Det har sagts att modernitetens kännetecken är dess allt mer globala monokultur, där varje kulturell unikhet stöps i samma mekaniska form. Varken den europeiske mannen eller den nyreaktionära talibanen skiljer sig nämnvärt från varandra i antagandet av samtidens ideologiska grundvalar. Den förstnämnde omfamnar måhända moderniteten utan förbehåll, medan den andre projicerar sin idealistiska förvirring på historien och omformar Islams livsväg till blott en rigid klädkod för kvinnor på bekostnad av islams barmhärtighet. Överallt, i alla delar av världen, finns dock människor som ännu lever i samklang med sina respektive kulturella ursprungstilltånd och i balans med sin naturligt mänskliga disposition. Måhända är de färre än någonsin, men inte heller det är en ursäkt för den resterande människan att överge sin framtid, då varje sådan växer ur det förflutna.
Den som inte informerar sina barn om hans förfäder har ödelagt barnet, gjort sin avkomma arvslös, och skadat sina efterkommande den dagen han dör.Den som inte skapar nytta utifrån sin egen härkomst och anor har sannerligen förgrumlat sitt förstånd
Den som inte är engagerad i sin stamtavla, har förlorat sitt förnuft.
Den som försummar sitt ursprung har nått sin egen dumhets kritiska punkt.
Den som inte är medveten om sin ättelängd är den vars inkompetens är manifest.
Den som är ignorant beträffande sina egna rötter är som den vars intellekt har ödelagts.
Den som inte känner till sin uppkomsts källa, hans heder har kollapsat.
Den naturliga livsvägen
Alla kulturer bär spår av samma upphöjda moral. Det är ett mänskligt fenomen. Karen Blixen skrev ”det har ofta slagit mig hur mycket de enkla rättroende muhammadanerna som jag kände i Afrika, i deras filosofi hade gemensamt med de gamla islänningarna som jag mindes dem från sagorna”. I pre-talibanska Afghanistan finner vi den vackra hederskodexen pashtunwali, där ingen kvinnofientlighet står att finna. I pashtunwali hyllas självrespekt, att förlita sig blott på Gud och egen strävan, rättvisa, gästfrihet, kärlek, förlåtelse, tolerans men också att försvara de svaga. I albansk kultur finner vi hederskodexen Besa. I japansk kultur finner vi Bushido. På Irland upptäcker vi den vackra hierarkiska gaeliska lagen, fenechas. I Sydafrikas Zulu-kultur har vi den starke ledargestalten, Inkosi, omgiven av lydiga sanna krigare. I den islamiska traditionen finner vi furusiyyah och futuwwah.
Vad människan måste återvända i dagsläget är sin egen mänsklighet och återvinna sin ursprungliga livsriktning, Din al-Fitra, den naturliga livsvägen. Sålunda rör det sig inte om en mall, utan om en frigörelse från samtidens konstlade konformism. Islam är inte en främmande kultur, utan ett filter för kultur. Det som är gott, rent och riktigt passerar igenom, medan det förkastliga filtreras bort. Människan är på alla platser olik, men i sin arketypiska mall ändock lik. Både den muslimske sociologen Ibn Khaldun och filosofen Friedrich Nietzsche återkommer till tesen om ett ständigt återvändande, om än med olika betydelse och från olika perspektiv. Människans scenario är i konstant förändring, ty det enda konstanta i skapelsen är dess förändring.
Ändå ter sig varje människas livsmönster att ständigt upprepas. Varje epok har glömt vad tidigare generationer tänkt, samma upptäckter och misstag görs om och om igen. Årstiderna kommer och går, liksom idéer, samhällen och kulturer. Men med historiens facit i hand kan det ändock konstateras att den revolution som inletts i blod också har slutat i blod, emedan den revolution som inletts i hjärtat ekar i evigheten. Vad står att vinna ute i världen om människan inte erövrat sig själv först? Revolutionens inledande fas övergår snarligen i vardagens problem eftersom människan bär allt inom sig. I Koranen förklaras det klart och tydligt att vi ska blicka ut i världen för att förstå oss själva och blicka in i oss själva för att första världen. Precis som musikdramatikern Richard Wagner skrev i en av sina brevkorrespondenser angående människans smak för revolutioner; ”Jag är inte barrikadernas man. Detta är inte min uppgift. Mitt jobb är att visa vad ni förlorat. Vad ni måste bygga upp efter att ni vunnit”.
