Bör muslimer ta statliga bidrag?

Fråga:

Hedervärde lärare, bör muslimerna i Väst ta emot statliga bidrag eller inte?

Svar av Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani

Beskattning är enligt muslimsk etik och juridik, som praxis och koncept, att man felaktigt genom implicit eller explicit hot, tvång eller andra metoder tillskansar sig någon annans egendom utan deras uttryckliga tillåtelse (ghasb). I islamisk lag betraktas det som en av de största synderna och är i sig själv tyranniskt (dhulm). I Väst, men även globalt, så betraktas detta numera som norm, men så har det inte alltid varit. Den individuella inkomstbeskattningen är även en ny företeelse i Europa trots att detta faktum är bortglömt (i Sverige år 1971, övers. anm). Samma sak gäller den statliga inkomstkällan moms (som infördes i Sverige först 1967, övers. anm) som också är förbjuden i islamisk juridik.

En muslim är förbjuden att ta emot ett föremål eller egendom som är olovligt taget från en tredje part. Det råder inget tvivel om att universell inkomstbeskattning är en genomgripande ondska som tillhör den moderna världen (år 1903 i Sverige då skatten låg på 1 %, övers. anm) där Staten, som är ett relativt nytt påfund, använder sig av medborgarna som kanonmat för att Staten ska kunna betala tillbaka sina låneskulder till det privatägda banksystemet, vilket gör att beskattningen är en motor i skapandet av ocker. Qadi ibn Khaldun sade:

De som samlar in skatt agerar tyranniskt. De som kränker egendomsrätten agerar tyranniskt. De som tar andras egendom agerar tyranniskt. De som inte respekterar folkets rättigheter agerar tyranniskt. De som tar andras ägodelar handgripligen agerar tyranniskt. Det är staten som blir lidande för alla dessa övergrepp eftersom dess kärna, kulturen, förstörs. Detta är vad Muhammad ﷺ ämnade förbjuda. Han såg att det förstörde och krossade kulturen, vilket leder till att folket försvinner. Detta är vad lagen ämnar beskydda när den säkerställer fem nödvändiga aspekter, religionen, livet, intellektet, ättelängden och egendomsrätten. Tyranni hotar människorna och leder till deras undergång och det är därför det är förbjudet. Det är därför viktigt med detta förbud. Det finns utförliga bevis i Koranen och sunnan för detta.

Det råder heller inget tvivel om att muslimen som frivilligt lever från statliga intäkter helt saknar nobilitet. Den övre och givande handen är bättre än den lägre och emottagande handen, och skatteintäkterna består uteslutande av olovligt tillskansad egendom. I sitt verk “Qam` al-Hirs bi az-Zuhd wa al-Qana`ah”, så visar imam al-Qurtubi detaljerat från Koranen, sunnan och från de fromma förfäderna att undvikandet av att ens be om något tillhör ryggraden i den klassiska islamiska etiken och uppförandekodexen. I det sista kapitlet av boken, som handlar om muslimska makthavare och deras gåvor och donationer (som skiljer sig från skatteintäkterna i den moderna sekulära staten), så nämner imam al-Qurtubi en grupp rättslärda som säger att mottagandet av donationer från den muslimska makthavaren baserar sig på vissa övervägande faktorer: Om den större delen av makthavarens rikedom härrör från olovligt tillskansad egendom så är mottagandet av gåvor och donationer olagligt, oavsett om mottagaren är fattig eller rik. Andra rättslärda har sagt att en fattig man som lever på existensminimum, men inte någon annan, kan ta emot en donation som härrör från tvivelaktiga intäkter och om han inte vet om det är från haram eller halal. Han kan ta emot en sådan gåva för att det räknas som fay’ (intäkter som tagits utan konflikt). Men om den fattige mannen med säkerhet vet att donationen han tar emot härrör från olovligt tillskansad egendom så är det haram att ta emot det. Den enda gången det är halal för den fattige mannen att ta emot sådana donationer är om hans avsikt är att returnera den stulna egendomen till brottsoffret. Men nu råkar det vara så att skatteintäkter i Väst inte är något annat än just olovligt tillskansad egendom i sin helhet.

Våra klassiska rättslärda har också diskuterat situationen där olovliga skatteintäkter blandats med makthavarens egen privata rikedom. De rättslärda talar om en sådan situation då det är omöjligt att bedöma vad som är vad och omöjligt att avgöra exakt vad som tillhör den rättmätige ägaren eller hans arvtagare. I ett sådant scenario, säger de rättslärda, så är makthavaren förpliktad att ge bort hela summan i välgörenhet, och då kan de fattige mannen lagligt ta emot det, trots att det är förhatligt (makruh), såtillvida det inte rör sig om specifika föremål som kan identifieras som stulna och då måste även den fattige mannen tacka nej till gåvan som då är haram att ta emot.

