Är spekulation på aktiebörsen tillåtet i islam?

En fatwa av Muhammad ibn Adam al-Kawtharī Dār al-Iftā’, Leicester, UK, följer nedan i röd text. Fatwan undersöks och granskas därefter av shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani.

Fråga:

Att köpa aktier med syfte att tjäna pengar – vad är dess dom?

Svar av Muhammad ibn Adam al-Kawtharī

I Guds namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

Aktier från aktiemarknaden köps generellt sett utav två orsaker. Några köper dem som investering med det huvudsakliga syftet att bli delägare i ett företags tillgångar och att erhålla en årlig inkomst. Andra köper tvärtom aktier med intentionen att tjäna pengar och de spekulerar om vilka aktier som kommer öka i värde så de köper dessa.

Med andra ord, de köper aktier när priserna är låga och säljer dem när värdet ökat och deras avsikt är att tjäna pengar.

Några samtida rättslärde är tveksamma över köpande och säljande av aktier med avsikten att tjäna pengar. Deras argument är att köpa och sälja med syfte att tjäna pengar baserar sig på spekulation och att tillåtligheten skulle öppna upp dörren till hasardspal (qimar) som är uttryckligen förbjudet i shari’a.

Således, enligt dessa rättslärde, så är det bara tillåtet att köpa och sälja aktier om avsikten är att få en årlig utdelning från företaget. Denna hållning är emellertid en minoritetsåsikt. Därför säger majoriteten av de rättslärde, däribland Shaykh Taqi Usmani, Dr Wahbah al-Zuhayli och många andra att köpande och säljande av aktier är fullt tillåtet oavsett om man gör det för att tjäna pengar eller få en årlig utdelning, såtillvida inga andra lagöverträdelser i shari’a sker. De argumenterar för att handel med aktier inte baserar sig på köparens intention utan snarare baserar sig på huruvida en del av ett företag, i sig själv, kan köpas och säljas. Att köpa och sälja aktier i ett företag är i realiteten att köpa och sälja en proportionerlig del av företagets tillgångar, och således är det alltså tillåtet att handla med aktier.

När det nu fastställts att aktier är en tillåten handelsvara så är de tillåtna att köpa och sälja, investera i eller tjäna pengar på, och oavsett vilken avsikt man har så gör det ingen skillnad. Det är tillåtet att köpa dem för att tjäna pengar precis som det är tillåtet att köpa dem för att erhålla en årlig utdelning. Man måste komma ihåg att spekulation, i sig själv, inte är förbjudet eller klandervärt, för det hör till kommersens villkor. En handelsman spekulerar i vilken produkts värde som ökar och vilken produkts värde som minskar. Han köper varor och produkter när priserna är låga och säljer dem när priset går upp. Således är sådana gissningar och spekulation inte förbjudet i shari’a. De som är förbjudet är när spekulationen kränker en av shari’ans regler eller påbud, så som när man säljer något som inte befinner sig i ens ägo, eller då man säljer något som man inte kan leverera eller då man involverar sig i hasardspel eller andra förbjudna saker.

Därför är det inte tillåtet att sälja aktier förrän aktierna befinner sig i ens ägo eller besittning. Ofta så säljs aktier vidare på aktiemarknaden utan att de i egentlig mening bytt ägare, och de levereras heller inte. Idén mellan de olika handelsmännen är inte att äga aktierna utan snarare att vinsten delas i slutändan. Ibland säljs en aktie flera hundra gånger per dag. Allt detta är utan tvivel förbjudet och en form av hasardspel.

Slutsatsen är att majoriteten av samtida rättslärde håller åsikten att aktieköp är tillåtet oavsett om avsikten är att tjäna pengar eller att erhålla en årlig utdelning (under villkoret att vissa villkor uppfylls, som presenterats i ett tidigare svar). Man måste emellertid försäkra sig om att man inte bryter mot några andra regler i shari’a.

Således, det kommer inte vara tillåtet att sälja aktier innan man fått dem levererade till sin ägo och besittning.