Muhammad är Guds Sändebud av Abdussalam Nordenhök
Förfädernas arv och den starka vikingakvinnan
Eftersom vi befinner oss i Sverige så måste vi utgå från vår egen kulturella form och låta oss inspireras utav den. Riktningen för vårt inre återvändande är därför lämpligen de tidigare vikingarnas kultur. Vikingasamhället bestod av både krigare och barder. Dessa diktare lyfte fram andens värld, Krigarens väg. Det står klart att krigaren och soldaten är varandras motpoler, som skillnaden mellan den frie och ofrie. Ernst Jünger lade fram denna nyans och dikotomi. De två skall inte förväxlas. Soldaten är en icke-reflekterande hjordvarelse medan krigaren är både filosof och rättvisekämpe.
I vår tid, när hedern och människans mod har upphävts måste vi stanna upp och minnas sådana enkla saker som att varenda liten ö i Stilla Havet är bebodd. Vilka var dessa våra förfäder som seglade mot oviss horisont? Logiken visar oss att dessa samhällen bestod. Vi kan därför med all biologisk säkerhet fastställa att det rörde sig om modiga män och modiga kvinnor. Utan dessa två vibranta komponenter överlever som bekant vår art bara en generation. Forskarna säger att det krävs minst tio kvinnor och tio män för att genetiskt skapa en livsduglig befolkning på en tom yta. Krigarens väg, modets väg, är alltså inte maskulint eller feminint. Arkeologerna har befäst att det rörde sig om flottar utan navigationsinstrument vilket vittnar om att man litade på ödet, kvinna och man, hand i hand. Muslimen bör inte glömma de två kvinnliga hjältinnorna vid slaget vid Badr. Det är den väg vi som sanna människor, hand i hand, måste omfamna.
När vi minns vårt mänskliga arv ska vi inte vara selektiva utan ta oss an fenomenet i dess fullständighet. Mannen förblir man och kvinnan förblir kvinna, men utan varandra och sina respektive ursprungliga egenskaper kan de omöjligen blomstra. Shaykh Abdalqadir sade exempelvis att ”This is the power, light and force of woman without which the man cannot reach to his higher aspiration. […] The reality of the woman touching the petal of the flower; in seeing the light on the water; in hearing the song of the bird, is itself transcendent luminous being. And without it man cannot understand life.” Kvinnan är barnens första skola har Profeten Muhammad ﷺ sagt. Tyrannen är den som inte ser kvinnan och förhindrar henne att blomstra ut som sann hjältinna, hemmets härskarinna.
Ibn ’Arabi sade att han genom kvinnan funnit Gud. Men den tyranniska kvinnan är också den som inte ser mannen och således kväver hans förverkligande. D H Lawrence, Strindberg, Nietzsche och Wagner presenterar för oss bilden av den inre kvinnan som varje man längtar efter. Det nödvändiga stöd han måste luta sig mot. Envar intellektuell människa äger visshet om att bakom varje stor man finns en stor kvinna. Samurajens fru var husets försvararinna när han vara borta och ordet Samuraj betyder därutöver ”den som betjänar”. Vad vi vill åt är den somaliska kulturens hyllning av mödernet. Trots att somalierna räknar sin stams urtavla från män och stora shaykher så är det via mödernets ätt som man rusar till kollektiv hjälp om något olyckligt inträffar. Somalierna räknar sin familj från ur-shaykhens hustru, det är urmodern. När två somalier möts frågar de varandra från vilken urmoder de härstammar.
Vad är det vi vill nå fram till? Khidmans väg. Tjänarskapets väg och därmed individualismens fall. Att bli en givande varelse är att bli en komplett varelse och bara längs tjänarskapets väg kan den spirituella vandringen inledas.
Koranens första kapitel i runskrift av Abdussalaam Nordenhök
De svenska vikingarna
Flera stora författare har genom historien försökt förstå och skriva om vikingarna på svenska, från såväl romantiska som kritiska perspektiv. Ordet fiqh betyder på arabiska ”förståelse”. Det är en levande insikt, inte en legalistisk repetition av nedskriva parametrar. Att nå fram till fiqh, förståelse, sker inte i ett teoretiskt vakuum. Fiqh uppnås genom ett barmhärtigt leverne. ”Det är varje förnuftig muslims plikt att jämte Koranen och haditherna använda förstånd och sinneserfarenhet”, sade den store hanbalitiske sufin Abdallah al-Ansari. Vårt fokus är dock annorlunda eftersom vi inte avser att visa det svenska arvet och vikingakulturen som en slags nationshyllning, utan i ett sökande efter fitrah. Vi vill nå fram till människans naturliga disposition, människans ursprungliga tillstånd.
