av Abdussalaam Nordenhök
Jag ringde till den irländske imamen Abdassamad Clarke som är imam i Norwichs moské. Jag blev inbjuden att bo tre dagar hos Imam Abdassamad Clarke för en tid sedan och det kändes viktigt att återknyta till de som visat mig godhet. Den som inte är tacksam mot skapelsen är inte heller tacksam mot Gud, sade Profeten Muhammad. Med de orden i åtanke vill jag återge lite ur minnet från vårt telefonsamtal. Det visade sig bli en behaglig pratstund om allt mellan himmel och jord och så här i efterhand känns det rätt att dela med mig av det vi vidrörde. Ett sådant samtal lämnar efter sig en obeskrivlig sötma.
Vi pratade bland annat om sufism och dess yttringar, fiqh enligt den malikitiska rättstraditionen, och hur man ska gå tillväga för att skapa något reellt. Vad som här menas med ordet reellt är hur man ska öppna upp för en politisk dimension och hur man går bortom sig själv som isolerad ö. Efter insikten om att andlighet också innebär ansvar för det kollektiva så uppstår frågan hur man ska gå tillväga. Åsikterna bland muslimerna är många, vissa anser att man ska isolera sig och praktisera mycket dhikr, gudsåminnelse, medan andra istället propagerar för att man ska glömma all andlighet och blott och enbart bli en politisk muslim. Vad jag känner så här efter mitt samtal med Imam Abdassamad är att det tycks finnas en tredje väg som förkroppsligar samtliga dimensioner.
Jag kan enbart stapplande likt en ostadig nyfödd kalv försöka sammanfatta lite men försök ha i åtanke att ingen med ord kan beskriva fruktens sötma, allra minst jag. Jag fann det vackert att höra imamens ömma ord när han beskrev sin egen shaykh och läromästare. Så genom att återge kärleken mellan lärare och elev hoppas jag kunna tacka imamen för hans gästvänlighet mot mig.
Orden är således inte mina egna utan utgörs av fragment från mitt minne efter ovan nämnda telefonsamtal.
Imam Abdassamad beskrev vår muslimska Nomos med ord som öppnade upp för ett helt nytt förhållningssätt. Han sade att shari´ah är likt en mild smekning, en barmhärtighet, ömsint och tolerant. Så länge muslimen befinner sig inom de breda och vida parametrarna av halâl och harâm är han stadd på en väg som leder till Herrens förnöjsamhet. Sufismen är däremot en striktare väg och måste beskrivas som en snävare, mer brant väg att vandra. Imamen sade att tendensen idag har gått i direkt motsatt riktning. Att shari’ah, det yttre ramverket, görs svår och belastande för människorna medan sufism mer har kommit att handla om bekvämlighet, bara sötma och ingen strävhet. Vetenskapen om ma´rifa, inre kännedom om Allah, det vi kallar Tasawwuf eller sufism har istället kommit att handla om att sitta och sjunga sånger och fira Profetens födelsedag, vilket förvisso är vackra ting men imamen ville visa på att den sufiska Vägen handlar om en djupare kamp och strävan mot det egna egot. Denna sublima vetenskap kan inte ramas in av gruppmarkörer och det går bortom en dialektik mellan ett pro- och antiperspektiv i frågan om tasawwuf som ämne eller praxis. Imam Abdassamad gick vidare genom att föra in samtalet på skillnaden mellan en shaykh murabbi, en vägvisare, och en guru. Gurun är älskad av alla, en ikon som människorna flockas kring. De nedbrutna människorna sätter sin tillit till hans persona, och att gurun genom sin egen karisma ska förändra deras liv. En guru ber inte sökaren att ge upp något och inte heller uppmuntrar han sökaren till en egoförintande kamp. Gurun är istället den som stillar sökarens mest basala behov, att bli sedd och bejakad. Man kan beskriva sufishaykhens råd som diametralt motsatt all form av hyllning av egot. Hans lära fokuserar sig på sökarens förmåga att lära känna sig själv, sitt ego, ty den som känner sitt ego känner också sin Herre. Målet är inte att förinta utan lära känna, nå insikt, och kontrollera. Inom oss finns den största av världar. En shaykh murabbi i motsats till gurun är istället omgiven av ett furstligt hov av vasaller. Riddare som förkroppsligar futuwwah och furusiyyah. Vi kan försöka beskriva futuwwah som det islamiska ridderlighetsidealet men det går mycket djupare än så. Egentligen är futuwwah och tasawwuf delar av samma inre realitet. Furusiyyah å andra sidan handlar mer om hur det tar sig form i den fysiska världen och det riddaren bemästrat med sin hand. I gamla dagar var det bågskytte och att bli ett enda väsen med sin häst. Det absoluta fokus och vakenhet som i sig självt