Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå bland människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud (3:110)
Detta är två religiösa plikter (farīdatān) som utgör islams själva nav. Gud ålägger muslimerna att förbjuda det onda nio gånger i Koranen och det finns därför behov av att förklara exakt vad det är som avkrävs från muslimerna, på individuellt plan och som gemenskap, så som juristerna förklarat det. Man kan bara ägna sig åt att förbjuda det onda (nahy ’an al-munkar) om man är en besittare av såväl kunskap (’ilm) som visdom (hikma). Fattas endera del så är ekvationen inkomplett och man bör istället anförtro uppgiften åt de rättslärda eller makthavaren. Att kunna beräkna och överväga maslaha (nytta) och mafsada (skada) är inte något som görs slentrianmässigt. Det kräver förutseendets seende med leendets överseende och gott beteende inför den Allseende. Genom deras själva essens så är de sekundära källorna i shari’a, så som exempelvis sadd al-dhara’i (att blockera det som leder till det förbjudna) och maslaha mursala (allmännytta) inte stöpta i järn, men måste omvärderas i ljuset av skiftande omständigheter och vad som anses leda till mest skada eller vad som anses mest gagnande för den muslimska allmänhetens väl. Det önskade målet att avstyra munkar måste vägas mot andra ofrånkomliga skador. I Lagen, så väger mafsada (skada) tyngre än maslaha (allmänhetens väl) och man undviker i vår juridik skada hellre än att söka gagn precis så som individen skall undvika muharramat (det förbjudna) framför att söka mustahabbat (det rekommenderade). Inte nog med att detta är en svår uppgift i juridiska frågor och för de kompetenta rättslärda men för den enkla muslimen som inte äger de juridiska verktygen så är det ännu desto viktigare att inte agera förhastat. Det onda måste vara ett bekräftat faktum och det är inte tillräckligt med spekulation. Med detta sagt så är det en stark åsikt inom malikiskolan att förbjudandet av det onda är en individuell plikt (fard al-’ayn). Vad detta inkluderar är förbjudande av sådant som alla muslimer identifierar som ondska så som otukt, vindrickande, ränta, stöld eller att lämna bönen. Det är även skillnad på en synd som har begåtts, håller på att begås eller där man förväntar sig att den skulle kunna ske. En synd som redan har begåtts skall skötas av myndigheterna som utdömer de straffrättsliga påföljderna. En synd som håller på att begås kan hindras av såväl stat som individ (civilkurage). En synd som förväntas i framtiden kan förhindras av såväl myndigheter som privatpersoner men då bara i form av goda råd. De rättslärda tar exempelvis upp att undantag råder för sådana synder som unga män som hänger utanför badhus för att titta på kvinnor och i sådana fall tillåts man ingripa fysiskt (taghyīr bi’l-yad) och förhindra det onda redan innan brottet begås.
Det finns tre villkor för att förbjuda det onda. Personen måste ha genuin kunskap om dess dom (hukm). Det ska inte leda till större ondska än det han försöker förbjuda. Det ska leda till gagn och nytta. Det krävs därför djuplodande insikt, inte bara i sin egen madhhab, utan även i de andra rättsskolornas domar eftersom det inte är tillåtet att förbjuda något som är tillåtet i den andres rättsskola. För att kunna förbjuda det onda måste man därför ha genuin förståelse om ikhtilaf mellan skolorna. Det finns ingen inkar (fördömande) mot den som följer en legitim åsikt i sin egen skola. Man kan exempelvis som maliki, hanafi, eller hanbali inte förbjuda shafi’iter från att spela schack eftersom det är tillåtet i den shafi’itiska skolan. Man måste även särskilja mellan nasiha (privat rådgivning) och offentlig nahy ’an al-munkar (förbjudande av det onda) trots att båda ingår i plikten att reagera mot det onda. Nasiha kan även ske offentligt och inför gemenskapen, inom familjen eller i samhället, och alltså framför en privatperson såväl som en makthavare. Det är fullt tillåtet att privat eller offentligt yrka på att det finns en större kontextuell lämplighet i att följa en viss legitim åsikt framför en annan legitim åsikt eller att försöka avråda folket från att praktisera en viss legitim åsikt i en viss kontext. Vad som däremot inte är tillåtet är att fysiskt försöka förhindra att en legitim åsikt efterlevs inom en viss samhällsklass, en viss omgivning eller under vissa levnadsförhållanden, även om man själv håller en annan åsikt. Naturligtvis är det även så att det finns meningsskiljaktigheter mellan rättsskolorna om hur denna plikt ska appliceras och alltså inte bara vad som är förbjudet och påbjudet att förändra.