För att återuppväckas till sann mänsklighet måste människan framförallt bli en kunskapssökare, vars blick är riktad bortom horisonten. Den irländske imamen Abdassamad Clarke sade ”låt era barn se deras fäder på horisonten, och deras mödrar bedjande i hemmet, så att de skall förstå att DE inte är föräldrarnas qibla (böneriktning)”.
Det avskaffade hedersbegreppet kan sammanfattas med att mannen måste se svårigheterna och försvaret av den svage som sin skyldighet. Men detta är långt ifrån fruktlös idealism eller en deism som betraktar världen och människans livstransaktioner som ett mekaniskt klockverk. Den profetiska sunnan är en helomvandlande process och en levande verklighet, bortom teori och konstlad terminologi. Det är sålunda ett återvändande till den sanna mänskligheten, i balans med verkligheten. En profet sänds till varje folk och den slutgiltige av dem har nu sänts till oss, må Allah välsigna och ge honom frid. Därför är det god tid att lämna bördan av la ilaha (det finns ingen Gud) och fullborda dess frihet med illa Allah (utom Gud).
Islam är vad som benämns Din al-Fitra, där Din avser livsväg och fitra närmast kan beskrivas som ”naturlig disposition” eller ”ursprunglig mänsklighet”. Det handlar dock inte om en perennialistisk illusion där vikingen plötsligen förklaras vara muslim, ty muslim är man bara om man erkänner att Gud är En och att människan genom historien har vägletts av en myriad av Hans profeter, även om bara den senaste av dem kan följas. Den enda avsikten här, är att visa den ursprungliga vikingakulturens delvisa renhet och de delar av den som påtagligt avspeglar den slutgiltige Profetens vägledning ﷺ. Vikingakulturen och Islam är sålunda inte desamma, men genom en jämförelse kan insikter om människans inneboende renhet förvärvas. Inte heller handlar det om några fasta gränsdragningar mellan så kallade nationer eller en romantisk idé om den egna nationen. Islam erkänner inga nationer utan bejakar människosläktets gemensamma olikhet såväl som vår gemensamma urfader. En visdom vilar i varje kultur, varmed den sanna mannan och den sanna kvinnan har förädlats genom historien.
Allah säger i Koranen:
Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. (49:13)
De lärda förklarar att Shari’ah-lagen har sänds ner för att skydda de fem daruriyyat, det vill säga mänskliga nödvändigheter. Detta är shari’ahs ryggrad ut vilken alla andra regler kan härledas. Religion, liv, ekonomi, ättlängd och intellekt. Vår religion och vår siste Profet ﷺ nämnde ofta ordet ’ird, heder, och såväl hos vikingarna som de för-islamska araberna var detta av oerhörd betydelse.
Låt oss därför vända blicken mot tysken Adam av Bremens (d. 1095) historiebok Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, vari han beskriver skandinaviernas förfäder, vikingarna. Utifrån den kan det konstateras att vikingarna rekryterades i egenskap av duglighet, vilket påminner om islams betonade av människans kompentens och meriter. Vi kan påvisa en rad faktorer som påminner oss om islams naturliga och mänskliga mönster, som muruwwah (manlighet), futuwwah (ridderlighet) och sund ’asabiyyah (grupplojalitet). Vikingen gavs inte en given ledarroll utifrån hans ättelängd, som senare under feodalismens tid. Han var en fri man länkad till sin jord. Kommuniteten hölls samman av en gemensam trohetsed till en vald ledare, inte olikt den islamiska löftesprincipen, bay’ah. De stridande såg sig som blodsbröder och ett kollektiv, en ummah om man så vill. Ingen viking ägde rätten att föra privata överläggningar eller att undanhålla hemligheter för de andra i gruppen. Om en i gruppen dödades ålades de andra att hämnas honom som om han vore en egen köttslig bror. Angående det sistnämnda skiljer sig visserligen islam en aning, eftersom muslimen ges ett val att hämnas eller att förlåta, även om det poängteras i Koranen att förlåtelsen är den bättre vägen att välja.
