Malikiyya.se vill uppmärksamma läsaren på att denna passage nedan är hämtat ur ett längre verk, Idah al-dalalat fi sama’ al-alat, författat av den förnämlige juristen Shaykh ’Abd al-Ghani an-Nablusi, en av de absoluta giganterna inom hanafiskolan. Vi publicerar denna text för att visa bredden och de existerande nyanserna i en partikulär sakfråga, och tillåter oss därför att frångå hemsidans mer specifika tema, malikitisk fiqh, för att istället närma oss den juridiska sakfrågan inom ramarna för Ahl as-Sunnahs spännvidd.
Musikens tillåtlighet – Shaykh ’Abd al-Ghani an-Nablusi
Översatt av Abdussalaam Nordenhök
***
Ha kännedom, mina bröder, må Allah den Upphöjde lysa upp er inre syn genom vägledningens ljus, må Han skydda era hjärtan från sådana misstag som de som utmärks av ignorans och envishet faller i, och må Han skänka er hjälp genom Hans ensamma vård, att vetenskapen som åsyftar förståelse av juridiska domslut, vari det lagliga och förbjudna belyses, är, efter kunskap om Den Levande Upprätthållaren (al-Hayy al-Qayyûm), en av de allra ädlaste vetenskaper i skapelsen. Detta gäller emellertid i mer allmän bemärkelse. Mer specifikt så kan vetenskapsmännen (fuqahâ’) i denna gren uppdelas i två särskiljda kategorier:
De fullkomliga juristerna. Det är de jurister som är intimt länkande till både rötterna (usûl) och de härledda grenarna (furû’) i juridiken, och de har därutöver insikt om både detaljer och avdelningar i nämnda vetenskap, eftersom de handskas med både det som fiqh har legaliserat och det som inte godkänts.
De defekta juristerna. Det är de som inte når upp till de fullkomliga juristernas rang. Det är sådana som citerar, baserat på vilken rättsskola de än tillhör, de juridiska åsikter man finner i böckerna som samlat de härledda domarna. De citerar fritt utan att förstå roten i de partikulära reglerna som etablerats av kunskapsmännen före dem. Därför ägnar de sig åt ihopsamlande av kunskap genom imitation, och varje sådan jurist har bara partiellt, på grund av sin bristande insikt och bristfälliga förmåga att begreppsmässigt se Laggivarens inre mening. Denna klass av jurister är varken insiktsfulla i fundamenten på vilka de specifika juridiska frågorna baserar sig, eller i kvalifikationerna (quyûd) till ett till synes ”absolut” obegränsad yttrande (mutlaq), eftersom sådana kvalifikationer enbart skänkts juristerna med djup förståelse. På detta sätt är denna andra kategori av jurister att liknas med den som samlar ved bara vid ett tillfälle och medan han samlar ihop ved blandar både smala och tjocka grenar. Dessa jurister griper tag i varje yttrande de kan finna och upphöjer sig själva till de som härleder domar i den Muhammadanska nationens namn, må Allah välsigna och skänka honom frid, som är en umma som deklarerats sannfärdig i Hans tal: ”Ni är det bästa samfundet som uppstått i mänskligheten” [Sūrah Āl ‘Imrān: 110].
Det är ingen överraskning att juristerna med bristfällig förståelse kritiserar trovärdigheten hos dem (muslimerna) som Världarnas Herre vittnat om. De lägger på grund av sin ondska och elaka tankar fram sin kritik mot folket, och de betraktar deras egen syn som visshetens själva essens (’ayn al-yaqîn). Ve för denna epok och dess jurister som dömer i enlighet med vad som finns i deras hjärtan av kärlek till det jordiska och i enlighet med deras självbedrägeri. På grund av deras onda tankar så vill de refutera imaginära felsteg som de låtsas att Lagen förbjuder, och de tar till sin hjälp den genuina juridiken i sin iver att påvisa syndande i dessa frågor. De flesta av de eventuella händelser som de refererar till för att stärka deras fantasier saknar helt dygd, eftersom de är byggda på andefattiga vantolkningar, trots att bevisen i sig själv representerar sanningen såtillvida man litar på följdriktiga verkligheter som bevisen sunt indikerar på. Orsaken bakom detta är att en sådan jurist måhända har memoriserat en eller två eller tre juridiska domslut och har därmed kommit att betrakta sig själv som en lärd mästare av högsta rang. Resultatet av sådan illusorisk självvärdering är att han hastar i att ge ut en fatwa insvept i okvalificerade termer och han strävar efter att imitera de rättslärde genom att citera juridiska tekniska formuleringar likt de riktiga juristerna vars urskiljande kapacitet är mer omfattande och mer precist än hans egen sort. Samtidigt som en sådan andefattig jurist med bristfällig kunskap är helt omedveten om den terräng som tillhör den kunskapsperson som äger mästerlig insikt i juridikens vetenskap och vars åsikt gör hans fatwa bindande. Den defekte juristen befinner sig i mörker och äger ingen kunskap om de förstklassiga juristerna och de tidiga och sentida författarna av förklarande texter som byggt deras juridiska uttalanden på en stabil grund av juridiska rotprinciper (usûl), kvalifikationer (quyûd), villkor (shurût), och avskiljande gränsdragning (hudûd), som de mycket väl kan ha utelämnat att skryta om eller explicit artikulerat eftersom de förlitat sig på studentens förståelse när han läser deras böcker, och de strävade efter att skydda sin kunskap från att citeras och användas av de som tävlade med dem i deras sökande efter värdig kunskap. Av sådana orsaker har de mästerliga juristerna och författarna av de auktoritativa texterna varit försiktiga med att spotta ur sig uttryck utan att noga kvalificera dem med relevanta beskrivningar trots att deras avsikt var att använda sig av den terminologi som de vanligtvis använder.
En annan möjlig orsak kan ha varit att de förutsätter att de fullkomliga folket faktiskt existerar, men att de döljer sig från folkets blickfång och utåt sett inte kan identifieras. Sakfrågan förvärras av faktumet att alla människor i vår epok bevisar de defekta juristernas ställningstagande eftersom vår tid saknar fullkomlighet. Det är på denna basis de dömer att lyssnande på njutbara musikinstrument är förbjudet eftersom varenda individ de stött på varit defekta i deras perspektiv.
Nej! Sanningen bakom de defekta juristernas tolkning är deras onda avsikter och korrupta inre kärna. De är Satans medhjälpare och fiender till Den Barmhärtige. De är alla epokers avskum. Må människorna skämmas. Jag svär vid mitt eget liv att vår samtid är fylld av sådana människor i alla länder och regioner. Må Allah, den Upphöjde, hugga itu deras orena och ogudaktiga kroppar med sanningens svärd. Må Allah, den Upphöjde, förkorta deras livslängd samt alla de som tänker onda och låga tankar om andra. Må Han därutöver utplåna alla innovatörer och de som utfärdar fatawa baserat på deras egna gissningar och förvirrade vantolkningar och de som vänder ryggen mot det upphöjda tillstånd som den Muhammadanska nationen besitter, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han, den Upphöjde, säger: ”Ni är den bästa nationen som frambringats ur människornas led” [Sūrah Àl ‘Imrān: 110]. Han, den Upphöjde, säger även: ”Vi har gjort er till mittens samfund (ummatan wasatan), så att ni skall verka som vittnen mot mänskligheten” [Sūrah al-Baqarah: 144 ]. Detta är en explicit koranisk vers, som medför visshet. Allt annat är ren spekulation.
