Hisham ibn ’Abd al-Malik
sammanställt av Abdussalaam Nordenhök
***
Hisham var den siste sonen av ’Abd al-Maliks söner som tog över kalifatet (född 691 och vars regeringstid sträckte sig mellan år 724-743). Hans långa tid vid makten kännetecknas framför allt av militär expansion. Hisham etablerade sitt hov i Resafa i norra Syrien eftersom det låg närmare den bysantiska gränsen och han återupptog offensiv jihad mot Bysans. Den nya krigsförklaringen resulterade i en mängd framgångsrika militära anfall i Anatolien men utan några betydande vinster i nytt territorium. Under Hishams styre fick den snabba expansionen i väst ett abrupt slut då den umayyadiska armén led ett svidande nederlag i slaget vid Poitiers djupt inne i Frankrike år 732.
Hisham utsågs till kalifämbetet efter sin bror Yazid ibn ’Abd al-Malik och ärvde ett rike med inrikesproblem. Hisham visade sig dock vara en god administratör och under sin långa regeringstid stärkte han den umayyadiska makten och effektiviserade styret väsentligt. Han fortsatte också med de reformer som påbörjats av den föregående kalifen Umar bin ’Abd al-’Aziz och levde likt honom asketiskt och enkelt. Historikern Qadi Ibn Khaldun berättar att dessa umayyadiska kalifer levde enkelt och rörde sig bland folket och avstod från grandiosa titlar som kom att prägla kalifatet efter ’abbasidernas maktövertagande: ”De tidigare umayyaderna i östern uppträdde enkelt och strängt. Arabiska seder och ideal ägde bestånd på deras tid och umayyaderna hade ännu inte bytt ut beduinlivets drag mot den bofasta kulturens. Umayyaderna i Spanien avstod från sådana titlar, då de följde sina förfäders tradition”.
Liksom sin bror al-Walid I var Hisham konstens beskyddare och genom att låta bygga fler skolor och ombesörja översättningen av många viktiga litterära och vetenskapliga skrifter till arabiska höjde han också bildningsnivån i imperiet. Han var strikt i implementeringen av shari’ah och såg också till att den tillämpades strängt även inom den umayyadiska släkten. Han tvingade ut sina umayyadiska släktingar till fronten för att strida i jihad.
Den shiitiske historikern Mas’udi beskriver Hisham med orden ”eftertänksam, intelligent, återhållsam, misstänksam och strikt”. Den sunnitiske rättslärde al-Dhahabi beskriver honom med orden: ”Han var både snål och rättfärdig”. Det återberättas om Hisham att han hatade blodspillan. Tabari återberättar: ”Ingen bland marwaniderna var mer noggrann i hur han skötte sina affärer och register än Hisham och ingen av marwaniderna granskade sina ministrar med sådan extrem grundlighet som Hisham”.
På den militära fronten kunde Hisham återta de umayyadiska provinserna i Indien genom att skicka trupper som gjorde slut på det hinduiska upproret i Sind under Jai Singh. Detta gjorde det möjligt för umayyaderna att bekräfta sitt styre över vissa delar av sina provinser i Indien. I Spanien fick han slut på de konstanta interna oroligheterna där de arabiska klanhövdingarna krävde autonomi. Han skickade en stor armé till Frankrike men hans inledande framgångar slutade med ett förkrossande nederlag mot Karl Martell i slaget vid Poitiers 732. Ett berberuppror i Nordafrika slutade med 100 000-tals döda upprorsmän och gjorde slut på de berbiska upproren under lång tid. Hisham slog även ned en revolt i Kufa genom att besegra den rättfärdiga juristen Zayd bin Ali, må Allah vara nöjd med honom, och dennes försök till uppror.
