Från Nordafrika till Spanien och Sicilien, har den malikitiska rättsskolan allrådande varit den normativa uttolkningen av Islams lag. Även om andra rättsskolor har förekommit i de nämnda regionerna, kan traditionen i Imam Maliks efterföljd ändock definieras det västliga Islams rättsskola. Mellan åren 711 till 1492 var Islam en politisk verklighet på den spanska halvön och den tidens arv ekar fortfarande genom Europa, även om de sista muslimerna fördrevs från den spanska regionen år 1606. Således betraktar vi det endast som naturligt att följa denna europeiska tradition, då det var Maliki-skolan som en gång upprätthöll Islams förmedling på den europeiska kontinenten. I Imam Muslims hadith-samling finner vi också Profeten Muhammad, frid över honom, säga: ”Folket från väst (maghrib) kommer alltid att inneha sanningen och befinna sig i seger hela vägen fram till Den Sista Timmen” (Muslim).

Sannerligen är Maliki-skolan både Afrikas övergripande skola och Västeuropas historiska rättsskola. Idag återföljs Maliki-skolan av omkring tjugofem procent av den muslimska världen. För muslimer i Europa har den – trots dess vidsträckta tradition och substantiella antal efterföljare – emellertid inte varit lika lättillgänglig att studera som Hanafi- och Shafi’i-skolorna. Eftersom Maliki-skolan är en del av vårt kollektiva arv, är avsikten med hemsidans malikitiska material att bidra till att traditionens rikedom och djup görs tillgängligt för den svenska befolkningen. Därmed ämnar vi tillhandahålla malikiskolans vibranta och organiska mänskliga perspektiv och tydliggörande denna levande och dynamiska lag, precis som i det förflutna.

Imam Maliks skola är i själva verket den förmedlade skolan från den upplysta staden, al-Madina al-Munawwara, och från de av våra föregångare, as-Salaf, som levde och spred kunskapen i staden, från vår älskade Profet, må Allah välsigna och ge honom frid. Sålunda avser vi att presentera ett friskt perspektiv baserat på det Medinska folkets lagförståelse, så som det praktiserades under Följeslagarnas och Efterföljarnas generationer, vilket Imam Malik och hans studenter såg till att bevara och därefter sprida till eftervärlden.

Om Imam Malik och det Medinska arvet

Malik ibn Anas föddes i Medina mellan 90/708 och 97/715. Han spenderade hela sitt liv i staden fram till sin död 179/795, det vill säga ungefär hälften av sitt liv under Umayyadiskt styre och hälften under Abbasidisk. Förutom pilgrimsfärden till Mecka lämnade han aldrig staden där han föddes, uppfostrades, studerade, undervisade och slutligen gick till historien som Medinas Imam. Till skillnad från de flesta lärda under sin tid sökte sig Malik sig inte till andra städer och länder i jakt på kunskap. Mer eller mindre alla hans lärare var Medinska. Bland de mer berömda av dessa finner vi ʿAbdallāh ibn Hurmuz, Nāfī (Ibn ʿUmars frigivne slav), Ibn Shihāb al-Zuhrī, Rabīʿa al-Raʾy, Yaḥyā ibn Saʿīd, Abū al-Zinād och Hishām ibn ʿUrwa ibn al-Zubayr. De flesta av dessa hade i sin tur studerat under de så kallade Sju Rättslärda av Medina, vilka ansågs vara de mest framstående i sin tid. Antalet lärda varierar i olika förmedlingar, men de sju anses vanligtvis vara:

1. Saʿīd ibn al-Musayyab (d. 94/713), av många betraktad som den främste av Efterföljarna.
2. al-Qāsim ibn Muḥammad (d. 106/724), kalifen Abū Bakrs son och ʿĀʾishas brorson.
3. ʿUrwa ibn al-Zubayr (d. 94/712), följeslagaren al-Zubayrs son och även han ʿĀʾishas brorson
4. Sulaymān ibn Yasār (d. 100/718), Profetens, må Gud välsigna och ge honom frid, fru Maymunas frigivne slav.
5. Khārija ibn Zayd ibn Thābit (d. 100/718), son till den framstående Följeslagaren från Hjälparna (al-Anṣār), Zayd ibn Thābit, som nedtecknade Koranen och ansågs vara en av de mest kunniga Följeslagarna i rättslära under sin tid.
6. ʿUbaydallāh ibn ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿUtba (d. 98/716)
7. Abū Bakr ibn ʿAbd al-Raḥmān ibn al-Ḥārith (d. 94/712)