är en konstform. Vi här i Väst förstår nog vad som beskrivs om man jämför det med Shaolinmunkarnas tekniker. Vad som skiljer novisen och mästaren åt är att novisen ser alla som sina jämlikar medan den längre komne bär på en osedd inre dimension som inte alltid kan ses av den som inte vill se.Futuwwah handlar om att se det som ingen annan ser. För att använda en bekant dansk metafor á la HC Andersen kan vi beskriva det som den ursprungliga renhet som gjorde att det oskyldiga barnet pekade ut Kejsaren som naken. Futuwwah går bortom att bara vara snäll. Färden går mot utslocknande i Gud, fanâ fî Llâh, där den största avguden krossas och egot falnar bort. Men detta i sin tur måste leda till baqâ, återvändande. Ridderligheten kräver att den upplyste återvänder och arbetar i det kollektiva. Man kan kalla det kontrollerad turbulens. Sökaren måste nödvändigtvis vara beredd och inriktad på en total förändring där det forna egofokuserade livet bara ska bli likt en kvarblivande dröm från en annan värld. Färden är ett äventyr och den måste bära optimismens stämpel. Målet är en total avprogrammering av det inlärda där den naturliga människan åter kan träda fram. Tabula rasa, att förkroppsliga det tomma arket får inte bli en slogan, utan måste få bli en realitet. Fanâ, utslocknande, är i Gud och baqâ, återvändande, är genom Profetens exempel.
Den som söker personlig framgång i en gurugestalt beträder själv inte den svåra vägen utan förlitar sig till att gurun ska agera fadersgestalt och ta på sig, likt Jesus i kristen metodologi, folkets synder. En shaykh murabbi å andra sidan har byggt upp sig ett hov och är i sig själv en prins, en som tagit det på sig att axla khalifat al-ard begreppet. Allah gav människan förmyndarskap över skapelsen och utsåg henne till kalif över jorden. En riktig shaykh har byggt upp människor och just detta humankapital är hans enda bevis. Han har inte en dialektik utan bara folk och bön. En konst i dess skapande. En andlig pågående resa. Men det måste ha tagit sig form. Om man så vill kan man kalla det en lära som satts i praxis. Den som vill färdas på riktigt och bli ett med sitt kall ombes imitera detta furstliga hov och också axla kalifatskapet över sin egen domän. Vad sedan denna domän är måste definieras av sökaren själv, måhända är det hans familj, hans grupp, hans stad eller bara något så enkelt som att vattna ett träd i en park. En annan skillnad mellan en guru och en shaykh murabbi är att gurun samlar lärljungar medan shaykhen mer försöker fly från dem. Detta undflyende är en uppfostran i sig självt. En sann shaykh finner det ibland nödvändigt att rensa sin cirkel från de oseriösa. De lärljungar som ser med sitt inre öga och har genuin vilja att färdas på den andliga resan stannar kvar medan de som bara vill leka förr eller senare kommer avlägsna sig. Gurun är en samlare medan shaykhen är en jägare. Vi samtalade också om skillnaden mellan en sann murîd och en faqîr. Dessa arabiska termer förtjänar en genuin och något längre förklaring men vi nöjer oss med att översätta murîd som lärljunge och ordet faqîr som en fattig man, rik enbart på Gud, vandrandes på den sufiska Vägen. Det rör sig alltså inte om den västerländska förvanskningen av ordet faqîrsom blivit fakir och som indikerar en person som ägnar sig åt allehanda självspäkning. I Koranen har Allah beskrivit de troende som de fattiga (fuqara, plural av faqîr) i behov av Gud alltmedan Gud själv står ovan allt och inte är i behov av någon eller något. Imam Abdassamad beskrev sig som en faqîr och inte murîd. Han förklarade detta med att murîden är den sökare som fullkomligt gett upp sin egen vilja i förmån för shaykhens vilja. Imamen vågar därför inte själv benämna sig som murîd trots att han varit en trogen lärljunge sedan 1973 då han själv konverterade till islam. Imamens berättade sedan om hur hans egen shaykh, den skottske konvertiten Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi, är mycket strikt med sina murîder men ytterst mild mot sina faqîrer. Shaykhen säger att människan måste återvænda till sin sanna natur, detta av Gud givna förmyndarskap, kalifatskap, över skapelsen, i dess mest ursprungliga Adamiska form. Den marockanske sufishaykhen och välkände rättslärde Muhammad ibn al-Habib al-Hasani, var Shaykh Dr Abdalqadirs första shaykh från 1968 och den som gav honom tillnamnet as-Sufi och gjorde honom till muqaddam med uppdrag att kalla till islam utanför Marocko.