Det är även viktigt att understryka att islam specifikt förbjuder spioneri (tajassus) och integritetskränkningar. Privatlivets sanktitet måste därför vägas mot individens plikt att förbjuda det onda. Vägandet av fördelar och nackdelar tillhör visdomens sfär och det råder olika syn bland de rättslärda på vad som utgör tillräckligt incitament för att intervenera mot andras syndande. Spektrat är brett och nyansrikt. Imam al-Ghazzalis åsikt är att blotta lukten av vin från ett privatägt hus är tillräckligt för att ingripa. Ibn Mas’ud ansåg inte det var tillräckligt även om en mans skägg droppade av vin. En muslim är även rekommenderad att dölja över (satr) en annan muslims synder som sker i det fördolda och även detta måste man ta hänsyn till i övervägandet om man skall ingripa eller ej. Det råder även meningsskiljaktigheter mellan de rättslärda huruvida en kvinna är ålagd plikten att förbjuda det onda. Den övervägande majoriteten av de tidiga lärde befriar henne från denna plikt med vissa undantag så som al-Ghazzali och Ibn Hazm. Det är dessutom viktigt att understryka att det är förbjudet att befinna sig i syndarnas sällskap annat än då det föreligger legala skäl för detta. Påtvingande nödvändighet (darûra) kan exempelvis vara plikten att kalla folket till islam (daw’ah). Att försöka få en ihärdig syndare (fasiq) att göra tawba eller att ha niyya att korrigera syndarens beteenden eller att upprätthålla familjebanden anses legitima orsaker att befinna sig i en syndares sällskap. Själva plikten att reagera kan ta sig olika former, befalla (amara) eller förbjuda (nahā). Att förbjuda synden kan medföra att man artigt pratat med förövaren (qala li) eller att man rekommenderat honom (wa’adha) eller gett goda råd (nasaha) eller tillrättvisat (wabbakha) eller skrikit på honom (sāha).
Rättsskolorna skiljer sig åt i sina tillvägagångssätt men även de rättslärda inom de olika skolorna har olika syn på förfarandet. Emedan den shafi’itiska skolan tenderar att presentera ett mer hierarkiskt förhållningssätt där privatpersonen ska låta staten eller en kunskapskast bestående av rättslärda sköta förbjudandet av det onda (fard al-kifaya) så presenterar den hanbalitiska skolan dess motsats (fard al-’ayn). Alltmedan den shafi’itiske Juwayni säger att plikten inte bara är reserverat åt de styrande (wulāt) men även för en individ (ahad al-muslimin) så är denna emfas desto starkare bland hanbaliterna. Juwayni sade att privatpersonen vars ord (qawl) inte räcker till för att förhindra det onda även själv kan ta till handling (fi’l), men bara beträffande stora synder. Khallal återger att Ahmad ibn Hanbal förbjöd folk att underrätta myndigheterna och istället hellre ta itu med plikten själva. Ibn Hanbals yrkande på apolitiskt civilkurage utan att blanda in staten gav även privatpersoner tillåtelse till att slå ungdomar som missköter sig i det offentliga. Beträffande det malikitiska förhållningssättet så skriver Dr Michael Cook (Princeton university): ”Sannerligen saknas det grund för det hierarkiska temat i den större malikitiska traditionen”. Den hanafitiska synen är likt den shafi’itiska hierarkisk och plikten är något som skall administreras av staten och en privatperson kan ges utrymme att försöka hindra brott men är inte ålagd det. Den hanafitiske rättslärde Jassas åsikt är dock att privatpersonen ska ingripa mot brott till det grad att han skall döda de som driver in förbjuden skatt (al-darā’ib wa’l-mukūs) om han har möjlighet och utan förvarning. Den malikitiske qadin Ibn Battuta var emellertid uppskärrad när han reste i hanafitiska områden där han sade att folket helt gett upp plikten (lā yughayyirūn al-munkar). Han skrev att korruptionen även inkluderade de hanafitiska domarna som ägde slavflickor som de prostituerade på badhusen.
Det återges i al-Muwatta att den rättvägledde kalifen ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz sade att Gud inte kommer att straffa de enkla människorna för elitens (khassa) synder såtillvida det inte är så att onda handlingar (munkar) utförs offentligt (jiharan). Detta indikerar att även massorna har en skyldighet att förbjuda det onda som de bevittnar i samhället. Malik beskrev förbjudandet av det onda som en plikt för varje muslim, olärd eller lärd person, att gå till härskaren (dhu sultan) och påbjuda det goda och förbjuda det onda inför honom, och det var bara av denna anledning en lärd person skulle närvara vid härskarens sida.
