Kedjor och detaljism – artikel av Abdussalaam Nordenhök

En olärd muslims reflektion om skillnaden

mellan biblioteksislam och handlingens etos

Vår tid är en tid av flödande information. Från alla håll och kanter omsluts vi av budskap. Muslimen är inte besparad eller isolerad från denna börda. Konsumismen har inte bara omformat våra liv till det yttre, utan har även grumlat våra inre perspektiv, hur vi ser och uppfattar den omkringliggande världen, för att inte ens nämna hur vi ser våra egna inre landskap. Arketyperna och våra inre berg- och dalgångar är eviga. I den mekaniska samtiden hyllas information framför tillit och besjälad mänsklighet. Vi vördar paragraferna framför visdomen. Den moderna människans beskaffenhet bör dock inte förstås som något fundamentalt nytt i vår historia eller i frågan om människans väsen. Vårt tillstånd och alarmerande avstånd till vår egen fitrah, vår naturliga disposition som människor, är däremot en orsak till oro. Modernitetens konsumism har förvisso, mer än i något annan tid, skapat nytt utlopp för vad som redan fanns i våra själar. De basala spirituella sjukdomarna är alltid detsamma, varav några är:

• rädsla för avsaknad rizq, andlig eller fysisk, grundad i misstro mot Guds makt och generositet.
• rädsla att människorna ska få se en lika utblottad som varje skapad varelse är inför Gud.
• oförmåga att se den bakomliggande orsaken till allt vilket medför ett fokus på ytligheterna, formerna, istället för den bakomliggande Viljan.

Kontroversen mellan självförhärligande serafiska biblioteks-’ulama och ahl al-tasawwuf kan sammanfattas i att Ibn Rajabs definition av kunskap, dess första stadie är att man erhåller kunskapen men att det medför arrogans. Kunskapens sista steg är naturligtvis att man når insikt om att man inte vet något överhuvudtaget. Blotta hävdandet är ett absurt uppror mot Gud. De med visdom säger att det sista som lämnar nafsen är viljan att bli sedd av människor, och detta sista steg är i sig själv den direkta motsatsen till Ihsan, att förstå att man inte betraktar världen utan att man själv är den betraktade som står inför domen. Vi kan uttyda denna konflikt från första stund. Den malikitiske lärde al-Harith ibn Miskin, då han blev utnämnd till qadi i Egypten, var beredd att gå i döden för att slippa bära speciellt utmärkande kläder vars syfte det var att visa att han var en ’alim. Den ’abbasidiske kalifen al-Mutawakkil ville tvinga honom att bära svarta klädnader men han vägrade trots hot. Idag har islams etos förändrats i detta avseende och vi har en kast av lärde som bär utmärkande klädedräkter. Ändock är det av värde att känna till de tidiga lärdes agitation mot denna prästerliga sedvänja.

Tystnadens etos och praxis
Vår tids medicin är hadrah, Gudsnärvaro, ej blott paragraferna. När allt kommer omkring är detta vårt aqua vitae. Vår epoks sjukdom är att vi aldrig tillåts glömma världen, vilket är villkoret för att minnas Gud. Samlandet för samlandets egen skull är därför en slags heligförklarad konsumism, oavsett om det rör sig om ahadith eller nya högklackade skor. Uppbyggandet av en reservoir, kunskap hamstrad och konserverad inför en framtida kommande tidpunkt, återigen oavsett om det är ahadith eller införskaffandet av fem olika vinterjackor, kan vara islams direkta antites. Att samla islamiska visdomsord kan alltså oförmodat nog vara islams direkta motsats. Bibliotekariens förbannelse är att han kommer veta på vilken hylla han finner boken om islam, men att äga eller att veta är inte detsamma som att leva. Vi kommer återkomma till detta tema längre fram. De spirituella sjukdomarna är eviga och vill man inte höra sanningen så finns där heller ingen som kan berätta den för en. Människan vill inte få sin egen begreppsvärld granskad. Jaget kommer att finna en lämplig fiende att fokusera på, så att den slipper ta itu med sig själv. Jagets natur är något som delas av både den illitterate bonden såväl som av den mest pålästa lärde. Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi skrev angående det att:

När Jaget i enlighet med dess natur rustar sig för krig måste vi vara väl medvetna om dess subjektiva kapacitet att fortsätta förbereda sig att bestrida, att sabotera och angripa andra ty Jagets själva natur livnär sig på sådan fientlighet och tycks insupa dess energi från dess egen självdestruktivitet. Det betyder att Jaget kommer söka efter att bli bestraffad och att du kommer drivas att finna bödelns piska. Måhända kommer du söka utvägar för att inför dig själv försöka bevisa att du verkligen vill och försöker att undfly ditt Jag men se istället sanningen i vitögat då ditt öde ju bevisar för dig att du alltid finner en destruktiv medspelare. Med andra ord, för detta ditt Jag som står rustat till strid så kommer alla andra att framstå som fiender och du kommer intala dig själv att helvetet hör andra därtill. Om vi återvänder till vår utgångspunkt, eftersom vi har erkänt inför oss själva att Jaget befinner sig i en ändlös spiral av upprepade stridigheter, så måste vi upphöra med detta självömkande spel och återupptäcka vår egen själsliga sundhet som vi ju önskar lära känna. Vi kommer bara finna den i den perfekt balanserade och upplysta Muhammadanska gestalten, frid vare över honom. Vi strävar efter att lära känna vår egen Muhammadanska inre natur. Detta betyder att inhämta visdom. Det är tillräckligt att sitta med en sådan gestalt för att inhämtandet ska ske.

Den seende människan kommer därför att instinktivt förstå T.S Eliots ord, “Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?”

