Hämtat från verket
Intisâr al-faqîr al-sâlik li tarjîh madhhab al-imâm al-kabîr Mâlik
av den andalusiske mästaren al-Râ’i (f.782 AH/1380 e.v.t) från Granada
Översatt av Abdussalaam Nordenhök
***
Qadi ’Abd al-Wahhab sade i sitt verk Mumahhad:
Enligt oss (Malikiyyah) är hunden ren i dess helhet (röd fotnot nederst i texten) Detta är också åsikten som förmedlats från al-Zubayri, al-Awza’i och al-Thawri (samt az-Zuhri och ibn al-Mundhir, övers.anm). Det återberättas även från al-Thawri att man kan göra wudu’ med vatten som en hund druckit ur, och detta är även al-Dawuds åsikt. Abu Hanifa, al-Shafi’i och Ahmad säger att hunden är oren och det som hunden slickar blir orent och ett kärl som en hund slickat måste tvättas eftersom hunden är oren.
Vårt (Malikiyyah) motbevis är att Allah säger: ”Tillåtet är vad sådana djur fångar åt er som ni dresserar för jakt och lär något av det som Gud har lärt er (wa mâ ’allamtum min al-jawârihi mukallibun)” (Q.5:4)”. Detta bevisar att det är tillåtet att dressera djur och få nytta av dem genom att använda dem som jaktdjur och att äta vad de fångar, och hundar är sådana djur. Det är också etablerat i shari’ah att det som är rent är tillåtet för oss att använda om vi behöver det och det är tydligt att hundar kan användas på detta sätt utan att det skulle finnas nöd. Detta påvisas även genom att Allah säger: ”Han är den som skapat allt på jorden åt er” (Q. 2:28) och som Allah nämner utav Sin generositet, och detta visar på hundens renhet eftersom det orena inte kan vara rent, och generositeten ligger i att de kan användas, medan det som är orent specifikt blivit förbjudet och vi är uppmanade att lämna det därhän. Det är haram för oss att använda oss av det orena och detta står i strid med generositeten.
Beträffande sunnah, så återberättas det att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade till ’Adi ibn Hâtim: ”Om du sänder ut din dresserade jakthund mot ett byte och det dräper bytet så är det tillåtet för dig (att äta)”. Profeten gav således tillåtelse till folket att köpa och använda hundar och att äta det byte som de fångar, och han har sagt samma sak om det som jakthökar, falkar och andra [dresserade] rovdjur fångar. På samma sätt har Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sagt: ”Om en person köper en hund för något annat syfte än för jordbruk, jakt och att vakta boskap…” och detta visar på att det är tillåtet att köpa hundar för jakt så som även andra rovdjur kan användas för jakt.
Gällande den samstämmighet (konsensus) som alla är överens om, i frågan om att hunden som dödar sitt byte och gräver sina tänder djupt ner i dess kött, så är det tillåtet att äta det. Ingen har någonsin sagt något annat eller påstått att köttet måste tvättas eller att orenhet skulle ha nått djurets insida. Så det är fullt tillåtet att äta detta kött även om hundens saliv blandats med köttet.
Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, blev en gång tillfrågad om de olika vattenhål som låg mellan Mecka och Medina där hundar och vilda djur (sibâ’, rovdjur) samlades. Han sade: ”Åt dem det som de druckit i deras magar, och det vatten de lämnat kvar är rent och ni kan dricka det”. Han, må Allah välsigna och skänka honom frid, gick även ner till ett vattenhål tillsammans med Abu Bakr och ’Umar och en person varnade honom ”Men vilda djur och hundar har druckit därifrån”. Han, må Allah välsigna och skänka honom frid, svarade då: ”De får vad det druckit, och det som de lämnat kvar är rent och kan drickas”. Detta indikerar på hundens renhet, och om domen varit annorlunda så hade Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, öppet tydliggjort det ty det kan ha varit ett litet vattenhål där det bara fanns sparsamt med vatten. Sedan har vi hadithen vari ’Umar sade: ”O ni ägare av vattenhål, berätta inte för oss! Vi kommer för att dricka och vilda djur kan ha druckit där” och där gör han ingen skillnad på vilda djur och hundar som tillhör denna kategori.
