Heder, seder och brutna eder – om döttrar och islam

Fråga:

Hej! Om islam kom för att motarbeta kontrollerande hederskultur, varför är den då så stark bland muslimerna idag? Ni har ju haft 1400 år på er att åtgärda problemen. Bespara mig från att höra det vanliga försvarstalet om att även kristna kan ha hederskultur. Hur jobbar ni rent konkret emot detta i Sverige?

Svar: 

Frågan är av allvarlig natur och bör handskas med största allvarsamhet. Vi bör som muslimer inte fnysa åt sådant som kan försätta våra medmänniskor i lidande. Det är så som det står i den vikingatida eddadikten Hávamál:

”En eländig man med ont i sinnet
skrattar åt allt;
han vet inte det,
som han borde veta
att han är utan heder.”

Ordet heder har idag ofta negativa konnotationer och det är därför av värde att påvisa hederns positiva aspekter. Även i svensk lagstiftning är ordet heder ett positivt laddat begrepp och ett vittne måste enligt lag vittna ”på heder och samvete”. Positiv heder inkluderar sådana saker som självbehärskning, att hålla ord och avtal, vara sann mot sina ideal, uppvisa värdighet inför en opponent, hedra sin gäst, mena det man säger, vårda den plats Gud placerat en på, stå rakryggad i försvar av de svaga, etc. Sammanfattningsvis att man är heder-lig. Heder är liktydigt med ordet integritet. Den persiske upptäcktsresande Ibn Rustah som mötte vikingarna beskrev dem på följande sätt:

”De håller sina kläder rena och männen smyckar sig med armband. De är generösa mot varandra, hedrar sina gäster och behandlar alla besökare och de som söker skydd hos dem med godhet. De tillåter inte att någon irriterar eller skadar de som de beskyddar. När någon hotar folk under deras beskydd så förvarar de dem”.

Adam av Bremen beskrev vikingarna med liknande ord:

Gästfrihet är utmärkande för alla nordmän, men i synnerhet bland svearna. I deras ögon är det värsta av alla brott att förvägra någon gäst husrum, och de tävlar ivrigt om vem som ska få äran att ta emot en gäst. Värden visar sin gäst all tillbörlig artighet, och så länge gästen vill stanna, bemödar han sig om att ta honom med till alla sina vänners hus.

Den sortens hederskultur som du frågar om är snarare en possessiv, nedtryckande och kvävande skamkultur (vanhederkultur) och är alltså själva motsatsen till heder. Heder handlar om att bygga upp människan inifrån ut. Skamkultur handlar om att bryta ner människan utifrån in. Vi bör som muslimer inte relativisera brott eller jämföra brott begångna av muslimer med brott begångna av andra. Jämförelser är av föga värde eftersom varje individ döms ensam för sina överträdelser. Vårt muslimska ansvar är att lösa problematiken inom våra egna led för att därefter kunna ge goda råd till mänskligheten i sin helhet. Det förhåller sig oomtvistligt så att vissa muslimska kulturer lider av ett flertal dysfunktionaliteter som går rakt emot den etik som profeten ﷺ lärde ut. Utan att ämna bortförklara dessa bekymmersamma kulturyttringar så måste det likväl öppet deklareras att religionen islam är oskyldigt anklagad. Din fråga är dock rätt ställd eftersom du beskyller muslimerna men avhåller dig från att beskylla islam. För att vi muslimer ska kunna hålla vår etik ren och upphöjd så måste vi erkänna dissonansen bland många av religionens trosutövare. Det säger sig själv att ca 25 % av världens befolkning inte är muslimska helgon som följer lagen till punkt och prick. Eftersom vår etik (shari’a) även är en lag så är det också så sakfrågan bör betraktas, m.a.o rent juridiskt och utifrån lagens parametrar.

En amerikansk studie visar att heder (att försvara sitt rykte) faktiskt är en allmänmänsklig egenskap som transcenderar kultur, epok och geografi. Rykte är synonymt med en människas plats i gemenskapen. Över 60 % väljer fysisk smärta framför att tappa ansiktet offentligt eller att behöva skämmas inför den sociala gruppen. Vi bör därför sträva efter akademisk ärlighet när vi talar om heder och försöka ha förmågan att nyansera och urskilja mellan destruktiva kulturyttringar och det rent allmänmänskliga. Barn i alla kulturer och i alla tider har imiterat sina föräldrar. I de allra flesta fall har de anammat sina föräldrars livsåskådning. Barn till kristna tenderar därför att bli kristna och barn till muslimer tenderar att bli muslimer och barn till demokrater tenderar att bli demokrater.