Under Maliks livstid var Medina även det främsta tillhållet för det Profetiska Hushållet (ahl al-bayt) och Malik stod nära flera av dem och studerade med dess lärda. Han förmedlade exempelvis från Muḥammad al-Bāqir ibn ʿAlī Zayn al-ʿĀbidīn (d. 114/732) genom hans son Jāʿfar al-Ṣādiq, som var en av Maliks Medinska lärare. Det sägs att Malik, från en tidig ålder, var mycket noga i valet av lärare. Den andalusiske hadith- och fiqh-mästaren, Ibn ʿAbd al-Barr, förmedlar att Malik ansåg fyra typer av lärda vara olämpliga att förmedla hadith:

1. En obegåvad (safīh).
2. En förespråkare av irrlära eller innovationer.
3. En person som ljuger i vardagligt tal med andra, även om han inte misstänks för oärlighet i hadith-förmedling.
4. En shaykh vars moraliska hederlighet, förnämlighet och gudstillbedjan är välkänd, men som saknar djup förståelse av kunskapen som han tar emot och förmedlar. (al-Intiqāʾ fī faḍāʾil al-thalātha al-aʾimma al-fuqahāʾ)

Det sägs även att Malik vägrade förmedla hadith från de lärda i Iraq, eftersom han såg dem komma till Medina och förmedla från opålitliga återberättare. Malik var dock även kritiskt av hadith-förmedlingen som pågick i Medina, då han ansåg att flera föll i den tidigare nämnda fjärde kategorin. Av den anledningen omnämns Malik av Sufyān ibn ʿUyayna, en annan tidig mästaren i hadith, fiqh och Korantolkning, som ”den striktaste granskaren vad gäller hadith-återberättare.” Liknande utsagor om Maliks storhet som hadith-expert har förmedlats från flera av de stora lärda, däribland al-Bukhārī som benämnde förmedlingskedjan ”Malik från Nāfīʿ från Ibn ʿUmar” den Gyllene Kedjan på grund av dess oöverträffliga tillförlitlighet. Abu Talib al-Makki sade om en av Imam Maliks dygder: ”han var den allra starkaste av dem i sitt hat mot irakierna, och den som höll fast hårdast i salafs sunnah”. Imam Malik sade även: ”Betrakta Iraks folk så som du betraktar judar och kristna, lyssna inte på dem och förneka dem heller inte”.

Utan att förringa Maliks storhet som hadith-förmedlare är det dock framförallt hans ställning som rättslärd och förmedlare av det Medinska folkets rättsförståelse (fiqh ahl al-madīna) som har gått till historien. Efter att ha tagit in kunskapen från otaliga lärda bland de Medinska Följeslagarna och Efterföljarna, samt levt i staden där denna kunskap praktiserats sedan Profetens dagar, må Gud välsigna och ge honom frid, började Malik redan som ung man undervisa elever från alla världens hörn: i synnerhet Västra Arabien, Egypten, Nordafrika och Andalusien, men även Syrien, Iraq och Khurāsān. Denna bredd hos eleverna spelade en stor roll i spridandet av det Medinska folkets rättsförståelse i flera olika världsdelar, i synnerhet i Nordafrika och Andalusien. Han berömmelse spred sig därmed över hela världen och hans anses därför vara den ’lärde av Medina’ som avses i hadithen, ”Snart kommer folket att driva på sina kameler, men de kommer inte att fina någon lärd med mer kunskap än den lärde av Medina.” (al-Tirmidhī)

Imam Malik författade sin egen samling av hadith och fiqh, al-Muwaṭṭāʾ, vilken inte bara anses vara en av de första hadith-samlingarna, utan även en av de mest autentiska. Maliks Muwaṭṭāʾ innehåller dock mer än bara profetiska hadither. Den är även full av yttranden från följeslagare och efterföljare, framförallt baserade i Medina, samt Maliks egna förklaringar och domar i specifika frågor. Sammantaget är det därför en fascinerande blåkopia av det Medinska folkets lagförståelse så som den förmedlades från Profetens tid, må Gud välsigna och ge honom frid, via hans följeslagare och efterföljare till Maliks egen tid. På grund av Maliks betoning på det Medinska folkets förståelse och förmedling av den Uppenbarade Lagen brukar hans lagskola ofta benämnas ”det medinska folkets lagskola” (madhhab ahl al-madīna), vilket i det avseendet kan tyckas spegla Maliks lagförståelse bättre an betoningen på Malik själv. Det kan även nämnas att Maliks Muwaṭṭāʾ skiljer sig, på grund av sitt innehåll av yttranden och lagtolkningar från följeslagare och efterföljare, från de så kallade ’sex hadith-samlingarna’, även dess innehåll må nå liknande grader av tillförlitlighet.