Shaykh Ali Laraki al-Husayni, Shaykh Abdalhaqq Bewley och Abdassamad Clarke
Muqaddamär en betrodd person som av sin shaykh givits rätten att initiera lärljungar i shaykhens lära, hans tariqah. Shaykh Muhammad ibn al-Habib hade upptäckt att han måste reformera sin tariqas perspektiv. Han berättade för muqaddamAbdalqadir om de gamla dagarna då den muslimske mannen hade sin heder intakt och var en sann förvaltare av det Adamiska kalifatskapet. En svunnen tid då mannen levde i naturlig hierarki där hans fru hörsammade hans ord och respekterade honom och även barnen lydde honom men minst lika viktigt var att han själv stod under en amirs styre. Han var en person under någons kommando. I en sådan tid hade det varit angeläget att bryta ner mannens ego med drastiska metoder. Den beryktade marockanske sufishaykhen Moulay al-Arabi al-Darqawi sändes av sin egen shaykh ut för att tigga. Detta var ett oerhört svårt uppdrag för en högaktad rättslärd man som härstammade från Profeten Muhammads egen blodslinje. Vad Shaykh Muhammad ibn al-Habib som levde mellan åren 1876-1971 hade upptäckt var att människorna som kom till honom redan var nedbrutna, deras egon var redan krossade. De var inte längre dessa stolta gestalter av fornstora dagar utan förtvivlade människor utan hopp. De gick inte längre med rak rygg utan var kuvade av 1900-talets zeitgeist, modernismen, tekniken, demokratiska egalitära strukturer, media, bankism etc. Det gamla stolta muslimska samhället hade rämnat. Människans futuwwah var omintetgjord. Detta fick Shaykh Muhammad att applicera en mildare form av tasawwuf för de vanliga människorna och spara den sträva branta Vägen till de utvalda sufierna, den inre kretsen. Mitt samtal med imam Abdassamad Clarke gick sedan över till en mer politisk sfär och han började tala om sin egen tariqah som ofta benämns som murâbitûn och som styrs av lokala amirer. Imam Abdassamad beskrev det här med murâbitûns emirat, som deras egen nödvändiga ijtihaad. Med alla bevis framlagda på bordet fann de fram till att shari´ah inte kan praktiseras i sin fullkomlighet i dagens läge. De såg det också som deras plikt att försöka komma så nära som möjligt. Deras amirerimplementerar t ex inte shari’ah-lagens hudûd-straff, och har heller inte behövt ta ställning till sådana ting. Det innebär en begränsad form av självstyre i det avseendet att de måste följa det omkringliggande samhällets lagar. Detta baserar sig på en analogi där målet sätts högt, ett självförsörjande emirat, men där de sätter i praktik blott och enbart det de kan realisera. Det handlar alltså om att släppa utopin, att vara pragmatisk och våga leva i nuet och praktisera islamiskt styresskick i den utsträckning man är förmögen till.
Imam Abdassamad var noga med att påpeka att denna ijtihaad varit ytterst nödvändig eftersom hans tariqah är en sufiorder speciellt inriktad på daw’ah, att kalla människor till islam. Den fokuserar på nya muslimer. Alternativet hade varit att styras av kommitéer eller genom demokratiska val vilket de anser av ondo och nära uppgivenhet, pessimism och modernism på bekostnad av islam.