Myckenhetens etos
Vi får inte riskera att omforma våra imamers uttalanden till återupprepade mantran utan verklighetsförankring. Imam Malik sade att ”Kunskap är inte mycken rapportering, utan ett ljus Allah placerar i hjärtat”. Maliks definition av kunskap står i kontrast till myckenhetens etos. Envar som studerat historia, även på den mest basala nivån, vet att den som inte minns sin historia är dömd att upprepa den. När Qadi Ibn Khaldun nämner att folk mer efterliknar sina ledare än sina egna fäder, så är detta ett direkt arv och skoptag ur Imam ’Alis brunn. Oavsett om Qadin frambringade denna tanke själv eller hämtat den från sayyiduna ’Ali så består dess visdom. Det är ett självstående uttalande, även om det så vore kedjelöst. Den självstående visdomen och kunskapen som måste bevisas är att likna vid sol och måne. Månen lånar sitt ljus från solen, medan solen lyser med eget ljus. Talesättet lyder: ”Adversus solem ne loquitor” – Tala inte mot solen. Det betyder att vi inte bör slösa inte tid på att argumentera emot det uppenbara. Vi finner andra sådana exempel, och oavsett om Imam Zayn al-’Abidîns al-Sahifat al-Sajjadiyyah nått oss genom till synes oklar eller svag isnad eller ej så är texten i sig själv nog. Vem man tar som lärare är därför av oerhörd vikt, ty liksom födseln öppnade upp denna värld så öppnar läraren det efterkommande. Men tagandet av en lärare måste i dess allra första stadie vara en hjärtats affär, och inte en steril avvägning av en persons CV. Människan som holistisk varelse omfattar mer än bara det skrivna. Därav behovet av både arbetsintervju och CV, och för lärlingen att titta bona fide sin mästare djupt in i ögonen, som ju är själens spegel. Faqiren, lärljungen, som strävar i sin sulûk, färd mot Allah, är ingalunda immun mot arrogans eller själv-projicering, och de första stegen på vägen inbegriper ofta faran av kibr, förmätenhet. Risken är större att det textuella och uttalade bär sådan oönskad frukt, alltmedan det osagda och outtalade leder till ödmjukhet. När Jalal ud-Din al-Rumis Mathnawi uppmanar läsaren ”Lyssna!” förstår hjärtat direkt att det rör sig om hjärtats och inte örats lyssnande. Det etiopiska ordspråket säger ”Sakta sakta börjar ett ägg att gå”. Små dörrar leder ofta till stora rum, och det är genom små medel faqiren når stora spirituella öppningar. Allah älskar de små kontinuerliga gärningarna mer än de stora men sporadiska gärningarna. En liten praxis är bättre än stora mängder tal. Det finns människor som hävdar att spiritualitet är människans innovation, något adderat utifrån, men det är snarare så att det är hennes största upptäckt, funnet i hennes inre landskap. Svaren står att finna, ej genom att krampaktigt addera ny textuell kunskap utan genom att subtrahera det numerärt myckna så att det som blir kvar ges sann tyngd och fokus. Sufiern blickar ut mot världen för att lära känna sig själv och blickar inåt för att lära känna världen. För att överhuvudtaget kunna utvecklas måste man lära sig att inte invecklas. Och detta leder oss vidare till ämnet om detaljismens etos. Informationsinflationen hejdas genom att minnas enkla sanningar och att återvända till det värdefulla. Hela sufismens etos tar sin början och avstamp i sayyiduna ’Ali, en man som levde budskapet, en man som blev uppfostrad av budskapet och dog lycklig efter ett liv av handling. Denne man rapporterade 536 ahadith. Ur det lilla föds rik myckenhet, och envar faqir vet att gudsnamnet som består av 4 bokstäver är nyckeln i all dyrkan. ”Desto visare en man blir desto mindre talar han” det är vad vi lär oss från vår Mawla Imam ’Ali, det profetiska hushållets hövding.

Kedjornas rike
Vi ser att Ibn Taymiyyahs elev, den store mästaren Ibn Kathir när han talade om Imam al-Ghazzalis mästerverk Ihya ’ulum ad-Dîn nämner att boken visserligen innehåller ytterst svaga ahadith, men påpekar att måttstocken rörande kedjans äkthet är annorlunda i frågor som spirituell tarbiyyah och fadâ’il. Gällande fiqh gäller givetvis andra måttstockar och krav på fläckfri isnâd. Profetens Sîra är fylld med svaga återberättelser, ofta komplett isnad-lösa, men ’ulama har fortsatt använda sig av dem då dess syfte uppnås.

Än idag finner vi ahadith i böcker ’ulama inte upptäckt tidigare. I Jemen för runt tio år sedan fann man i originalmanuskripten av ’Abd ar-Razzaqs Musannaf ahadith som inte finns med i de moderna tryckta böckerna. Så arbetet är inte avklarat, paketerat och klart utan istället levande och pågående. Ortodoxin är inte något färdigt paket som fallit från himlen, utan knådades fram under tidens gång. I modern tid har man också funnit ahadith i Imam Ahmad ibn Hanbals Musnad som inte finns med i någon av de tryckta versionerna. I vår moderna situation, som ju är post-Gutenberg, kan vi förvisso välja att betrakta boktryckarkonsten som en gåva, men kunskapens folk ser alltid prövningen i gåvan. I varje ”framsteg” förloras också något värdefullt. Eleven som i gamla tider omsorgsfullt och med kärlek och respekt kopierade för hand varje enskild bokstav ur sin lärares bok, i en tålamodets virkade väv där varje punkt består av en niyyah, har ersatts att studenter som tvingas omfamna ett skriftligt arv som ingen människa kan ta in under en hel livstid. Vårt fokus har flyttats från tålamod och värdesättande av det lilla, som i sin litenhet ses som stort, till ett hyllande av informationsansamlande. De två är inte detsamma. Människan kan inte jämställas med en robot eller dator. Förändringens flöde kan inte hejdas och historien är en aldrig sinande flod av oräkneliga skeenden som formar och ger oss en helt ny skapelse i varje ögonblick, och precis som salafs tekniker ersattes av khalafs måste vi idag i vår post-khalaf situation erkänna att vi står inför nya utmaningar. Ty oavsett om vi vill eller icke så är varje skeende skrivet och oss givet av Gud. För att citera den store filosofen Nietzsche och hans allsägande begrepp ”Amor fati” – kärleken till ödet. Ynka acceptans av ödet och därmed av Gud är inte att likställas vid kärleken till Honom.

Shaykh Ahmadou Bamba (1853–1927) grundaren av Mouridiyyah, Senegal.