Trots betydelsen av Maliks Muwaṭṭāʾ, var det dock framförallt hans elever som förmedlade och systematiserade det Medinska arvet till eftervärlden. Några av de främsta samlingarna för Imam Maliks utlåtanden är Saḥnūns al-Mudawwana al-Kubrā, Muḥammad b. Aḥmad al-ʿUtbīs al-Mustakhraja (även känd som al-ʿUtbiyya), Ibn Mawwaz al-Mawwāziyya, Ibn Ḥabībs al-Wādiḥa, Ibn al-Qāsims al-Mukhtaliṭa, al-Qāḍī Ismāʿīls al-Mabsūṭa och Ibn ʿAbdus al-Majmūʿa—framförallt de första fyra är ihågkomna som malikiskolans fyra ’modertexter’, det vill säga grundläggande källor.

Bland de individer som spred det medinska arvet från Imam Malik talas det även om olika under-skolor av den Medinska skolan såsom den Medinska, den Egyptiska, den Nordafrikanska, den Andalusiska och den Irakiska. Grunden till dessa lades av Maliks studenter. Några av främsta företrädarna för den Medinska skolan var Maliks elever Ibn Nāfiʿ (d. 207/823), Ibn al-Mājishūn (d. 214/829), Ibn Maslama (d. 216/831) och Muṭarrif (d. 229/835). Bland företrädarna för den Egyptiska skolan återfinner vi Maliks studenter Ibn al-Qāsim (d. 191/806), Ibn Wahb (d. 197/812) och Ibn ʿAbd al-Ḥakam (d. 210/826), samt Ashhab (d. 204/820) och Aṣbagh (d. 225/840) i den andra generationens Egyptiska malikiter. Inom den Nordafrikanska skolan kan nämnas Saḥnūn (d. 240/852) och något senare Ibn Abī Zayd (d. 386/996), Abū al-Ḥasan al-Qābiṣī (d. 404/1019), al-Lakhmī (d. 498/1092) och västerut även al-Qāḍī ʿIyād (d. 544/1149). Bland de Andalusiska lärda kan nämnas Ibn Bashīr (d. 198/813), Yaḥyā al-Laythī (d. 224/839), Ibn Ḥabīb (d. 238/840) och al-ʿUtbī (d. 255/869) samt något senare giganter som Ibn al-Fakhkhār (d. 419/1019), Ibn ʿAbd al-Barr (d. 463/1061), al-Bājī (d. 474/1081), Ibn Rushd ’farfadern’ (d. 520/1126) och Abū Bakr ibn al-ʿArabī (d. 543/1148). Därtill har vi den Irakiska skolan med företrädare som al-Qāḍī Ismāʿīl (d. 282/895), al-Abharī (d. 255/996), al-Bāqillānī (d. 403/1013) och ʿAbd al-Wahhāb al-Baghdādī (d. 422/1031). Man ska heller inte glömma närvaron av flera stora malikitiska lärda på Sicilien i Medelhavet, där vi finner bland andra Asad ibn Furāt (d. 214/829), Ibn Yūnus (d. 451/1061) och ʿAbd al-Ḥaqq (d. 466/1073-4). Naturligtvis kan flertalet andra lärda nämnas, men detta är nog för att dels visa bredden inom malikiskolan då den spreds över världen och dels understryka den månghundraåriga närvaron på europeisk mark, det vill säga Andalusien och Sicilien, där flera av de största lärda inom skolan spenderade sina liv.

Men även om Maliks elever och deras efterföljare spreds över hela världen, framförallt västerut, kvarstod (och kvarstår än idag) betoningen av det medinska arvet, om än på nya platser och i nya sammanhang. Som Malik sade, ”De sista av denna umma kan enbart rättas till på det sätt som rättade de första av dem.” Eller som Ibn Abī Uways återberättade, “Jag hörde Malik säga om hadithen ’Denna din började som någonting främmande och skall återgå till att vara någonting främmande, som den började’ att den skulle återvända till Madina, eftersom den hade börjat där.”