Han har nycklarna till den dolda verkligheten; ingen känner dessa [ting] utom Han. Han vet vad som finns på marken och i havet; inte ett löv faller utan Hans vetskap och varken fröet, [dolt] i jordens mörker, eller det gröna [strået] eller det som vissnat, saknas [bland det som har upptecknats] i Guds öppna bok. (K.6:59)
Ibland är det uppenbart att saker ska tolkas bokstavligt och ibland är det uppenbart att saker ska tolkas metaforiskt. När bokstavlighet blir norm så har vi försatt oss i en situation som bara det profetiska nyanserande budskapet kan avhjälpa.
Detta studeras framförallt i den disciplin som kallas för balāgha eller retorik. Bland det första man lär sig om i balāgha är liknelse (tashbīh), metafor (majāz) och metonymi (kināya). Den som studerar detta inser hur vanliga sådana saker är i vårt vardagliga språk, även om få är medvetna om det. Därtill finns det många olika slags liknelser, metaforer och metonymier. Den som vill studera detta närmare bör alltså vända sig till någon som lär ut balāgha.
Att säga ”delen” men åsyfta ”helheten” eller att säga ”platsen” men mena ”människorna på platsen” är en form av metafor (majāz) som kallas majāz mursal. Ett annat slags majāz är majāz ʿaqlī som innebär att man tillskriver verbet någon eller något annat än den verklige utföraren av verbet. Ett känt exempel på det senare är ”emiren byggde staden”, vilket inte avser att emiren själv byggde staden utan att det var hans undersåtar (på emirens befallning).
Kināya eller metonymi innebär att man använder ett uttryck som är sammankopplat med något annat och man avser det som uttrycket är sammankopplat med, samtidigt som den ”bokstavliga” betydelsen fortfarande är möjlig. På arabiska säger man till exempel att en person ”har mycket aska” (kathīr al-ramād) som en kināya för att personen är generös och i sin frikostighet ständigt bjuder på mat, vilket förutsätter att personen flitigt eldar ved för detta ändamål. Det är alltså möjligt att personen faktiskt har mycket aska, även om det inte vanligtvis är poängen med uttrycket.
Liknelser, metonymier och metaforer kan ha potentiell bäring och konkret verkan inom islamiskt rättsväsende, så som med ẓihār som var en arabisk sedvänja som den koraniska texten förbjöd i explicita ordalag. Ẓihār är när en man förskjuter sin fru genom att säga ”du är som min moders rygg för mig” eller något liknande. Koranen förbjuder denna praxis med orden:
De av er som [hädanefter vill] förskjuta sina hustrur [bör inse att de] inte är deras mödrar; deras mödrar är de som födde dem och inga andra. Orden [som yttras enligt denna sed] strider mot rim och reson och är en klar lögn. Men Gud utplånar och förlåter mycken synd. (K.58:2)
Liknelser på svenska kan vara sådant som ”Stockholm är ett ruttet ägg”. ”Stockholm är ett ruttet ägg” kan förstås som en tashbīh balīgh, det vill säga en liknelse där man tagit bort ”som” och ”anledningen till liknelsen”: ”Stockholm är [som] ett ruttet ägg [beträffande dess lukt/korruption etc.]. Det vill säga den mest långtgående formen av liknelse, tashbīh balīgh, är när man inte säger ”är som” utan bara ”är” och när man inte specificerar själva likheten.
Små barn kan fråga om Allah bor i Ka’ba, men sedan utvecklas intellektet och nyanseringsförmågan. Barn i sexårsåldern förstår ännu inte ironi och sarkasm. Det allegoriska tänkandet utvecklas under barnets färd från barn till vuxen. När vuxna människor fortsätter se genom en bokstavlig lins livet ut så kan man ju fråga sig vad som egentligen är fel. Ingen tror på fullt allvar att Stockholm är ett hönsägg. En liknelse som i den unga generationen muslimer alltmer kommit att tolkas bokstavligt är ”Väst är ondska” eller ”Väst vill utplåna islams ljus” eller dylikt. Men många tycks tro att Väst på riktigt är någon slags avgud med en egen fri vilja (irāda) och kropp (jism) eller över huvud taget har förmågan till gott eller ont. Att säga att ett väderstreck eller en plats har agens är ett bildligt uttryck. Men problemet uppstår när folk inbillar sig att de uttrycker bokstavliga sanningar. Livets komplexitet ryms inte i enkla slogans.
Det grekiska ordet teori betyder att åskåda, med andra ord att det finns ett subjekt som betraktar ett objekt. Det är hos betraktaren kategoriseringen sker. I betraktelsen av något är människan alltid subjektiv och ser genom sin egen individuella präglings lins. När en liknelse blir en vetenskaplig teori som sedan kommer att betraktas som objektiv sanning som inte kan ifrågasättas, och som därutöver leder till våldsdåd mot oskyldiga, finns det fog för att backa några steg för att få en bättre överblick över det politiska panoramat. Att en liknelse eller metafor blir en teori (seende) som sedan blir ett underlag för politiska våldsdåd påminner om den okunnighetens tid (jāhiliyya) på den arabiska halvön, innan islams ankomst, då påståendet ”Masʿūd från stammen Taym stal en kamel” förstods som ”alla från stammen Taym är skyldiga till stöld” och därmed att ”alla i stammen Taym ska få smaka vår hämnd”. Detta seende är ett uttryck för jahl eller ignorans. Det finns nämligen inget ”Väst”. Det är en liknelse. Konceptet om ett enhetligt Västerland är en abstraktion. Abstraktion är att tänka bort vissa egenskaper hos ett föremål eller en företeelse och därigenom lyfta fram andra. Det som är Europa består av många olika länder och varje land består av olika regioner och varje folk består av olika samhällsklasser. Det är bara i subjektets öga och föreställningsvärld som ett ”Väst” över huvud taget existerar. Det är samma sak som med idén om ”Orienten” som någon slags enhetligt vara. Rumänien är inte identiskt med Frankrike precis som Egypten inte är identiskt med Pakistan. Muslimer förr hade större förmåga att se den bakomliggande orsaken i det som tog sig form i skapelsen, både det goda (khayr) och det onda (sharr), och denna tro (’aqīda) lärdes ut till muslimska barn genom hela den muslimska historien. Därför såg exempelvis muslimerna förr den mongoliska skövlingen av Baghdad som Allahs straff.
Det är en självklarhet att liknelser och metaforer läses av individuellt och genom en subjektiv lins baserat på en människas individuella prägling. En person som hör ”Stockholm är ett ruttet ägg” kan tolka liknelsen som ”stockholmare sprider sedefördärv” och en annan person kan tolka liknelsen som att ”huvudstaden har en hög andel fattigpensionärer”. Det beror helt på i vilken kontext liknelsen framförs. En person som hör ”Väst är ondska” kan tolka det som en legitim kritik av Bryssel och en annan person kan tolka det som att alla européer förtjänar döden. Det är helt avhängigt i vilket sammanhang det framförs.
Det finns även den bland människorna som dyrkar Gud, fastän han står på gränsen [mellan tro och otro]; om gott kommer honom till del, känner han lugn och tillförsikt, men om han sätts på prov, gör han helt om; på detta sätt förverkar han sitt liv både på jorden och i evigheten. Detta är en ohjälplig och total förlust. (K. 22:11)
Det finns inte två gudar, och därmed finns heller inga avgudar och därmed heller inte ihopslagna helheter eller metaforer som äger en vilja.