Allah placerar wilayah där Han så önskar. Helgonskapets hemlighet är till sin natur subtil. Helgonets anammande av den yttre Lagen är sine qua non för den inre illuminationen, men länken till Gud behöver inte prästens välsignelse, och denna regel är allmän oavsett om man döper om prästerskapet till en kast kallad ’ulama, eller Sanhedrin för den delen. Den kristna arketypen inbegriper att man tror att alla har ärvt synden men genom tron är givna wilayah, och den judiska arketypen är att Guds händer är knutna och att Han är oförmögen att skänka till den Han så önskar. Gud lär människan gång efter gång denna läxa genom att profeterna varit enkla människor, herdar, snickare eller föräldralösa. Om människan är ovillig att lära sig denna läxa och ändå hävdar att vägen till Gud eller vägen till visdom bara är öppen för diplomerade präster eller ’ulama, kan ingen annan än hon själv klandras. Shaykh Dr Abdalqadirs andre shaykh Shaykh al-Fayturi (d.1979) sade,”Oavsett hur mycket läraren kämpar. Oavsett hur mycket den hängivna sökaren vill det. Oavsett hur uppriktig han är och hur många dagar och nätter han ägnar sig åt bön, är upplysningen till sist en gåva från Allah”.

Vidare i rent legal mening medför den andra arketypen att lagen ska dyrkas vid sidan om Gud och alltså inte brukas som en wasîla, ett medel, att nå Herren, medan den andra arketypen avskaffar Herrens uppenbarade ord och lagen. Båda dessa arketyper, den fariséiska och den esoteriska, är surat al-Fatihas varning. Att våga sig på att hävda att den fariséiska arketypen inte är applicerbar även på det muslimska prästerskapet är att ifrågasätta Koranens mest upprepade varning. Människans biologi och spiritualitet, såväl som hennes svagheter och styrkor är eviga. Det är därför befängt att säga att den sista shari’an avskaffar vår mänskliga natur och att muslimen ipso facto höjt sig ovan potentiell korruption. Gamla tiders muslimska domare gavs av denna orsak höga löner, eftersom gamla tiders folk kände till själens svagheter, så att de inte skulle falla offer för mutor.

Kedjans signifikans
Om den genuina traditionella metoden, att ödmjukt sitta framför en mästare och slå följe med de kloka snarare än att jaga ijazât skriver Ustadh Abdallah bin Hamid:

I frågan om utbildning så har interaktionen med de lärde blivit utbytt mot internetkurser, konvent, fredagspredikan och veckoseminarier. Utöver detta så håller ijazah inte samma signifikans som det gjorde tidigare eftersom fler människor är läs- och skrivkunniga idag än någonsin under vår historia. Förr i tiden utgjorde den mänskliga läraren själva boken och auktoriteten genom sin expertis och integritet. Idag har vi många med ijaza, med expertis med utan integritet. På samma sätt finns det tillförlitliga lärare utan ijazât. Vidare har idag en ny extremism utvecklats där vissa människor tycks tro att ijaza är detsamma som att ha bemästrat ett ämne eller att ijaza betyder att en person är lärd. Det är faktiskt så att i 9 utav 10 fall så betyder bara ijaza att en person har läst en bok tillsammans med en lärd person och alltså inte att personen ifråga har bemästrat vetenskapen. Pånyttfödelsen av diskussionen om ijazât har också lett till en politik som är emot västlig utbildning och det är en extremism som måste undvikas. Båda utbildningsformer är medel att nå målet och inte målet i sig själv. Sann lärdom är resultatet av ett levande kontinuerligt studium där man fortsätter lära sig och fortsätter studera, fortsätter göra misstag för att sedan korrigera dem. Det är så lärdom erhålls, oavsett hur man når fram till kunskapen. Varken diplom eller ijaza var metoder som uppenbarades av Allah till Hans Profet, sallallahu ’alayhi wa sallam. Återigen, det kan komma gott från båda metoder, med dessa metoder kommer inte i närheten av den genuina traditionella metoden. Naturligtvis kommer jag hävda att dessa fall har lett till nymodigheter i de traditionella aspekterna av den klassiska religiösa läroplanen. Men vad det visar är att vi alla är påverkade av moderniteten till den milda grad att det är nästintill omöjligt att återskapa utbildningsmetoden som den en gång var eller hur vi ”föreställer” oss att den såg ut. Eller så kan det vara så att Traditionen är dynamisk och anpassar sig efter vår tids växlingar i de områden som generellt ses som föränderliga”.

Dr Ahmad El Shamsy från Harvard universitetet och doktor i tidig shafi’ism skriver:

Den fundamentala utbildningsmetoden som utgör kärnan i de framväxande islamiska vetenskaperna var att eleven och mästaren satt ansikte mot ansikte. Eleven deltog i privatlektioner med sin mentor, och ofta i dennes studiecirklar i vilken läraren föreläste framför studenterna varav de mest avancerade studenterna satt närmast. Det fanns två sätt genom vilka en student kunde hävda att han verkligen lärt sig en text. Antingen hade han hört texten läsas upp av dess författare eller av någon som hade erhållit texten genom en auktoritär princip benämnd som samâ’, eller så hade han själv högläst den författade texten framför läraren som rättat eventuella misstag och då kallades metoden qirâ’a. I slutet på ett sådant manuskript som studenten lärt sig och blivit given adderades ett certifikat. Detta klargjorde om metoden var samâ’ eller qirâ’a och angav både lärarens och studentens namn. Genom en sådant certifikat inkorporerades studenten i berättarkedjan (isnâd) som knöt studenten till verkets författare. På detta sätt bevarades en auktoritär länk med det förflutna. Att lära ut via de två metoderna, samâ’ och qirâ’a förblev mekanismen för att bevara auktoriteten och autenciteten av skrifterna som långt fram som till Mamluk-perioden (1250-1517). Men för den stora massan inom lärdomstraditionen så förändrades detta till att alltmer bli en mer skriftligt betonad modus. Redan i början av 800-talet hade den berömda juristen al-Shafi’i gett en ijaza till en begåvad kunskapsman utan att han ens studerat texten med honom. Under följande århundraden kom detta sätt att utfärda ijaza på att bli allmän kotym. En student kunde erhålla en ijaza på flera olika sätt. Ofta gavs en ijaza om läraren hade tillräcklig tillit till studentens allmänna akademiska potencial. Men det var heller inte alls ovanligt att lärare utfärdade ijazas som svar på artiga välformulerade brev som bad dem utfärda dem, eller att ijazas gavs till vänners barn, eller kollegor eller män med en position, även om ”studenten” ännu var ett spädbarn eller t o m ännu ofödd. Den västerländska lärotraditionen har allmänt sett detta obegränsade utfärdandet av ijaza som ett tecken på försvagningen och den framväxta dekadensen i den islamiska lärotraditionen från 1000-talet och framåt. Men trots att det inte råder något tvivel om att betydelsen av ijaza indikerar att lärdomen sjönk så betyder det nödvändigtvis inte alls en korruption i själva lärdomskulturen. När de islamiska vetenskaperna explosivt utvecklades, både i antal och beträffande verkens längd så var det inte längre möjligt för den enskilde lärde att studera alla verk genom att sitta inför en lärare och högläsa fram dem eller att läraren läste upp dem. Då vetenskaperna utvecklades och blev mer sofistikerade och gavs en allmän terminologi och allmänna paradigm, så kunde studenten bli hemmastadd med den vetenskapliga vokabulären genom att studera en kortare mer basal text (matn) med en lärare för att sedan gå vidare och studera verken på egen hand. Förfallet av metoderna samâ’ och qirâ’a inom de islamiska vetenskaperna kan därför inte bara ses som en form av dekadens, men man kan också i detta se utvecklingen av en mer mogen, skriftligen betonad lärdomskultur. En bieffekt av ijaza-kulturens uppsving var att en annan kunskapsform från den tidiga islams århundranden, resan för att söka kunskap (al-rihla fî talab al-’ilm), försvagades även om den inte försvann helt. På grund av den växande toleransen för praxisen att utfärda ijaza genom brevkorrespondens så försvann motivationen för dessa resor.