Blankning, framtidsköp och vidarebefordringar är inte tillåtna av denna anledning. Det är bara tillåtet att handla med aktier om transaktionen sker på plats och man verkligen äger aktierna. Gällande att sälja aktier innan man fått dem levererade, så är det Shaykh Taqi Usmanis åsikt att detta är tillåtet eftersom det rör sig om delägarskap i ett företags tillgångar och det etableras genom ett köp genomförts och inte att ett köpbevis levereras.

Ägarskap över aktien överförs legalt från säljaren till köparen blott och enbart genom att köpet sker, och därför är det tillåtet att sälja vidare akter innan de levereras, men det är bättre att undvika det.

Den kritiska granskningen av ovanstående fatwa

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Det första problemet med fatwan är att den utgår i en slutsats baserat på en ”majoritetshållning”, som berör kvantitet och som ges tyngd genom ”ett stort antal rättslärde”. Detta modiga bedyrande är helt ohållbart. Varje enskild madhhab har sitt eget sätt att avgöra vad som utgör skolans ”mashhur”, d.v.s. den dominerande eller starka åsikten (bokstavligen, välkänd) eller liknande term.

I Maliks madhhab är det så, som den store medinske kunskapsgiganten Ibn Farhun skrev om i sin detaljerade studie i sitt verk Kashf an‐Niqāb al-Hājib ‘an Mustalah Ibn al‐ Hājib i vilken han går igenom bevisen som används för att nå fram till mashhur-domen, de som säger ”det som bevisen stöttar” mā qawiya dalīluhu, och den grupp jurister som säger ”det som flertalet stöttar” mā kathura qā’iluhu. I denna insiktsfulla analys så framstår det tydligt att den dominerande åsikten (mashhur) är den som stöttas genom starkast bevis. Fiqh betyder inte att man räknar antalet röster så som sker i demokratiska samhällen. Sannerligen, de som försöker ”islamisera” ekonomi, bankism, inkomstbeskattning, nationalstaten, demokratiska institutioner, fiktiva juridiska personligheter, använder sig av taktiken ”de flesta av oss som skriver” om islamiska teman stöttar detta moderna fenomen. Ingen skarpsinnig muslim har missat att de flesta människor är nöjda med kufr, och att de flesta av Allahs tjänare är otacksamma, och att de flesta människor och jinner skapats som bränsle åt Elden.

Det andra problemet är att det inte är tillräckligt att tala generiskt om en klass som ”de rättslärde”. Att använda en sådan term kan inte på något sätt användas som bevis för att stärka sin position eller att tysta opposition. Man måste undersöka varje enskild rättslärds avsikter, deras kvalitativa status och deras djupförståelse av realiteten som de höjer sina röster om.

Till exempel, bara en hastig blick över ovanstående fatwa leder till att man är ålagd att vägra att acceptera ett uttalande av en Mufti som sitter med i styrelsen på de flesta ”islamiska” banker i världen (som är en multimiljonssektor) förrän man övervägt avsikten i hur han närmar sig ämnet, eller att man lättvindigt godkänner de som undersöker fiqh för att få fram en teknisk regel som legitimerar bankism i islam. De betalas höga summor i lön av samma banker och det råder inget tvivel om att deras inkomst från banken grumlar deras perspektiv. I sekulär rätt så talas det om ”intressekonflikt”. Beträffande sådana personligheter som Imām Ahmad bin Hanbal eller Hāfiz as-Suyūtī så fanns det inga världsliga motiv som kunde förmå dem att välja den ena åsikten framför den andra.

Sedan finns det de rättslärde som söker godhet och som närmar sig en sakfråga med uppriktighet och utan partiskhet men som samtidigt saknar det intellektuella djupet för att förstå den omkringliggande världen han lever och han förstår därför inte vilka verktyg och tekniker som kuffar använder sig av för att kontrollera folk och han har heller inte insikt i de historiska skeenden som lett fram till dessa strategier. I sitt mästerverk Qawā`id at‐Tasawwuf så förklarar Shaykh Ahmad Zarruq att ijtihad är ”att nå fram till en dom genom de stöttande bevisen utan att ta hänsyn till vem som anammat olika åsikter i frågan”.