All vinst i handel och krig lades i en gemensam pott och delades lika mellan krigarna utan hänsyn till rang och titel. Inga kvinnor tilläts i krigarrådet och varje man fick komma och gå som han behagade. Han gavs fritt utrymme för en egen vandrad individuell väg, men var ålagd att återvända till krigarnas cirkel var tredje dag. Precis som Profeten Muhammad ﷺ lär muslimerna att det är förbjudet att inte tala med sin broder i över tre dagar. Vi konstaterar således att vikingarna hade bay’ah. De hade muruwwah. De hade futuwwah. De anammade ’adl, rättvisan. De hade walaa wa’l-baraa, kärlek för de egna och fientlighet mot gemensamma fiender. De hade broderskap, ukhuwwah, och gruppsolidaritet, ’asabiyyah, inte tribalism där de stödde varandra i ondo, utan ett andligt band som knöt dem samman till det sanna.
År 922 mötte den utsände ambassadören Ibn Fadlan de vikingar som rest till turkarnas land, varom det kan konstateras att samma naturliga livsmönster urskiljs hos de båda folken. Små grupper med egna valda ledare. Abu Hamid från Granada skrev om fyrtio stammar som alla hade sin egen hövding. De bodde tillsammans i hundratals i stora tält. I deras byar fanns överraskande nog oräkneliga malikitiska handelsmän från den västliga islamiska världen. Ibn Fadlan skriver att han hos turkarna mötte en stor samling människor, omkring 5000. Både män och kvinnor som alla hade omfamnat islam. Han kallade dem al-barindjâr. Detta ord användes av araberna för att beskriva vaerangi, väringar, det vill säga svenska vikingar. Andra arabiska ord är warandj och Ibn Hawkal kallade dem arthaniya. På persiskt tungomål kallades de al-sagalibaha så som vi finner nämnt i Ibn Khurradadhbihs verk. De har även felaktigt kallats majus (elddyrkare). Ibn Fadlan beskriver vidare att de hade byggt en moské av trä i vilken de utförde tidebönen. De förstod dock inte arabiska och några bland dem fick till viss del korrigeras i böneutförandet. Ambassadören använde också ordet al-rûs eller al-rûsiyyah för att beskriva nordmännen från Roslagen. Han hade aldrig sett så fullkomliga kroppar som han jämförde med palmträdets stam. De beskrivs som blonda eller rödhåriga och iklädda en sorts kaftaner som lämnade svärdsarmen helt naken. Att indikera sin styrka genom att visa sin högerarm på detta sätt är också vad muslimska pilgrimer gör när de vandrar runt Ka’ba. Dess ursprung var att visa de aristokratiska Mekka-borna som samlats för att förlöjliga muslimerna att muslimerna minsann inte hade låtit sig kuvas. Ibn Fadlan skriver att varje viking bar en yxa, ett svärd och en kniv som han under inga omständigheter lämnar ifrån sig. Klingorna var breda, av frankisk typ. Även Ibn Miskawayya säger att nordmännen var kända för att släpa runt på sina vapen och aldrig släppa dem. I likhet med den profetiska Sunnah så namngav även vikingarna sina svärd med kraftfulla besjälade egennamn. En viking tillät sig heller aldrig att separeras från sin klinga. Även nattetid sov han med svärdet vid sin sida.
Det är dock viktigt att inte falla för en måttlös idealism och diskutera teorier baserade på uppfattningar om fornstora dagar. Det vikingarna såg som hedervärt efterföljdes naturligtvis inte alltid, precis som vi kan ana oss till i Njals saga. Men att samhällets ideal handlade om personlig birr, rättfärdighet, och heder och inte om maskinellt statsbygge är väl värt att ta tillvara på. Även att denna birr omfamnade och riktades främst mot klan och fränder så upptäcker vi också deras respekt för fienden, det är ren futuwwah. Vi vill bara att människor ska nå sann mänsklighet och finna fram till tron på al-ghayb, den osedda världen. När de väl etablerar en tro på spirituella värden och inser att den finns en fördold dimension då finns bara ALLAH (en enda Gud, ovan svenskhet och arabiskhet).
Inom Islam finner vi ett oerhört välutvecklat system för verifikation av texters och profetiska uttalandens äkthet, genom verifierandet av deras isnad, traderingskedja. Därmed undersöks och sammanlänkas textens traderingskedja, vari varje enskild förmedlares karaktär, minne och geografiska läge granskas.