På den militära fronten led Hisham även en rad bakslag, inte minst i Kaukasus mot kazarerna och i Transoxiana mot Turgesh. Under Hishams kalifat fortsatte de regelbundna räderna mot bysantinerna. Hans befälhavare för de arabiska styrkorna var Maslamah ibn ’Abd al-Malik, Hishams halvbror. Han besegrade Bysans 725-726 och intog Caesarea Mazaca. Han kämpade också mot kazarerna i Kaukasus. År 728 kämpade han under en månads tid mot Khaqan och besegrade honom. Hishams son Mu’awiyah ibn Hisham var en annan arabisk befälhavare som deltog i de årliga räderna mot det bysantinska riket. År 728 intog han Sicilien. År 730 kämpade hans son Mu’awiyah mot Bysans och intog Anatolien.
Mu’awiyah plundrade det bysantinska riket 731-732. Året därpå intog han Aqrun och Abdallah al-Battal tog den bysantinske befälhavaren till fånge. Mu’awiyah gjorde räder mot Bysans år 733, 734, 735, 736. År 737 ledde al-Walid ibn al-Qa’qa al-Absi jihad mot Bysans. Året därpå intog en av hans andra söner, Sulayman ibn Hisham, delar av Grekland. År 738-739 intog Maslamah Kappadokien i centrala Anatolien och plundrade avarerna och återvände med rikligt krigsbyte. Theophanes Bekännaren angav i sin krönkika att vissa araber plundrade framgångsrikt år 739 och återvände hem på ett säkert sätt, blev andra besegrade i slaget vid Akroinon. Han återger att interna bysantinska stridigheter (kampen mellan Konstantin V och inkräktaren Artabasdos) att de arabiska räderna ledda av Sulayman ibn Hisham år 741-742 resulterade i många bysantinare togs som fångar. Al-Tabari hänvisar till samma räd.
I Nordafrika ledde de kharijitiska egalitära lärorna i kombination med lokal oro till ett betydande uppror från berberstammarna som krävde autonomi. År 740 besegrades Hishams styrkor vid Wadi Sharif av kharijiterna. De umayyadiska lojalisterna kämpade till siste man, varpå Hisham skickade en arme på 27000 krigare från Syrien. Denna armé besegrades 741. År 742 började framgångsrikt och Handhala ibn Safwan belägrade Kairawan. Han ledde ett utfall från staden som skingrade berberna och resulterade i tusentals döda varpå han återupprättande det umayyadiska styret över provinsen.
Stephen Humphreys skriver:
”När Hisham tog sig an kalifatet år 105/724 kunde umayyaderna lita på ett brett, men inte universellt, konsensus i de politiskt relevanta grupperna, speciellt bland i den arabiska muslimska krigareliten, att de var familjen som var bäst lämpade att säkerställa kommunitetens integritet och trygghet”.
Hisham ställdes också under vintern 740 inför en revolt under ledning av den rättslärde Zayd bin Alis armé, sonson till Husayn bin Ali, som dock slogs ned med lätthet då Kufas befolkning på sedvanligt manér svek sina löften att hjälpa Zayd. Imam Zayd hade från början gynnats av Hisham, men kalifen hade blivit missnöjd med Zayd när han påpekade sin tribala överlägsenhet inom Quraysh. Även Muhammad al-Baqir och Ja’far as-Sadiq kallades till privata sittningar med kalifen i Damaskus där de talade om kalifämbetets natur och villkor. Den shiitiske Shaykh Mufid återberättar att Zayds uppror handlade om en sextio år försenad och efterlängtad blodshämnd för Imam al-Husayn och således en kollektivt riktad tribal bestraffning för att hämnas dråpet. Det är mer sannolikt att Imam Zayd reste sig i revolt för att upprätta politisk rättvisa, och Allah vet bäst. Arzina Lalani återger dock om händelsen:
”Al-Mufids syn på Zayds revolt, att han framför allt sökte hämnd för al-Husayns blod och att han inte eftersträvade ledarskapet för sig själv, är inte försvarbart i ljuset av tidigare fakta från mycket tidigare källor. Alla tidiga författare, så som Tabari, ibn Sa’d, al-Isfahani och även de ismailitiska författarna som Abu Hatim al-Razi och al-Qadi al-Nu’man, säger att orsaken för Zayds revolt var att den umayyadiske kalifen Hisham b. ’Abd al-Malik befallde honom arresterad. Arresten var orsakad av en pengaskuld som utlånats till Zayd av den avsatte guvernören Khalid b. ’Abd Allah al-Qasri och detta var otvivelaktigt den direkta orsaken bakom revolten, men det kan inte vara den enda orsaken”.