Gällande analogi så säger vi (Malikiyyah) att dessa djur tillåtits av shari’ah, och likt andra djur så är de också rena. Samma sak gäller grisar, eftersom grisar i vårt perspektiv också är rena och är levande djur och likt andra levande djur är de också rena. Vårt bevis för vårt perspektiv ligger i den bakomliggande orsaken (’illa) eftersom domen existerar så länge orsaken (livet) kvarstår och upphävs när den slutar existera (döden). Ser ni inte att ett får är rent när det lever och när livet lämnar dess kropp blir det orent? Men om det emellertid blivit slaktat på ett korrekt sätt så renar slakten det och det förblir rent även i sin död. Om djuret dör på ett annat sätt så blir det däremot orent. Det finns inget som motsäger detta och djur kan användas på grund av sin generella renhet. Samma sak gäller hundar, när de lever så bedöms de vara rena, men om livet lämnar dem, och livets renhet kan inte ersättas av någon annan renhet, så bedöms de som orena. Även om vi skulle erkänna deras position om att slakten inte påverkar ett djurs renhet, så som med grisar, så skulle detta inte försvaga vår position överhuvudtaget eftersom det inte är ett villkor för den bakomliggande orsaken, och detta kan ersättas med något som upphäver den dom som är kopplat till den bakomliggande orsaken, snarare är alla överens om detta (fa innamâ dhâlika ’alâ sabîli mâ yattafiqu fî l-usûl).
Ett exempel som förklarar att den bakomliggade orsaken (’illa) i en dom kan ersättas av en annan bakomliggande orsak är kvinnan som det inte är tillåtet att ha samlag med om de inte ingått ett äktenskapligt kontrakt. Om han hade ingått ett äktenskap med henne medan hon befinner sig i sin månatliga period så hade det fortfarande varit förbjudet för honom att ha samlag med henne eftersom hon har menstruation. På samma sätt om en kvinnans menstruation upphör medan hon befinner sig i ihrâm, och det är då förbjudet för mannen att ha samlag med henne för att hon befinner sig i ihrâm. På samma sätt om hon träder ut ut ihrâm men fastar och det är då inte tillåtet för honom att ha samlag med henne eftersom hon fastar. På detta sätt kan vi se att de bakomliggande orsakerna (’ilal) kan upphöra eller bli ersatta av en annan bakomliggande orsak.
De (shafi’iterna) påstår även att den bakomliggande logiken (ma’nâ) i denna dom är att kärl inte behöver tvättas om ett annat djur (än hunden) slickat på den och att detta betyder att andra djur är rena och hunden är oren. Vårt svar emot detta är att den bakomliggande orsaken (’illa) som deras logik hävdar inte gäller vilda djur eftersom shafi’iterna hävdar att kärl inte behöver tvättas om vilda djur slickar på dem och vilda djur är rena. Ett annat svar är att tvättandet av ett kärl fler än en gång inte indikerar orenhet, eftersom samma sak görs med lemmarna i wudu’ och lemmarna är inte orena.
De (shafi’iterna) hävdar även att den bakomliggande logiken (ma’nâ) till att får anses rena är att deras kött är tillåtet att äta och detta betyder även att djuret är rent och därför är hunden oren. Vårt svar till detta är att det inte gäller människor som är rena men som är förbjudna att ätas. Samma sak gäller katter. Om vi betraktar hökar och falkar och sådana djur är sådan logik ännu mer otillbörlig eftersom hundar är djur med huggtänder och då är rena likt hökar och falkar. De är också djur som lever nära människan, så likt katter som går in och ut ur arabernas tält och hus är därmed även hundar, likt katter, rena. Beviset för att ett kärl som slickats av hundar ska tvättas som en form av dyrkan (ta’abbud) är att ett specifikt antal fastställts och detta påvisar att det rör sig om dyrkan (ta’abbud) så som med bönen.