I tidigare nämnda förklaring på ad-Durars kommentar så skrev min egen fader, må Allah vara honom nådig, följande:
”Det finns ingen skada, enligt vissa, i att slå på en tamburin på högtidsdagarna eftersom det återberättats från ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne, att Abu Bakr, må Allah, den Upphöjde, vara fullkomligen nöjd med honom, besökte henne när två flickor spelade på tamburiner på ’Id-dagen. Detta skedde i Profetens närvaro, må Allah välsigna och skänka honom frid. Abu Bakr, må Allah vara fullkomligen nöjd med honom, skällde ut henne varpå Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, bemärkte: ”O Aba Bakr, lämna de två ifred. Varje nation har en högtid och detta är vår högtid”.
Shaykh Ibn Hajar al-Haytamī, må Allah omfamna honom i nåd, nämnde i sitt verk Kaff ar-Ri`ā`att tamburiner var tillåtna på bröllopsfester och när man firade omskärelser, och att det därutöver var tillåtet rent generellt och att detta var den sunda åsikten. Han skrev: ”Det är tillåtet även om det hänger bjällror i dem. Den sunda åsikten är att det även då är lagligt att spela på dem”.
Beträffande Shaykh ‘Abdur-Ra’ūf al-Munāwī , må Allah omfamna honom i nåd, så skrev han följande i sin omfattande kommentar på hadith-samlingen Al-Jāmi` as-Saghīr (fī Ahādīth al-Bashīr an-Nadhīr) av Jalal ad-Din as-Suyuti, må Allah vara honom nådig, i en passage som handlar om Profetens yttrande, må Allah välsigna och skänka honom frid, som lyder: ”Deklarera öppet detta äktenskap och håll bröllopsfesten i moskén och spela på tamburiner”. Detta profetiska uttalande indikerar tillåtligheten i att spela på tamburiner på bröllopsfester. Samma dom gäller allt sådant som kan ses som firande av en lycklig händelse. Domen som gäller inom Shāfi`iyyah är att spelandet på en tamburin i en sådan kontext är generellt tillåtet, även om ljud framkallas från bjällror. Att spela på musikinstrument har skett i Laggivarens närvaro [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] i enlighet det breda levnadsmönster som muslimerna följer, och han är den som förklarat vad som är lagligt och vad som är förbjudet. När det spelades på dem i hans närvaro [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] så gav han legitimitet åt sådan praxis. Enligt den sundare åsikten så finns det ingen skillnad mellan en man och en kvinna som spelar på den. Samma författare (al-Munâwi) underströk i en annan passage i samma bok:
”Baserat på vad vi nämnt så är njutningen av att spela på en tamburin legalt tillåten eftersom det hjälper äktenskapet, och domen är detsamma gällande att njuta av bågskytte eller att träna sin häst för att hjälpa den islamiska krigföringen (jihâd). Bägge kontexter är älskade av Allah, den Upphöjde. Allt som hjälper till att stötta det som älskas av Honom är en del av sanningen. Baserat på detta så är en mans lättsamma lek med sin hustru och som höjer hennes humör en del av sanningen, eftersom det stöttar kärleksäktenskapet som i sin tur är något Allah den Upphöjde älskar. Orsaken till allt detta är att den svaga själen inte underkastar sig upphöjda ändamål såtillvida de inte innehåller någon form av lek eller avkoppling. Om sådana svaga själar helt hade hindrats från all form av lek eller avkoppling så skulle de leta upp det som är värre. Av denna anledning så skänks de svaga själarna överseende medgivanden som inte beviljas andra själar”.
Det är också sant att ‘Umar b. al-Khattāb, må Allah vara nöjd med honom, besökte Profeten, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, när några flickor spelade tamburin i hans närvaro. Han, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, befallde dem att sluta spela för att ‘Umar anlände och förklarade detta med sina ord “Han älskar inte falskhet (al-bâtil)”.
Låt oss därför anta att en av de ignoranta juristerna skulle ställa följande fråga ”Vi bryr oss inte om lagens specificerande (tafsîl) som du nämner (= att förbudet mot musikinstrument baserar sig på om de leder till distraherande glömska). Snarare så återger vi bara vad juristerna sagt i deras böcker, och det är att lyssnande på musikinstrument är kategoriskt förbjudet i absolut bemärkelse. Dessa jurister har ju inte nämnt det detaljerade särskiljande som du nämner”.
Vi svarar då att ash-Sha’bi, må Allah omfamna honom i nåd, en gång besökte en bröllopsfest. Han talade med familjemedlemmarna som ansvarade för festen och sade: ”Vad är det för fel på er? Det ser ut som ni samlats för en begravning! Var är sången och tamburinen?”.
Gällande Ishāq bin Ibrāhīm al-Mawsilī, må Allah omfamna honom i nåd, så sade han följande: ”Ibn Abi Hafsa brukade äta middagsmålet med min fader varpå han en dag sade: ”Skänk nu våra öron föda, må Allah visa er barmhärtighet”.
En gång sade en man till al-Hasan, må Allah föra honom till Sin nåd: ”Vad säger ni om sång?”. Al-Hasan svarade: ”Sånger är en sådan vacker sak! Genom dem upprätthålls familjebanden och folket ges lindring i svåra tider, och det som anses av godo (al-ma’rûf) iscensätts”.
‘Abdullāh bin ‘Awf återgav följande incident:
”Jag besökte en gång (‘Abdullāh) Ibn ‘Umar (b. al-Khattāb), må Allah vara nöjd med dem bägge, då han sjöng en sång i Karbāniyyah-stilen. Jag hörde honom därefter dikta:
”Hur kan man möjligtvis bo i Medina
Efter att Jamīlubnu Ma`mar uppnådde sitt mål i denna stad?
Han talade i sin dikt om Jamīl al-Jumahī, som älskade denna strof. Jag bad om tillåtelse att träda in i huset och han svarade mig med en fråga: ”Har jag verkligen hört vad du sagt?”. Jag svarade jakande. Abdullāh b. ‘Awf förklarade sedan: “När vi lagar våra hus så citerar vi exakt vad du nämnt”.