När man talar om begreppet positiv hederskultur så kan man särskilja mellan vertikal heder och horisontell heder. Den horisontella hedern handlar om ömsesidig respekt, att människor ser varandra i ögonen som jämlikar och lever enligt en gemensam hederskodex. Den vertikala hedern handlar om hierarki och beundran, att människor ser upp till sina ledare, sina profeter och de med rättmätig position i samhället. Negativ hederskultur är varken horisontell eller vertikal. Ofta handlar vanhederkultur om kvinnor som på grund av rädsla underkastat sig i en socialt sammanhang. Sådan tribal hederskultur handlar inte om att kvinnan ses som horisontell jämlike och det handlar heller inte om att hon frivilligt placerar sig själv under någons dygdig persons beskydd. Socialantropologen Julian Pitt-Rivers förklarar heder med följande ord:

Heder är en persons värde sett utifrån hans egna ögon, men även utifrån samhällets ögon. Det är beräkningen av hans egenvärde, i det att han gör anspråk på stolthet, men det är även ett erkännande av hans värde från samhällets sida, och utgör alltså hans rätt att känna stolthet.

Den sortens hederskultur som är problematisk är raka motsatsen till det positiva hedersbegrepp som varje kultur bör värna om. Traditionellt sett har kvinnlig heder handlat om kyskhet och manlig heder om mod. Trots att kyskhet och mod är positiva karaktärsegenskaper så kan en negativ machokultur uppstå om religionen inte sätter gränser. Det har sagts att 240 000 ungdomar i Sverige befinner sig i farozonen att leva under hedersförtryck. Ungdomsstyrelsen bedömer att 70 000 ungdomar mellan 16-25 år inte får välja vem de ska gifta sig med. Eftersom vi inte kan blunda inför det faktum att denna siffra inkluderar många muslimska ungdomar så är hedersproblematiken självklart något vi måste lösa, både som muslimer och som svenska medborgare. Lösningen ligger emellertid i mer islam, inte mindre islam. Arbetet mot hedersvåld sker genom att utbilda muslimerna från grunden. Inte att utbilda dem i mänskliga rättigheter, men snarare att utbilda dem i islam. Det finns inga genvägar och snabblösningar.

Den kontemporäre malikitiske rättslärde Dr ’Umar Faruq ’Abdallah säger: ”Det är en samhällelig plikt att kvinnor ska vara precis lika utbildade som män”. Steg 1 i processen är att lösrycka religionen islam från en del kulturer som kommit att sammankopplas med islam, både av icke-muslimer och av muslimerna själva. Med detta sagt så måste vi särskilja mellan reella brott och imaginära brott. Ett argument som ickemuslimska kritiker tar upp är unga tjejers rättighet att ha pojkvän. Ett annat argument är rättigheten för ickemyndiga unga tjejer att dricka alkohol trots att Sveriges rikes lag inte tillåter det. Islam förbjuder både utomäktenskapliga relationer och alkohol. Att en förälder försöker hindra sitt barn från dessa destruktiva vanor kan inte kategoriseras som hedersförtryck. Det ingår i den muslimska förälderns ansvar att förhindra detta, efter bästa förmåga och självklart aldrig med våld eller hot. Rätten till privatliv och rätten till religionsfrihet ingår i Barnkonventionen, men ingår även i islam. Barnkonventionen lyder:

Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

Det är inte en osannolik gissning att den överväldigande merparten av världens alla föräldrar tillhörande olika religioner faktiskt instämmer i att promiskuöst beteende och nyttjande av rusmedel inte är det mest fördelaktiga att lära sina barn. Det är en förälders plikt att skydda sitt barn mot rusmedel. Barnkonventionen säger: ”Barn ska skyddas mot narkotika”. I islam är räknas alkohol som narkotika. Ofta instämmer även ateister i att absolut sexuell frihet för ungdomar och ungdomars festande utan närvarande vuxna är ett risktagande och att ungdomar utan ett utvecklat konsekvenstänkande riskerar att utnyttjas av andra ungdomar.  Som det står i Barnkonventionen: ”Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad”. Det är alltså en fråga om mognad och det är föräldern som avgör om barnet är moget nog. Det står i Barnkonventionen att förälderns roll är så central att staten ska stötta dem i att uppfostra sina barn: ”Barnets förälder eller vårdnadshavare har gemensamt huvudansvar för barnets uppfostran och utveckling, med statens stöd”. De föräldrar som fruktar att barnet inte är redo eller mogen att inleda relationer har laglig rätt att ge råd och fostra barnet att avstå från att inleda relationer alltför tidigt. Inom ramen för vad som är lagligt ingår kultur och religion. Barnkonventionen är numera svensk lag och säger: ”Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion”. 