De (shafi’iterna) använder sig även av argumentet att det återberättats från Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, fastställde att grisar är haram och även att det är förbjudet att köpa dem så som att vin är förbjudet och det är förbjudet att köpa vin, och det förbjudna måste vara förbjudet i alla aspekter. Svaret emot detta är tudelat. För det första är det inte hunden i dess helhet som deklarerats haram eftersom ett ting i dess väsen inte kan vara haram. Snarare är det vår handling med tinget som gör det haram. Detta påvisas genom Allahs tal: ”Kadaver är förbjudet för er” (Q. 5:4) vilket betyder att det är haram att förtära. Det liknar Allahs tal: ”Era mödrar är förbjudna för er” (Q. 4:23) vilket betyder att det är förbjudet att gifta sig med dem. Om det vore så att våra handlingar i förhållande till hunden är förbjudna så inkluderar detta bara vissa handlingar eftersom det finns undantag så som att införskaffa en hund för jakt eller skydda skörden eller valla boskap. Det indikerar således inte att hundar är orena för det är inte tillåtet att använda det som är orent utom i nödfall, så som med urin. Därutöver är priset som betalas för hunden i vår syn något ogillat och inte förbjudet och det baserar sig på hadithen, och även om det vore så att priset som betalas vore haram så skulle det ändå inte bevisa att hunden är oren. Ser ni inte själva att det är förbjudet att sälja en umm walad (en slavinna som fött ett barn till sin ägare) även om hon är ren? Om hundar vore orena i sig själva, så som kadaver och blod, så vore det inte tillåtet att överlåta dem eller att låta dem utgöra en del av ett arv eller ens att köpa dem. Det är därför tydligt att de inte hamnar i samma kategori som de orena substanserna.
De (shafi’iterna) använder sig också av det som återberättas från Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, att han sade: ”Rena varje kärl som en hund har slickat på sju gånger, varav en gång med sand” och att han sedan befallde att det kärl som hunden slickat på skulle slängas bort. Denna kunde ha innehållit honung eller mjölk och om det inte vore orent så skulle det inneburit slöseri att slänga bort det, och det är olagligt att slösa.
Vårt motbevis mot detta är att befallningen att tvätta kärlet som hunden slickat på inte indikerar orenhet. Snarare visar detta bara på något som folk naturligt sett anser osmakligt, så som om en människa spottar i vattnet vilket gör att folk äcklas och slänger bort det. Denna befallning handlar alltså om att undvika något (tanzîh) eftersom hundar kan äta orenheter (aqdhâr) och att föröka undvika orenheter är rekommenderat. Således är det i vår syn inte obligatoriskt att slänga bort innehållet, utan snarare rekommenderat.
Ett annat motbevis är att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, måhända befallde människor att göra detta för att indikera ett tidigare förbud eftersom han tidigare uppmanat dem att göra sig av med deras hundar med de hade inte hörsammat denna befallning ännu, och hans avsikt med detta var att hindra hundarna från att skrämma gäster och resenärer. Eftersom folket ännu inte hörsammat en tidigare befallning så lade han ytterligare emfas vid detta genom att befalla att det som hunden slickat på skulle slängas bort eftersom folket hade tillgång till så lite vatten, speciellt i öknen, och alltså inte för att hunden var oren. Vad som också påvisar detta är att ett specifikt antal tvättningar nämnts och sedan nämns sand, och detta är är olikt andra orenheter som är grövre än det som en hund slickat på, eftersom alla är överens om att urin och avföring är värre orenheter än hundens saliv som är något vars orenhet de inte är överens om. Eftersom ett specifikt antal nämnts och sedan sand som en del av reningsprocessen så indikerar detta att det rör sig om en specifik dyrkan (ta’abbud) eftersom antalet är fastställt som en del av en dyrkan så som wudu’, och det rör sig alltså inte om en orenhet.
Beträffande vad de (shafi’iterna) hävdar om att kärlet måhända kunde ha innehållit mjölk eller honung och att det vore slöseri att slänga bort det så är vårt svar att det innehöll vatten och att det bara var rekommenderat att slänga bort det eftersom även vatten har ett visst värde. Om det verkligen innehöll honung eller mat så skulle det ändå i vår syn kunna ätas och skulle inte slängas bort och bara kärlet skulle tvättas. Detta indikeras genom ’Â’ishas tal – må Allah vara nöjd med henne – då hon sade om ett kärl som en hund slickat på: ”Maten kan ätas och kärlet bör tvättas sju gånger”. Hon nämnde denna dom i Följeslagarnas sällskap och ingen av dem invände mot hennes dom. På samma sätt brukade Imam Malik anse att djupt förkastligt att slänga bort Allahs försörjning och slänga bort något bara för att en hund slickat på det, och han brukade anse att hunden tillhörde hushållet.
De (shafi’iterna) hävdar också att om någon råkar döda en hund så är han inte ålagd att kompensera ägaren för hans förlust, men detta stämmer inte. I vår syn är han ålagd att betala ägaren hundens pris och en person som stjäl en hund skall få sin hand avhuggen. Inte heller detta indikerar att hunden är oren.