Den uppförandekodex som vi har tillgång till angående vikingarna har förmedlats mellan människor och nått oss genom dess muntliga tradition, i form av poesi, oden och sagor. Detta är vår källa och däri kan vi urskilja den fitra som vi söker. När vi betraktar det vikingarna lovordade, beaktar vi dem genom den islamska ridderlighetens filter, futuwwah, varefter en helhetligt levande människa kan skönjas. Trots att det handlar om en mall och ett ridderligt mönster som långt ifrån alla skandinaver levde upp till, indikerar det ändock den ursprungliga strävan efter dess fullkomnande.
Exempelvis är generositeten en aspekt som utmärker samtliga hederssträvande kulturer, vilket gällde även vikingarna. Även måttfullheten sågs som en god karaktärsegenskap, liksom att i varje situation vara sansad och samtidigt förkroppsliga mod. Gästfrihet, hövlighet, vackert uppförande, förlåtelse, visdomssökande, försvar av de svaga, barmhärtighet, lojalitet och bespisande av de egna var också de centrala dygder inom vikingakulturen. De druckna vettvillingar som målats upp för oss är helt enkelt inte sann. Låt oss så citera om måttfullhetens etos ur vikingarnas Hávamal:
Det är inte så gott
som man säger,
människornas öl;
för den vet mindre
som dricker mer,
och förlorar sitt förstånd.
Därtill var Ordet och dess helighet ytterst betydande, då varje mans givna ord var otänkbart att bryta. Ordets betydelse i eder och löften gällde såväl i det egna hushållet som i det omgivande samhället, vartill det kan nämnas att man var noga med att vakta sin tunga och avstå från att tala illa om andra, samtidigt som det sades att vikingens egen heder var värd mer än allt guld. Måhända motstridigt mot samtidens vikingamyter ansågs även god hygien vara oskiljaktigt från god moral.
Adam av Bremen skriver bland annat att vikingarna tvagar hela sin kropp minst en gång i veckan, vilket ur ett övergripande historiskt perspektiv är beaktningsvärt. Även araberna, som i krönikorna förvisso förfasas över vikingarnas hygien, beskriver tydligt att männen var starka och oerhört friska. En sådan sundhet går hand i hand med renhet, vilket araberna var väl medvetna om. Vikten av en gemenskapskänsla och god kamratskap ansågs också det vara nödvändiga egenskaper. Vikingen skulle vara tålmodig, ståndfast och vidhållande lagen. De stred ständigt i ordnade formationer, inte helt olikt romarna, och även om var man var en krigare med individuell heder, var de män av lydnad. Att hedra sin ledare och hörsamma deras ord var sann dygd, liksom det var en dygd att respektera såväl fränder som fiender ända in i döden. Ädelmod skulle också uppvisas mot de svaga. En man fick under inga omständigheter slå en kvinna och heller inte missbruka sin maktposition. Han skulle vara en man av visdom. I Hávamal finner vi:
Den vaksamme gästen
som kommer till gillet
tiger med tysta sinnen;
öronen lyssnar,
ögonen spanar,
så ökar den kloke sin kunskap.
Här avslutas vår historiska resa för denna gång och vi lämnar över till en av kunskapsmännen och läromästarna för att se vad han har att addera i vårt sökande efter våra förfäders ljus.
***
Shaykh Dr Abdalqadir om de skandinaviska förfäderna.
Detta storartade folk som hade byggt upp ett samhälle som i sina ojämförbara långskepp, som vi än idag förundras över, seglat nedför Volga i öst och längsmed den atlantiska kusten i väst, lämnade efter sig en vibrant kultur i Frankrike. Från sin normandiska bas upphöjde nordmännen det primitiva England till ett komplext samhälle som skulle komma att bli grunden för det moderna Staten. Det var blott genom anammande av kristendomen, denna restriktiva och skambaserade nya religion som bygger på lögnen om att en människa dött för alla andras synder, som vikingarnas inre ljus slutligen slocknade.
När Beorhtic, kungen av Wessex, styrde sitt folk (786-802) förtäljer krönikorna om nordmännens räder längsmed kusten i Dorset. Northumbria erövrades av nordmännen. Kungadömet i Deira, med huvudstad i York, blev erövrat av danska vikingar. Likaså the Five Boroughs bestående av Lincoln, Stamford, Derby, Nottingham och Leicester i mellersta England som föll under danskt styre. East Anglias kungadöme skulle också komma att falla i deras händer.