Vidare nämner också Dr Ahmad El Shamsy om de tidiga lärde och förändringen:

’Ulamas historia visar oss en progressiv professionalisering inom lärdomskulturen, de tidiga lärde bar inga speciella distinktiva kläder och försörjde sig genom handel eller hantverk medan senare tiders lärde var akademiska karriärister som använde deras tid till att forska, lära ut och författa och sökte lukrativa positioner på väl respekterade madrasas.

Om det mer organiska och mänskliga Mulazama-systemet, och ursprunglig islam, där elev slog följe med en mästare, skriver Dr Ahmad El Shamsy:

En annan institution som bidrog till av forma studenten var lärlingssystemet med suhba (sällskap) där studenten som sökte djuplodande kunskap levde tillsammans med en äldre mästare. I en sådan relation socialiserades eleven (sâhib eller ghulâm) genom kultur och etikett i sin mästares kunskapsgren, vars vidd då inte begränsades av det rent akademiska. I de klassiska islamiska vetenskaperna så kategoriserades inte kunskap som att en person blott ägde information, utan snarare genom en holistiskt perspektiv där studentens personliga förvandling gav mening åt den information han bar på.

Shaykh Dr Abdalqadir as-Sufi skriver om detta organiska mänskliga system baserat på tillit och adab mellan människor:

Information is not knowledge. Information is not wisdom. You do not live by facts, you live by the moment. And the sitting before the teacher, who passes to you the knowledge, is like taking a photograph. By the light, the image of what is in front of you is implanted in your heart. That is education.

Shaykh Ahmad ’Ali al-’Adani adderar om fenomenet isnâd och ijâzah och medelvägen mellan två extremer följande ord:

‘Abdallah ibn al-Mubarak sade: Isnad är en del av Dîn. Om det inte vore för isnad, så skulle vem som helst kunna säga vad som helst”.

Jag står i mitten. Jag erkänner signifikansen av isnad men är emot idoldyrkan av isnad. ’Abdullah ibn al-Mubarak tog sin förståelse från människor som verkligen förstod och levde den sanna Dîn. Nuförtiden är en isnad som mästerligt och tekniskt sett länkar dig till en modernistisk omskrivning av denna Dîn i själva verket en defekt och felaktig isnad. Det finns en viss dygd och en fördel i en sådan kedja, men där finns även korruption och förfall just eftersom kedjans härkomst och ursprung har defekter både i dess betraktelse av livet och av sann implementering av denna Dîn. Nästa person i kedjan kommer ärva dessa felaktigheter och föra dem vidare på samma obskyra osunda sätt. Isnad är ett medel, ett verktyg, något man rider på för at ta sig till en destination. Det är en del av Dîn. Men den viktiga frågan är fortfarande vilken destination du vill färdas till, på detta riddjur och med detta medel. Verktyget väljer inte detta åt dig. Det hjälper dig bara att nå fram.

På samma sätt med ijazah. Ijazah är också ett medel och det är inte detta som försäkrar din trygghet. Du måste vara säker och trygg i dig själv, och de som du tar kunskap ifrån måste vara trygga. Medlet kan inte i sig själv skapa denna trygghet och själsliga sundhet. Om en ijazah härstammar från en person som stödjer ”islamic banking”, oavsett hur tekniskt kunnig han än må vara, så är källan inte trygg. Om du tar från en sådan källa och för vidare sådan kunskap så är varken du eller de personer du lär ut till trygga och försäkrade mental hälsa. Trygghet finns bara att finna i de skapade varelser som underkastar sig Skaparens domar och Hans visdom.

Om någon påstår ”varje person som erhåller en sann ijazah från sann isnad kommer att vara trygg” så svarar jag, ’Ja, det är korrekt’, men man glömmer då själva huvudfrågan, ’Vad är sant?’ Om Sanningen är själva destinationen så måste du resa till den med ett färdmedel. Ijazah är ett sådant färdmedel. De som reser till sanningen kommer naturligtvis välja rätt färdmedel för att anlända dit. Då är ijazan ett stabilt riddjur som tar dig till en trygg plats.