Mu’āwiyah sade till ‘Amr b. al-‘Ās, må Allah den Upphöjde vara fullkomligt nöjd med dem: ”Du måste besöka den person som håller sig sysselsatt med avkoppling och förstört sin manliga heder” och han åsyftade ‘Abdullāh bin Ja`far, må Allah vara nöjd med honom. De gick sedan bägge två för att besöka ‘Abdullāh bin Ja`far. När de gick in så fann de lite överbliven föda och Sā’ib som lärde sina slavkvinnor några sånger för dem att sjunga. När de klev in så befallde ‘Abdullāh b. Ja`far slavkvinnorna att gå ut ur rummet och han förberedde en plats på sin säng för Mu’āwiyah att sitta. Mu’āwiyah, må Allah vara fullkomligen nöjd med honom, sade: “Vänligen återgå till vad ni var sysselsatta med så att vi kan betrakta det”. Då sjöng Sā’ib en dikt av Qays b. al-Khatīm som lyder:
”Hemvisten för den som när vi i Minâ bodde. Upplyst av oss, genom de galopperande riddjuren som med oss hastar iväg”.
Slavkvinnorna börjande sjunga versen tillsammans, likt en refräng. Mu’āwiyah började spela med sina händer och sträckte ut sina fötter från sängen han satt på för att stampa. ‘Amr bin al-‘Ās, som såg hans glädje, sade till honom: “Sakta, sakta. Mannen du kom för att ge råd befinner sig säkerligen i ett bättre tillstånd och är mindre känslosam än dig”. Mu`āwiyah svarade honom: “Var tyst, envar nobel och generös människa uppskattar glädje, och är hastig i att bli glad och finna ljus både när han drabbas av sorg eller lycka”.
På en av sina resor sade ‘Umar bin al-Khattāb, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, till Rabâh, som var en expert på att sjunga: ”Sjung för oss denna dikt:
”Känner du till ett spår, en rad spårlösa länder, genom ’Amrah upplyst, där ingen ryttare stannar till”.
’Umar, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, lyssnade uppmärksamt på Rabâhs sång och bemärkte: ”Bra utfört, må Allah belöna dig för det”. Rabâh sade då: ”O de troendes anförare, det hade skänkt mig mer lycka om du sagt, `Zah’”. ’Umar frågade: ”Vad är zah?”. Rabâh svarade: “Det är ett ord som om det yttrats av den persiske konungen betytt att han belönat en person med 4000 silvermynt. Skulle du gett mig denna summa om jag uttalat ordet?”. ’Umar svarade: ”Det är förbjudet för mig att skänka dig det från muslimernas statskassa”. Rabâh vädjande då till honom genom att säga: ”Så kanske från din privata egendom?”. ’Umar gav honom sedan 400 silvermynt från sin egen egendom.
Det har återberättats av ‘Abdullāh b. Mas`ūd, må Allah vara nöjd med honom, att han sade: ”Allah har aldrig sänt en Profet utan att hans röst varit behaglig och hans ansikte vackert”.
Det har också återberättats att det folk som ägnande sig åt munklivet ägnade sig åt gripande melodier och rörande sånger genom vilka de prisade Allah, den Upphöjde, och förkortade deras nattböner och grät över deras synder och därmed smakade på Paradisets lycka”.
En dag tillfrågades Ishāq al-Mawsilī: ”Vad var inställningen bland de umayyadiska kaliferna gällande avkoppling?”. Hans svar var: ”Gällande Mu’āwiyah, ‘Abdu’l-Malik ibn Marwān, al-Walīd, Sulaymān, Hishām och Marwān, så hängdes en gardin upp mellan dem och sångarna eller deras följeslagare så att man inte skulle kunna se kalifens njutning av sångerna. När det gäller de som efterträdde dem, så visade de öppet sin njutning. Ingen av dem visade sådan häpnad som Yazīd bin ‘Abdi’l-Malik.”. Han blev sedan tillfrågad: ”Hur var det ‘Umar bin ‘Abdi’l-‘Azīz, må Allah vara nöjd med honom?”. Ishāq al-Mawsilī svarade: “Inte en enda ton från en sång nådde hans öron efter det att han gavs kalifatet. Före utnämningen brukade han lyssna på sin slavkvinnas musikaliska sånger”. Han tillfrågades sedan: ”Berätta för oss om den bristfällige Yazid (ibn Mu’awiyah)”. Han svarade: ”Vad som nått mig är att han inte lyssnade på musik och sånger överhuvudtaget. Han brukade utåt sett uppvisa ett gudaktigt beteende och deklarerade att folk var tvingade av Ödet utan att ha fri vilja”. Här avslutas vårt citat från Rabī al-Abrār av az-Zamakhsharī, som var en kunskapsperson som flödade över av lärdom.
Vi vänder nu blicken mot vad vår störste shaykh, Muhyid-Dīn bin al-‘Arabī, må Allah den Upphöjde bevara hans hemlighet, sade i sin bok Shujūn al-Masjūn:
”Om gudsåminnelse (adh-dhikr) verbaliseras genom en njutbar ton så lämnar det ett avtryck i själen precis som en bild skapar ett avtryck på ögats lins”.
Shaykhen och imamen Shihābud-Dīn Ahmad bin Ghānim al-Maqdisī, må Allah omfamna honom i nåd, sade följande i sin bok Hall ar-Rumūz wa-Miftāh al-Kunūz:
”Ha kännedom om att sång och musik är stående uttryck för extasen som älskvärda ljud och vackra toner frambringar. Av dessa ljud och toner skapas intelligent poesi i en viss form”.
Den mest lättförståeliga beskrivningen av sång och musik är ”ett behagligt ljud och en rörande melodi”. Det delas upp i två kategorier:
a) Begriplig musik, så som när poetiska verser ackompanjeras av musik.
b) Obegriplig musik, så som ljud som framkallas genom objekt så som blåsinstrument eller flöjt, etc som påminner om de njutbara ljud som fåglar sjunger.
Det finns ingen som säger att njutbara och behagliga ljud är förbjudna i sig själv, förutom i de fall när de sammankopplats i den rena Lagen, så som då stränginstrument och oseriösa instrument framkallar religiös glömska. Du borde notera hur Ibn Ghānim al-Maqdisī särskiljer mellan oseriösa instrument och stränginstrument. När du involverar dig i strukturen av en sådan sentens så förstår du att han refererar specifikt till stränginstrument då de frambringar glömska.
Ibn Ghānim al-Maqdisī skriver vidare:
”Gällande njutbara ljud i form begripliga författad sång, så har vi i vår ägo sunda autentiska återberättelser, och rapporter som nått oss genom obrutna kedjor genom alla generationer, som bevisar att poesi sannerligen reciterats genom njutbara ljud framför Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] brukade ställa upp en minbar ämnat åt Hassân al-Thâbit att stå på. Han reciterade sedan poesi som skröt om Allahs Sändebud [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] varpå Allahs Sändebud [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] sade: ”Allah, den Upphöjde, stöttar Hassân genom den heliga anden (Rûh al-Quds) så länge han beskyddar Allahs Sändebud och är stolt över honom”.
‘Ā’ishah, må Allah den Upphöjde vara nöjd med henne, sade: “Profetens följeslagare brukade recitera poesi till varandra medan han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] brukade lyssna.
När an-Nābighah (adh-Dhubyānī) reciterade sin poesi till honom [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam], vilket inkluderade 100 verser författade av Umayyah bin Abis-Salt, så kommenterade han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] med orden ”Kom igen, med livliga steg”. Han sade därefter: ”Om detta är en del av poesin han reciterar så borde han omfamna islam”.
