Sufismens etos insisterar på att människan måste omformas fullständigt, både på ett yttre och inre plan och att vara stadd i konstant förändring. Om en muslim skulle betvivla de inre verkligheter och andliga tillstånd vi snart ska undersöka så betyder det att han själv undflyr från att få sina verkliga avsikter granskade. Om han skulle förneka dessa inre verkligheter så har han i själva verket både förnekat sig själv och dig. Därifrån är steget inte långt att han också förnekar den yttre profetiska sunnan, det som utgör den inre verklighetens kött och blod. Ganska snart kommer du finna honom klä sina formuleringar med dualismens språkdräkt. Han kommer försöka övertyga dig om att det kvittar om du har skägg eller ej, att du sitter på golvet och sover på marken och att du äter med tre fingrar från en gemensam tallrik, att du hälsar främlingen välkommen och skänker din gäst föda. Så kommer det fortsätta ända fram tills han ställer frågan om varför man ens ska buga i bönen och varför falla på pannan inför Gud, varför fasta och var ligger egentligen detta Paradis och var finns Elden, vad är en ängel, vad är en profet? Varför skulle allt detta vara viktigt om du nu ändå lever ett småborgerligt liv instängd i de fullkomligt vansinniga ritualerna som utgör dagens konsumism och in
samlande av nya ägodelar för att öka ditt anseende i människornas ögon.
Sufismens etos insisterar från allra första stund på en islam som prisar fattigdom, enkelhet och måttfullhet i både uppförande och i ägodelar. Sufismen kallar oss till välvilja och utbyte av vackra ord människor sinsemellan, respekt för kvinnan, mildhet mot våra barn och ömhet för våra äldre. Det är sufismen som bevarat denna islam och representerat följeslagarnas islam så som vi ser den härstamma från den upplysta staden. Staden från vilken kunskapens folk hämtar sin gnosis. Sufierns plats är i gemenskapen, bland människorna.
– Sidna Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi
Omtolkat till svenska av Abdussalaam Nordenhök
Kommentarer avstängda.