Vad det talas väldigt lite om i den svenska debatten är heder i olika subkulturer. Subkulturer avviker också från majoritetssamhället genom förekomsten av andra kulturella normer och värderingar. Även i mötet med subkulturer kan friktion uppstå i förhållande till landets lagar, så som med Hells Angels, graffitikulturen, skinnskallekulturen eller rapmusikens gangsterkultur. Normerna i sådana grupperingar är högst reella och påtagliga. Samhällets fokus har istället riktats mot hedersproblematik i vissa etniska grupper eller i vissa kulturer. Det finns ett behov av att se även subkulturernas ”hederskultur” som verklig och problematisk. Det kan exempelvis röra sig om de kriminella gängens hederskodex. Avvikelser från subkulturens gemensamma regler får inte förekomma och leder till konsekvenser, så som i olika vänsterextrema eller högerextrema kretsar. Ofta tar sig fenomenet inkvisitorisk form. Samma fenomen kan betraktas i sportklubbar och föreningar eller politiska sammanslutningar. Hederns roll är då att skapa en kontrollerande miljö där medlemmarnas agerande styr sig själv genom outtalade sociala koder. Begreppen skam, skuld och utfrysning är i det avseendet inte begränsat till vissa etniska grupper eller kulturer. Vi lever därför alla i viss mån i skuggan av allehanda osynliga hedersbegrepp som vi tar för givna utan att reflektera kring det. Ungdomskulturen idag är också präglad av gruppens förväntningar. Pressen på unga kvinnor, och inte att förglömma unga män, kommer således från flera olika håll. Med utgångspunkten i att individualism är det som gagnar människan mest så är det utopiskt att tro att människans individuella sökande efter tillhörighet kan eller ens bör motarbetas. Kollektivism, inom den lilla gruppen, är en ofrånkomlig del av att vara människa.

Det enda som kan rentvå religionen islam från ohållbara anklagelser är sändebudet ﷺ själv. Han ﷺ kommunicerar med oss genom tal, tystnad och handling. Profeten ﷺ var en man som ställde sig upp i vördnad för sin yngsta dotter Fatima när hon klev in över tröskeln. Trots att jahiliyya-tidens sed var att nyfödda barn skickades iväg till ammor, att jämföra med Sveriges dagis, så uppfostrades Fatima i sitt eget hus av sin mor och sin far. Hennes far ﷺ gifte inte bort henne med äldre patriarker ur stammen Quraysh, men valde istället ut den utfattige ’Ali som sedermera Fatima godkände som friare. ’Ali var hedersam nog att inte ta ett räntelån för att bekosta giftermålet. Istället sålde han en av sina viktigaste ägodelar, sin sköld. Att vara skyddad på slagfältet är nämligen inget värt om man inte är trygg och skyddad i sitt eget hem. Sändebudet ﷺ sade: ”Det som glädjer Fatima glädjer Allah, och det som gör henne upprörd gör Allah upprörd. Fatima är en del av mig. Det som gör henne glad gör också mig glad och det som upprör henne gör också mig upprörd” (Bukhari och Muslim). Sändebudets ﷺ hustru A’isha sade: ”När profeten såg Fatima komma så välkomnade han henne, han ställde sig upp och kysste henne, tog henne i hand och satte henne jämte sig”.

Imam Maliks dotter Fatima var högutbildad och hade sådan ofantlig kunskap i de islamiska vetenskaperna att hon aktivt deltog i sin faders lärdomscirklar och korrigerade de manliga eleverna som satt framför hennes fader. Hon deltog aktivt i lektionerna men satt skyddad från de unga männens blickar. En hedersam fader får alltså lov att skydda sin dotter från mäns blickar men kan likväl låta henne frodas genom utbildning och självständighet. Det ena utesluter inte det andra. Imam Maliks son Yahya däremot var ingen kunskapsperson. Imam Malik sade själv i relation till sin son och sin dotter: ”Upphöjd vare Allah, som hedrar denna heliga kunskap genom att det inte är något som man ärver”.