Shaykh Dr Abdalqadir hade redan från 70-talet visionen om att skapa ”A muslim village” i England. Vad detta skulle innebära var ett komplett och självförsörjande samhälle. Han återuppväckte därför en sovande praxis i sin tariqahs traditionella utforming och grundande murâbitûn. Ordet murâbitûn är en pluralform av ordet murâbit som betyder en som bebor fästningar, s k ribât, och försvarar gränslandet mot angrepp. Shayken hade insett vikten av att muslimerna måste samarbeta, leva och arbeta tillsammans.
Han hämtade sin inspiration i al-Madinah al-Munawwarah under de tre första generationerna som levde efter Profeten Muhammad. Det var där hans blick föll, på den rena och urspungliga andan i den första kommuniteten. Han ville köpa land och bygga en hel by. Men tiden var inte inne, eftersom muslimerna inte var redo för en så komplett hijrah, emigration. Istället valde shaykhen att satsa på starka samfund med moskén som samlingspunkt. Idén om ett decentraliserat ledarskap, en lokal amîr -dvs den främste bland likar- började växa fram. Man skulle kunna benämna det som en öppen ribât. Här kunde barnen skolas och bönernas kunde bli mer fullkomliga genom att be tillsammans så som Profetens sunnah säger. Målet var att islam skulle praktiseras så långt det bara gick. Inte en ”klippa och klistra”- islam, utan islam i sin fullkomlighet så gott det bara gick. Ledordet blev hopp. De öppnade marknader där betalningsmedlen var guld och silver med egna tryckta mynt och där islamisk finans, mu´amalat, kunde återuppväckas och sättas i praktik. Murâbitûn ansåg detta vara den mest bortglömda av alla Profetens föredömen. Vem som helst kan vara ett helgon i moskén, men det krävs något extra att vara ett helgon på marknadsplatsen. Målet var hela tiden att agera på det textuella, att omforma det skriva ordet, både från Koranen och de profetiska haditherna, till ´amal – praxis. Det var denna länk som ansågs vara bruten. På shaykhens madrasah, religiösa skola, Dallas College i Sydafrika studeras ämnen som sträcker sig från politik till media utöver de traditionella islamiska vetenskaperna. Andra ämnen är språk som urdu, arabiska och engelska med utgångspunkt i Shakespeares litteratur, historia som använder sig av romerska pjäsers inneboende visdom, islamisk lag med utgångspunkt i den malikitiska rättsskolan med specifik inriktning på den bortglömda vetenskapen om rättvis handel och finans. Det studeras också geopolitik, filosofi, biopolitik, humangeografi samt mediastudier som ämnar lära studenten att behärska radio och television, internet och nödvändig kunskap för bokpublicering. Shaykhen har också introducerat traditionell europeisk fäktning på schemat. Denna fysiska vetenskap syftar till att skapa en komplett individ och lära eleven ädelmod.
Imam Abdassamad Clarke tog upp en välkänd hadith i Imam al-Nawawis samling av 40 hadither som bevis för att förklara. I denna samling har vi en hadith där Profeten Muhammad sade ”Det som jag förbjudit er från, undvik det, och det som jag befallt er till, uppfyll det så som ni kan”. Hadithen indikerar att muslimerna är beordrade att undvika harâm och uppfylla deras obligatoriska plikter så gott de bara kan. Abdassamad lade vikt på att man bara kan göra sitt bästa och att muslimerna inte har råd att falla i utopins fälla vilket bara skapar handlingsförlamning. Islam är ett logiskt, reellt och tilllämpbart system. Allah håller ingen ansvarig för något de inte kan utföra. Al-Madinah al-Munawwarah måste först skapas i det inre, man ska inte naivt tro att man kan omskapa det i sin fullkomlighet. Men sträva måste man. Man siktar och har tillit på Allah. Allah belönar den som strävar så gott han eller hon är förmögen till.
