Islam: Religion eller kultur eller bägge?

juli 31, 2019 Ingen kommentar »
Islam: Religion eller kultur eller bägge?

Är islam en religion eller en kultur eller bägge? Kan islam verkligen existera som blott tro med en tillhörande lag? Eller sammanvävs islam ofrånkomligen med historiska skeenden, som knyter religionen till specifika tider, specifika platser och specifika kulturella sammanhang, så att ”islam som religion” och ”islam som kultur(er)” för alltid är oseparabla?

Detta är avgörande frågor som blir ännu desto mer brännande i vår samtid då islam alltmer sammankopplas med en identitet än med en tro och ett levnadssätt. Levd islam är sammanvävt med levande människor och ingen människa kan leva som en isolerad ö. Alla människor lever i ett kulturellt sammanhang eller, bättre uttryckt, simultant i ett flertal olika kulturella sammanhang. Inte ens de få som strävar efter att bli ett tabula rasa i förhållande till kulturell påverkan kommer att kunna göra det. Ännu desto mindre kommer majoriteten människor kunna avskilja sig från den kultur eller de kulturer som präglat dem.

Islam är en religion men islam är även en civilisation, en kultur, ett skeende, det som ibn Khaldun kallade ’umran. Ibn Khaldun betraktade inte ’umran som något statiskt, ett monolitiskt alster, men beskådade fenomenet civilisation som en dynamisk process och ett energiskt förlopp. Religionens första stadium var religiöst och dess andra stadium civilisatoriskt. Islams historiska manifestation är ett gradvist sökande efter skönhet, kollektivt och individuellt. Framväxten av den muslimska kalligrafin, det rikt ornamenterade kaklet, de geometriska formerna, den poetiska traditionen, de persiska mattorna, predikstolarna, badhusen, kupolerna och minareterna som sträcker sig mot himlavalvet, allt detta föddes i tid och rum. Mycket av det ärvdes från föregående civilisationer. Ingen kulturform uppstår ur tomma intet. Tid och rum betyder skede och geografisk plats. Det var där och då. Islam som andlig civilisation kan sägas vara en framtidsberedskap genom ett tillbakablickande som möjliggör för människan att konstruktivt befinna sig i nuet. En civilisation utgörs inte bara av dess andliga dimension, men även av ekonomi, politik och kultur. Sidenvägen möjliggjorde den muslimska civilisationens ekonomiska blomstring precis så som svensk järnmalm möjliggjorde efterkrigstidens ekonomiska uppsving i svensk kontext eller guldtillgångarna möjliggjorde Västafrikas ekonomiska blomstring på 1300-talet. Den geografiska platsens konkreta ekonomiska tillgångar påverkar kulturen och kulturen påverkar religionens form. Det tenderar att vara ur det förflutnas brunn som muslimen dricker. Religionen har bevarats genom obrutna återberättarkedjor (asanid). Civilisationen islam utmärks, liksom alla andra civilisationer, av dess kulturella isnad. Varje generation är en länk i denna historiska kedja. Inom hadith-litteraturen, mer specifikt rijal-litteraturen, undersöks varje enskild återberättare kontextuellt i enlighet med sin tid, plats, moral, kompetens, biologiska form, kulturellt sammanhang och grupptillhörighet. Alla dessa faktorer påverkar återberättelsens styrka som narrativ. All form av yttre kultur påverkar individen. Denna sorts granskning av individen är även behövlig på kollektiv nivå. Att känna till den muslimska nationens kulturella processer är av värde för att den historiska kedjan ska ha bäring.