Det har återberättats från Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom, att Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, uppmanade kameldrivarna (d.v.s. de som red på kameler i karavanerna) att sjunga för honom på hans resor, och att Anjashah, må Allah vara nöjd med honom, gav uppdraget att göra detsamma för kvinnornas nytta, medan al-Barā’ bin Āzib utförde detsamma för männen. Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, sade: ”Anjashah, hur kan din klangfulla uppmaning till djuren göras genom långhalsade flaskor?”.
Ett annat exempel på samma sak är det som återberättats av al-Bukhari och Muslim, må Allah vara nöjd med dem bägge, genom ‘Urwah ibn az-Zubayr från ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne. Hon sade att Abu Bakr, som är den allra främste befrämjaren av sanningen, och ’Umar, må Allah vara nöjd med dem bägge, besökte henne när det fanns två flickor hos henne. Det var under Minâ-dagarna. De spelade på tamburiner och slog på dem, medan Profeten, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, var insvept i sin klädnad. Abu Bakr klagade på henne, varpå Allahs Sändebud, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, blottade sitt ädla ansikte och sade: ”Lämna dem ifred, Aba Bakr, detta är sannerligen Minâ-dagarna”.
I en annan hadith möter vi ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne, som sade att Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, besökte henne när två flickor sjöng i hennes närvaro om Bu’âth-incidenten. Han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] låg lutad mot sängen med ryggen mot flickorna. Abu Bakr klagade på henne när han klev in med orden: ”Satans flöjt i Allahs Sändebuds närvaro?”. När Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, hörde det sade han: ”Lämna dem med sin sång”. Så fort Abu Bakr såg vad flickorna gjorde, vinkade hon till dem, och de förstod hennes signal och lämnade rummet. Vidare:
”På ’id-dagen, när de svarta abessinierna slog på sina sköldar gjorda av djurskinn med deras lansar. Antingen frågade jag Allahs Sändebud, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, eller så frågade han mig om jag ville titta på underhållningen inuti moskén. Jag svarade jakande så han ställde sig bakom mig, med sin kind emot min kind, och sade: ”Här är ni, Banû Arfidah!”. När jag slutligen tröttnade på att betrakta dem frågade han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam]: ”Fått nog?”. Jag svarade att jag var nöjd varpå han sade: ”Så gå iväg nu”.
Dessa ahadith utgör ett explicit textuellt bevis som visar att sång och lek inte är förbjudet. Återberättelserna indikerar därutöver en rad medgivanden som Lagen tillåter.
En av dem är tillåtligheten att leka i moskén.
En annan är att han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] stod tillsammans med ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne, ända fram tills hon tröttnade trots hennes ringa ålder.
En annan är att han korrigerade Abu Bakrs ställningstagande, samt att han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] konkret förbjöd honom att kritisera de två flickorna.
Slutligen, vi har en situation där både ljudet av en tamburin och ljudet från sjungande flickor nådde hans öra samtidigt.
Gällande ljudet från flöjten mer specifikt, så använder de som anser att musikinstrument är förbjudna beviset som nått oss genom hadithen som återberättas av Nafi’ från Ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med dem bägge, beträffande incidenten då han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] tryckte in sina pekfingrar i öronen då han hörde en flöjt spelad av en herde och ändrade sin färdriktning. ‘Abdullāh bin ‘Umar frågade om och om igen: “O Nafi’, kan du fortfarande höra ljudet?”. Nafi’ berättade att han slutligen besvarade frågan med ett nej, så tog Ibn ‘Umar ut sitt pekfinger ur sitt eget öra och sade: “Det var så jag såg Allahs Sändebud, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, göra.
Denna rapport innehåller ingen indikation om förbud mot sådana musikinstrument. Snarare är det tvärtom, eftersom man kan se det som ett starkt bevis på att flöjten är tillåten. Detta bevisas genom två aspekter, att Ibn ’Umar inte instruerade Nafi’ att täcka sina öron, och inte klandrade herden för hans handling. Allah förbjuder att han, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, skulle bevittna en förbjuden handling (munkar) utan att tala emot det, eller att han skulle möta sådan falskhet utan att sätta ett stop för det! Det är löjeväckande att föreställa sig, eftersom vad som är lagligt och var som är förbjudet bara är känt genom honom. Om det hade varit något förbjudet så skulle han lärt sina Följeslagare om en sådan dom. Att han täckte för sina öron kan legitimt tolkas på två sätt:
Det första är att han, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, sökte fullkomligheten och visade dygdens väg. I detta avseende så är vår kommentar att om man lämnar lyssnade på musik så är det värdigare i de flesta tillstånd. Det är sannerligen så att de neutrala tillåtna sakerna i detta jordiska liv är bättre att avhålla sig ifrån.
Det andra är att hans hjärta, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, aldrig någonsin tömdes på gudsåminnelse (dhikr) och reflektion (fikr) och att han aldrig trädde ur sitt nära tillstånd till Allah, Den Upphöjde. Han befann sig således i ett spirituellt tillstånd när han hörde herdens flöjt och det påverkade hans hjärtas tillstånd. På samma sätt så slet han, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, av sig Abu Jahls klädnad efter bönen eftersom klädnaden hade mönster som drog bort uppmärksamheten från bönens spirituella tillstånd och påverkade detta ögonblick av gudsåminnelse och reflektion. Vi hävdar dock inte att det är förbjudet med mönster på kläder. Det skedde enbart för att han, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, kände att hans hjärta blev distraherat vilket resulterade i att han tog av sig klädnaden. Det är precis samma sak som skedde när han stoppade fingrarna i öronen.
Vi ska nu handskas med hur beviset feltolkas av de som förbjuder, i absolut bemärkelse, att man lyssnar på musikinstrument. Yttrandet från Ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom, lyder: ”Sång skapar hyckleri i hjärtat så som vatten får grönskan att växa”. Al-Fudayl ibn ’Iyad, må Allah omfamna honom i nåd, sade: ”Sång är otuktens och äktenskapsbrottets amulett”. Han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] sade: “Ingen höjer sin röst för att sjunga utan att Allah den Upphöjde sänder två djävular som sätter sig på hans axlar och de sparkar med deras hälar på hans bröst fram till han slutar sjunga”. ’Uthman, må Allah vara nöjd med honom, yttrade: ”Jag har aldrig ägnat mig åt sång och har heller inte velat ägna mig åt det sedan jag omfamnade islam. Jag rörde aldrig min penis med min högra hand ända sedan Allahs Sändebud [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] sändes till oss som Profet”. Han [Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam] sade: Den allra förste som jämrade sig i sorg och den allra förste som sjöng var Iblis, må Allah förbanna honom”. ‘Ā’ishah, må Allah vara nöjd med henne, sade: “Allah den Upphöjde har deklarerat att slavkvinnan som är en professionell sångerska, och att sälja henne, och försäljningspriset som erhålls, och att instruera henne i sång, är förbjudet”. Allah den Upphöjde säger: ”Skrattar ni belåtet i stället för att gråta, och ser livet som en lek? (wa antum sâmidûn) [Sūrah an-Najm: 60, 61]. Ibn ‘Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade om detta: ”Referensen i meningen wa antum sâmidûn betyder sång enligt Himyars dialekt”. Om vi håller oss till åsikten att musik är förbjudet, så blir den oundvikliga domen enligt analogi att även skratt och gråt vore förbjudet. Beträffande ’Uthmans yttrande, må Allah vara nöjd med honom, så skulle det enligt analogi betyda att det vore förbjudet att vidröra sin penis med sin högra hand.