Gesta Danorum skriven av Saxo Gramaticus på 1200-talet, och det tidigare verket Historia Normanorum författad av William av Jumièges förklarar bägge att befolkningen i Norge och Danmark växt sig så stor att försörjningen blev svår. Emigrationen igångsattes av svårigheterna i Norden. Norrmännen bosatte sig även på den nordvästra halvön som vi idag, namngivet efter deras närvaro, känner som Normandie. Det fanns inget England som sådant under denna period, och ännu mindre existerade konceptet Storbrittanien. I norr hade vi kungadömet Northumbria som hade kuvat gaelerna i Strathclyde och skottarna i Argyll och avtvingade dem tribut. När deras kung Ecgfrith invaderade det vi idag kallar Skottland blev de slagna i grunden av kung Brude, pikternas konung, i slaget vid Nechtansmere i närheten av Forfar 685. Den siste northumbriske kungen Aldfrith dog 704. Detta ledde till slutet för enhetligt styre i norr. I söder hade Kung Pendas söner växt sig starka och regerade en federation av kungadömen från Humber till den engelska kanalen. Kung Offa etablerade sin makt i Mercia. Den anrika dynastin i Kent utplånades. Sussex och Wessex blev således provinser som tillhörde Mercia. Kung Offa befallde att alla andra hövdingar i East Anglia skulle avrättas. Även om han titulerade sig själv “Rex totius angolorum patriae” så sträckte sig hans rike inte längre än till Humber. Han är känd för att ha byggt det väldiga diket på 193 km som skulle stänga ute folket från Wales som styrdes av Gwynned, Powys och Gwent och som hotade hans västliga gräns. Kungarna i Mercia hade en ättelängd som gick tillbaka till Schleswig-Holstein vars legendariske hjälte också hette Offa. Den senare kung Offa bar alltså sitt namn för att visa sitt urspung från de baltiska länderna. Ett tecken på Mercias makt var tilliten till rikets guld- och silvervaluta. Kungen hade myntat guldmynt vars vikt var hämtad från kaliferna i Bagdad. På myntens ena sida stod den muslimska trosbekännelsen och på den andra Offa Rex. Makten kom att förskjutas söderut, från kungadömena i Northumbria till Mercia för att senare hamna i de västra saxarnas händer. År 825 kuvade Kung Egbert av Wessex kungadömet i Mercia, sedan gick han vidare och erövrade Kent, Essex, Sussex och Surrey. East Anglia kom också är erkänna hans makt. Kungahuset i Wessex skulle sedan komma inneha makten i södra England i 200 år.
Sen kom den massiva invasionen från havet. Vikingahären som lydde under Ragnar intog York 866. Långskeppen seglade upp för Themsen fram till Sheppey. Vikingarna allierade sig med folket i Cornwall. Norska och danska vikingar attackerade längsmed hela de södra och östra kusten. Kent intogs 850. Vikingarna övervintrade i Thanet och Sheppey 854. Nästa år gick de vidare och intog Shropshire. Redan år 851 hade de nått fram till London via Themsen med 350 långskepp. England skulle komma att erfara 200 år av norsk och dansk erövring. Det måste förstås att vikingarna ingalunda var några pirater som ägnade sig åt räder. Invasionerna under Halfdan, Ubbi och Ivar resulterade i en permanent ockupation av stora delar av England. År 865 anlände en enorm skandinavisk här och besatte Mercia. 866 hade deras armé intagit York. 869 hade de vandrat över in i East Anglia. I april 871 hade långskeppen seglat uppför Themsen upp till Reading. Halfdan, den danske härskaren, myntade sina egna mynt i hans namn i London. Ett decennium senare, 875, skickade Halfdan vikingatrupper som attackerade pikterna i norr och engelsmännen i Strathclyde. Kung Alfred i Wessex samlade sakta tillräckligt med makt för att ingå ett fredsfördrag med vikingakungen Guthrum som nu styrde halva England som då kallades Danelagen. Hans gräns i norr gick vid Manchester och sträckte sig genom hela landet. Söder om Danelagen låg Kung Alfreds rike i Wessex. Därifrån tog han det viktiga beslutet att etablera det anglosaxiska språket och befallde att alla skolor hädanefter skulle lära ut språket engelska. Han befallde att vissa nyckeltexter skulle översättas, så som Bedes historieverk och den spanske historikern Orosius bok om världshistorien. Han befallde också att de engelska årsböckerna skulle samlas ihop. Det måste förstås att relateras till vår egen tid att utan Kung Alfred som dog 26 oktober 899 så skulle Microsofts programvara förmodligen varit på tyska, som också var det språk som röstades ned med några få röster som det officiella språket i det nya landet USA.