Det är således så att i ijtihadi-frågor så som bankism så gör det varken av eller till att säga ”många rättslärda stöttar X” eftersom det varken stärker X eller ger X validitet.

Det tredje problemet i fatwan är att den snillrikt förutsätter att införskaffandet av aktier i syfte att investera och få en årlig utdelning är något som alla är överens om som tillåtet i fiqh och att det skulle vara en gammal avklarad sakfråga som redan är avgjord och att det enda ”farhågan” numera berör huruvida de gör det för att tjäna pengar eller ägna sig åt spekulativt hasardspelande. Detta är ett välkänt trick i moderniteten och postmoderniteten. Till exempel, att Staten ska dra in pengar från medborgarna för att betala låneskulder till privata finansbolag ses som något självklart, och media och folket uppmanas bara diskutera på vilket sätt dessa pengar ska dras in. Det är så som kufr redan är en självklarhet och att det nu är upp till oss att välja vilken sorts kufr vi ska anamma.

Låt oss därför dekonstruera denna falska underkastelse samt det underliggande argumentets falskhet när det påstås att en aktieägare blir ”delägare i ett företags tillgångar” eller ”äger en viss portion” av tillgångarna. I en shirka, ett partnerskap så som fiqh definierar det, så har vi wakala (agentskap) och kafala (borgenärskap), eftersom parterna är ofta agenter eller borgenärer för varandra (och detta är inte rätt utrymme att gå igenom meningsskiljaktigheterna mellan rättsskolorna i vad kafala innebär). En sådan relation existerar inte mellan aktieägare i ett företag eller mellan aktieägarna och företagsledningen. Räkenskapen för en partner är obegränsad i fiqh, som inte erkänner legitimiteten av en begränsad skyldighet även om de muslimska pro-kapitalistiska apologeterna försöker lura oss. Den enda frågan, beträffande islamisk partnerskap, är inte huruvida det finns skyldigheter, eftersom varje själ bär sin egen börda i Allahs oföränderliga kosmos, men frågan är vem som kan bli saksökt eller stämd och hur (många personer? tillsammans?). En islamisk shirka är inte en egen juridisk person. Ett företag äger inte en egen ”rättslig kapacitet” och tillerkänns inte en personlighet i lagens ögon. Det är inte en artificiell person som man kan stämma. Förespråkaren för ovanstående fatwa påstår att en aktieägare delvis ”äger” en del av ett företag som han ”investerar i”.

Detta är ren falskhet och att vilseleda folk.

Aktieägaren betalar en summa pengar till företaget, och pengarna överförs till något som kallas ”företaget”. Aktieägaren har sedan inget mer samröre med sin egendom (aktien) längre. Han äger bara en skuldsedel som kallas aktie som han kan behålla eller sälja vidare för det pris han själv vill. Aktieägaren blir av med sina pengar när han ingår köpet och har sedan bara kvar ägandet av en skuldsedel. Bara om företaget upplöses kan ha få sina pengar tillbaka eller det som återstår av det. Det finns inget underliggande borgenärskap eller agentskap mellan aktieägaren och företaget. Det finns bara en samtycke till deposition för ett aktiekvitto, och detta utgör aktieägarens vara, inte som delägare, men som en kreditor som delar vinsten med företaget.

Det finns alltså ingen rättslig relation i det juridiska kontraktet mellan aktieägaren och företaget.

I islam så delar parterna i en finansiell shirka på pengar och arbete. Aktieägaren, till skillnad från en partner eller en ’amil i en mudaraba, arbetar inte och han har inget som helst samröre med egendomen efter det att han överfört pengar till denna abstrakta entitet. En partner handskas alltid med pengar på egen risk och är således ansvarig för partnerskapets kapital, precis som en storinvesterare eller rabb al-mal i en qirad (och samma sak gäller en ’amil om han överskrider de gränser som är fastställda i hur han ska handskas med det kapital som han anförtros med.

Det som ovanstående fatwa propagerar för är idén om att aktieägaren, i ett aktiebolag, äger en del av tillgångarna i företaget i det avseendet att deras faktiska realkapital (egendom ”ayn” är i fiqh något annat än immateriell egendom ”dayn”). Ägarskap är den mest extensiva rättigheten som lagen erkänner, både islamisk lag och icke-islamisk lag, både sekulär lag och religiös lag.