Sannerligen, om vi förespråkar att sång är absolut förbjudet baserat på ovanstående återberättelser så skulle det logiskt betyda att Allahs Sändebud, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, ägnat sig åt förbjudna handlingar och att han har befallt folket att utföra det som är förbjudet och att han visade förnöjsamhet med det förbjudna. Den som hyser sådana tankar om sin Profet har gjort sig skyldig till kufr!
De textuella källorna som behandlar ämnet visar att sång skedde i hans hem, att tamburin spelades i hans närvaro, att abessinierna dansade inuti moskén, att poesi lästes upp med melodiös röst framför honom, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam. När vi står inför sådana bevis så är det inte tillåtet för oss att hävda att sång eller att lyssna på sånger är kategoriskt förbjudet, precis på samma sätt som vi inte kan hävda att det är kategoriskt tillåtet utan att vidare förklara när och hur. Snarare är domen att det finns skillnad mellan individer, och att det finns skillnad mellan skrytsamhetens folk och uppriktighetens folk.
Vi säger således:
Sång och musik delas in i tre kategorier:
– Det som är kategoriskt förbjudet. Detta gäller för de flesta av ungdomarna och de som inte kan styra sina lustar och aptit, och det är dessa som älskar denna värld och som kännetecknas av att deras inre är turbulenta och de är utsatta för onda ingivelser som påverkar dem och leder dem till det korrupta. Sång och musik lyfter bara fram vad som finns i deras hjärtan, och det är dåliga karaktärsdrag, och speciellt i vår samtid eftersom vi blivit smutsiga och kännetecknas av våra förkastliga handlingar.
– Det som är neutralt tillåtet. Denna dom är lämplig för de som deltar i sång och musik bara för att de finner välbehag i behagliga ljud, och de blir glada och lyckliga och minns de som är frånvarande eller döda och deras sorg lindras och han kopplar av genom att lyssna på det.
– Det som är religiöst rekommenderat (mandûb). Denna kategori omsluter alla de som älskar för Allahs skull, och som längtar efter Honom, och detta är deras generella inre tillstånd. Sång och musik för en sådan människa frambringar bara godhet och ökar hans längtan blir mer intensiv. För en sådan person så leder det till ädla tillstånd och lyfter fram mirakel (al-karamât as-saniyyah) och gudomliga gåvor (al-mawābih al-ilāhiyyah). Om musik tar fram dessa kvaliteter i en person så är lyssnandet (samâ’) inte bara tillåtet med är även rekommenderat för honom.
Vi har härlett det vi behövde från of Ibn Ghānim al-Maqdisī.
Den tredje kategorin är speciellt riktad år sufierna, sannfärdighetens och uppriktighetens folk, i varje epok. Dessa människor kommer finnas fram till Domedagen. Må Allah, den Upphöjde, skydda dem i deras handlingar och tillstånd, trots att det finns lögnaktiga människor som färdas på deras väg och som skämmer ut dem genom att imitera dem i det yttre. På samma sätt finns det ignoranta människor med bristfällig förståelse som härmar den fullkomliga juristerna genom tal och form trots att de själva är ohederliga.
Precis som detta inte påverkar de sanna juristernas status så kan dessa falska imitatörer inte påverka de riktiga sufiernas status och få det muslimska folket att vanvörda dem.
Varje grupp i gemenskapen består av olika lager, från administratörerna i det världsliga eller i Dîn, oavsett om det rör sig om imamer, bönetropare, offentliga predikanter på jumu’ah, domare, emirer, sultaner, guvernörer, och det finns både rättfärdiga och korrupta individer, både fullkomliga och defekta, i alla grupper. Detta gäller i alla epoker fram till Domedagen. När en specifik person från en klass kan klandras så berör det honom individuellt. Samma sak gäller när man hyllar en hel klass då man åsyftar de rättfärdiga bland dem.
När du väl insett detta, så kommer det bli en självklarhet för dig vad juristerna talat om när de beskrivit de som strävar efter att bli sufis och och visat detta utåt (al-mutasawwifa) och att de granskat och varnat för deras vidriga vanor, men detta ska inte ses som allmängiltigt men bara applicerbart på de korrupta sökarna i deras sufiska led. Beviset för detta är vilka ord de använder när de refuterar dem vilket indikerar att det bara berör ett fåtal. Ett typiskt exempel är Shaykh al-‘Aynī al-Hanafi, må Allah visa honom nåd, i hans kommentar på Al-Kanz (= “Kanz ad-Daqā’iq”). Det är från en passage som handlar om författaren till al-Kanz som i kapitlet om förkastliga ting skrev: ”Varje handling som leder till att man blir distraherad är förkastlig”.
Författaren till Kanz ad-Daqā’iq nämner att roten till denna dom återfinns i hans uttalande, må Allah välsigna och skänka honom frid, när han sade:
“Varje förströelse som Adams son ägnar sig åt är förbjuden utom tre typer: En man som leker med sin familj, en man som tränar sin stridshäst, och en man som tävlar i bågskytte”.
Detta är ett explicit textuellt auktoritativt bevis för att sufiernas dans som de kallar ”ögonblicket” eller ”behagets hörande” är förbjudet. Det utgörs av en variation av lyssnade som åtföljs av förkastliga saker som leder till pina i efterlivet”
Du måste lära dig att förstå vad passagen betyder så att du inte tror att det handlar om ett onyanserat förbud i denna fråga. Snarare, tänk efter noggrant om vad juristerna sagt om “de som låtsas vara sufier” och lär sig särskilja det från termen ”sufierna”. Döm inte i frågan mot varje grupp du stöter på bland de som ägnar sig åt ögonblicket eller behagligt lyssnande, och alltså ägnar sig åt dans och sång, och utgå inte från att de är korrupta och spirituellt defekta människor. Döm inte i vad de ägnar sig åt, och anta inte är det är förbjudet. Du måste undvika att döma dem på detta sätt eftersom du inte vet vilka bland dem som har korrupta själar och vilka som är hälsosamma. Allah särskiljer mellan dem med Sin kunskap och ser vem som är korrupt och vem som vägleder.
I al-Hadidis citat av as- Suhrawardī så sägs följande:
”Sång, recitation av poesi med melodiös röst och att lyssna på musik (samâ’) har sannerligen återberättats från en stor grupp av sahaba och deras efterträdare, må Allah vara nöjd med dem alla”.