I sin tafsir av Koranen, så förklarar den store malikitiske koranuttolkaren och juristen, Ibn Khuwayz Mindad, olika scenarion som berör mottagandet av donationer från tyranniska makthavare:

Om det som finns i makthavarens hand härrör från renodlad dhulm och haram (så som den moderna sekulära staten och deras skatteintäkter) så är det olagligt att ta emot en donation från statskassan. Det gäller även om stöldgodset som de har i sin statskassa tillhör okända och anonyma personer (så som den sekulära statens skatteintäkter, lotterivinster, ockervinster etc) och kommer från en stor samling människor, så som alla vuxna medborgare i ett land. Denna egendom betraktas då som stöldgods som befinner sig i tjuvars och stråtrövares händer och ska tas tillbaka och förvaras. Den juridiska positionen är sedan att man väntar en tid och ser om de rättmätiga ägarna kommer och hämtar tillbaka sin stulna egendom. Om detta inte sker så kan pengarna användas för folkets bästa. Men det är självklart så att den som stulit pengarna från första början, alltså Staten, inte är den som får lov att distribuera ut det till folket.

Beträffande ett scenario där makthavarens egendom består av både halal och haram så kräver religiös försiktighet (wara’) att man inte tar emot donationen. Det kan liknas vid en tjuv som har både stulen egendom men som även äger annan laglig egendom, t ex en summa som någon anförtrott honom av egen fri vilja. Om tjuven skänker sadaqa (välgörenhet) så kan denna välgörenhet tas emot såtillvida man inte kan identifiera de stulna föremålen men det är likväl förhatligt (makruh) att ta emot. Vad detta egentligen betyder är att om tjuven vars pengar är tvivelaktiga säljer, köper och ingår kontrakt så kommer sådana kontrakt att vara bindande. Även här så kräver religiös försiktighet (wara’) att man håller sig borta helt och hållet från sådana individer.

Profeten ﷺ sade: ”Allah har en ängel i Jerusalem som ropar ut varje dag, ”Den som äter haram, varken frivillig (nafila) eller obligatorisk (farida) dyrkan kommer accepteras från honom”, men även ”Den som köper en klädnad för tio silvermynt, och ett av mynten är haram, då kommer inte Allah att acceptera något gott från honom så länge han bär klädesplagget”. Ibn ’Umar sade, ”Vi brukade undvika fyrtio sorters tillåtna saker bara av rädsla att råka falla in i en enda tvivelaktig haram”. Det som är halal finns fortfarande men de som söker halal är få och blir allt färre.

Shaykh Ahmad bin Bashir al-Qalawi ash-Shinqiti skriver i sin stora kommentar på Ibn ‘Ashirs “Al-Murshid al-Mu`in”, alltså i verket “Mufid al-‘Ibad Siwa al-‘Akif fihi wa al-Badi”, att ibn Arafa brukade förbjuda fattiga människor från att ta emot donationer från orättvisa makthavare helt och hållet.

Den malikitiske juristen al-Fakihani (d.734 AH) sade på sin tid (och vår moderna epok är långt mycket värre) att det inte var lämpligt att fråga om varifrån pengar kommer ifrån eftersom så mycket var befläckat. Men moderna skatteintäkter behöver man inte fråga om eftersom det är alldeles uppenbart att det härstammar i sin helhet från haram. För att göra detta relevant i vår tid och i Väst så bör man nämna att det kvittar om individen som beskattats är kristen eller jude eller ateist. Det är inte tillåtet att ta emot en donation som härrör från det som olovligt (antingen det blivit stulet eller på annat sätt tillskansat genom olovliga metoder). Det är välkänt i lagen att det är förbjudet att plundra, stjäla eller olovligt tillskansa sig egendom som tillhör en icke-muslim såväl som en muslim. Bevisen som visar detta är många och det är helt enkelt förbjudet att använda sig av illegitima medel för att tillskansa sig andra människors egendom. Koranen säger: ”Tillskansa er inte andras egendom och använd det inte inför makthavarna så att ni därigenom hjälps att plundra andra människors egendom med full medvetenhet” (surat al-Baqara: 188). Vi finner detsamma i en rad olika hadither. Vi utgår i den rimliga bedömningen att alla muslimer vet att stöld och att ta andras egendom utan deras samtycke är haram. Ibn Rushd sade om stöld i Al-Muqaddimat al-Mumahhidat: ”Domen gäller för myndiga personer både för icke-muslimer och muslimer, släktingar och främlingar”.

Allt detta som nämnts ovan gäller också rent allmänt när det gäller handel med en välkänd tjuv där man vet att det mottagna kapitalet är stulet. Det gäller även i frågan om att ingå i ett qirad-kontrakt med en finansiär som är välkänd tjuv, alltså att två parter bildar ett företag där en part bidrar med sin kompetens och en part bidrar finansiellt med stulen egendom.