Islams första stadium utmärks av dess blygsamma civilisatoriska enkelhet. Denna avskalade enkelhet är i sig själv en skönhetsmanifestation. Koranen var ännu inte ihopsamlad som en bok, det fanns inga prickar eller vokaler i det arabiska alfabetet, det fanns ingen litteratur eller konst. Ur detta råmaterial, som både är ett anspråkslöst och ambitiöst ursprung, föddes civilisationen islam. Ömsom med svärd, ömsom med ord. Ömsom genom att färga av sig på existerande kulturer, ömsom genom att ta färg av existerande kulturer. Leran är perfekt och fulländad redan innan den formas till en bägare i keramikerns hand, så som bägaren är perfekt innan den glaseras och utsmyckas. Muhammads ﷺ budskap var fulländat redan innan det fanns hadith-böcker, systematiserad shari’a, rättsskolor eller religiös litteratur. Ur ett religiöst perspektiv var Medinamodellen perfektion. Profetens ﷺ moské hade ursprungligen inga mattor, inget tak, ingen predikstol, ingen minaret och inga barriärer mellan män och kvinnor. Det var där och då som människorna hade direkt tillgång till uppenbarelsen. All muslimsk religiositet därefter är en ansats och en strävan att bevara detta urtillstånd och föra det vidare. I ett civilisatoriskt perspektiv var det medinska samhället ett protostadie, en försmak för den enorma konstnärliga tradition som sedan följde. All islamisk kultur därefter är postmedinsk precis så som al-jahiliyya var pre-islamsk. Medina är den fullkomliga prototyp som all islamisk kultur därefter vilar på. Så som bäckens kluckade ljud är musik för den törstige. Så som doften av mat är en längtan för den som fastar i Ramadan. En försmak, så som ett försiktigt och okuvligt preludium inför en storslagen opera.

Kultur är rörelse. En kulturform kan vara en abrogerande faktor (nasikh) som ersätter annan tidigare kulturform som abrogeras och blir ersatt (mansukh) av den nya kulturformen. Denna ständiga föränderlighet kan emellertid fixeras och sakraliseras i tid och rum. Det leder ofta till att samtidens människor tror att förändringarna är heliga och att kritik mot dem är kätterska. Det allra heligaste, Ka’ba, har genom tiderna flera gånger byggts om. Denna sakrala kärna, den muslimska världens epicentrum, har genom den förislamiska historien ”moderniserats” i olika perioder. Även under den muslimska historien har förändringar skett. Muslimer har bränt ner Ka’ba, på grund av tribala fejder vilket i sig själv är en kulturform, och Ka’ba har därefter byggts upp på nytt. Sändebudet ﷺ sade att han ville bygga om Ka’ba enligt dess tidigare struktur men han ﷺ lät den vara för att inte uppröra sin tids folk. 1979 fick Ka’ba gulddörrar som väger 300 kg som ersatte de tidigare silverdörrarna. 1627 fick Ka’ba stuprännor av guld. Incitamenten till förändringar har även kommit från Gud. Ka’ba har flera gånger översvämmats genom himmelska regn som fått väggarna att kollapsa. Kulturens föränderlighet kan även ses i den profetiska moskén i Medina. När sändebudets ﷺ hustru A’ishas hem revs ner för att inkorporeras i moskébyggnaden sade den största imamen från den andra generationens muslimer, Sa’id ibn al-Musayyab, ”Jag hade önskat att man inte förstörde detta rum, så att framtida generationer kunde bevittna vilket enkelt liv Guds sändebud ﷺ var nöjd med”.

Poeten kan inte skalda om det inte finns en skönhet att klä i ord. Konstnären kan inte skapa utan råmaterial. Båtbyggaren kan inte bygga en båt utan timmer. Den sanningsälskande läraren är den som gör hål i botten på elevens båt. Hålet i båtens botten frambringar instinktiv reaktion. Utan djupgående intellektuell kulturanalys rusar människan fram och försöker täta båtens skrov. I samma anda måste samtidens muslimer kastas ut på reflektionens vatten så att de kan nå insikt om att alla båtar flyter på samma hav. I relation till islam som kultur eller religion kan båten sägas vara kulturen och religionen kan beskrivas som oceanen. Båten flyter på havet och inte tvärtom.

Gud säger i Koranen, ”Och grip alla med ett fest grepp om Guds räddningslina (habl Allah) och låt er inte splittras”. (K. 3:103)

Ögat och hjärtat bör förnimma skönheten i bägge delar av ett rep, men också nödvändigheten av att ett rep alltid måste ha två ändar, den himmelska vertikala dimensionen och den jordiska horisontella dimensionen. Det är repets ofrånkomliga essens att både ha en början och ett slut. Det är genom knuten, som är kulturen, som islam binds fast. Det är ett händelseförlopps inneboende essens att ha en begynnelse och ett slut. Det är också repets natur att mellan de två ändarna vara tvinnat och flätat. Ett rep är många fibrer som blivit ett. Historiskt sett har tillverkandet av ett rep tagit otaliga timmar i anspråk. Så är även den muslimska historien. Wahb ibn Munabbih, elev till ibn ’Abbas, sade: ”Sannerligen har allt en mitt med två ändar. Om du håller fast i en ände kommer den andra svikta. Om du håller fast i mitten kommer bägge ändar vara balanserade. Du måste söka efter medelpunkten i alla frågor”. Vi bör kunna särskilja mellan kultur och religion men samtidigt ha förmågan att nyanserat vårda bägge.