Om någon påstår ”Om det inte vore för isnad, så skulle vem som helst kunna säga vad som helst”, så svarar jag att det viktigaste är att lägga vikt vid alla komponenter i detta uttalande, både explicit och implicit. Att det finns en isnad betyder inte att det som sägs är korrekt. Mu’tazilah hade en isnad. Efterföljarna av Muhammad ’Abduh hade en isnad. Shiiterna har en isnad, precis som alla de andra stora sekterna. För att ytterligare förtydliga kan vi säga att sonen inte nödvändigtvis ärver sin faders karaktär eller vårdar sin faders arv. Vi känner till många exempel på helgon som fick syndare som barn, och vi känner till många hederliga och tillförlitliga män med syndande rebelliska fruar. Naturligtvis även vice versa, vi kan se hur många helgon som hade icketroende föräldrar. Duger inte exemplet sahaba för oss i detta? Länken är ipso facto inte sund bara för att den existerar, oavsett om det är en biologisk länk eller kunskapskedja och inte heller i bevarandet av kunskap. Moderniteten har uppenbarat detta fenomen för oss, i denna fullkomliga manifestation som belyser och bevisar detta faktum genom de modernistiska reformatörerna som förvanskat denna Dîn trots att de sitter på högar av ijazât. Deras diplom skänker dem därför ”rättigheten” att fortsätta säga vad de vill. Men det betyder ingalunda att doktrinen dessa modernister lär ut är korrekt. Låt oss ta exemplet med ”salafiterna” med deras omfattande studier i återberättarkedjorna, och att de alltid refererar till kända källor som nått oss genom isnad och ijazât. Men det betyder inte att det som de härleder ifrån de rena källorna är sunt. Både shiiter och salafiter citerar friskt ur våra böcker vars innehåll är sunt och har sund isnad. Alltjämt, det måste finnas ett ljus som Allah placerar i hjärtat. Detta betyder heller inte att några av ideologierna vi ser idag, okunniga om de islamiska vetenskaperna, har rätt när de nedvärderar och kastar bort detta förmedlande verktyg och kommer fram till nya innovationer som inte har stöd genom någon genuin isnad (och allra minst ijazah). De förlitar sig istället på ett naket mantra om ”direkt förmedling, hjärta till hjärta” versus ”bok”-kunskap, och att förståelse är någon mystiskt ljus som inte kan förklaras eller kritiskt granskas av utomstående. Sanningen och dygden ligger, som den alltid gör, i medelvägen, i al-wasat.

Det råder inget tvivel om att al-isnad min ad-Din (kedjan är från denna religion) men isnad är blott en väg till ett ändamål, och är inte ett syfte i sig själv. Det handlar inte alls om att de flesta lärde eller inflytelserika personligheter på något sätt svikit oss och att många av deras efterföljare skyddar sig bakom en sköld genom att använda isnad för legalisera det olagliga. Det finns en hadith som är marfu’ och återberättas av Abu Nu`aym al-Asbahani i al-Hilya och den återberättas även som mursal av al-Hafiz Ibn ’Asakir. Hadithen säger att dårarnas längtan (al-himmah) är återberättandet (al-riwayah) medan det lärde folkets längtan ligger i förståelse (ad-dirayah). Ibn Mas’ud sade: ”Var beskyddare av kunskapen snarare än att bara återberätta den. Vissa som inte återberättar kan mycket väl ha djup förståelse och följa det som återberättats, medan andra återberättar men följer det inte själva och följer det heller inte. Sannerligen, ni kommer inte att vara ett klokt folk vars kunskap gagnar dem förrän ni praktiserar det ni lärt er”. Al-Hasan al-Basri blev tillfrågad “Från vem återberättar du?” och svarade: ”Och hur skulle det gagna dig att veta från vem? Gåvan från den som återberättat det har nått dig och hans bevis har lagts fram framför dig”. Men hur många muslimer finns det inte som när vi berättar för dem att all bankism är av ondo, eller när vi uppmuntrar dem att bygga organiskt hållbara kommuniteter som baserar sig på gemensamt släktskap, språk och kultur, genast börjar ifrågasätta de etablerade bevisen med deras självbeskyddande mantra om ”vem” som lär dem detta? Eftersom dessa återberättelser fortfarande är relevanta, även om Shaykh Muhammad az-Zurqani hävdar motsatsen i sin kommentar på al-Qastallanis Al-Mawahib al-Laduniyyah, så ska vi inte bli likt åsnor som bär böcker likt en börda på deras ryggar, i vår epok som domineras av den fariséiska mentaliteten trots att vi blivit varnade för detta i surat al-Jumu’ah. Denna bevisbörda mot de specialisterna i teknologisk media där isnad-vetenskapen studeras men själva innebörden, ryggmärgen och det utvunna nedprioriteras. Så som Imam al-Ghazali har sagt: ”Vissa individer är bara intresserade att att resa genom länderna och återberätta från mästarna så att de stolt ska kunna hävda ’Jag återberättar från den-och-den och jag har suttit tillsammans med den-och-den. Jag har kunskapskedjor ingen annan har’. Dessa människors självbedrägeri har sitt ursprung i en rad olika anledningar, de är likt dem som bara bär skriftrullar på deras ryggar, eftersom deras fokus inte är riktat åt att förstå Sunnah eller reflektera över dess betydelser. Deras uppmärksamhet riktas bara mot återberättandet och de inbillar sig att detta är tillräckligt. Vilken udda tanke! Nej, syftet med en hadith är att förstå den med djup insikt och att reflekterande undersöka dess betydelser”.