At-Tabari återberättar att Imam Zayd kallades till Damaskus för privata överläggningar med kalifen. Zayd befann sig vid denna tidpunkt i domstolen i Rusafah där al-Hassans ättlingar och al-Husayns ättlingar bråkade och var engagerade i en juridisk tvist om ’Alis efterlämnade arv. Denna rättegång var enligt Tabari ytterst svår och konfliktfylld och al-Hassans söner och al-Husayns söner började baktala varandras mödrar. Baladhuri och Tabari återberättar att Imam Zayd sade mycket nedvärderande saker om ’Abdallah ibn al-Hassan ibn al-Hassans moder, men att han sedan ångrade sig och gjorde bot. Kalifen skrev ett brev till Imam Zayd att infinna sig men Zayd fruktade att guvernören Yusuf ibn ’Umar skulle döma orättvist och skrev tillbaka till kalifen om sin fruktan. Hisham försäkrade att Zayd skulle dömas rättvist och sände honom ett personligt livgarde för att Zayd skulle beskyddas. At-Tabari återberättar att Zayd ibn ’Ali då svarade kalifen med ett brev: ”Må Allah belöna dig för att du hedrar släktskapet mellan oss. Du har dömt rättvist”. Zayd ibn ’Ali ställdes därpå inför rätta inför kalifen Hisham för en obetald pengaskuld men han svor en ed och Hisham gav Zayd medhåll och släppte honom fri. Det var på denna tid fortfarande allmän praxis att kalifen agerade som qadi (domare) och dömde i juridiska frågor, och att han själv eller hans söner ledde pilgrimsfärden till Mecka. Tabari återberättar: ”Hisham trodde på Zayd och hans följeslagares ord framför de anklagelser som lades fram av Yusuf och han sände dem till Yusuf. Hisham sade: ”De har svurit en ed framför mig och jag har accepterat deras löfte och dömt att de är oskyldiga gällande pengarna. Jag sänder dem nu till dig så att du ska kunna sammanföra dem och Khalid så att de kan avslöja honom som lögnare”. Efter det skänkte Hisham gåvor och presenter till Zayd”.
Angående denne guvernörs, Khalid ibn ’Abdallah al-Qasri, karaktär sade Sa’id ibn al-Musayyab ”Jag har aldrig känt en irakier som var bättre än honom”. Bakr al-Muzani sade om honom ”Jag såg ingen som memoriserade likt honom”. Muhammad ibn Sirîn sade om Khalid: ”Han var en av de allra främsta i konsten att memorisera”. Khalid ibn ’Abdallah al-Qasri fick ta itu med den abbasidiska agendan, att all makt skulle tillhöra Bani Hashim, i Irak och det återberättas:
”En person vid namn ’Ammar ibn Yazîd, som senare blev känd som al-Khidash, reste mot Khorasan där han uppmande folket till att kalifatet tillhörde Muhammad ibn ’Ali ibn ’Abdullah ibn ’Abbas. Många hörsammade hans kall, men när de flockades runt honom gick han över till ateistsekten Khurramiyyahs doktrin, och tillät att folk gifte sig med sina nära släktingar, och hävdade felaktigt att Muhammad ibn ’Ali sade detta. Men Allah utelämnade honom till statsmakten och han togs inför Khalid ibn ’Abdallah al-Qasri, Iraks amir, som dömde att hans händer och tunga skulle huggas av och han hängdes sedan upp”.