Sändebudet ﷺ sade: ”Gud är vacker och älskar skönheten” (sahih Muslim). Detta profetiska uttalande rymmer en oändlig tolerans inför kulturella skillnader. Skönhet är per definition subjektivt upplevd och människan som subjekt har alltid en kulturell ram. Skönhet (jamal) är inte enbart något visuellt. Skönhet är kommunikation med Skaparen. Vad människor upplever som vackert skiftar mellan individ och individ och mellan period och period och mellan plats och plats. Islam lämnar därmed utrymme för ständig föränderlighet genom att människan knyts till det sändebud ﷺ vid vars fötter allt tar sin början. Religionen överlämnar det i människans hand att bestämma vad hon upplever som skönhet. Det finns inget i religionen islam som ålägger muslimen att tycka att sådana kulturformer som uppstod i tid och rum, så som exempelvis kufisk kalligrafi, persiska mattor eller kristallkronor i de osmanska moskéerna, nödvändigtvis är identiska i deras respektive skönhet. Lika lite som muslimen idag är ålagd att tycka att det stora Big Ben-tornet i Mecka är vackert trots att det är byggt på vår mest heliga plats. Så är det med alla de religiösa symbolernas kulturella uttrycksform. Det är människan själv, i egenskap av att vara en kulturell varelse, som väljer om hon föredrar moskéarkitekturen i Timbuktu eller den kulturform som uppvisas i de osmanska moskéerna. På samma sätt är människan själv fri att välja vilken sorts koranrecitation hon finner vackrast. Koranen, som är Guds ord, når människan genom olika kulturellt frambringade former. Muslimen är inte förbjuden från att anse att tyger med inkakulturens mönster eller siden med japanska mönster är vackrare än den saudiska klädedräktens vita polyestertyg som producerats i kinesiska fabriker. Att en viss kulturform uppstått i muslimska områden gör den varken vackrare eller fulare än en kulturform som uppstått i annan kulturell kontext.

Gud säger i Koranen: ”Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder (habl al-warīd)”. (K.50:16)

Habl är även det rep som binder samman hjärna med hjärta. Halspulsåder heter habl al-warīd. Ordet warīd innebär anländande till vatten. Ett språkligt syskon är warda (blomma) och halspulsådern kan sägas vara den flod som förenar de två stora haven, intellektet och själen, så att de bägge kan mynna ut i kultiverad blomstring. Hjärtat dricker ur intellektet och intellektet dricker ur hjärtat, de är varandras vattenhål och ur vatten har allt liv uppstått. Ordet shari’a betyder vägen till vattenhålet. Det rep Gud befaller muslimerna att hålla fast vid är Koranen (K. 43:43) som är den uppenbarelse som binder samman förstånd med känsla. Halspulsådern är med andra ord ett blomstrande och forsande rep i en kropp, och sändebudet ﷺ har sagt att muslimerna är som en kropp (Bukhari). Gudsvännerna (awliya) är hjärtat och ledarna är händerna och konstnärerna är fingrarna. Sett i detta ljus är khawarij den cancer som är en del av kroppen och samtidigt en fientlig främling. Allt är en kropp. Även sjukdomen, bakterierna, och smärtan är en del av kroppen.

Även om religionen islam och civilisationen islam är ett så utgör de samtidigt två olika sfärer. Ordet civilisation kommer från civis (medborgare) och innebär att en myriad komponenter utgör en enhetlig helhet, en samhällsbildning. Bara en av sfärerna är religion. Imam Malik var väldigt angelägen om att bevara detta ursprungliga medinska arv för eftervärlden. Han ämnade konservera det i sin första blomstring så som en pressad ros som torkas mellan bokens sidor. Den konserverade rosen blir aldrig någonsin blomstrande igen. Den ursprungliga blomman kan aldrig bli sitt eget ursprung men i blommans själva natur ligger fröet som kan leda till helt ny blomstring på annan plats och i annan tid. Imam Malik sade, ”Den senare delen av den muslimska gemenskapen kommer aldrig att reformeras annat än med det som reformerade den första delen”. Trots imam Maliks emfas på den ursprungliga renheten var hans förståelse (fiqh) öppen för kulturell påverkan (’adat) och kultur som till sin natur är föränderlig.

