet kariha betyder bland annat att äcklas, att hata, att ogilla och att avsky. Rotformen manifesteras i ord så som ikrāh (tvång), karh (hat), karīh (äcklig), makārih (förstörelse) bara för att nämna några exempel. Med andra ord är det inte ett positivt laddat ord. Det är således inget att rycka på axlarna inför. Lingvistiskt betyder makrūh alltså avskyvärt, förhatligt eller äckligt. Makrūha kan även betyda olycka, missöde eller motgång.

Shari’a

Sharī’a betyder ordagrant ”vägen till vattenhålet” men en möjlig kontextualiserande översättning vore gudomligt sanktionerad värderingsgrund vilket kan vara ett passande ordval i en tid då det ofta talas om värdegrund. En värderingsgrund är en mänsklig strävan efter att korrekt förstå och tolka den gudomliga kommunikationen, Koranen och Sunnan, och placera det på en värdeskala där människans taklīf (egenansvar) kan kategoriseras utifrån vilket värde det har: wājib, mustahabb, mubāh, makrūh eller harām. Det är av värde att förstå att de olika rättsskolorna nått fram till olika tolkningar men att detta inte ska missförstås som en relativism eller värdenihilism där den extraherade tolkningen kvittar eftersom alla tolkningar ändå är lika sanna. Imam Malik ibn Anas sade: ”Det finns bara en sanning, två motstridiga påståenden kan inte bägge vara korrekta”.

Värdenihilism

Värdenihilism är en tankeskola med säte i Sverige [1]. Det är en del av det svenska arvet vi som muslimer bör förkasta. Föreställ er ett Sverige där alla muslimer slutat undvika makruhat (det av Gud hatade) och slutat jaga mustahabbat (det av Gud älskade). Där vi slutat bry oss. Ett Sverige där imamen kommer till fredagsbönen i pösiga adidasbyxor med ingrodda ketchupfläckar och har hoppat över sin fredags-ghusl eftersom det inte är wajib. Ett Sverige där en imam sitter och äter vitlök precis utanför moskén för att sedan hålla en khutba på två timmar, trots att församlingsmedlemmarna måste gå till jobbet för att uppfylla plikten att försörja sina familjer. Ett Sverige där muslimer hoppar över sin tandhygien och där muslimer skrattar och drar vitsar på begravningar för att det ”bara är makruh”. Ett Sverige där böneutroparen inte förskönar sin röst men bara uttalar adhan med mekanisk robotstämma ungefär som han högläser ur en kvällstidning eller gör adhan till melodifestivalen med hejdlös vokalprolongering och ändlöst waylande.

Att vilja andra människor gott är religionens kärna

Vi behöver tyvärr inte föreställa oss ett Sverige där vår standard är så låg att vi struntar i att ge goda livsråd till icke-muslimer ”för att de inte är ålagda shari’a”. Vi är redan där. Vi har nu nått fram till ett nytt lågvattenmärke i vår muslimska historia då vi ser muslimer hänvisa till att icke-muslimerna ”inte är ålagda shari’a” och sedan struntar i att hjälpa icke-muslimer att  undvika det som religionen ser som skadligt – såsom att äta gris, dricka vin, höja inkomstbeskattningen, göra zina, förtära bensodiazepiner, ta banklån, att ta olovliga bidrag eller vad det nu månde vara. Ett muslimskt psyche som inte önskar samma godhet för de icketroende som för de troende är ett korrupt sinne. (För mer fördjupad läsning om detta har malikiyya.se publicerat två artiklar. [2])

Profeten Muhammad ﷺ själv sade, ”De som vill räddas från elden och träda in i paradiset ska behandla andra människor så som de själva vill bli behandlade” (sahih Muslim). I en annan återberättelse säger profeten Muhammad ﷺ ”Gör mot andra människor det som du vill ska göras mot dig, och avsky att sådant drabbar andra som du själv avskyr att drabbas av” (Abu Dawud). Muslimer bör inte åsamka andra skada och inte heller vara likgiltiga inför att andra drabbas av det som vi själva inte vill drabbas av.

Att hålla fast är av värde

Att vi som muslimer håller fast i mustahabbat och undviker makruhat är av största värde. Det är väldigt få saker i livet som är wajib och det är väldigt få saker som är haram. En islam utan sunna är som en vandring i det leriga diket jämte vägen. Den muslim som vandrar på en sådan väg tar sig måhända fram till samma slutdestination men kommer anlända nedsmutsad och lerig.