Som en sydafrikansk rättslärde korrekt anmärkte:

”Du har som ägare fri rätt att att använda din egen egendom och förstöra den när du vill och göra med den vad du själv behagar genom att sälja, ge bort, låna ut, betala i deposition, ge bort i välgörenhet eller skänka till en waqf, och du har rätt att ta ut egendomen ur ett partnerskap, och dina arvtagare har rätt att ärva det”.

Det är utan tvivel så att ägaren i den komplexa relationen mellan aktieägare och företag att aktieägaren inte kan utföra något av ovanstående rättigheter. Han äger bara rättigheten att sälja vidare skuldsedeln till en annan person för ett pris.

Det är inte bara en lögn men det är även omoraliskt att säga till de outbildade muslimska massorna att om de äger aktier i Microsoft så är de delägare i Microsofts tillgångar och skulle alltså kunna gå in på Microsofts huvudkontor och lagligen kräva att deras aktier ska omformas till något av riktigt värde. Det hade bara varit sociologiskt roligt att se kaoset följarna av denna fatwa skulle orsaka om de agerade på fatwan.

Mycket mer kan sägas om detta ämne, om hur begränsad aktieägarens ägarskap över företagets tillgångar är och hur minimala hans rättigheter är om man jämför dem med en sharik eller partner i islamisk fiqh, men utrymmet är inte tillräckligt för att förlänga denna hastiga överblick genom att återupprepa vad stora ekonomer redan sagt om detta självklara ämne.

När jag presenterade mitt argument inför några indoktrinerade muslimer som lurats av den så kallade ”islamiska” bankismen och de tillhörande filter som de ser verkligheten genom så var deras enda svar att aktieägaren får lov at rösta, också över internet, som om ägarskap skulle kunna reduceras till rösträtt.

Därutöver, i en islamisk shirka, så har varje partner legitim rätt att säga sitt. I ett aktiebolag så kan du äga aktier som inte ger dig rösträtt, och om någon äger 51 % av aktierna så kan han ”lagligen” gå över alla andra ägares viljor, och detta är helt emot konceptet om shirka i rättvisans shari’a där varje individ ges sin rättighet. Därför slutar majoritetsdemokrati, i politik och i ekonomi, i diktatur där en individ eller ett företag eller en stark lobby av kapitalister som utgör 2 % av rösterna kan bli de mäktigaste.

Dessutom, vad händer dessa så kallade andelar (aktier) som utgörs av så många överförbara skuldesedlar? De är särskilda från faktiskt kommers och produktion, de är flytande instrument och deras värde avgörs av spekulation som drivs fram av aktiebörsens upp- och nedgång. Spekulationsaspekten är så självklar att det liknar hasardspel (qimar). Kuffars analyser erkänner själva att aktiebörsen utgörs av ren spekulativ aktivitet.

Om man köper verkliga produkter, så som tyger eller motorfordon eller boskap, så är man främst intresserad av värdet. Man är inte intresserad av framtidsgissningar om tygframställning eller bilutveckling eller boskapsuppfödning.

Det sägs: ”En aktieägare äger en överförbar skuld som kallas aktie, som kan överföras till en annan person för ett pris han är beredd att betala”.

Aktiebörsspekulation involverar att man tar ett beslut som ska hindra en viss utgång, och man är inte bekymrad om den underliggande värderingen och det är heller inte en prognos för att förutsäga vad framtiden kommer erbjuda ett visst företag, det är snarare bara ett kortsiktigt vinstsökande. När investeraren blir en spekulant, så köper de aktier av den enda anledningen att sälja de vidare till någon annan till ett högre pris, och det är just detta som ovanstående fatwa säger kopplar denna praxis samman med normal kommers. ”Investeraren” ser bara till det logiska värdet som en viss aktie kan dra in över tid genom att den påverkas av företagspolitiken, industrin, ekonomin, men han bryr sig inte om företagets tillgångar som påstås ägas av honom själv som delägare (eftersom han aldrig kommer begära ut dem) men han bryr sig uteslutande av det flytande värdet av överförbara skuldsedlar i företagets namn. Spekulanten bryr sig inte alls om det verkliga värdet av aktierna, inte ens dess potentiella värde. Han bryr sig uteslutande om denna skuldsedel kommer gå upp eller ner och om fler spekulanter kommer eftersöka den, och det är därför ologiskt att dra paralleller mellan aktiespekulanten och en vanlig handelsman.