Vi ska först se på frågan generellt och sedan beskriva det i detalj. Låt oss börja med de som tillåtit det. De som ägnat sig åt samâ’ är ‘Umar bin al-Khattāb, ‘Uthmān bin ‘Affān, Abū ‘Ubaydah bin al-Jarrāh, Sa`d bin Abī Waqqās, Abū Sa`īd ‘Uqbah bin ‘Amr al-Ansārī, Bilāl, ‘Abdullāh bin (al-) Arqam, Usāmah bin Zayd, ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awf, Hamzah bin ‘Abdi’l-Muttalib, ‘Abdullāh bin ‘Umar, och al-Barā’ bin Mālik.
Bland sahaba så har sång och musik hyllats av (Ubayy) Ibn Ka`b, Mu`āwiyah bin Abī Sufyān, Khawwāt bin Jubayr, Rabāh bin al-Mu`tarif, an-Nu`mān bin Bashīr, Hassān bin Thābit, and al-Mughīrah bin Shu`bah, må Allah vara nöjd med dem utan minsta lilla undantag.
Om vi vänder oss till tabi’een, så kan samma sak bevittnas i Sa`īd bin al-Musayyab, ‘Abdullāh bin Muhammad bin Abī ‘Atīq och ‘Abdur-Rahmān bin Hassān.
Ibn Hajar säger uttryckligen att det som återberättats från ’Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, är sunt, och han citerar Abu Talib al-Makkis ord, må Allah omfamna honom i nåd:
”Envar som avvisar tillåtligheten av lyssnande på sång och musik har sannerligen avvisat sjuttio sannfärdiga personer (siddîqûn)”.
Ibn Hajar förklarar att Abu Talib al-Makki med ordet sjuttio menade en stor mängd personer som höll denna åsikt. Sedan citerar han al-Suhrawardis ord:
”En person som avvisar lyssnande på sång och musikinstrument och anser det förbjudet är antingen en person som är ignorant om de återberättelser som nått oss från våra fromma föregångare, eller så är han en okunnig person som helt saknar god smak”.
Beträffande de troendes anförare, ’Umar bin al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, så återberättar az-Zuhri, må Allah vara nöjd med honom, följande incident: ”As-Sā’ib bin Yazīd sade: Vi satt tillsammans med ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awf, må Allah vara nöjd med honom, och vi var på resande fot på väg till Mecka för att utföra pilgrimsfärden. ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awf avvek från vår färdväg. Han sade till Rabāh bin al-Mu`tarif: “Abā ‘Abdir-Rahmān, sjung en sång för oss”. Rabāh bin al-Mu`tariff var en av de som var mästerliga i den förnämliga arabiska sångstilen nasb, som var mer behaglig än den sång som sjöngs för kamelerna. När Rabâh sjöng inför sällskapet så anlände ’Umar bin al-Khattab och han var då kalif. Han sade: ”Vad är detta?”. ’Abdur-Rahmān bin ‘Awf svarade: “Ingen skada skedd. Vi roar oss bara och förkortar vår resa genom detta”. ’Umar sade då: ”Om jag kunde välja vilken sång ni skulle lyssna på så skulle jag välja den poesi som läses av Dirār bin al-Khattāb”.
I boken om vittnesmål (från verket As-Sunan al-Kubrā) så återberättar al-Bayhaqi följande:
”Gällande detta ämne, så har vi återberättat en annan anekdot i kapitlet om pilgrimsfärden, som berättats av Khawwāt bin Jubayr från ‘Umar och ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awf, och Abū ‘Ubaydah (bin al-Jarrāh). När han återberättade denna anekdot sade Khawwāt: “Jag fortsatte att sjunga för dem fram till dess att gryningen anlände”. Ibn Qutaybah återgav en annan kedja, från Rabāh bin al-Mu`tarif, som liknade al-Bayhaqis återberättelse, där Rabâh sjöng fram till dess att den sanna gryningen anlände och att ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Tillåt mig nu minnas Allah”.
Gällande ‘Uthmān b. ‘Affān, må Allah vara nöjd med honom, så sade al-Māwardī said i verket Al-Hāwī [al-Kabīr], precis som författaren till al-Bayân, att han ägde två slavflickor som var tränade att sjunga för honom. När den falska gryningen anlände så brukade han säga till slavflickorna: “Nu kan ni sluta, nu är det dags att söka förlåtelse”.
Nu ska vi nämna ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awf, må Allah vara nöjd med honom.
Experterna i historievetenskapen nämner att ’Umar bin al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, besökte ‘Abdur-Rahmān bin ‘Awfs hem och hörde honom sjunga dessa följande rader poesi i Rakbāniyyah-stilen (en arabisk sångvariant vars karaktär är att dra ut på det sista ljudet i varje mening):
Hur kan man möjligtvis bo i Medina
Efter att Jamīlubnu Ma`mar uppnådde sitt mål i denna stad?
Det har återberättats av bl.a. al-Baghawī, må Allah visa honom nåd, i verket At-Tahdhīb (fī Fiqh al-Imām ash-Shāfi`ī) och av författaren av Al-Muhadhdhab (= ash-Shīrāzī) att ‘Abdur-Rahmān bad ’Umar att sjunga för honom och att ’Umar sedan sjöng för honom. När ’Umar frågade honom: ”Hörde du oss, ‘Abdar-Rahmān?” så svarade han att han hört honom. ’Umar sade sedan: ”När vi reparerar våra hus, så gör vi så som folket sedvanligt gör”. Det är faktiskt så att ‘Umar bin al-Khattāb, må Allah vara nöjd med honom, hade vanan att sjunga i ett eller två hus där han kände att det var lämpligt.
Den fjärde Följeslagaren vi ska nämna är Sa’d bin Abī Waqqās, må Allah vara nöjd med honom. Ibn Qutayba återberättade genom sin kedja som leder tillbaka till Sulaymān bin Yasār att han hörde Sa’d bin Abī Waqqās sjunga när han reste mellan Medina och Mecka, varpå Sulaymân sade: ”Subhan Allah, sjunger du medan du befinner dig i detta rituella tillstånd (ihrâm)?”. Sa’d svarade: ”O son till min broder, har du någonsin hört mig yttra något som är menat att skrämma iväg min vän?”.
Gällande Abū Sa`īd ‘Uqbah bin ‘Amr al-Ansārī, så nämner al-Bayhaqi genom sin kedja från az-Zuhri att han sade: ”Sulayman informerade mig om att en oklanderlig person som aldrig någonsin anklagats för att ljuga eller förvanska sanningen personligen hade informerat honom om att han hört Abū Sa`īd ‘Uqbah b. ‘Amr al-Ansārī, medan han deltog som överbefälhavare i slaget vid Badr från hästryggen hade höjt sin röst för att sjunga med nasb-stil”.
Nu vänder vi oss mot Bilal, må Allah vara nöjd med honom, och det som al-Bayhaqi återberättar genom sin kedja från Wahb bin Kaysān att han sade: ”’Abdallah ibn az-Zubayr sade: ”Bilal brukade sjunga medan han lutade sig mot något. En man frågade honom: ”Brukar du sjunga nasb?”. Bilal sträckte då på sig och satte sig upp och sade: ”Har du någonsin hört om en enda man från al-Muhājirūn eller från al-Ansār som inte sjöng nasb?”.