Bär islam skulden för all kulturell praxis som härrör från vissa geografiska områden? Islam förbjuder vin men ändå har vinet flödat i den muslimska världen. Islam förbjuder faraonisk omskärelse och ändå är det sedvänja i vissa muslimska regioner. Islam förbjuder blodspillan, stöld och stråtröveri och ändå har alla muslimska samhällen fått sin beskärda del död, stölder och rån. Muslimer, likt alla andra människor, är inte religiösa robotar som följer religionens facit till punkt och prick.

Sändebudet ﷺ har informerat de troende att den som uppfostrar döttrar med omsorg och omtänksamhet skänks paradiset i gengäld. Shari’a har skänkt dotters fader förmyndarskapet (wilaya). Det är inte en status som tillkommer honom utan ansvar. Om fadern överger sin dotter så upphävs hans förmyndarskap. Sändebudet ﷺ har tydligt kritiserat sin tids destruktiva normer och sade: ”Hata inte era döttrar, de är era värdefulla följeslagare” (Musnad Ahmad). Religionen lär ut goda seder och en upphöjande människosyn. Profeten ﷺ sade: ”De bästa av er är de som behandlar sitt hushålls kvinnor bäst” (ibn Majah).

Att på vaga grunder, exempelvis hörsägen eller rykten, beskylla sina egna döttrar eller andras döttrar för lösaktighet är ett av de allra grövsta brotten i islam. Det räknas som ett av hudud-brotten, de allvarligaste av förbrytelser. Gud säger i Koranen om de som anklagar en ärbar kvinna för otukt (vare sig de är hennes släktingar eller ej): ”Och de som anklagar ärbara kvinnor [för äktenskapsbrott] och sedan inte visar sig ha stöd av fyra vittnen, straffas med åttio piskrapp och skall i framtiden inte få avge vittnesmål; de har visat grovt trots mot Gud” (24:4). Det är av oerhörd vikt att understryka att alla kvinnor är ärbara fram till motsatsen är bevisad. Shari’a-principen lyder ”Grundtillståndet i alla människor är rättfärdighet” (al-asl fi-l-nas al-rushd). Inte ens om man blir vittne till otukt så får man ta lagen i egna händer. När profeten ﷺ tillfrågades om en man får lov att döda sin hustru om han tar henne på bar gärning i sängen med en annan man så blev hans ﷺ svar: ”Nej” (al-Muwatta).

Al-Shawkani nämner i Nayl al-Awtar:

”Det finns inget tvivel om att slapphet i hedersfrågan är en av de största orsakerna till att kvinnors liv förstörs, speciellt bland beduinerna och de vars kännetecken är hårda hjärtan och en stark skam- och hederskänsla som härstammar från okunnighetens tid före islam”.

En god och lyhörd fader är ett med sin dotters vilja, men hon är också ett med sin faders vilja. Det är en växelverkan, likt alla andra sunda relationer. Det är bara genom öppen dialog som far och dotter kan lära sig om varandra. Sociala koder och sociala förväntningar skiljer sig åt mellan olika kulturer och olika epoker. Dotterns höga ställning innebär ingalunda att hon medvetet tillåts vanhedra sin fader. Sändebudet ﷺ sade: ”Fadern är den mellersta dörren till paradiset, så det är upp till dig om du hörsammar eller ej” (Ibn Majah).

Problemen med hederskultur ligger i att muslimer ersatt kunskap om sunnan med jahiliyya (okunskap). Man kan emellertid inte beskylla ickemuslimer för att sammankoppla hedersproblematik med islam så länge man själv inte försöker lösrycka islam från kulturell bundenhet. Vi vill som muslimer och människor följa hela mänsklighetens profet ﷺ som sade: ”Behandla era barn rättvist. Hade jag föredragit en över den andra så hade jag givit företräde till dottern”. Guds sändebud ﷺ är sann heder personifierad och han är den som avskaffade jahiliyya. Saken är faktiskt så enkel, muslimerna bör återvända till islam, och det är botemedlet.