Ibn Rushd har två åsikter i frågan. Den första är att förbjudandet av det onda är en individuell plikt (fard ’ala l-ayn) förutsatt att villkoren är uppfyllda. Den andra åsikten är att den troende ska blicka in i sin egen själ och ignorera andras synder. Qadi Abu Bakr ibn al-’Arabi sade emellertid att det var en kollektiv plikt (fard al-kifaya) som i vissa omständigheter även blir en plikt för varje enskild muslim (fard al-’ayn). Han sade att förbjudandet av det onda är en plikt (wajib) för den som har möjlighet under förutsättningen att han gör det på ett vackert sätt som inte skapar problem för honom själv eller för de troende. Om han inte har denna möjlighet så ska han bara hata synden i sitt hjärta och undvika att umgås med syndaren. Det är heller inte ett krav att den som utför plikten själv ska vara syndfri, utan det är snarare så att syndarna ska förbjuda varandra från att synda. En synd (ithm) upphäver inte plikt (wujub). Qadi Abu Bakr Ibn al-’Arabi säger därutöver att om en man fruktar för sitt eget liv så upphör plikten, men att det råder meningsskiljaktigheter mellan de rättslärda huruvida det är rekommenderat (mandub) att utsätta sig för skada eller död eller ej. Han säger att de flesta lärde anser det vara tillåtet om man hoppas på framgång och att det vore felaktigt att ingripa om man inte kan hoppas på goda resultat. Hans egen åsikt är dock att den man som har ett rent hjärta ska förbjuda det onda oavsett vilka konsekvenser det än får. Ibn Atiyya säger att människorna befinner sig på olika nivåer beräffande förbjudandet av det onda. Det är de rättslärdas plikt att instruera härskarna och leda dem på rätt spår. Det är härskarens plikt att arbeta emot det onda (taghyir) med sin makt och styrka. Det är folkets plikt att att öppet informera de styrande eller att verbalt protestera eller agera om de har möjlighet. Kalifen ’Uthman ibn ’Affan inledde sitt styre med orden ”Om ni ser något ont (munkar) så skall ni förändra det (fal-yughayyirhu) och först om ni inte har styrkan så ska ni föra det vidare till mig (fal-yarfa’hu ilayya)”. Så om en vanlig troende bevittnar en avskyvärd handling så som rån eller otukt så ska han förbjuda det onda så som han kan. Den maliktiske juristen Salihi säger att förbjudandet av det onda bland muslimerna ger mer belöning än jihad eftersom det är mer rekommenderat att rädda muslimerna från synd och från helvetet än det är att kriga mot icke-muslimerna. Detta är i sin tur ett eko av ’Ali ibn Abi Talibs ord vari han bedömer att denna plikt utgör hälften av jihad.
Det finns bland lekmännen en känsla av uppgivenhet och självförminskning som riskerar leda till att de accepterar brott utan att ingripa. I ’Utbiyya så återger imam Malik från Sa’d ibn Jubayr att han sade: ”Om någon skulle påbjuda den goda och förbjuda det onda bara under villkoret att han själv är syndfri så hade ingen längre kunnat göra något gott längre”.
Den profetiska varningen att den muslimska gemenskapen inte kommer lyckas om de inte säkerställer de svagas rättigheter gentemot de starka ska tas på allvar. Ibn Mas’ud återger att domedagen inte skall inträffa förrän människorna (muslimerna) nått sitt absolut lägsta lågvattenmärke, och det beskriver han som att de överger ”förbjudandet av det onda”. Avskyn i hjärtat inför ondskan är den lägsta formen av tro och det är inte tillräckligt att hata det utan att konstruktivt agera mot det med sina handlingar. Med detta sagt, i Abu Dawud finner vi att profeten ﷺ ålagt folket att förbjuda det onda fram till dess att moralen fullständigt kollapsat varpå de ska vända sig inåt och inte längre bekymra sig om folket (fa ’alayka wa da’anka l-’awwam). Frågan om en muslim är ålagd att ingripa vid bidragsfusk eller bedrägeri är relevant i vår kontext. Det råder inte några meningsskiljaktigheter huruvida umgänge med en tjuv och lögnare är tillåtet eller ej. Däremot föreligger det en diskussion huruvida privatpersonen är ålagd att själv hindra brottet eller ålagd att rapportera det till myndigheterna.
Moses sade: ”Aron! När du såg dem slå in på en ond väg, vad hindrade dig från att lyda? Du har ju handlat i strid med min befallning!” Aron svarade: ”Son av min moder! Grip mig inte i skägget och inte heller i håret! Mitt skäl att inte ingripa är att jag var orolig att du skulle förebrå mig att ha vållat splittring bland Israels barn i strid med din föreskrift.