Om hur är det med ‘Abdullāh bin al-Arqam, må Allah vara nöjd med honom? Ibn ‘Abdi’l-Barr skrev om honom, från Shu`ayb bin Abī Hamzah från az-Zuhrī (och det gjorde även al-Bayhaqī, återigen från az-Zuhrī), att (Ibn Shihāb) az-Zuhrī sade:
”‘Ubaydullāh bin ‘Abdillāh bin ‘Utbah, informerade mig att hans fader informerade honom att han hade hört ‘Abdullāh bin al-Arqam höja sin röst i sång. ‘Ubaydullāh bin ‘Abdillāh b. ‘Utbah sade om detta: “Vid Allah, jag har aldrig stött på någon med större fruktan inför Allah än ‘Abdullāh bin al-Arqam”.
‘Abdullāh bin al-Arqam var en av den mest framstående av Profetens Följeslagare, må Allah vara fullkomligt nöjd med dem alla utan minsta undantag. Han omfamnde islam det år då Mecka erövrades, och blev en av Profetens skribenter, Sallallāhu ‘alayhi wa-Sallam, och därefter Abu Bakrs och ’Umars skribent. ’Umar utnämnde honom till ansvarig för statskassan, och ’Uthman gjorde detsamma, och han lämnade sedan detta ansvar och ’Uthman tillät honom att lämna över ansvaret.
Nu går vi vidare till Hamzah bin ‘Abdi’l-Muttalib, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom: Det är bevisat genom al-Sahihayn (Bukhari och Muslim) att han ägde en professionell sångerska som sjöng för honom.
Det har återberättats genom Ibn Qutaybas kedja från ’Abdallah ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, att han brukade bjuda hem ‘Abdullāh bin Aslam and Khālid bin Aslam för att de skulle sjunga för honom.
Ibn Abid-Dunyā al-Hamawī sade följande i kommentaren på (imam al-Ghazālīs) Al-Wasīt:”Kunskapens folk har återberättat att Ash’ab besökte ’Abdallah ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, då ibn ’Umar befann sig i Medinas skog. ’Abdallah ibn ’Umar bad Ash’ab att samla ihop en stor mängd torkade dadlar i en säck. När Ash’ab var färdig så bad ’Abdallah ibn ’Umar honom att säga åt hans unga tjänare att samla ihop egendom för att hjälpa honom finansiellt för att rädda honom från ekonomiska trångmål. Ash’ab gjorde så som ’Abdallah ibn ’Umar bad honom. Därefter bad ’Abdallah ibn ’Umar att Ash’ab skulle sjunga för honom. Ash’ab hade en förnämlig stämma och var en god sångare. Ash’ab bad honom utav artighet inför ’Abdallah ibn ’Umar att inte sjunga. Men han fortsatte bönfalla honom och gav honom till slut tillåtelse att gå. Då började Ash’ab sjunga och göra honom lycklig genom sina sånger”.
Hāfiz Abū Nu`aym återberättade att en annan Följeslagare, al-Barā’ bin Mālik, må Allah vara nöjd med honom, älskade att lyssna på sånger och att han fann tröst i sång.
Att lyssna på sånger var också ‘Abdullāh bin Ja`far bin Abī Tālibs vana, må Allah vara nöjd med honom, och detta är en erkänd fakta som rapporterats genom många källor. Att han älskade detta har återberättats av alla jurister, och hadith-experter och trovärdiga historiker som undersökt denna juridiska fråga som vi talar om.
I verket Al-Istī`āb (fī Ma`rifah al-Ashāb), så berättar Ibn ‘Abdi’l-Barr att ‘Abdullāh bin Ja`far bin Abī Tālib inte betraktade sång som syndigt.
Den hedervärde läraren Abū Mansūr al-Baghdādī sade i sin allomfattande bok om musik och sång:
”Abdallah bin Ja’far, som var en majestätisk man, brukade komponera musik åt sina slavkvinnor och lyssnade på dem sjunga och spela med de musikinstrument han ägde. Det var under ’Ali ibn Abi Talibs kalifat, må Allah vara nöjd med honom”.
I verket Ar-Rukhsah sade Ibn Qutayba att Mu`āwiyah, må Allah vara nöjd med honom, besökte ‘Abdullāh bin Ja`far och fann honom tillsammans med sina slavkvinnor som höll i stränginstrument (’ûd). Mu`āwiyah sade: ”Vad försiggår här, ibn Ja’far?”. ’Abdallah svarade: ”Detta är en slavflicka som jag instruerar i att komponera poesi av god smak, så att konstformen jag lär upp henne i kan öka hennes skönhet”. Mu`āwiyah svarade: “Bra, låt henne sjunga”. Sedan spelade hon på al-’ûd och sjöng följande rader:
”Tackade din slav inte den som fick gråa linjer i sitt utsläppta hår, och som livade upp ditt inre som förtärts av långa dagar, gammal ålder och tidens naggande?”
När han hörde detta så började Mu`āwiyah stampa takten med sin fot varpå ’Abdallah frågade honom: ”Skakar du på din fot?”. Mu`āwiyah svarade då honom: “Sannerligen, den noble personen är den som hastigt finner tröst i det njutbara”.
Az-Zubayr bin Bakkār återberättade genom sin kedja att ‘Abdallah ibn Ja’far, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, begav sig ut mot Jamilas hus för att höra henne sjunga, eftersom hon svurit att aldrig sjunga på andra platser än sitt eget hus. Hon ville nämligen bryta sin ed för att besöka hans hus för att sjunga inför honom, men han förbjöd henne att göra det.
Nu är vi färdiga med ’Abdallah ibn Ja’far och ska sysselsätta oss med ‘Abdullāh bin az-Zubayr, må Allah den Upphöjde vara nöjd med dem båda.
Abū Tālib al-Makkī återberättade at than brukade lyssna på sång. Shaykh Taqiyyud-Dīn bin Daqīq al-‘Īd har berättat i sitt verk Iqtinās as-Sawānih genom sin kedja som börjar med Wahb bin Kaysān att han sade: ”Jag hörde ’Abdallah ibn az-Zubayr sjunga sin poesi. ’Abdallah (ibn az-Zubayr) sade att han inte hade hört en enda man från Muhajirun och Ansar som inte sjöng poesi”.
Gällande Imām al-Haramayn (= al-Juwaynī) [iii] och Ibn Abid-Dam, så hade de bägge sagt att historikerna nämnde att ‘Abdullāh bin az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, ägde två slavkvinnor som var tränade att spela på stränginstrument inför honom. De återberättade även att ’Abdallah ibn ’Umar en gång besökte honom och lade märke till ett stränginstrument, och frågade: ”Vad är detta, O Allahs Sändebuds Följeslagare?”. ’Abdallah ibn az-Zubayr gav honom instrumentet. Ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med dem bägge, granskade det noga och sade sedan: ”Detta är den vikt som är typisk för lutor från Syrien”. Ibn az-Zubayr svarade: ”Intellekt vägs i enlighet med den”.