Genom statistiska medeltal så är oddsen om en viss utgång låga om många gissar samma sak, och det är därför marknaden är så separerad från verkligheten, och detta demonstrerar ytterligare att halal inkomster från vanlig handel och islamiskt partnerskap är större. De muslimska rättslärde borde därför uppmana folk till detta och varna för kafir-spekulation.

Det finns en annan sak som ovanstående fatwa tar upp, att om man bara undviker det mest extrema hasardspelandet på den spekulativa marknaden, så kan han tryggt dyka ner i det bubblande havet av spekulation och komma upp ur dess stormiga hav hel och ren.

Problemet med fatwan är att de likställer aktier med legitima handelsvaror. Det enda rättfärdigandet för en sådan syn är att aktier påstås representera proportionerligt delägarskap i företagets faktiska tilltångar. Vi har redan sagt att ett sådant yttrande är öppet lögnaktigt och att aktien endast är aktieägarens krav att få ta del av vinsten (om sådan finns).

Man har i sekulär lag rätt att byta ut dessa skuldsedlar mot datorssignaler istället för att köpa dem med verkliga pengar. Eftersom det är tillåtet med ett kreditköp i islam (trots att det inte borde upphöjas till norm) så är det ju så att om jag köper en aktie, som är en skuldsedel, med pengar som ska levereras senare, så innebär detta kreditköp att man byter en skuldsedel mot en skuldsedel, och detta är helt förbjudet i islam. Det är inte bara så, men om det vore att sälja pengar i form av vinsttillgångar i detta komplexa immateriella pris så skulle det innebära att man säljer pengar för pengar och det vore ett ribawi-köp.

Det skulle ändå vara riba, eftersom riba genom försening finns med i bilden eftersom två monetära summor inte byts mot varandra hand i hand. Transaktionen är redan från första början ribā an‐nasī’a. Det föreligger även en enorm gharar (ovisshet) beträffande det påstådda motvärdet i aktien, eftersom dess fiktiva värde går upp och ner genom dagliga drastiska fluktationer. Du köper aktien med intentionen att erhålla en oviss utdelning, om det ens blir någon överhuvudtaget, och påstår att du då köper en proportionerlig del av företagets tillgångar utan att veta vad du köpt. Det är befängt att påstå att shari’ans krav om att inte sälja något som inte är i din ägo är uppfyllt när du inte ”äger” en verklig handelsvara men istället bara en överförbar skuldsedel, komplex immateriell verklighet. Man kan inte jämställa det med en verklig handelsvara så som en bil som du inte är tillåten att sälja vidare innan du har den i din ägo.

Det råder inget tvivel, och inga jurister är oense: En aktie är en komplex immateriell verklighet som klassificeras som en överförbar skuld.

Islamisk fiqh, i dess omfattande skönhet, har reglerat vad som utgörs av skuldförsäljning (bay’ ad-dayn är den terminologiska termen i vår arabiska lag).

Varje kapitel i fiqh är indelat i underkapitel. En aktie utfärdas av företaget. Det säljs sedan vidare av dess ägare (aktieägaren) till någon annan än gäldenären. Detta är underkapitlet vi måste fokusera på, eftersom en kreditors försäljning av en skuldsedel till gäldenären har en annan regel. Vi begränsar därför frågeställningen om vad fatwan berör, försäljningen av en skuld till en annan person än gäldenären i utbyte mot en direktbetalning till skillnad från en försenad betalning.