Västafrikansk krigare

Tal och tystnad
’Isa bin Maryam sade att ”Det är inte vad som stoppas in i er mun som gör er rättfärdiga, utan vad som kommer ur den.” Men vad som kommer ut måste nödvändigtvis vara visdom. Information räcker inte. Kedjan är inget om den inte har en hamn att fästa sig vid. Det innebär då bara ett flytande fartyg i ett vakuum. Den tänkande Människan, och inte papegojan, gavs valet och förmyndarskapet över skapelsen. För dagens mekaniskt sinnade människogestalt är detta otroligt svårt att ta in och blotta förslaget att söka tystnad och reflektion injagar i honom fruktan. Det innebär en smärtsam inre process där vissa presenterade sanningar måste omkullkastas. Det är trots allt väldigt få av oss som frivilligt axlar Sisyfos börda. Albert Camus använder denna metafor för att beskriva det mänskliga livets avsaknad av högre mening. Människan, muslim eller inte muslim, omfamnar inte gärna tanken om att stenen som rullats nästan till bergets krön frivilligt ska tillåtas rulla ner igen. Att demontera en människas världsbild kan vara det svåraste projektet som står att finna. Det blad som utgör individens narrativa berättande och öde omformas svårligen igen till spädbarnets tabula rasa. Men vad som utmärker sufin är hans omfamnande av dess motsats och ett bejakande av den sisyfosiska bördan, ty för honom är resan målet och målet resan, alltmedan prästens signum är stagnationen och bevarandet, konserveringens etos. Ibn ’Arabi skrev, ”Den som reser skall också anlända”. Att finna vila i den förvissningen är att flyta på hjärtats hav medan den prästerliga motsägelsen är likt att gå på grund i stagnationens livmoder. Rädd för att tänka sina egna tankar tvingas prästen tänka och imitera andras, ett system. Prästen kommer därför vara en diande varelse, ett evigt barn, medan sufiern istället liknas vid den livgivande navelsträngen. Den sufiska terminologin om sulûk och tarîqa signalerar dynamisk rörelse. Shaykh ’Ali al-Jamals välkända bön var, ”O Herre, håll mig i förändring”. För sufiern vars blick och hjärta enbart är riktat mot Gud kommer allt från samma källa. Han kommer därför vara ointresserad av prästens benägenhet att kategorisera. För den som gått bortom ridån och sett pjäsens rekvisita bakom scenen kommer själva skådespelet att vara gäspframkallande. För den som med hjärtat sett Gud kommer Imam ’Alis ord framträda i dess klarhet, ”Se inte vem det är som säger något, utan se vad det är som sägs”. En sufi kommer därför kunna förstå G. Massay när han sade att ”They must find it difficult. Those who have taken authority as the truth, rather than truth as the authority” medan prästen (‘ulama) kommer ropa kätteri.

Muslimen eller icke-muslimen lever båda under oket av att vara människa, och diskursen om det ständiga återvändandet lär oss att människan är dömd att återupprepa samma misstag om och om igen. Den fariséiska arketypen är därför inte något som plötsligen försvann då islam trädde in på scenen. Vi kan upptäcka det vi söker på samma sätt som en staty redan existerar i ett stenblock och framträder då vi ur stenen mejslar bort det vi inte behöver. Fiqh, förståelse, är den mejsel vi gröper med, och våra hjärtan är det anteckningsblock på vilken paradisets penna skissat fram motivet.

Den tyske pedagogen Friedrich Fröbel (d.1852) uttryckte detsamma med orden, ”Utbildning har som syfte att bringa någonting ur själen, inte att placera någonting däri”. Vi lär oss genom att betrakta vårt arv att Imam Malik var en man som när han dog hade hadither från golv till tak. Utav de fyra, är det Imam Malik och ibn Hanbal som innehar hederstiteln amîr al-mu’minîn fî’l-hadith. Ingen betvivlar att de samlade på sig enorma nästan ofattbara mängder information. Malik studerade under 900 shuyukh och skrev med sin egen hand ned 100 000 ahadith. Det är dock inte hedersbetygelser som är vårt givna tema, utan att de också levde sitt studium. Trots sitt samlande ägnade han sig åt avskalande. Imam Malik bör därför ses som ett av islams renande filter. Maliks Muwatta började som en ofantligt mycket större bok än den vi känner idag. Det som vi har idag är en bok med ahadith från blott 98 följeslagare. Vi måste därför utgå i de andra följeslagarnas tystnad, och den wilaya som medföljer i att agera i tystnad. Inom sufismen talar vi om tajrîd, avskalande. Men tajrîd är fiqh och fiqh är tajrîd. Från början bestod al-Muwatta av 10 000 hadither, men det verk vi håller i vår hand idag består av 1720 hadither, varav 600 har ”komplett” isnâd. Detta är vad Malik ansåg tillräckligt, och bara en ignorant dåre betvivlar Muwattans värde. Visdomens ljus kan liknas vid ett stearinljus som tänds för att lysa upp rummet som badar i strålande solsken, alltså fullkomligt överflödigt. Att ens försöka bevisa visdomens ljus degraderar den. Skillnaden mellan lögnen och Veritas är att sanningen inte behöver bevisas, och sedan när behöver dagsljuset bevisas?

Symeon skriver att:

Osynligt, ingen hand kan fånga det. Orörbart – och ändå: överallt rörs man av det. Vad är det då? O, under, vad är det inte? Namnlöst. Dåraktig försökte jag gripa det. Jag slöt handen, trodde jag höll det fast. Men det flydde, kunde inte behållas. Full av förtvivlan lossar jag mitt grepp. Då i min öppna hand såg jag det igen. Outsägbara under. Outgrundliga mysterium! Varför oroar vi oss i onödan? Varför vandrar vi då alla vilse?

Imam Maliks student, Imam al-Shafi’i, hadithens man par excellence, sade om just al-Muwatta: ”Det finns ingen kunskapsbok på hela jorden som är mer korrekt än Maliks bok”. Imam Ahmads monumentala Musnad, ett verk som avslutades av hans son, rapporterar ahadith från 904 följeslagare. Så det finns alltid ett behov av att reflektera kring de övriga följeslagarnas tystnad och ’amal, och att information, hur välsignad den än är, aldrig kan likställas med visdom och förståelse på handlingens stig. För att utvinna ahkâm ur källorna krävs det kompetens, men just reflektionens väg är öppen för alla. De traditionella fuqaha var väl medvetna om detta och en faqih högaktades mer än en muhaddith i deras perspektiv. Det är nämligen inte bara kedjan som är av värde, utan också visdomen i att förstå vad som sägs och lärs ut. Imam Malik säger själv om detta, så som det rapporteras från Ibn Abu Uways:

Jag hörde Malik säga: ”Denna kunskap är en Dîn så se till vem du tager den ifrån. Jag har mött sjuttio personer som sagt, ”Allahs Sändebud, sallallahu ’alayhi wa sallam, sade”…mellan dessa pelare – (och Malik pekade på pelarna i Profetens moské i Medina) – och jag tog inte kunskap från dem. Hade en av dem fått uppdraget att bevara en skatt hade han varit pålitlig. Men de var inte folk av denna vår angelägenhet.