Nu’man ibn Bashir, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, är en annan personlighet bland Följeslagarna med en positiv inställning till sång och musik. Författaren av verket Al-Aghānī (= Abu’l-Faraj al-Asbahānī) återberättade följande: “An-Nu’man anlände i Medina under Yazid ibn Mu’awiyahs och ’Abdallah ibn az-Zubayrs kalifat. Han sade: ”Vid Allah, jag har försökt försörja mina öron med lite sång men inte lyckats, så var god och låt mig lyssna lite”. Det sades då till honom: ”Om det är detta du söker så bosätt dig hos ‘Azzat al-Maylā’ ty hon är en expert på detta”. An-Nu’man svarade: ”Ja, vid denna byggnads Herre. Hon är en av dem som låter själen få det njutbara”. Sedan vandrade han hem till henne. Hon tillät honom att komma in och hedrade honom och bad om ursäkt att hon inte kunnat besöka honom tidigare. Han sade då till henne: ”Vänligen sjung något”. Hon sjöng ett sång av Qays ibn Khatîm som handlade om ’Amrah som var an-Nu’mans moder. I denna sång sade han:
”Har rikedomen förnyats för ’Amrah, så att hon nu undviker oss, eller är hon så som oss? Denna höviska fria kvinna, ’Amrah är nu en sådan som applicerar väldoftande musk på hennes klädnads ärmar”.
När folket som var närvarande tyst indikerade till ’Azzat att ’Amrah var an-Nu’mans moder så tystnade hon, varpå an-Nu’man sade till henne: ”Fortsätt sjunga. Vid Allah, du har bara nämnt det som är nobelt och sant. Du borde inte sjunga något annat än dessa fraser även andra dagar när jag är i ditt hus”. Hon fortsatte sedan sjunga för honom fram till han begav sig av. Författaren av Al-‘Iqd (al-Farīd) (= Ibn ‘Abd Rabbih) nämnde denna anekdot, som även återberättats av al-Mugnis kommentator.
När det kommer till Hassān bin Thābit, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, så återberättar Abu’l-Faraj al-Asbahānī detta nedan, och hans kedjas styrka tar sin början med Muhriz bin Ja`far: ”
”Zayd ibn Thabit lät omskära sina söner. Han insjuknade därefter och Muhajirun och Ansar och de andra som bodde i Medina besökte honom i hans hus. Hassân anlände trots att han vid detta skede helt förlorat sin syn. Ett bord lades fram inför honom. Han var den ende som satt ner, förutom hans son ’Abdur-Rahman. När han ätit färdigt så gavs han en kudde. ‘Azzat al-Maylā’ gick fram och satte sig och en gammal arabisk luta kallad mizhar lades i hennes knä. Hon började sjunga och spela på instrumentet. Hennes första sång innehöll poesi som Hassân själv författat:
”Mitt öga föll på ett palats. Regn i myckenhet kunde ses under Rabi al-Awwals regniga dagar”.
Hassân, må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom, blev mycket glad över detta och han grät floder medan han lyssnade på henne.
Den siste Följeslagaren som vi ska nämna är al-Mughīrah bin Shu`bah, må Allah vara nöjd med honom. Det har återberättats av Abu Talib al-Makki, må Allah omfamna honom i nåd, att sång och musikinstrument spelades upp i hans närvaro. Det återberättas i Qūt al-Qulūb. Samma sak har nämnts av Shaykh Tājud-Dn al-Fazārī.
Allt detta har jag berättat för att underlätta förståelsen om sång och musik bland Följeslagarna, må Allah den Upphöjde vara nöjd med dem alla.
Det är även lämpligt att nämna tabi’een. Det räcker egentligen med att nämna Sa`īd bin al-Musayyab som är en måttstock för noggrannhet i religiösa frågor. Han är den allra bäste av tabi’een efter Uways, i alla fall för de som anser att Uways faktiskt existerade. Sa`īd bin al-Musayyab är även en av de sju juristerna i Medina. Han lyssnade sannerligen på sång och njöt av det.
Hāfiz Abū ‘Umar bin ‘Abdi’l-Barr återberättar genom sin kedja att Sa`īd bin al-Musayyab promenerade längs med en gata i Mecka då han hörde al-Akhdar sjunga följande poesi i Qadi ibn Wa’ils hus:
”I Na’mat-dalen sprider muskdoften ut sig, då Zaynab vandrar genom den tillsammans med blyga kvinnor”.
När han hörde detta så stampade Sa’îd takten med sin fot i lycka och sade: ”Detta är, vid Allah, något som skapar tacksamhet och upphöjer lyssnaren”. Sa’îd reciterade sedan följade rader poesi:
”Hon är inte likt dem som öppnade upp sin klädnad för att visa fingerspetsarna vid steningen vid Minâ. Då hon stod upp visade hon sig på hajj-dagen, genom att betrakta de som lämnade ’Arafat”.
Vi ska nu tala om Qadi Shurayh. I hans verk som behandlar sång och musik så nämner Qadi Abū Mansūr al-Baghdādī om Qadi Shurayj att han var av vanan att komponera musik och lät detta sjungas av slavkvinnor som var skolade i sångkonsten. Detta måste förstås i ljuset av hans höga status och majestät.
‘Āmir ash-Sha`bī, må Allah visa honom nåd, var en av de allra främsta bland tabi’een både beträffande kunskap och korrekt praxis. Den lärde läraren Abu Mansur har återberättat om honom att han brukade kategorisera ljuden från musik i olika skalor. Ustādh Abū Mansūr al-Baghdādī nämner därutöver om ‘Abdullāh bin ‘Muhammad bin ‘Abdir-Rahmān bin Abī Bakr as-Siddīq, må Allah vara nöjd med dem alla, att Ibn Abī ‘Atīq (= ‘Abdullāh bin ‘Muhammad bin ‘Abdir-Rahmān bin Abī Bakr as-Siddīq) var en jurist som ägnade sig åt mycket dyrkan, och trots detta brukade han instruera slavkvinnor att sjunga. Han sade att han ofta lyssnade på sånger och att experterna i historia som återberättats genom sunda kedjor inte tvistar om denna fråga överhuvudtaget. Trots sin djupa förståelse om Dîn och juridik och att han var en stor asket och ägnade sig åt mycket dyrkan, så uppvisade han alltid en extremt glad karaktär och generositet. De två shaykherna (Bukhari och Muslim) ser honom som en trovärdig återberättare i deras respektive Sahih-samlingar.
Om vi undersöker ‘Atā’ b. Abī Rabāh, som räknas som en av de allra mest framstående tabi’een så sade Ustādh Abū Mansūr al-Baghdādī att han trots sin dyrkan, asketism, och djupa förståelse i det profetiska föredömet och i dess kedjor så brukade han lyssna på behagliga ljus som han kategoriserade i olika skalor. Ibn Qutayba nämner att när ‘Atā’ bin Abī Rabāh lät omskära sin son så var al-Abjar närvarande och sjöng. Varje gång han slutande sjunga så uppmuntrade ‘Atā’ b. Abī Rabāh honom att fortsätta och komma på nya melodier.