Det muslimska perspektivet i förhållande till historiens kronologi brukas beskrivas som att ju längre bort från det ursprungliga medinska ljuset muslimen befinner sig desto mörkare blir det. Detta kan beskrivas som en slags pragmatisk pessismism och veklagan över att det progressiva i själva verket är regressivt. Ju längre bort från födselns en människa rör sig desto närmare är hon emellertid sin eviga boning. Så är det även med den muslimska umman. Muslimen rör sig bort från ljuset men samtidigt mot ljuset, så som en dagsslända cirkulerar och rör sig mot lågan. Livet är en dag med gryning och skymning. Längs vägen besmyckas dagen med böner, allmosa och fasta men det är först i skymningen människan når sömnen och därmed drömmens rofylldhet. Aristoteles sade, ”Vi lär oss göra det vi måste göra genom att göra det”. Livet är inte en förberedelse för livet. Livet levs genom att levas. Skönheten, poesin, kalligrafin och all kultur skapas i tid och rum. Den tar sig ständigt nya uttrycksformer. Bönen, allmosan och fastan utförs i tid och rum i fastställda former men även dessa tar färg av samtidens villkor. Dagens bön kan ske med mikrofon på polyestermattor och dagens allmosa betalas med swish i enlighet med den rådande kulturen.

Islam (din al-fitra) är alla mänskliga kulturers ursprungliga religion för att det är hela världens ursprungliga religion. Varje religion tar form av den kulturella kontext där den uppstår eller slår rot. Jämförelsen med kristendomen och judendomen kan vara illustrativ för att exemplifiera hur kultur påverkar religion precis så som religion påverkar kultur. I över tusen år har latinet varit lingua franca i katolicismen så att det till slut ansågs kätterskt och okristligt att ifrågasätta latinet. Jesus språk var arameiska som är närmare arabiska än det utdöda romerska latinet och Jesu sunna var närmare arabisk sedvänja än romersk latiniserad kultur. Jesus såg inte ut så som han visuellt framställs inom kristen tradition. Bilden av Jesus växte fram i mötet mellan kulturer. På samma sätt som Jesus budskap påverkade Europas kultur så påverkade Europas kultur synen på Jesus. Alla tankar, livsläror och utövning färgas av den lokala kontexten. Buddha satt och mediterade under ett lotusträd, inte en gran. När Moses var tonåring klädde han sig i de egyptiska kläder som var på modet i det faraoniska Egypten, inte i peruanska kläder från Inkariket. Jesus levde i ett varmt medelhavsklimat och klädde sig i sandaler och inte i samiska bällingskor fyllda med torkat gräs för att hålla värmen i snö. Gud säger i Koranen:

”Vi har aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som det folk till vilket han sändes, så att han klart kunde lägga fram sitt budskap för dem.” [K:14:4]

”Inget folk har blivit utan en varnare som levde och dog ibland dem.” [K:35:24]

”Sändebud Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om.” [K:4:164]

Sändebudet ﷺ själv sade om detta: ”Varje profet har sänts blott till sitt folk, men jag har sänts till hela mänskligheten” (Bukhari). De flesta profeter har således talat med sina folk på andra språk än arabiska och verkat inom en kulturell kontext som inte var arabisk. Profeten Moses talade med största sannolikhet inte hebreiska i Egypten och det var inte heller arabiska han lärde sig tala vid faraos hov. Toran (tawrat) skänktes till folket på deras eget språk. Profeten Josef kommunicerade inte på hebreiska i Egypten men lärde sig istället kommunicera på det lokala språket. Profeten Jesus talade till vardags arameiska, inte hebreiska. Evengeliet (injīl) framfördes på det språk folket kunde förstå i den regionen. Redan på Jesus tid var hebreiskan den prästerliga klassens språk i synagogan, inte folkets kommunikativa språk. Marknadsplatsens språk var grekiska. Regionen hade i mångt och mycket helleniserats och grekiska var ett av de talade huvudspråken. Latin var den koloniala administrationens språk. Profeten Johannes talade inte heller arabiska i Judeens ödemarker. Profeten Davids Psaltare (zabūr) sjöngs inte på arabiska. Profeten Salomo var så inkännande och inlyssnande inför språklig dialog att han kunde kommunicera med fåglar och myror men när han kommunicerade med människor så skedde det på det lokala språket. Profeten Hesekiel (Dhu’l-Kifl) talade förmodligen farsi-babyloniska. Även profeten Daniel talade farsi och var i tjänst hos den persiske kungen. Det är välkänt att profeten Abraham reste över stora områden och kommunicerade med de olika folken. Profeterna har alla verkat inom olika kulturella kontexter i olika tidsepoker. De har alla verkat för att förädla den lokala kulturen, inte att förinta den.