Naturligtvis skiljer sig de fyra rättsskolorna åt i vad som bedöms vara makruh och vad karaha är, och shafi’i-skolans och maliki-skolans definition [3] är inte detsamma som hanafi-skolans. [4] 

Föreställ er ett Sverige där muslimer medvetet slösar med vatten i wudu’-rummet och gör sin bön med stängda ögon ståendes på ett ben. Vi kan föreställa oss ett land där folk hoppar över ’id-bönen, en muslimsk kultur där muslimska män kastar sina cigarettfimpar utanför moskédörren och muslimska kvinnor går in med leriga skor. Där muslimska män ringaktar den profetiska sunnan genom att man inte avbelasta sin hustru med hennes plikter i hemmet eftersom det ”bara är sunna”. Att muslimska föräldrar inte omskär sina söner för att det ”bara är sunna”. Där muslimer struntar i sakfrågor som nedskräpning eller att visa gott beteende mot grannar. Där muslimer inte längre ger välgörenhet  och där ingen muslim vill åka på ’umra för att det ”bara är mustahabb”.  Vissa makruh-handlingar kan dessutom skada andra än en själv, såsom slentrianmässig skilsmässa.

Man kan föreställa sig hur de bedjande helt sonika hoppar över att höja händerna vid takbirat al-ihram eftersom det bara är mustahabb eller att den som ber inte prisar Allah genom tasbih i ruku’ och sujud. Att den bedjande ber trots att han akut behöver gå på toaletten.

Vi kan måla upp skräckscenario efter skräckscenario så som muslimer som tar bidrag från staten för att det ”bara är makruh” och inte gör da’wa för att det är fard al-kifaya (vilket ses som någon annans plikt) eller där muslimer struntar i hur icke-muslimerna ser på oss eftersom gott profetiskt uppförande är ”att behaga kuffar” eller ”anseendepolitik” eller någon annan universitetsskapad term. Är det en sådan muslimsk kultur vi vill främja i Sverige?

Det berör även att ha dåligt beteende i ekonomiska frågor. Alla muslimer är överens om att haram bör undvikas. Men det finns en rad olika makruhat i ekonomiska transaktioner som man bör försöka undvika och det finns mustahabbat i handel som man bör försöka implementera. En mustahabb-handling är till exempel att försöka betala av en låneskuld redan innan förfallodatumet. En makruh-handling vore en arbetsgivare som medvetet bryter mot landets sedvänja (’urf) att lön utbetalas den 25:e för att istället betala ut lönen nästkommande månad så att arbetstagaren hamnar i ekonomiskt trångmål. Sadiq Ghiriyani säger i Mudawwanat al-fiqh al-maliki wa-adillatuhu:

Dåligt beteende i ekonomiska transaktioner (mu’amalat) har spridit sig bland muslimerna till graden att människor har börjat hylla icke-muslimerna och klandra muslimerna. Därigenom undertrycker muslimerna sin egen religion, som är baserad på sanning och rättvisa, samtidigt som de upphöjer icke-muslimerna och deras lagar, som är baserade på orättvisa och förtryck.

Fotnoter

1. Värdenihilism kallas en teori som uppstod inom Uppsalafilosofin som innebär att värdeutsagor, uttalanden om moraliskt leverne (akhlaq) och juridik (fiqh), till exempel ”detta är ont, detta är vackert” – saknar sanning. För muslimer är detta otänkbart, då religionen i allra högsta grad kategoriserar både moral och juridik.

2. Hjälpa ickemuslimerna till självhjälp eller självstjälp? och Får ickemuslimer dricka vin? 

3. Makruh är det som ses som klandervärt och ogillat. Det handlar om saker som inte är förbjudna (haram) men där handlingen resulterar i att muslimen förlorar thawab. Därför har många missförstått makruh som en valfrihet, en väg till ytterligare hasanat, och inte något allvarligt. I både maliki-skolan och shafi’i-skolan talar de rättslärda om att handlingar som är makruh skadar en persons ’adala (integritet) och muruwwa (hedersamma rakryggdhet).

4. Kortfattat och förenklat kan man beskriva makruh tanzihan som är det som de hanafitiska rättslärda bedömt som förkastligt i shari’a men utan att utövaren straffas för det i efterlivet. Det kan sägas att det är närmare mubah (neutralt tillåtet) än haram (förbjudet). Den som avhåller sig från att utföra en handling som är makruh tanzihan kommer däremot bli belönad. Den person som gör makruh tanzihan till sin vana (norm) kommer däremot att betraktas som i allra högsta grad klandervärd. Makruh tahriman är sådant som de hanafitiska rättslärda säger är en plikt att avhålla sig från. Det är prohibitivt ogillat, till den grad att man inte får göra det. Det som skiljer det från haram är hur de rättslärda kommit fram till dess rättsregeln, huruvida det är genom spekulativ bevisning (dalil dhanni) eller konkret textuell bevisning (dalil qati’). Makruh tahriman är närmare haram än det är till mubah och är den direkta motsatsen till wajib. Det är alltså en skyldighet att avhålla sig ifrån. Den som utför det kommer straffas i efterlivet men på en mindre allvarligt sätt än om man utfört något som är haram. Den som avhåller sig från det kommer däremot belönas. När termen makruh används generellt (mutlaqan) så är det oftast makruh tahriman som avses.