Med anledning av samtidens interregnum som, inshallah, snart skall nå sitt slut och som utmärker perioden från vilken det Islamska styret avbröts, det vill säga de dawlas vi kallar Mogulska och Osmanska, erfar vi, den världsvida Muslimska Gemenskapen, Islam utan dess absolut nödvändiga dimension; politiskt ledarskap.
En besynnerlig och beklaglig följd av detta är att vi har börjat betrakta våra Imamer som ledare, i omformandet av dem till ett prästerskap, och tillåter dem att styra oss likt en slavbefolkning, vilken, utan makt över vare sig krig eller rikedom, låter sig befallas i privata spörsmål som födsel, giftermål och död. Sålunda har vår muslimska befolkning anammat en fundamentalt annorlunda religion, Shi’ism. Beviset är att vi har tillåtit kuffar att definiera oss som tillhörande ”Sunni-Islam”, som ett erkännande av deras förklaring att den Islamska religionen historiskt sett är indelad i två sekter. Det kan enbart finnas en Dîn al-Haqq, och den har Gudomlig auktorisering att benämnas Islam. Allah den Upphöjde säger i Surat al-Ma’ida (5:3):
Idag har kuffar misströstat om att överkomma er Dîn.
Så frukta dem inte, utan frukta Mig.
Idag har jag fulländat er Dîn åt er
och fullkomnat Mina välsignelser över er
och Jag är nöjd med Islam som er Dîn.
En annan följd av detta är, att synen på Imamen som en Auktoritet, snarare än en faktiskt ersättlig person vars nobla uppgift det är att leda bönen, har lett till att gemenskapens medlemmar har förlorat den personliga relationen med Quranens text på vilken en levande Islamsk gemenskap måste grundas. I våra Sirah- och Hadith-böcker finner vi att Sahaba brukade samlas efter Fajr, och de som kun
de en del Quran reciterade det, varefter de reflekterade över hur de skulle kunna använda dess vägledning under dagens förlopp.
Det var i samma anda som vi beslöt att anordna en serie sammankomster med avsikten att återinföra denna dynamiska relation mellan en Jama’ah och Allahs Bok. I återupprättandet av detta medinska ’Amal, var det endast passande att inleda genom att ur själva Quranen utvinna Allah den Upphöjdes klara redogörelser om Honom själv, det vill säga kunskapen om Tawhid.
Det var under dessa nio sammankomster som var och en av våra Fuqara, såväl män som kvinnor, satt med Quranen framför sig, och vid varje referens till Quranen i den följande texten, letade människorna i gemenskapen själva upp dessa Ayat, samtidigt som de reciterades av vår Hafidh. Som en följd, vid slutet av studieperioden, var gruppen mer bekant med hanterandet av Quranen, att söka i den, och mer tränande i att finna Suror och Ayat. Man skulle kunna säga att vår Jama’ah, under denna korta period, hade återupptäckt den Klara Boken som hade, när allt kommer omkring, sänts ner från Allah, Upphöjd vare Han, för dem, och inte bara för att användas av någon prästerlig klass som sedan använder den till att försäkra sin inkomst och att ta fram den vid ritualer som födsel, giftermål och död, eller rent av, astaghfirullah, hålla den över husägarens huvud då han lämnar huset för en resa.
Man skulle kunna tillägga ytterligare en följd av denna händelse. Det är nämligen en sådan Jama’ah som mest fullkomligt har begripit att de avlönade Imamerna (en Makruh situation enligt Shari’at) varken har lärt ut, påkallat eller aktiverat behovet av en gemenskap ledd av en Amir, och att denna Amir i sin tur, måste ålägga, tillsammans med sina Zakat-insamlare, att det utan insamlad Zakat helt enkelt inte finns någon Islam överhuvudtaget.
– Shaykh Dr. Abdalqadir as-Sufi
Kommentarer avstängda.