Tabari återberättar att kalifen Hisham ibn ’Abd al-Malik skrev följande brev till sin guvernör i Irak efter att han frikänt Imam Zayd och varnade för Iraks folk tendens till uppror:
”Nu över till vårt ämne. Du känner till hur folket i Kufa ser på denna familj. Du känner till att folket i Kufa upphöjt dem till positioner där de inte borde vara, eftersom de anser det vara religiös plikt att lyda dem. De har gett dem ansvaret över religionen och har falskeligen pådyvlat dem kunskap om framtida händelser, fram tills dess att de uppviglat dem att revoltera på grund av kommunitetens svaghet. Zayd ibn ’Ali kom till mig, de troendes anförare, i den juridiska tvisten med ’Umar bin al-Walid, och jag, de troendes anförare, löste tvisten mellan dem.
Jag, de troendes anförare, anser Zayd argumentativ, vältalig, kunnig i att försköna och forma sitt tal, och att attrahera män genom sin tungas sötma. Zayd uppnådde detta genom många bevis och skarpa och starka argument mot sin opponent genom vilka han nådde seger. Sänd honom till Hijaz och låt honom inte stanna hos dig (i Irak) ty om folket lyssnar på honom och han fyller deras öron genom sitt tals skönhet och mjukhet och genom att ta upp sitt släktskap med Allahs Profet så kommer han finna att folket i Kufa ansluter sig till honom och att deras hjärtan oroas och deras sinnelag inte längre förblir rofyllt och att de bryter sina religiösa löften. Jag skulle snarare hellre ta itu med Zayd och försvaga honom genom att skicka bort honom för att därigenom rädda kommunitetens trygghet och förhindra att blod spills än att se en situation där folkets blod spills och rivalitet väcks bland dem och att deras barn skadas. Att kommuniteten är enad är Allahs säkra löfte och innebär sann lydnad till Honom och är Hans tryggaste stöd. Så jag lämnar Kufas hövdingar i dina händer. Hota dem med straff och att du konfiskerar deras egendom och de som har kontrakt med mig kommer inte förena sig med Zayd. De enda människorna som kommer förena sig med honom och som blir glada över splittring är pöbeln och massorna och de utblottade och de som förenat sig med Satan och som är Satans tjänare. Så hota dem offentligt och piska dem och hota med ditt svärd. Straffa hövdingarna innan du straffar deras vasaller och straffa vasallerna innan du straffar de vanliga människorna. Ha kännedom om att du är den som står vid dörren som leder till enhet och att du kallar folk till lydnad och att du kallar dem till sämja och att du strävar efter att upprätthålla förbundet med Allah. Räds inte över deras antal och sök trygghet och låt platsen där du söker tillflykt vara hos din Herre och i din nitiskhet i din religion och din vilja att bevara kommunitetens harmoni och ditt agg och din fientlighet mot de som vill rasera den port som Allah befallt att vi ska träda in genom. Sannerligen, jag, de troendes anförare, har förklarat Zayd oskyldig och har uttalat min dom och skänkt honom gottgörelse. Zayds enda chans att kräva något är att säga att han inte fått sin del av den permanenta krigsbytet (fay) som gåva till de som han är släkt med. De troendes anförare fruktar att han kommer reta upp pöbeln och vilseleda dem. Att jag dömde Zayd oskyldig får dem att känna sig trygga och stärker de troendes anförare och gör det lättare för mig att skydda och bevara den sanna religionen. För jag vill inte se kommuniteten i en olycklig situation som kan leda till att de straffas och ges helvetet. Därför vill jag lugnt och noggrant se hur jag ska nå rätt beslut och leda dem bort från fruktan och leda dem till den rätta vägen och få dem att undvika fördärvets situation, så som en mild fader gör med sitt barn eller en god herde gör med sin flock. Ha kännedom om att din väg till att segra över dem är att bevisa dig värdig nog att erhålla hjälp från Allah och om de nu skulle göra uppror mot dig så ge dem allt de kräver, skänk pengar till deras barn och förbjud din armé att anfalla deras kvinnor och hus. Så tag tillvara på denna chans att behaga Allah på den väg som Han placerat dig på. Det finns ingen synd som förtjänar straff mer än orättvisa och Satan har vilselett dessa människor. Den som bekämpar orättvisa är närmare syndfrihet. Jag, de troendes anförare, ber till Allah att Han hjälper oss mot detta folk och mot Hans andra tjänare som hyser samma tankar, och jag kallar på min Gud och min Herre och mina vänner för att det som är korrupt i dem ställs till rätta och att de vägleds hastigt till frälsning och räddning. Sannerligen är Han Den som hör, Den som är nära”.