Så som vi känner till, denna tidsålder av förnedring och urvattning, så härmar de muslimska modernisterna och post-modernisterna de vantrognas antropologiska manér och plundrar våra autentiska imamers juridik. Om man adderar den bokstavstolkande skolan till denna mix, så kan man härleda vilken dom man än vill som passar in i deras vision. Enligt tre av de fyra valida rättsskolorna som Ahl as-Sunna erkänner (Shafi’i, Hanbali, Hanafi) så är försäljningen av en skuld till någon annan än gäldenären i utbyte mot en direktbetalning helt förbjudet. För sakens skull, för att blidka fanatikerna inom komparativ fiqh, så kan vi meddela att dhahiri-skolan förbjöd det också, och det gjorde även Sufyan ath-Thawri, vars juridiska metodologi inte fördes vidare till eftervärlden av hans studenter. Om ett sådant köp skulle ha skett så skulle följarna av dessa tre rättsskolor förklara köpet ogiltigt. Maliks rättsskola tillåter det däremot, men bara med strikta villkor. Malikiyyas villkor är:

1. Skulden måste representera en produkt som kan återsäljas innan man erhåller den i sin ägo, så att man exkluderar sådant som att återsälja föda.

2. Priset måste vara något väsenskilt från skuldsedeln (aktien) så att parterna inte hamnar i i ocker (riba). En aktie värdesätts i bankpengar. Alla bankpengar, oavsett om det är amerikanska dollar eller zimbabwiska dollar, tillhör samma väsen. I vår analys så gör det ingen skillnad om vi gör så som ”islamiska” bankirer insisterar på, att man särskiljer mellan en bankvaluta och en annan bankvaluta. Vi har redan förklarat att att aktieägaren, som en kreditor som delar vinsten med företaget, betalar pengar och får en skuldsedel i utbyte. För det första, det är uppenbart att skulden och pengarna tillhör samma väsen, bankpengar, och i många fall i samma bankvaluta, t ex US dollar. För det andra, även om man antar att bankpengar utgörs av olika valutor så är värdena kvantitativt identiska. Det man betalar för en överbarbar skuld kallad aktie (priset) är aldrig detsamma som en motsvarande del av företagets vinst som köparen till slut kan få ut. Hur det än är, så är Malikiyyas krav för en giltig försäljning inte uppfyllt och är alltså förbjudet även i den fjärde rättsskolan.

3. Försäljningspriset ska inte vara i guld när skulden representerar silver eller vice versa, så att valuta mot valuta (hand i hand) inte uppstår. En sådan försäljning nödvändiggör att parterna fysiskt levererar de sålda objektet, och detta kan man inte göra med en skuld. ”Islamiska” bankirer säger till oss att de olika bankvalutorna ska behandlas (genom analogi) precis som de två metallerna guld och silver. Du säljer en aktie, låt oss säga en IBM-aktie. Köparen betalar dig ett pris och du erhåller priset (virtuellt och abstrakt). Detta utfördes på aktiebörsen. Han betalade dig med sydafrikanska rand. Du sålde honom i utbyte en aktie i företagets amerikanska dollar. Köparen har naturligtvis inte fått något verkligt i sin ägo, och det mest sannolika är att han aldrig heller kommer få det (han har endast fått ett dokument som visar att han är delägare i företagets vinst. Till skillnad från vad den perversa fatwan säger, så är detta ett certifikat och inte en handelsvara). Det betyder att ett ogiltigt utbyte av valutor skett. Det giltighetskrav som Malikiyya sade fram har också brutits.

4. Skulden måste säljas för ett försäljningspris som fysiskt levereras. Även om försäljningen av aktier sker direkt, när fiktionen bankpengar används, så sker vanligtvis betalningen genom elektroniska signaler som förs in på en bank, och sådana elektroniska signaler kan inte levereras.

5. Fordringsägaren måste vara närvarande i det land där försäljningskontraktet sker, så att hans samhällsstatus (rikedom, fattigdom) kan presenteras. Detta är ett krav eftersom det som fordringsägaren byter bort mot en skuld varierar beroende på hans finansiella tillstånd. Bara då är det möjligt att värdera skulden, och inte som med aktier som flukturerar med företagets vinster, och att skulden överförs genom försäljning. Låt oss säga att gäldenären är Mercedes Benz som säljer en aktie (en överförbar skuld som värdesatts i euros) till dig. Du bor i Finland. Du säljer vidare den tull en affärsman från Guatemala (investerare eller spekulant, det kvittar) som betalar för den i brittiska pund och som tar över som fordringsägare i att dela Mercedes Benz vinster. Detta scenario sker dagligen. Men ett annat krav för ett vanligt pengaköp då en skuld säljs till en tredje part, så som Malikiyya kräver, har då brutits mot.