De (shafi’iterna) hävdar också att ta’abbud inte inkluderar kärl. Vårt svar emot dem är att ta’abbud handlar om vår handling med ett kärl och inte kärlet i sig själv, precis som med tvätten av den döde och att tvätta av orenheter från våra kroppar och kläder och samma princip gäller med kärl.
De (shafi’iterna) hävdar också att innehållet i kärlet som slickats är en vätska som Lagen har befallt oss att slänga bort. Även om vi skulle acceptera deras argument så skulle det inte påverka vår dom eftersom man kan bli befalld att slänga bort något som inte är orent. Ser ni inte att vi i vår syn har befallts att avlägsna sperma även om ni inte anser det orent och han sade: ”Avlägsna det från er själva även med ett stycke idhkhir”. Detta är inte, i vårt perspektiv, för att det är något orent. Således är vad de hävdar inkorrekt, och Allah vet bäst. Därutöver är alla eniga om att vin är orent, och det förhåller sig inte så med hundar.
De (shafi’iterna) säger även att en annan indikation på att hunden är oren är det som återberättats om Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och att han en gång blev inbjuden till en persons hem och han frågade: ”Finns det en hund i huset?”. En annan gång blev han inbjuden till ett hem och någon sade: ”Men det finns en katt i huset” och han, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Katter är inte orena”. Detta skulle indikera att katter är rena och hundar orena. Vårt motbevis mot detta är att händelsen inte är ett bevis överhuvudtaget eftersom om det vore så att han vägrat gå in i ett hus på grund av orenhet som bakomliggande orsak (’illa) så måste det tolkas allmänt på alla hus vari man finner orenheter och det hade inneburit att han inte kunnat gå in i ett hus med några orenheter, så som blod, urin, avföring eller annan orenhet av allvarlig natur. Eftersom beviset visar att han, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, faktiskt gick in i hus där det fanns orenheter och detta motbevisar det som de säger. Snarare var det så att han, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, demonstrerade att hundar bör hållas borta från husen men att samma sak inte gäller katter. Detta är för att ordet najis (oren) lingvistiskt åsyftar något man bör hålla sig borta från, och om hundar varit orena så hade han inte tillåtit att folk köper dem eftersom detta skulle motsäga honom själv, och Sändebudet motsäger inte sig själv. Det står således klart att ovanstående dom gäller att hålla sig borta från något (tanzîh) och inte handlar om ett absolut förbud (tahrîm), och Allah vet bäst.
***
En anekdot om en man från Shafi’iyyah
En gång sade jag (Shams ad-Dîn Muhammad ibn Muhammad ibn Muhammad ibn Isma’il al-Râ’i) till en shafi’itsk ’alim och qadi som hade memoriserat Minhaj utantill och som såg sig själv som mer kunnig än Shaykh Sirâj ad-Dîn al-Bulqîni – må Allah vara honom nådig – :
”O domare, köp den där melonen” och jag åsyftade en melon som gått itu och som låg på marken framför ingången till Salihiyyah madrasan.
Han svarade: ”Jag söker skydd hos Allah från att göra det”.
Jag frågade: ”Varför?”.
Han svarade: ”Eftersom den är oren. Vattnet från melonen har runnit ut på marmorgolvet, och marmorgolvet är orent eftersom hundar passerat där, och melonen har blivit oren på grund av dess orena vatten”.
Jag sade: ”Även om vi skulle acceptera detta så är det bara melonens utsida som blivit oren, och det är inte skalet du äter. Snarare äter man innanmätet och slänger bort skalet”.
Han sade: ”Om jag vidrör skalet så skulle min hand bli oren. Om jag sedan vidrör mitt skägg så skulle mitt skägg bli orent och jag skulle då behöva tvätta mitt skägg sju gånger och ett åttonde gång med sand”.
Jag sade till honom: ”Hur kan du säga detta? Färdas orenhet från en torr hund, som alla är överens om inte är oren och på vars rygg man kan göra tayammum enligt din egen åsikt? Det är inte säkert att hunden vidrört det förut torra golvet som nu är blött med melonsaft som alla är överens är rent, och sedan vidare till melonens skal som alla är överens är rent, och sedan till din hand som alla är överens är ren och sedan vidare till ditt skägg som du säger skulle ha blivit orent?”.
Han sade: ”Ja, jag vidhåller att detta är Imam al-Shafi’is rättsskola, må Allah vara honom nådig”.
