Shaykh al-Akbar Ibn ’Arabi och det islamiska prästerskapet – artikel av shaykh ’Isa Johansson

I Guds, den Nåderike, den Barmhärtiges namn.

Likt Kristus till Israels söner, kom Ibn ’Arabi att förkunna ett budskap berörande hablun min Allah, människans relation till Gud. Det är ett kärlekens och barmhärtighetens budskap, ett budskap om en personlig relation till Gud och hans Profet, salla’Allahu ´alayhi wa alihi wa sallam. Likt Kristus (´alayhi as-salam) riktade han kritik mot prästerskapet; inte för att han icke vördade den gudomliga lagen; nej, han följde lagen i dess striktaste mening; utan att han insett att prästerskapet kom emellan Gud och hans tjänare.

På Profetens tid kom de mest oskolade lärjungarna fram till honom och ställde sina frågor, och gick därifrån med ett relevant budskap som de kom att tillämpa i sin vardag. Geni som han var belyste Shaykh al-Akbar ironin i att de rättslärda som påstår att dörren till ijtihad är stängd, är desamma som står längst fram i ledet när det kommer till att påtvinga folk något som de kapabla att utföra ijtihad (mujtahidun) inte gjort; dvs. att taqlid av de rättslärda och en rättsskola är bindande för lekmännen. Till skillnad från de extrema anti-madhhabister vi finner i Wahhabiternas led så var Ibn ’Arabi ytterst accepterande av ikhtilaf (meningsskiljaktigheter) då hans förståelse av taqlid vis-a-vis hablun min Allah (människans relation till Gud) inte tillät honom att påtvinga andra sina egna tolkningar och rättsåsikter. Det som på ytan ser ut att vara nästintill identiskt visar sig härmed vara den totala motsatsen.

Emellertid ska vi inte ledas till att tro att Shaykh al-Akbar var relativist, inte heller att han underskattade vikten av kunskap i Islamisk rättslära och dess principer; utan snarare att han underströk det faktum att människan måste ges utrymme för att interagera med sin Skapare och Sändebudet, för att så växa i tro, kärlek och praxis. Vidare menade han att de totalt förbisett den gudomliga lagens anda och att de ”lärde” därmed inte besitter sann lärdom; även om de lagt till minnet både Koranen och Sunnan. Detta ekar Jesu lära i sin helhet, och specifikt de ord vi finner i Markusevangeliet:

Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

Gud säger: ”Jag skapade blott människan och jinn för att dyrka Mig.” [Koranen 51:56] Medan människan skapades för att dyrka sin Herren; skapades de resterande tingen för människan. Att då distansera människan; nej, att bestjäla henne på sin relation till Gud och Profeten, salla’Allahu ´alayhi wa alihi wa sallam, är ett fruktansvärt brott. Det är inte de lärdas ijtihad som våra mästare, Jesus Kristus och Shaykh al-Akbar kritiserar per se, utan deras iver att förbjuda gemene man att dricka direkt från källan, och att de därmed lämnas att törsta. Detta är faran med legalismen. Andlig uttorkning.

Gud säger: “De (Judar och Kristna) har tagit deras Rabbiner och Munkar som herrar vid sidan om Gud” [Koranen 9:31]. Vi läser i Sunan al-Tirmidhi och Imam Tabaris tafsir hur Profeten (salla’Allahu ´alayhi wa alihi wa sallam) en gång reciterade ovannämnda vers då ´Adi bin Hatim sade, ’Å Guds Profet! De dyrkar inte dem (rabbinerna och munkarna).’ Guds Sändebud sade, ’Det gör de sannerligen. De (rabbinerna och munkarna) gjorde det som var lagligt till olagligt, och det olagliga till lagligt, och de (judarna och de kristna) följde dem; och genom att göra det så dyrkade de egentligen dem.’

Shaykh al-Akbar menar att extensiv ra’y och qiyas står för merparten av denna vilseledning, vilket han förkastade. Han prisade emellertid de hadith-lärda och deklarerade: ”min madhhab är hadith.” Genom att göra sig själv till mellanhänder mellan tjänaren och hans Skapare så har de gjort sig själv till falska profeter i praktiken, då de tagit Profetens roll, ersatt honom med Imamer, och gjort Boken och Sunnan ”oduglig” för gemene man.

Men vår Gud är en Levande gud, och han talar till oss genom Koranen; och den profetiska sunnan kommer till liv när hadithen sätts i praxis. Vi erbjuds på så sätt möjligheten till en aktiv relation till de båda. Det är denna gudomligt givna rättighet som Ibn Arabi försvarar.

Är detta att säga att han kallar lekmännen till att utföra ijtihad? Nej! Och den som föreslår det har helt missat poängen. Att följa Sahih Hadith, dvs. autentiska profetiska yttranden och handlingar, är inte ijtihad, utan taqlid av Profeten, (salla’Allahu ´alayhi wa alihi wa sallam), den Gud valde att sända för vår vägledning.

Slutligen kommer var och en stå inför Gud på Domedagen med våra egna handlingar på Vågen; och den och den imamen kommer inte att ta vår plats. Vi måste därför följa det vi är bekväma med och det vi tror är sanningen. Vilka pelare är då mer stabila att luta sig mot än Guds Bok och den profetiska Sunnan?

Tillåt mig att avsluta genom att citera Yahya bin Mu’adh al-Razi (d. 258), som sade:

Deras slott är Qaysari, deras hus är Khusraw-lika, deras kläder är Taluti, deras skor likt Goliats, deras bägare Faraonisk, deras riddjur Qaruni, deras bord Jahili, deras teologiska skola Satanisk, var är då den Muhammedanska delen?