Folket i Kufa uppmuntrade sedan Zayd att revoltera men svek honom. Tabari återberättar att kalifen Hishams order till sin guvernör när han fick reda på Zayd ibn ’Alis revolt var: ”Giv honom en garanti att han är fri och garanterad trygghet, men om han inte accepterar detta så kämpa emot honom”. Zayd hade av kalifen tidigare beordrades att lämna Kufa men återvände och bosatte sig i hemlighet i Kufa där han flyttade från hus till hus och tog emot trohetseden från många lojalister till det Alidiska huset. Yusuf ibn Umar, Iraks guvernör, befallde folket att samlas i den stora moskén, låste in dem och började söka efter Zayd ibn ’Ali. Zayd och några av hans män kämpade sig till moskén och uppmanade folk att komma ut. Zayd fick Yusufs trupper på reträtt, men fälldes sedan av en pil. Även om hans kropp begravdes på plats så grävdes den makabert upp och huvudet skickades till Medina för att avskräcka från ytterligare upprorsförsök. Denna horribla skrämselpolitik glömdes inte bort och händelseförloppet ikläddes mytisk språkdräkt. Den umayyadiska dawlan förläts aldrig detta ohyggliga brott och skymf. Zayd, som var känd under namnet Halif al-Quran (Koranens förtrogne), var en av samfundets mest framstående individer och även om källorna är otydliga i frågan om det egentliga syftet med hans revolt, samt att hans kamp ingalunda handlade om en mytomspunnen mytisk försenad blodshämnd eller något så lågt och trivialt som en krass pengaskuld, så är Imam Zayd ihågkommen med de allra bästa av hågkommelser, må Gud upphöja honom. Han var en av samfundets rena martyrer och reste sig i revolt med ädla avsikter och detta var hans ijtihad. Rättvisekämpen Zayds ijtihad var att jihad mot en diktatorisk makthavare var bättre än jihad mot de otrogna. Ibn Kathir berättar att guvernören samlade Kufas befolkning i moskén och sade att han hade avrättat hela den manliga befolkningen om det inte vore för kalifens specifika order att förlåta dem. Kalifen befallde efter incidenten att alla som tillhörde Abu Talibs efterkommande skulle avlägga offentlig bay’ah (trohetsed) för att lugna ner situationen. I enlighet med det som varit den umayyadiska traditionen under föregående kalifer så behövde de stora imamerna från den Alidiska släkten som var välkända pacifister inte göra bay’ah. Zayn al-’Abideen, Muhammad al-Baqir och Ja’far as-Sadiq ombads aldrig om bay’ah av de umayyadiska kaliferna eftersom de öppet deklarerade sig vara emot uppror.
Tabari återberättar att shiiterna i Kufa frågade Imam Zayd om hans åsikt om Abu Bakr och ’Umar men Imam Zayd svarade: ”Mitt starkaste argument är att vi äger mer rättighet än någon annan att inneha Allahs Sändebuds auktoritet och de bägge tog makten som tillhörde oss och berövade oss på det. I vår åsikt så utgjorde inte detta kufr, för när de satt vid makten så uppförde de sig rättvist mot människorna och agerade i enlighet med Quranen och Sunnah”. Detta svar medförde att shiiterna, ahl al-Kufa, vägrade kämpa med honom mot Hisham.