Jag sade: ”Nej, vid den enda Guden. Imam Muhammad ibn Idris al-Shafi’i, må Allah vara honom nådig, skulle aldrig yttrat något sådant och du ljuger om hans skola och om honom”.
Jag berättade sedan att vår egen shaykh, Abu al-Baqa Salih al-Zawawi – må Allah låta oss gagnas av honom – sagt till mig att en av de rättfärdiga shaykherna från al-Maghrib bevittnat Imam al-Shafi’i – må Allah vara honom nådig – i en dröm när han färdades till Jerusalem. Han sade till honom: ”Vart är du på väg, imam?”. Al-Shafi’i sade: ”Till moskén som tillhör folket från al-Maghrib, så att jag kan utföra bönen där”. Han sade: ”Varför har din ansiktsfärg förändrats?”. Al-Shafi’i svarade: ”För att folket ljuger om mig”. Han blev arg på mig för att jag berättade detta och uppförde sig mycket dåligt mot mig.
Ibn al-Munayyir nämnde en problematisk fråga han ställde till shafi’iterna och vidrör deras åsikt om att jakthunden som biter djupt in i köttet och dödar bytet inte medför att köttet blir orent trots att de säger att hundens saliv är en stor orenhet (najâsa mughallaza) och att det blandats samman med köttet, men samtidigt säger de att en rituell slakt med en kniv som har något orent vatten på ytan medför att hela djuret blivit orent och inte kan ätas. Jag har sett i al-Nawawis Minhaj att det står: ”Det som blivit orent genom att ha vidrörts av en blöt hund (bi shay ratib min kalb) måste tvättas sju gånger och en åttonde gång med jord”. Det är för denna strikhet i frågan som befolkningen och de okunniga människorna i Egypten misshandlar hundar och tror att detta är en rättfärdig handling som Allah belönar, trots att sådana handlingar är förbjudna enligt muslimernas samstämmighet.
Jämför själv, och må Allah vara dig nådig, hur de använder analogi på ovan nämnda hadith från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om att tvätta ett kärl som en hund slickat, med Imam Maliks ord: ”Denna hadith har skrivits ned, men jag känner inte till dess egentliga innebörd”. Detta är för att han ansåg hundar likt alla andra rovdjur men även som hushållsdjur så som katter, för att inte ens nämna de stora nyttor som hundar medför.
***
Hundens vackra karaktär
Det återberättas att al-Hasan al-Basri – må Allah vara honom nådig – sade: ”Det finns tio vackra karaktärsdrag i hunden och som också måste finnas i varje faqir:
1. De är alltid hungriga, och detta är de rättfärdigas tecken.
2. De härstammar inte från en speciell plats, och detta är kännetecknande för de som förlitar sig på Allah allena.
3. De sover bara lite på natten, och det är förträfflighetens folks karaktärsdrag.
4. När de dör lämnar de inget arv, och detta är asketernas drag.
5. De förskjuter ingen ur flocken även om denne uppträtt dåligt, och detta är en egenskap hos de som söker Allah.
6. De nöjer sig med lite i denna värld, och det är ett karaktärsdrag hos de ödmjuka.
7. Om de måste överge en viss plats så gör det detta och flyttar vidare, och detta är ett tecken man finner i de som är nöjda.
8. Om de blir bortjagade och sedan kallas tillbaka så hörsammar de kallet, och detta är ett tecken hos dem som fruktar Allah.
9. Om mat ställs fram så betraktar de maten från ett visst avstånd, och detta är tecknet hos de utblottade.
10. Om de lämnar en plats så tar de inte med sig något, och det är ett tecken hos de fattiga.
Fotnot: För att frågan om hundens renhet inte ska missförstås är det av värde att förklara rättsskolans hållning om hunden som husdjur. Malikiyyahs position är att det är förbjudet att sälja eller köpa en hund annat än för de specifika syften som gör det legitimt att äga en hund (jakt, vakt, blindhund, vallning av boskap). Att ha en hund som husdjur i sin boning är antingen förkastligt eller förbjudet, och varje dag som en hund befinner sig i huset som sällskapsdjur så subtraheras människornas goda handlingar, och till vilken grad detta sker är bara känt av Allah. Vår skolas hållning, precis som de andra skolorna, vidhåller att änglarna inte träder in i ett hus där en hund vistas som sällskapsdjur.