År 921 när kung Ragnald av York, kungen över Danelagen, dog så började rikets terriotoriella zon att knaka i fogarna. År 978 antog en ung man tronen i Wessex. Han skulle senare komma att bli benämnd som Ethelred den Rådlöse. Anledningen till hans namn hade att göra med Harald Blåtands enande av Danmark och erövring av stora delar av Norge. 93 långskepp anlände vid Folkestone och attackerade Kent och Essex. Runt 1006 hade vikingarna befäst Isle of Wight och plundrade Hampshire och Berkshire. Från Reading marscherade vikingahären över Chilterns till Avebury och förbi Winchester ut till kusten. År 1009 hade den danska offensiven, ledd av Torkel den Långe, nått ännu längre. De övervintrade på floden Themsen, brände ner Oxford och erövrade Cambridge och Northampton. Runt 1016 var hela England kuvat av den danske kungen. Kung Knut delade sedan upp landet i fyra hertigdömen, Northumbria, Mercia, East Anglia stod under Torkel den Långe och Wessex under Knuts direkta styre. Hans beskattning av landet, Danagälden, bekostade hans flotta och hov. Danskarna visste hur man skulle styra och lokalbefolkingen kom att bli lojala bönder. Knut dog 1035. Han var känd vida omkring för sitt förlöjligade av hovmännens fjäskeri genom att han lät sin tron placeras vid kusten där han fåfängt befallde vattnet att sänka sig, vilket det gjorde genom tidvattnet. Han bringade god ordning och fred i riket.
Riket ärvdes av Harald som direkt blev tvungen att låta sin här marschera ut för att möta en ny generation av vikingakrigare från norr som lydde Kung Harald i Norge och Tostig. De två härarna möttes i Stamford Bridge utanför York. Det var den sista striden där det gamla anglosaxiska riket segrade. Direkt efter slaget fick han tvinga sin segerrika här att vandra söderut för att försvara landet mot en ny angripare, Vilhelm, hertigen av Normandie.
Vilhelm kom i land vid kusten som vetter mot Engelska kanalen. Hans här på runt 12000 krigare förde med sig judarna till England. Det sägs att de behövdes för att öka pengamängden som behövdes för att betala av låneskulder.
De två härarna kom att mötas i slaget vid Hastings. Harald blev träffad av en pil i ögat och dog, och Vilhelm blev sålunda Kung Vilhelm, Englands erövrare. För att kuva missnöjda anglosaxare och för att förbereda sig inför fler angrepp från skandinaverna så byggdes 25 borgar från Carlisle till Dover. Erövringen av England var fullbordad.
Vilhelm styrde i 21 år. Den styrande klassen, med några få undantag, var inhämtad utifrån och stod därför i skuld till kungen för deras nya härskarställning.
Den normandiska revolutionen igångsatte ett nytt system med militär ämbetstid och en feodalism som skapade ett riddarväsen. En normandisk herreman, numera en engelsk landägare, var ålagd att husera ett visst antal tränande ryttare som kungen kunde kalla in vid behov. De 150 baronerna hade mellan sig en armé på 4000 riddare. Biskoparna i Canterbury, Winchester och Lincoln skulle husera 60 riddare var och Kyrkans bidrag i sin helhet uppgick till 780 riddare.
Vilhelm befallde en nationell folkräkning och noggrann överblick över kungadömets resurser 1085. Det samlades i vad som kom att kallas the Domesday’s Book. Så kom det sig att ett nytt och mer avancerat norskt system, med en stark kung i toppen, kom att ersätta det gamla systemet Danelagen. Lite eller inget fanns kvar av den anglosaxiska bondekulturen förutom några seder och bruk som de ärvt från sina förra styrande, romarna, och givetvis ölkulturen. Under Vilhelms styre talade den styrande klassen och hela administrationen franska. Engelsmännen hade talat danska under Danelagen, engelska under Alfred och efter erövringen kom alltså franskan att bli hovspråk.
Kommentarer avstängda.