I Spanien hade de interna konflikterna avslutats, och Hishams guvernör, ’Abd ar Rahman ibn ’Abdallah, samlade en stor armé som gick till attack mot Frankrike. Han belägrade Bordeaux och nådde fram till Loire. Detta var slutet för den arabiska erövringen i Västeuropa. Hären stoppades vid slaget vid Tours av Karl Martel som orsakade ett förkrossande nederlag för araberna. Under Hishams styre invaderades Georgien under en kampanj mellan 735-737. Historikerna är oense om varför kalifen valde att försöka utvidga riket i just Georgien. De georgiska historikerna anser att man ville knäcka det starka georgiska motståndet, men västerländska historiker som Cyril Toumanoff och Ronald Suny betraktar det som en del av den större kampen mot Bysans som kontrollerade området och att syftet var att angripa khazarerna vars räder in på muslimskt territorium länge varit ett problem. Khazarernas räder in på muslimskt territorium hade år 730 nått så långt som till Mosul. Invasionen mot Georgien leddes av generalen Marwan ibn Muhammad som senare skulle komma att bli den allra siste umayyadiske kalifen, Marwan II.
Trots Hishams framgångar fortsatte abbasidernas daw’ah att vinna gehör och de ökade sin makt i Khorasan och Irak. Några av dem greps och straffades av guvernörerna. Tabari återberättar att den guvernör, Ashras ibn ’Abdallah, Hisham valde ut för att styra Khorasan, en av abbasidernas fästen, av folket kallades ”Den perfekte” för att han var så from och generös.
Hisham dog av magsjuka onsdagen 743. Han imponerade på sin omgivning med sin enkelhet och ärlighet och sitt kunnande om ekologi och sysslor i jordbruket. Tabari återberättar att Hisham likt sin föregångare ’Umar ibn ’Abd al-’Aziz ibn Marwan alltid bar samma enkla gröna mantel som han burit sedan innan han blev kalif. Tabari återberättar Hishams ord till en besökare som nyfiket frågade om hans gamla mantel: ”Vid den Ende Guden, detta är samma mantel. Jag äger ingen annan mantel. De pengar som ni ser mig samla in har jag bara samlat in för er egen skull”. Hisham chockerade folket med sin enkelhet genom att öppet demonstrera att han visste hur man bakar bröd och hur man mjölkar en get. Tabari berättar:
”Tidigt på morgonen gick Hisham och al-Abrash ut och satte sig på varsin pall och varsin get fördes fram till dem. Hisham mjölkade geten med sin egen hand och sade: ”Ser du, Abash, jag finner inga svårigheter i att få mjölken att flöda”. Sedan bad Hisham om bröddeg som han knådade. Sedan tände Hisham själv elden och gjorde en grop där han lade brödet. Han började steka brödet och vände det med en spade och sade: ”Så, Abrash, vad anser du om min expertis?”. När brödet var färdigt tog att upp det med spaden och sade: ”Här, Abrash, ät din bit”. Abrash svarade: ”Här är jag”. Och sedan åt de tillsammans med folket och sedan återvände Hisham hem”.
Om när Hisham reste på pilgrimsfärd till Mecka återberättar Tabari att några musikspelande feminina män med lutor färdades mot Mecka. Hishams dom var: ”Fängsla dem, och sälj deras ägodelar och lägg all vinst i statskassan. Men om de ångrar sig, så ge dem deras pengar tillbaka”.
Tabari återberättar också från Hishams pilgrimsfärd följande:
Abu Zinad sade: ”Den dagen var jag i en procession bakom honom, och Sa’id ibn ’Abdallah ibn al-Walid ibn ’Uthman ibn ’Affan mötte honom medan Hisham färdades. Hisham steg ned och hälsade på honom och Sa’id gick till hans sida. Hisham kallade ut Abu Zinad och jag gick till hans andra sida. Då hörde jag Sa’id säga: ”O de troendes anförare, Allah har inte slutat välsigna hans hushåll och hjälpa den oskyldigt dräpta kalifen. I dessa välsignade länder har de inte slutat förbanna Abu Turab och de troendes anförare borde också förbanna honom i dessa goda länder. Men detta tal var hårt för Hisham att bära och bekymrade honom djupt. Så han sade: ”Vi har inte kommit för att förbanna någon eller tala illa om någon, vi är bara pilgrimer”.