Imam al-Nawawi berättar om hur Persiens folk i ett brev bad profetens ﷺ persiske lärjunge Salman om att översätta Koranen åt dem, varpå Salman sände tillbaka en översättning av Koranens inledande kapitel. Vi finner även att ibn ’Abbas återberättar om hur profeten ﷺ själv befallde att ett brev skulle författas till den byzantiske kejsaren Heraclius och hur dess innehåll lästes upp på grekiska. Det abbasidiska översättningsprojektet var från grekiska till arabiska, inte tvärtom. Den muslimska ortodoxin färgades av mötet med grekisk logik. De första muslimerna tillhörde ett enkelt folk som mötte redan existerande högkulturer som påverkades genom islam. Islam som kulturform påverkades även av de kulturer de mötte. Muslimerna utformade predikstolen (minbar) enligt kristen bysantisk kulturform och tog även över den romerska kulturen att bygga badhus. Alla de osmanska moskéer som har kupoler har inspirerats av den bysantiska kulturen. Islams symboler halvmånen och stjärnan uppstod i tid och rum genom mötet med det kristna Bysans. Det är även av värde att reflektera över faktumet att kalifatet under en salafs tid hade grekiska och persiska som administrationsspråk, och att arabiskan blev officiellt administrationsspråk först under kalifen ‘Abd al-Malik ibn Marwans dagar (d.705). I vissa delar av det islamiska riket så som Khorasan blev arabiska administrationsspråk först 120 år efter sändebudets ﷺ bortgång. Jan Hjärpe beskriver tidsepokens anda: ”Detta var under det umayyadiska kalifatets dagar, och icke-araber och icke-muslimer utgjorde merparten av ämbetsmännen, också på högre poster”. Islams närvaro i världen har tagit sig form genom många kulturer och de bör alla respekteras. Etikern Stanley Hauerwas beskriver kristendomen och judendomen som ofrånkomligt knutna till deras historia:

”Intressant nog så är judar och kristna gemenskaper av minnen just exakt för att deras existens är nödvändigt historisk. Om de grundats som en ”sanning” så hade man kunnat nå fram till den utan att behöva minnas, och då skulle de vara föga mer än filosofiska alternativ. Att de väsentligen är gemenskaper som baserar sig på minnen – det vill säga, de vilar på skriften, ritualer och heliga män – visar att karaktären på deras förståelse av sanningen är partikulär och historiskt grundad”.

Människan, och därmed även muslimen, är motsatsen till endemisk. Endemiska djurarter lever isolerade inom ett begränsat område. En endemisk sjukdom drabbar endast en viss kategori människor. Civilisationen islam är mänsklighetens arv som tillhör hela mänskligheten och en myriad av kulturer har bidragit till islams blomstring. Ingen civilisation, religion eller kultur uppstår ur ett vakuum eller existerar i ett tomrum. Det profetiska föredömet är en livsväg, sunna, och inte en teori och behöver därför en värdorganism eller en värdkultur för att blomstra. Det är omöjligt att genom ett tankeexperiment föreställa sig en islam som existerar utan att vara förankrad i en kultur. Historiskt har de rättslärda kommenterat på dåtidens sedvänjor och filtrerat kulturen genom islams filter. Vår samtids rättslärda måste besvara frågor som uppstått inom vår kultur och kontext så som försäkringar, aktiebörsen, fertiliseringsmetoder genom experimentell biologi, organtransplantationer, blodtransfusioner, zakat på papperspengar, plastikkirurgi, fotografering och video, kommersiella transaktioner över internet, att utföra bönen på ett flygplan och preventivmedel. Religionen utvecklas ständigt på en kulturell nivå men är samtidigt kulturellt förankrad i de kulturer som den hittills passerat genom.