Shaykh Abdalhaqq Bewley och Abdassamad Clarke
Imam Abdassamad återvände sedan till temat om att shari´ah är mild och bred. Han belyste att när någon ger bay´ah, trohedseden, till en av deras amirer, så görs det som ett löfte vid Koranen och Sunnah att man ska lyda denne amîr. Amiren har då i uppgift att säga ”så gott du kan, varken mer eller mindre”. Detta är barmhärtighet och amirerna är noga med att inte befalla folket över deras kapacitet. Bay´ah till shaykhen är svårare och mer krävande. Då skall man lyda i allt. Shaykh Dr Abdalqadir väljer själv ut sina murîder och accepterar inte vem som helst. Här måste man dock minnas skillnaden mellan murîd och faqîr i hans perspektiv. Alla är mer än väkomna att bosätta sig i kommuniteterna. Men de som vill färdas och känner sig redo att vandra den sufiska Vägen tar shaykhen in på ett mer personligt plan. Han satsar på dem och deras tarbiyyah, uppfostran i de inre och yttre vetenskaperna. Han kan också placera murîden i khalwah, självvald ensamhet, där inget annat än Allahs namn nämns under flera dagar eller veckor. Denna metod implementeras inte på ”de vanliga” fuqara i kommuniteterna underströk Imam Abdassamad. De personer som shaykhen uppfostrat med sin direkta tarbiyyah har blivit realiserade, som Shaykh Abdalhaqq Bewley av Norwich, Shaykh Abdalkabir Mutaqqi av Casablanca i Marocko och Shaykh Muhammad al-Qasbi, qadi i Granada. Jag kan själv vittna om det vackra ljus som strålade om Shaykh Abdalhaqq Bewley när han ”hällde upp vinet” efter lång kvällsdhikr och hadrah i Norwich. Shaykhens fuqara å andra sidan runt om i världen uppfostras på den sufiska Vägen, sulûk, genom att befinna sig i skyddande gott sällskap, suhbah, och genom att implementera shaykhens allmänna anvisningar i tasawwuf, praktisera deras dagliga wird som är en dhikr-variant som shaykhen ärvt från sin första lärare Shaykh Muhammad ibn al-Habib. I en så svår tid som vår vill shayken inte överbelasta dem. Shaykh Dr Abdalqadir berättar ofta om sin andra shaykh, shaykh sayyid Muhammad al-Fayturi Hammuda av Libyen. Det var denne shaykh som gav honom idhn ,tillåtelse, och ijazah, auktoritet i Darqawah tariqan. Shaykh al-Fayturi hade en Mauretansk shaykh av Shinqiti klanen. När han accepterades som murîd till mästaren var han redan fullutvecklad shaykh inom Darqawah (´Alawiyyah-grenen), men Shaykh al-Shinqiti befallade honom att ge upp allt, lämna sina egna murîder, skilja sig från sin fru och ge upp sitt ämbete. Den mauretanske shaykhen accepterade bara redan etablerade shaykher som murîder.
Så det finns en viss skillnad mellan den inre kretsen och den yttre kretsen i tariqan. Många, faktiskt nästan alla, av murîderna är konvertiter. Ibland också från svåra förhållanden. Eftersom Shaykh Dr Abdalqadir valt att lägga sin daw’ah i det sargade Sydafrika så kommer många murîder från ghettos, townships och extremt dåliga förhållanden. Futuwwah kräver att en shaykh måste befinna sig där han mest behövs. Imam Abdassamad skyddar inte någons dåliga beteenden, men önskar att muslimerna kunde vara mildare och mer förlåtande mot de som strävar. Speciellt sufier borde vara mer förlåtande och se mellan fingrarna när det gäller sublima regler om adab, islamsk etikett. Denna vår tid är en underlig tid, när många gamla strukturer rämnat samman. Att göra daw´ah och att folk blir muslimer och erkänner tawhîd, islams monoteism, är viktigare i prioriteringarna än den vackra adab man kan se i slutna elit-zawiyyas. En zawiyyah är den plats där sufierna samlas för gemensam dhikr och samvaro. Man får inte låta någon stå ute i regnet medan man tror sig själv vara helgon innanför. För murâbitûn gäller det istället att vara öppna och våga ta in vilken nedbruten person som helst. Det handlar om khidmah, tjänarskap, gentemot de behövande människorna, påpekar han. Men om det inte passar och folk talar illa om dem, så är Allah nog för dem. Hasbuhum Allah. Termen murâbitûn används inte längre av shaykhen. Trots att det bara är en distinktion för någon som valt att placera sig i händelsernas mitt så lägger han emfas på att man inte skall anta speciella namn, utan bara definiera sig som muslim.Hoppas att jag lyckats sammanfatta telefonsamtalet någorlunda. Jag vet att mina ord inte ger Imam Abdassamad Clarkes visdom rättvisa. Han är en mycket speciell man.
Kommentarer avstängda.