Hisham stod mycket nära den medinske juristen az-Zuhri som var privatlärare åt en av Hishams söner. Om samme az-Zuhri sade imam al-Nasa’i: den bästa kedjan är från Az-Zuhri från ’Ali ibn al-Husayn från sin fader från hans far ’Ali från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid”.
Hisham var rättvis i sin ekonomiska administration i riket. Så som med alla Marwaniderna, tog han inte ut sin militära lön, såvida han faktiskt inte personligen deltog i striderna. Han bosatte sig under enkla förhållanden i öknen. Han lät uppföra två fästningar vid al-Rusafah. Hisham efterträddes av sin alkoholiserade brorson al-Walid ibn Yazid ibn Abd al-Malik. Hisham var sträng mot sin egen familj, och han avskydde och var speciellt sträng mot sin släkting al-Walid ibn Yazid (sedermera kalif al-Walid II) som han förvisade till öknen på grund av hans sedeslösa och syndiga leverne.
En av Malikiyyahs största ’ulama, Ibn Habib, återberättade i sin Kitab at-Tarikh om Hishams kalifat att en shiitisk man besökte kalifen Hisham och påminde honom om att förtryckarna kommer förbannas på Domedagen och insinuerade att Hisham tillhörde dessa. När kalifen frågade honom om orsaken till att han anlänt så berättade mannen att en statsanställd hade beslagtagit hans land. När Hisham fick reda på detta befallde han att alla kalifens personliga trädgårdar, hus, betjänter, slavar och boskap skulle delas ut till de fattiga och han sade: ”Så att Allah förlåter mig och inte betraktar mig som en av förtryckarna”.
Ibn Kathir återberättar:
”Hisham klagade bara till sin fader (’Abd al-Malik) om tre ting. Att han hade svårt att gå upp i minbar för att han blev nervös, att han inte kunde äta så mycket, och att han i sin borg hade hundra slavkvinnor som var de allra vackraste kvinnor men att han aldrig hade tid att spendera tid med dem”.
Tabari återberättar att ingen ur det umayyadiska huset hade ett personligt garde: ”På Hishams tid hade ingen personliga livvakter utom Maslamah ibn ’Abd al-Malik. En dag såg Hisham att Salim hade med sig en livvakt, så han förbjöd honom från detta och varnade honom: ’Jag kommer sannerligen få veta om du går runt med en livvakt”.
Som alla andra från Banu Marwan så tog Hisham som nämnt ovan inte ut sin soldatlön om han inte själv deltog i striderna. Han hade befriat en slav, Yaq’ub, som fick hans soldatlön. De sentida abbasiderna fann stor inspiration i hans föredöme, och exempelvis kalifen al-Mansur sade sig följa i Hishams fotspår i det administrativa. Tabari återberättar att Hisham var känd för sin rigiditet i att granska alla register och alla statsanställda för att söka efter korruption. Hishams implementering var sträng och han agerade själv domare i tvister och juridiska frågor. I Tabaris verk återges en incident när en man ställs inför rätta inför Hisham för att han spelat luta. Hishams dom var att knäcka lutan över mannens huvud. Hisham var sträng i sina domslut men överseende beträffande sin egen person. En incident som Tabari återberättar lyder: ”En man talade oartigt till Hisham, och Hisham svarade honom: ”Du borde inte tala så oartigt till din Imam”. Det berättas att kalifen avsatte den framstående och duglige guvernören Khalid ibn ’Abdallah al-Qasri endast eftersom det fanns en misstanke om att han spekulerat i grödor på marknaden på ett sätt som skulle kunna ha inneburit dolt ocker.
Suyuti återberättar: “Hisham var handlingskraftig och intelligent. Han lät ingen rikedom föras ut ur statskassan förrän 40 personer vittnade under ed att det var rättfärdigt och att den som skulle erhålla pengarna lagligen hade rätt till dem”.
Vidare återberättar Suyuti: “Sahbal ibn Muhammad sade: ”Jag har aldrig bevittnat en kalif som avskydde blodspillan mer och som hatade det mer än Hisham”.