Vad Malik egentligen ger uttryck för är att dessa människor var pålitliga, de hade isnâd, men de var inte nödvändigtvis besittare av visdom. Maliks minimalistiska perspektiv måste förstås som frukten av hans nästintill ofattbara inhämtade information. Moderna betraktare berusade av informationsinsamlandets etos kan lätt förvirra sig i fragmenterad detaljism men då är det viktigt att återvända till de kompletta ’ulama, mästarna i det yttre såväl som det inre. Allt sammantaget tar vi vårt perspektiv från den fulländande hanafitiske juristen och sufiern Shaykh ’Abd al-Ghani al-Nablusi som i detalj beskrev skillnaden mellan den komplette juristen och den inkomplette juristen. Han skrev att Lagen måste ses med det inre ögat och att det inte var en utbildningsfråga. I sitt juridiska mästerverk om musik, idâh ad-dilâlat fî samâ’ al-Alât, beskriver al-Nablusi den inkompletta juristens benägenhet att bara kopiera sina fiqh-åsikter från böcker. Han menar att en sådan jurist har ett inkomplett inre och kommer projicera sin egen förmätenhet på andra, vilket innebär att han kommer se andras lyssnande på musik som ondska. Den fulländade juristen kommer istället att se andras lyssnande på musik som ett sökande efter Guds skönhet. Det är denna subjektiva projicering som gör att sufismen så ofta använder sig av liknelsen om spegeln. Dhu’l-Nun al-Misri tillfrågades om musik och sade: ”Det är ett överflödande av Sanning genom vilken hjärtan finner fruktan och vänder sig till Allah. Den som lyssnar på det vid al-haqq kommer nå upplysning, och den som lyssnar på det genom sin nafs kommer bli en kättare”. Om juristernas syfte finner vi att al-Hasan al-Basri återberättar att Profeten, må han ges frid och välsignelse, sade att ”’Ulamas syfte och drivkraft är att tillgodose behov, medan dårarnas syfte och drivkraft är att återberätta saker”.

Det finns en nödvändighet att inte bara läsa al-Ghazzalis skrifter och stoltsera med detta likt sufiska självdefinierande mantran. Han var en man på de allra högsta nivåerna i yttre kunskap. Trots detta lämnade han sin trygga värld och högar av ijazât för bege sig ut i öknen för att söka ijazah, tillåtelse, och fath, spirituella öppningar, blott från Allah. Imamens biografi visar att han i sin ungdom hade blivit rånad på alla sina papper, och då kommit till insikt om att det var det han förkroppsligade som betydde något, ej nedskrivna teorier på papper. Al-Ghazzalis lärare, Imam al-Haramayn al-Juwayni, en mästare i hadith och teologi, sägs ha dött med orden ”O Gud, jag ber dig om den enkla illitterata bondkvinnans tro”. Det är inte en fråga om vox populi, utan om att dörrarna till Gud är vidöppna för såväl populus som elit.

Fiqh-laboratoriet
Om utgångspunkten är att en metodologi överhuvudtaget kan existera i ett vakuum är den ofrånkomliga påföljden att teorin kan existera utan att taga form vilket medför att länken mellan teori och handling förlorar all tyngd och mening. Islam går då från spirituell ortopraxi till en ogripbar logos. Vidare följer det i modernitetens fotspår tanken om att millat ul-kufr är alltför mäktig att vinna över och att vi därför ska nöja oss med att konservera vårt arv i väntan på mer fruktsamma tider. Ett sådant sekulärt perspektiv kan i själva verket handla om rädsla, khawf min ghayr Allah, och brist på tillit till Herren. Rumi skrev att ”hycklaren är den som hävdar att det som är halal är omöjligt att etablera”. Rädslan maskeras bakom en puritansk vilja att bevara vårt islamiska arv så som paragraferna ur svunna tiders böcker specificerar till punkt och pricka. En sådan sekulär detaljistisk islam utgör inget hot mot den rådande ordningen och gynnas därför av såväl muslimska präster och predikanter, ofta de som livnär sig på att hålla föreläsningar inför en naiv hjord som försäkras om att allt står rätt till, som av kuffar. Det gamla talesättet om Jerusalem säger ”inget är oheligare än befolkningen i den heliga staden”. På samma sätt är inget heligare än den som agerar utan måttstock, ur sin själs birr, i enlighet med fitrah och samvete. Den som anser sig själv helig och förmer är per definition ohelig, oavsett förvärvad kunskap, ty information är inte visdom. Den illiterate och icke arrogante lekmannen står då närmare Gud än prästen som memoriserat Torah, Bibel eller Koran. Hjältemod, visdom och handling står ovan detaljismens etos.

Moderat, med andra ord handlingsförlamad, islam gömmer sig ofta bakom utopisk detaljism. En autistisk islam som inte längre hanterar och upphöjer människor, men upphöjer ett onåbart system och utopi. När händelser inträffar utanför detta maskineri står prästerskapet handfallna eftersom islam utsatts för en process genom vilken den blivit en elitistisk klosterpraxis, som diskuteras av präster och för präster i syfte att upprätthålla ett fortsatt status quo. Shaykh Abdalhaqq Bewley skriver om denna tendens hos bibioteks-’ulama i förhållande till de folkligt anknutna ’ulama:

Uthman Dan Fodio började lära ut religionen till andra när han var omkring tjugo år gammal och medan han själv fortsatte sina egna studier parallellt. Genom att skänka till andra så följde han den traditionella muslimska metoden, att lära ut och studera samtidigt. Under hela sin livstid lärde han öppet ut till alla de som kom till honom. Han lärde ut genom att göra saker relevanta, på ett språk alla förstod. Hans skara ökade stadigt och flertalet tillhörde vanligt folk. Få rättslärde besökte honom eller visade entusiasm över hans kommunitet. De rättslärde önskade hålla religionen exklusiv och något som bara tillhörde deras egen lilla cirkel. De föredrog att diskutera och läsa obskyra klassiska texter, medan Shaykhens metod bestod i att kommunicera med folket och lära så många som möjligt om islams basala doktrin.

Vi dricker ur det malikitiska arvet genom att citera balansens ’ulama i form av Sahnun ’Abd us-Salâm ibn Sa’ad, en malikitisk jurist från Qayrawan i dagens Tunisien, som sade att ”Allt jag ser föraktar jag, utom att sätta mitt spjut i marken i min hästs skugga, och stå vaksam och beskydda folket vid den yttersta befästningen.”

Imam Abdassamad Clarke säger vidare om detaljismens moderata etos:

Det är bara när vi får upp ögonen som vi inser att ”moderat” islam är en extremistisk tolkning som vi kan börja förstå den fanatism som vi kan se i dessa moderata förkämpar. Vad som är mycket mer intressant, är att vi bör sträva efter att radikaliseras i det avseende att vi bör gå till roten och fundamenten framför att endast sysselsätta oss med detaljism och perifera frågor.