Mercedes Benz finansiella status är okänt till fordingsägaren som säljer en aktie till en tredje part. Detta femte villkor som härstammar från regeln om att det som säljs måste vara känt så att gharar undviks, bryts således genom aktieförsäljning.

6. För att undvika dispyter och stämningar så måste gäldenären öppet erkänna sin skuld, så att han vid ett senare skede inte förnekar den. I föregående exempel, vad är då skulden som Mercedes Benz erkänner att de är skyldiga aktieägaren?

7. Gäldenären måste kunna stämmas och erhålla straff. Om Mercedes Benz (som är en virtuell person i lagen) upplöses, kan då affärsmannen från Guatemala realistiskt (och inte bara teoretiskt) få tillgång till de tyska domstolarna för att kräva sin rättighet? Om han hade levt under kalifates auktoritet så skulle det inte vara något problem. Vad skulle hända om ett återupprättat kalifat började betrakta företagsabstaktioner som Mercedes som straffbara juridiska personligheter, så som Allahs lag kräver?

8. Det får inte finnas fiendskap mellan köparen och företaget som är gäldenär.

Kort uttryckt, den ofrånkomliga granskningen har etablerat följande sanningar:

• Styrkan i en juridisk dom är inte baserat på antal röster som demokratiskt röstar för eller emot det, även om det skulle vara realistiskt genomförbart.
• Intentionen, psykologisk eller ideologisk, lärdom och de rättslärdes expertis om en viss dom är inte något självklart, men måste noggrant granskas.
• Gällande innehållet i denna undersökta fatwa, så har jag visat att den starkare och dominanta positionen i fiqh är att en aktie inte är en proportionerlig del av ett företags tillgångar, men det är endast en överförbar skuld som inte godtas som en legitim handelsvara enligt alla fyra genuina rättsskolor. Det är påverkat av hasardspelande, riba och gharar. Aktien utgör en skuld som inte kan överföras genom att säljas till någon annan än gäldenärer mot direktbetalning.
• Till skillnad från den övertäckande premisser i den granskade fatwan, så har vi visat att inte bara vinstdrivande aktiespekulation är förbjudet, men även att ha avsikten att bli delägare och erhålla en årlig utdelning är förbjudet i islam.
  Om vi bortser från vissa saker, så som frågan om islam tillåter ett företag med en fiktiv personlighet eller marknader som säljer ocker, så har vi också visat att det rör sig om ett avsiktligt trick för att lura de vanliga muslimerna genom att föra över diskursen från fiqh beträffande försäljning av skuldsedlar till att handla om investerare som köper och säljer delägares delägarskap i ett företags faktiska tillgångar.
• Aktiebolaget är knutet, i sig själv och oundvikligen, med det extrema konceptet om en artificiell person, som är förbjudet och går emot Allahs Din. Från dess koraniska fundament så lär oss religionen att varje själ är ansvarig för sina egna handlingar och att ingen ska bära någon annans börda, för att inte tala om en fiktiv person som tillåter att vinster sker bakom en datorskärm och som leder till att ingen är ansvarig för sina handlingar och ord, felsteg och brister.
• En sådan entitet ligger fundamentalt i konflikt med den accepterade formen av partnerskap i fiqh. Sannerligen, muslimen förr i tiden som levde i samklang med fitra, skulle inte kunnat bära tanken om att delar av ett islamiskt partnerskap (shirkat) skulle kunna säljas och köpas av folk av okända i en bubbla av skuld, och de skulle ansett att bara en sataniskt sinne skulle kunna tänka ut något sådant.
• Dessutom, det är bevisat att företag som står utanför straffrätten och aktiebörsen där dessa bolag opererar, är det främsta verktyget som bidrar till att kafir-bankirer behåller sitt monopol och tyranniska grepp över världsekonomin, framför allt i den muslimska världen.