Ibn Kathir skriver:
”Hisham var den som var allra längst bort från att spilla blod i onödan, och att Zayd ibn ’Ali dödats tyngde honom sannerligen så att han brukade säga ”Jag önskar att jag kunnat skänka bort allt jag äger för att få deras liv åter”.
Ibn Kathir beskriver kalifens personlighet:
”Under hans kalifat var han ståndaktig och höll fast vid sina åsikter och han ville spara på rikedomarna nästan på gränsen till snålhet. Han var intelligent och vis i sin administration och hade insikt i stora och små frågor. Hans karaktär var mild och överseende och en gång när han talade bryskt till en man så svarade mannen: ”Talar du bryskt till mig när du är Allahs kalif på denna jord?”. När Hisham hörde detta blev han skamsen och svarade: ”Ta ut din rätt och hämnas för vad jag gjort genom att göra samma sak mot mig”. Mannen svarade då: ”Då kommer jag bli en lika stor dåre som dig”. Hisham svarade honom: ”Acceptera då något från mig i kompensation”. Mannen svarade: ”Nej, det kommer jag inte”. Då svarade Hisham ”Ha då överseende med mig för Allahs skull”. Mannen svarade: ”Jag förlåter dig för Allahs skull, och sedan för din egen skull”. När han hörde detta sade Hisham ”Vid Allah, jag kommer aldrig göra så igen”.
Hisham dömde sin egen familj lika strängt som han dömde andra. Tabari återberättar: ”Hisham gick ut för att söka efter en av hans söner som inte närvarat vid fredagsbönen. Hisham sade till honom: ”Vad hindrade dig från att komma till fredagsbönen?”. Hans son sade: ”Min häst dog”. Hisham svarade: ”Så varför fortsatte du inte gå istället för att missa fredagsbönen?”. Sedan dömde Hisham att hans son var förbjuden att rida på häst under ett år”.
Tabari berättar vidare:
”Sulayman ibn Hisham skrev till sin fader: ”Min mulåsna är för svag för att bära mig. Om du, de troendes anförare, anser det lämpligt att jag ska få lov att rida på en häst så låt honom säga det”. Hisham skrev tillbaka till Sulayman följande: ”Jag, de troendes anförare, har förstått vad du säger om ditt riddjurs svaghet. Jag, de troendes anförare, anser att denna situation uppstått genom att du inte gett din åsna tillräckligt med föda och att fodret slösats. Så se till att försörja ditt djur personligen så kommer jag, de troendes anförare, måhända tänka om beträffande din transport”.
Historikern Khalid Yahya Blankinship skriver i sitt verk The End of the Jihad State (1994):
“Det är speciellt nödvändigt att i större detalj granska detaljerna under Hisham ibn ’Abd al-Maliks styre och den expansiva politikens kollaps. De olika interna problemen som plågade umayyaderna, däribland klanstrider, regionalism, och revolutionära rörelser färgade av religiös iver pågick under en längre tid. Trots dess allvarliga natur så hade dessa kunnat hanteras, kuvas och undvikas. Även under Hishams styre hade de med tiden och med koncentration och strävan och politisk visdom kunnat hanteras. Men vad som gjorde detta omöjligt var den serie av militära nederlag som drabbade kalifatet från makter utifrån under dennes styre. Det var huvudsakligen en kombination av spektakulära militära nederlag som ledde till umayyadernas fall, snarare än några nya eller förvärrade interna problem. Även den kloke kunskapspersonen Hisham var oförmögen att göra mycket för att lindra situationen och han förlorade gradvis kontrollen över händelserna, men det var hans efterträdare som fick känna av kraften av denna översvämning”.
Ibn Kathir återberättar från Hishams dödsbädd:
”När Hisham ibn ’Abd al-Malik tittade på sina barn medan de grät över honom så sade han ”Hisham har lämnat jorden till er och allt ni skänker honom tillbaka är era tårar. Sannerligen har han lämnat er med det som han samlade ihop och ni lämnade inte honom med annat än vad han förtjänade. Vilket föraktligt slut som ligger framför Hisham om Allah inte förlåter honom”.