Angående den detaljistiska doktrinen som presenteras av biblioteksmuslimer säger även Shaykh ’Umar Vadillo att:

En annan aspekt som tillkommer denna religiösa reform är puritanism. Denna moralism placerar den isolerade individen, som är berövad att stå under ledarskap, i centrum för att ta moraliska beslut. Detta tänkande innebär ett fundamentalt paradigmskifte i hur vi ser på fiqh. När individen åläggs ta beslut isolerat från andra, så hamnar automatiskt alla sociala frågor utom räckhåll. Denna individuella moralism betyder att sociala frågor överges, speciellt de som verkligen kan påverka politiskt eller ekonomiskt. Bara en person som tillhör en jama’ah kan agera i dessa större frågor, och för det krävs det ledarskap. En amir blir en nödvändighet.

Tuaregkrigare år 1906

Det visar oss att puritanen eller detaljisten inte kan vara en rajul, en stabil utåtagerande man vilket istället medför att han blir en hemsk tyrann i sitt eget hem eller förblir stagnant försjunken i böckerna när världen utanför biblioteket behöver hjälp. Ofta kan man se att det enda syftet med biblioteksmuslimers benägenhet att vifta med diplom är att få handlingens folk att tystas ner och få dem att sluta agera. För biblioteksmuslimen kommer islam fortsätta vara den onåbara perfekta teorin, och måhända kan det vara så att han undermedvetet vill att den ska förbli en teori, ad perpetuum, framför en levd praxis som inte överensstämmer med den uppmålade utopin. Dessa två arketyper, detaljisten och handlingens man, ligger i ständig konflikt och står att finna även i vår historia. En av Medinas guvernörer frågade detaljistiskt Imam Malik om varför han inte färgade sitt skägg med henna, vilket ju trots allt är sunnah. Imam Malik svarade: ”Är det allt ni har kvar av rättvisan, att jag färgar mitt skägg?”.

Av den anledningen valde Shaykh Abdalqadir as-Sufi att ställa in fjorårets årliga fiqh-konferans med orden att ”The time for words are gone, the time of action is here”.

För att avsluta dessa mina tankar skänkes detta citat nedan från Ustadh Habib Bewley, son till Shaykh Abdalhaqq Bewley och tillika en av Shaykh Dr Abdalqadirs elever, för en närmare förklaring:

Vi vet vad vi måste göra så det finns inget behov av att tala om det i all oändlighet. Det enda vi ska göra är att våga agera. Vi ser olyckligtvis en tendens bland många muslimer att se dessa konferenser, föreläsningar, seminarier som ett mål i sig själv, och att man genom att närvara på dem har utfört något för ens Dîn. Men sanningen är hur som helst att detta är inte al-Dîn, ty Allahs Dîn utgörs av handlingar och inte bara ord. Det är inte en slump att Koranen alltid länkar samman imân med ’amal salih. Det är genom vad vi uträttar som vi bli dömda.

Allah säger till de troende i Quranen, ”Träd in i Trädgården genom vad ni utfört”.

Det fanns ett behov av att tala om sådana saker som amirat, att mynta guld- och silvermynt, att upprätta halal handel, när vi inte visste vad det innebar. Men nu vet vi, och inte förrän vi omformar vad vi vet till vad vi gör så kommer vi fortsätta lura oss själva att vi har en bra niyyah och himmah. Det finns inget värre än att tala om dessa saker och sedan inte agera på dem. Allah varnar oss för detta eftersom det leder till nifaq. Abdallah ibn al-Mu’tizz sade: att ”Hycklarens kunskap ligger i hans ord medan den troendes kunskap ligger i hans handlingar”

Handling är den enda sanna vägen till sann kunskap, och inte ord eller studier. Envar som har studerat hajj-riterna kan förklara detta, att man kan studera och memorisera alla riter men det är inte förrän man förkroppsligar det som man verkligen förstår vad hajj verkligen är. Det finns inget som kan ersätta erfarenhet och den enda vägen att uppnå erfarenhet är genom handling, att implementera vad du vet och vad du pratar om. Det måste vara kunskapens mål och ordens slutdestination, annars har de inget värde överhuvudtaget.

Ibrahim al-Khawwas sade att ”Kunskap består inte bara av att kunna återberätta många ahadith. Snarare är det så, att en ’alim är den som följer det han vet, sätter i praktik det han vet och håller fast i sunnah, även om det skulle vara lite.” Ordet ’alim är lämpligare att använda för den som känner till en enda ayah eller en enda regel i fiqh och omformar det till handling än för den som känner till en miljon regler men inte förkroppsligar dem. De sanna ’ulama är de som lär ut via deras egna handlingar, inte de som lär ut med ord. De sanna ’ulama är de som agerar, inte de som säger åt andra vad de ska göra. Imam al-Awza’i sade att ”Om Allah vill straffa ett folk så öppnar Han upp argumentationens väg för dem och förhindrar dem att handla”.

Vidare sade Abu Hurayra att ”Kunskap som inte omformas till handling kan liknas vid en skatt som inte spenderas på Allahs väg”. En sådan skatt kommer leda till stagnation och korruption och göra innehavaren arrogant. Profeten, sallallahu ’alayhi wa sallam, sade: ”Om en ’alim har kunskap men inte handlar i enlighet med den är han likt en lampa som ger ljus till andra medan den bränner ut sig själv”.

En av de största fuqaha från Medina, Ibn ’Uyayna, sade att ”Det är av denna anledning det tog så lång tid för ’Umar bin al-Khattab att memorisera surat al-Baqarah, tolv långa år, för att han ville försäkra sig om att varje sak han lärde sig implementerades till fullo i hans eget liv.”

Allt handlar om Dig. Vänta inte på andra för att kunna agera, för måhända kommer du vänta i all evighet. Du behöver ingen annan. Du behöver bara Allah. Allah är tillräcklig för dig och den bäste Beskyddaren.

A Deo victoria! La ghaliba illa Allah!

skrivet ab imo pectore av den fattige tjänaren i behov av Guds Nåd, Abdussalaam Nordenhök,

Rabi al-Awwal, år 1433 A.H