Islam baserar sig på fem pelare. När sändebudet ﷺ talade om dessa pelare talade han i en kulturell kontext, i en arabisk beduinkultur, där en pelare var synonymt med en tältpinne som höll upp beduintältet (khayma). När man talar om pelare idag rör sig tankarna mer mot sådana pelare som håller upp ett grekiskt tempel. Människans imaginära förmåga (takhayyul) formas av de kulturella intryck som råder och som hon tagit del av. Människans kulturella skaparkraft och hennes tankar är formade av omgivningen. Den omgivning människan befinner sig i är hennes kulturella sammanhang. Muhammad Knut Bernström beskrev det sålunda:

”Den väsentliga skillnaden mellan en konstnärs, en poets eller en filosofs ”skapande” och Guds eget skapande är; att medan människan som ”skapar” framställer sitt verk med användande av redan existerande element och egentligen inte gör mera eller annat än för samman dessa element i en möjligtvis ny kombination, så har Gud ensam makt att skapa i ordets egentliga betydelse, det vill säga att ge existens, vare sig som helhet eller som komponenter av helheten”.

I ljuset av detta kan islam i Sverige inte vingklippas till att bli blott och enbart en kulturreproduktion där muslimer enbart reproducerar det som tidigare muslimska civilisationer frambringat. Att reproducera och producera kultur och förena traditionen och arvet med kontextuell förankring sker mitt framför ögonen på oss. För att islam ska slå rot i svensk jordmån måste den muslimska gemenskapen utmärkas av kulturproduktion och vara produktiva i sitt skapande. Detta sker genom att känna sig hemma, i sig själv, genom mötet med andra.

Trots att islam inte funnits närvarande i Sverige och den svenska kulturen längre än några årtionden, annat än några få undantag, så har den islam som lever i Sverige redan tagit avtryck av den inhemska kulturen. Svensk islam och muslimer i Sverige anammar och absorberar snabbt den regionala sedvänjan. Det kan röra sig om sättet man talar med äldre, hur man förhåller sig till barnaga, kvinnors närvaro i det offentliga, att man förväntar sig löneutbetalning den 25:e varje månad, allemansrätten, jantelagen, kösystem, komma i tid till möten, vad som anses offentligt eller privatliv, den svenska fikan, eller vad som är lämplig uppförandekodex (akhlaq) inom varje given situation. Sunna är inte en spekulativ hypotes eller en skrivbordsprodukt men är en praktiskt tillämpbar empirisk utövning som tar sig kulturell form. Det som tar form är en förädling av det redan existerande, människans personlighet och kulturen. Islams etiska form kan därför liknas vid en kameleont som tar sig olika färger baserat på kulturell hemvist men som likväl alltid är och förblir en kameleont och aldrig kan bli en leguan eller geckoödla. Det var Aristoteles som först undersökte och skrev om kameleonten. Han trodde felaktigt att kameleonten använder sin färgföränderlighet främst till att kamouflera sig och smälta in i omgivningen. Forskare vet nu att kameleonten främst använder sin gudagivna gåva för att visa upp sig och vara så framträdande som möjligt. På samma sätt har islam samma sorts inneboende föränderliga förmåga, att både smälta in och vara iögonfallande.

Shaykh Dr ’Umar Faruq ’Abdallah sade:

”Profeten Muhammad ﷺ och hans följeslagare låg inte i krig mot andra kulturer eller etniciteter men vidhöll en ärlig, inkluderande och generellt sett positiv syn på andra folk och andra länders sociala koder. Profeten ﷺ och hans följeslagare såg inte på människor genom ett filter av antingen svart eller vitt, och de delade inte upp mänskliga samhällen i antingen helt goda eller helt onda. Islam påtvingade inte sig själv, varken bland araber eller icke-araber, som en främling eller ett kulturellt rovdjur. Snarare var det profetiska budskapet, redan från början, baserat på att särskilja mellan det som var bra, gagnande, och autentiskt mänskligt i andra kulturer och att sortera bort blott sådant som tydligt var dåligt. Den profetiska lagen brände inte upp eller ämnade förstöra kulturell distinktion mellan olika folk men lagen försökte snarare forma, vårda och fostra andra kulturer så att det skapades en positiv islamisk syntes”.

Jaget, med alla dess begär och tillkortakommanden, är landskapet varpå sökaren färdas mot den förverkligande, erfarenhetsmässiga, kunskapen om Gud. På ett liknande sätt är de lokala kulturerna, med deras goda och mindre goda sidor, de partikulära sammanhang vari muslimerna strävar efter att leva enligt det universella profetiska budskapet. Utan det identitetsbärare jaget (nafs) finns inget förverkligande genom individuell andlig färd (suluk). Utan kultur och lokalt sammanhang finns inget förverkligande genom gemensam suluk.

Skriv en kommentar